Ridkonstens historia

Den akademiska ridkonsten har anor långt tillbaka i tiden.

Idealen inom ridningen har alltid påverkats av vad som har varit praktiskt med tanke på hästens användning. Framför allt har de varierande behoven av soldater till häst i strid påverkat hästens skolning och utformningen av den praktiska ridningen. Ursprungligen stred man dock inte till häst, utan hästen användes framför allt för att köra fram till striden i lätta vagnar. Omkring 1000 f.Kr tycks man ha börjat strida ridande, och stridskonstens inverkan på ridkonsten har alltså inletts.

Den äldsta bevarade ridläran ”Peri hippikes” – ”Om hästar och ridning” skrevs i Grekland ca 400 f.Kr. av Xenophon. Boken är en handledning som gäller den för krigsbruk avsedda hästen, och beskriver de krav på högt utbildade hästar som ställdes redan då. Även om behoven i strid är utgångspunkten för dressyren beskriver Xenophon ridningen som en konst med ett egenvärde. Han eftersträvade hästar med lätthet för samling och stolt hållning, och betonar samtidigt betydelsen av att hästen visar upp sig av egen fri vilja. Det hästen utför under tvång kan aldrig bli vackert. Nej, hästen ska på ett givet tecken av egen fri vilja visa upp alla sina vackraste och glansfullaste rörelser.

Även andra tecken på högt skolade hästar finns i form av bevarade bilder, målningar och skulpturer, både från Xenophons samtid och fram till medeltiden. Gemensamt för dessa är att de avbildar hästar som används i strid (om än med olika vapen och utrustning) och som balanserat rör sig i hög samling och utför rörelser ur den höga skolan.

Renässansen (1450-1650) hade stor betydelse för ridkonsten, framför allt genom utvecklingen av ridakademier runt om i Europa, vilket också har gett upphov till namnet Akademisk Ridkonst. Tidigare hade ridkonsten vidareförmedlats genom att lärlingar fick gå i lära hos en mästare eller riddare. Varje lärare hade då bara ett fåtal elever, men i och med ridakademiernas uppkomst kunde talangfulla ryttare förmedla sina kunskaper till hundratals elever. Den första ridakademin grundades i Neapel 1532 av Frederico Grisone, som för detta har belönats med att kallas för ridkonstens fader.

Vid ridakademierna lärde man sig inte bara att rida, utan fick även undervisning i t ex filosofi, latin, konst och fäktning. Fortfarande var dock behoven i strid utgångspunkten för undervisningen. Det framgår bland annat tydligt av Antoine De Pluvinels ”L’Instruction de Roy”, som beskriver dressyren som en grund för de viktiga vapenövningarna till häst. Målet var på så sätt viktigare än vägen och ridkonsten starkt knuten till sitt syfte att tillhandahålla militären goda fältherrar på välskolade hästar. Samtidigt ställde vapenövningarna och närstriderna höga krav på hästens skolning och upprätthöll på så sätt ridningens höga ideal.

Demi-volte - Pluvinel

Under barocken (1600-1750) förlorar furstarnas ridning i strid sin betydelse. Det var början på den egentliga fritidsridningen, där ridkonsten utövades för konstens skull. Ridkonsten nådde nu sin fulländning, vilket är förklaringen till att många kallar denna ridning för barockridning. Den gamla kunskapen och idealen från stridskonsten bevarades samtidigt som krigsmaktens behov inte längre var styrande för utvecklingen. Under den här tiden (1733) utkom François Robichon de la Guérinière med sin ”School of Horsemanship”, som anses vara den ridlära som haft störst inflytande på den klassiska ridning som fortfarande praktiseras i Europa. Guérinière kan också ta åt sig äran av att ha uppfunnit öppnan.

IMG_04

Francois Robichon de la Guérinière, en tavla målad av Lobelia Barker.

 

Militärens inflytande över rididealen var dock inte slut med detta. Genom Napoleonkrigen ändrades strategin i strid och behovet av hästar med denna. Hästen skulle nu inte längre användas vid närstrid och yrkesarméerna ersattes av rekryter, vars uppgift i strid framför allt var att kunna göra angrepp på bred front och snabba reträtter. Det fanns då varken behov eller utrymme för någon högre utbildning, varken av ryttare eller hästar. Ridakademierna försvann för att ge utrymme åt massproducerande kavalleriskolor. Samling och hög skolning fick därmed ge vika för snabba hästar med skjutkraft istället för bärkraft. Det är utifrån dessa nya behov och ideal som hästaveln under 1800- och 1900-talet har utvecklats. Det är också härifrån dagens ridtävlingar härstammar. De flesta ridtävlingar var från början bara öppna för officerare, men har efter hand vidareutvecklats till tävlingsformer för allmänheten. På motsvarande sätt har ridskolorna inom kavalleriet vidareutvecklats till dagens ridskolor.

Även i Nationalencyklopedin skiljer man mellan ridkonst och ridsport. Man definierar ridkonst som: ”ridning som kräver utbildning av ryttare och häst enligt en ridlära eller en ridteori” och beskriver det som den ridning som utvecklats i Europa från antikens Grekland till höjdpunkten under 1700-talet i och med Guérinière. Med ridsport menar man däremot den ridning man idag kan tävla i, och som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet och framåt.

Beskådar man ridkonsten i ett längre perspektiv kan man se nutidens ridning som en parantes i historien. Idealet med högt samlade hästar med mycket styrka och bärkraft har varit rådande under åtminstone ett par tusen år medan en lägre grad av samling och en dominerande skjutkraft bara präglat ridhästen och rididealet under ett par hundra år. Nu har vi åter gått in i en tid där ridningen utövas för nöjes skull, även om få gör anspråk på att fullända ridningen till konst. Till skillnad från barocken är ridningen idag tillgänglig för allmänheten, och inte bara för vissa välbärgade. Den allmänna utbildningsnivån är dock i dagsläget så hög att dagens ryttare bör kunna tillgodogöra sig den teori som ligger till grund för ridkonsten. Det är därför föga förvånande att intresset för de gamla idealen och den gamla ridkonsten nu åter börjar väckas.

  • Artikelarkiv

  • Webshop