Akademisk ridkonst är för vissa att rida i snigelskritt med en konstig sadel, ett skarpt och otäckt stångbett och ett uppvinklat spö. För mig är det istället ett förhållningssätt, där jag på ett pedagogiskt sätt utvecklas och har trevligt tillsammans med mina hästar. Den akademiska ridkonsten grundar sig på en tydlig ridteori, dvs en tanke om hur man vill att hästen ska utvecklas utifrån sina ergonimiska förutsättningar. Det innebär att man vill att hästen ska använda sin kropp på ett sådant sätt att den stärks av ridningen, både mentalt och fysiskt. Det är idag ett stort problem för många att hästar får förslitningsskador av ridningen. Det är för mig ett tydligt tecken på att det är något allvarligt fel med ridningen. All fysisk träning som hästen får ska hjälpa till att stärka hästen - inte bryta ned den. Inom den akademiska ridkonsten har inga rörelser ett egenvärde, utan det viktiga är vilken effekt de har på hästens kropp. Vi bryr oss inte heller om hur en rörelse ser ut för ögat, utan det viktiga är vilken effekt den har i hästen. Eftersom alla hästar är unika individer både avseende byggnad, styrka och mentalitet, så kan samma rörelse se olika ut med olika hästar. Denna fokus på vad som är ergonomiskt stärkande för hästen, gör att den akademiska ridkonsten fungerar som en slags sjukgymnastik för hästen. Det finns till och med många exempel på skadade och av veterinär utdömda hästar som genom denna träning har blivit starka och helt symptomfria och fungerat bra som ridhästar i många år.

Om man ska träna en häst utifrån hästens egna förutsättningar så innebär det att hästen ska byggas upp successivt. Det finns därmed en logisk utbildningsgång för hästen. Min egen tolkning av denna utbildningsgång sammanfattar jag i en utbildningstrappa. Den är konstruerad så att hästen under de första trappstegen lär sig att använda sin kropp på ett sådant sätt att den klarar av att bära upp sin ryttare utan att ta skada av det. Detta arbete stärker också hästen och förbereder den för de därefter kommande trappstegen. Utbildningen är dock inte bara logisk utifrån ett fysiskt perspektiv. Utbildningen läggs även upp på ett sådant sätt att det blir lätt för både hästen och ryttaren att förstå vad de ska göra. På så sätt utgör den akademiska ridkonsten såväl ett pedagogiskt som ett fysiskt verktyg i ridningen.

Det finns inga tävlingar i akademisk ridkonst. Det finns de som ser detta som en begränsning. För mig är det dock en styrka. Om det inte finns några tävlingar så skapas det inte heller någon mall att bedöma hästarna utifrån. Det blir då lättare att anpassa träningen till den enskilda hästen. Utan tävlingar minskar också risken att man forserar grundarbetet för att snabbt komma till en viss tävlingsnivå. Istället för att några domare vid en tävling ska ge oss bekräftelse på att vi utvecklats så får vi varje dag bekräftelse på detta från våra hästar. Den koncentration, avspändhet och glädje som hästarna visar vid träningen är bekräftelse nog på att de stimuleras både mentalt och fysiskt av den.




Namnet akademisk ridkonst har Bent Branderup gett den här ridningen, som han har försökt återskapa utifrån den historiska ridningen i Västeuropa. Det råder idag viss förvirring kring begreppen akademisk ridkonst, barockridning och klassisk dressyr. Är dessa synonymer eller avser de helt olika ridning?

• Akademisk ridkonst är ett begrepp som Bent Branderup tidigt började använda och som hänsyftar till den ridning som lärdes ut vid ridakademierna runt om i Europa under framför allt 1500-, 1600- och 1700-talen. Bent har numera varumärkesskyddat begreppet akademisk ridkonst (the Academic Art of Riding) och begreppet avser därför den tolkning av den historiska ridningen som Bent lär ut och som riddarskapet är uppbyggt kring.
• Med barockridning avses den ridning man höll på med under barocken. Begreppet används idag mest avseende uppvisningsridning.
• Klassisk dressyr är ett mer omtvistat begrepp. Det används i olika avseende av olika personer. Ordagrant syftar det på den ridning man ägnade sig åt uten klassicismen (huvudsakligen 1600- och 1700-talet). Många använder ber i betydelsen historisk dressyr (alltså ej dagens "moderna" dressyr). Frågar man istället en westernryttare så kan man få svaret att klassisk dressyr är den moderna dressyr som man tävlar i. Denna begreppsförvirring gör att jag personligen undviker begreppet klassisk dressyr.

Den akademiska ridkonsten passar bra för alla hästar, oavsett ras. Det är i och för sig olika svårt att utbilda olika hästar. En häst med ganska kvadratisk exteriör, stark rygg, kraftiga vinklar i bakdelen och stor smidighet är oftast lättare att utbilda än t.ex. en väldigt lång häst som är styv och har platt kors och raka bakben. Men det är troligt att det är den häst som har sämre fysiska förutsättningar som behöver träningn enligt den akademiska ridkonsten bäst. Det är viktigt att komma ihåg att det är dressyren som är till för hästen, och inte hästen som är till för dressyren. Dessutom är hästens mentalitet och inställning till arbetet minst lika viktig för träningen som dess exteriör. Det viktiga är att man har en häst som man tycker om att arbeta med. Då är jag övertygad att man kommer att utveckla både sig själv och hästen och dessutom ha trevligt under tiden.