Hästens formgivning

Hästen är egentligen inte byggd för att ridas på. Ryggen är t ex utformad för att kunna bära upp den tyngd som hänger under ryggraden i form av hästens kropp och bukens innehåll. Däremot är hästen inte konstruerad för att kunna bära upp en tyngd som placeras ovanför hästens ryggrad. När man trots detta placerar en ryttare på hästens rygg så händer i regel två saker; dels ökar belastningen av hästens framben och dels sänker hästen ryggen för att komma bort från ryttarens tyngd. Både den ökade belastningen av hästens framben och sänkningen av ryggen kan leda till allvarliga skador hos hästen. Om vi nu nödvändigtvis måste använda hästen för ridning så är det därför vår skyldighet att lära hästen hur den ska använda sin kropp för att inte ta skada av att ridas. Det kallar vi för att formge hästen.

För att hästen under lång tid ska kunna användas som ridhäst utan att få belastningsskador måste den lära sig att välva sin rygg och bära upp ryttaren, samt att flytta över vikt från frambenen till bakbenen. Hästens rygg påverkas både av hur hästen håller sitt huvud och hals och av hur hästen har sitt bäcken.

Hästens halskotpelare går i en S-formad sväng från hästens nacke till manke. Den här S-formen får lite olika utseende beroende på hur hästen håller sitt huvud och hals. Om den nedre svängen på halskotpelaren sjunker ned så sänks även den främre delen av hästens rygg. Eftersom vi vill att hästen ska höja och välva ryggen eftersträvar vi det motsatta. Vi vill alltså höja upp den nedre delen av halskotpelaren, för att därigenom höja ryggens främre del.

När hästen kortar av halsen, och framför allt dess överlinje, så blir kurvorna på halskotpelaren kraftigare. Det sker t ex när hästen höjer halsen och lyfter sitt huvud, eller när hästen drar ihop halsen (ofta med tygelns hjälp) med huvudet i eller bakom lodplan. För att halskotpelaren ska höjas upp måste istället halsens överlinje längas ut. Det sker när hästen söker framåt och nedåt, både i en lång och låg form och i en samlad form. I dessa lägen sträcks alltså halskotpelaren ut och lyfter upp den främre delen av hästens rygg.

Den bakre delen av hästens rygg kan antingen sänkas eller höjas, beroende på hur hästen placerar sitt bäcken. Om hästen tippar sitt bäcken framåt sänks ryggen bakifrån och om hästen tippar sitt bäcken bakåt höjs ryggen bakifrån. När hästen tippar bäckenet bakåt blir det också lättare för den att trampa långt inunder sig med bakbenen. Om hästen tippar bäckenet för mycket bakåt så uppstår dock spänningar i hästens överlinje, vilket leder till en sänkning av den främre delen av ryggen. Det finns därför för varje häst ett optimalt intervall där bäckenplaceringen leder till bästa möjliga aktivering av hästens rygg.

Hästens bakben är konstruerade så att hästen kan böja lederna och sätta ned bakbenen inunder sig och bära upp vikt. Därigenom avlastar musklerna lederna på bakbenen. Den möjligheten finns inte hos frambenen, eftersom de alltid sätts ned med helt utsträckta leder. Det är en av anledningarna till att bakbenen är bättre lämpade för att bära vikt än frambenen. För att få hästen att flytta över vikt från framdelen till bakdelen måste man lära hästen att sätta ned sina bakben längre in under sin tyngdpunkt. Om hästen kortar av sin överlinje så blockeras bakbenens framåtsvingning. En förutsättning för att hästen ska kunna bära mer vikt på sina bakben är alltså att överlinjen längs ut ordentligt.


Hästens böjning

Böjningen är den andra komponeneten som utgör grunden för hela hästens skolning. Böjningen av hästen sker i två dimensioner. Dels vinklas kotorna i hästens ryggrad en aning i förhållande till varandra, så att hela hästens kropp böjer sig något i sidled. Denna böjning ska inledas med att hästen ställer sig inåt i nacken och avslutas med att hästen för fram sin inre höft. Trots att hästen bara kan böja sig en aning i sidled så är den här böjningen av stor betydelse för samspelet mellan hästens mun och hästens bakben. Om hästen inte för fram sin innerhöft när man ställer den inåt i nacken, så fungerar inte muskelsamarbetet längs hästens kropp. Då kan man inte heller förvänta sig att kunna påverka hästens bakben genom tygeln.

Böjningens andra dimension utgörs av en rotation av bålen. Det sker genom att hästens innersida sänks och yttersidan höjs. Även rotationen måste gå genom hela hästen, så att den inleds med att nacken vinklas något inåt, manken lutar inåt, bröstkorgen roterar inåt och den inre höften sänks. Rotationen i hästens bål är inte statisk, utan påverkas av rörelserna i hästens bakben. När hästen lyfter det inre bakbenet och för det framåt kommer rotationen att förstärkas. För att hästen ska kunna rotera sin bröstkorg korrekt med en ryttare på ryggen är det viktigt att ryttaren sitter på sitt inre sittben och följer rotationen nedåt på insidan (och uppåt på utsidan) när hästen lyfter sitt inre bakben.

Ett vanligt problem är att många hästar lägger för mycket vikt på något av sina framben och faller ned på någon av bogarna. Om hästen hamnar på innerbogen så trycks den inre bogen ut från hästens kropp, belastningen av inner framben ökar och hästen faller in med sin framdel. Om hästen istället hamnar på ytterbogen så skjuts ytterbogen ut åt sidan, belastningen av ytter framben ökar och hästen faller ut med sin framdel. Böjningen och rotationen i bålen hjälper hästen att hålla både inner- och ytterbogen på plats och därigenom undvika att överbelasta något av sina framben. På så sätt blir böjningen och rotationen i bålen av stor betydelse för fördelningen av vikt mellan hästens fram- och bakben. Genom en korrekt ställning och bålrotation samt framåtsvingning av bakbenen mot hästens tyngdpunkt, kommer hästen att börja lyfta sina bogar och flytta vikt från framdelen till bakdelen.

Kontentan av detta är att vi måste börja med att lära den unga och oskolade unghästen att böja sig genom hela kroppen, länga sin överlinje och söka framåt och nedåt. Det innebär att hästen i början får gå i en ganska lång och låg form i höger respektive vänster varv. Hästen bör vara stark och stabil i böjningen och formgivningen innan man börjar belasta dess rygg med en ryttare. Det är därför lämpligt att säkerställa böjningen och formgivningen antingen genom longering eller genom arbete vid handen.


Böjning och formgivning i longering

Det viktiga både i böjningen och formgivningen är hur hästen arbetar med sina muskler (eftersom det är musklerna som formar ryggraden) och inte hur formen och böjningen ser ut för ögat. Det är idag populärt att använda olika former av inspänningstyglar i longeringen, men dessa får bara hästen att arbeta i en form som ser korrekt ut, och inte i en form där hästens muskler verkligen används på rätt sätt. Anledningen är att alla varianter av inspänningstyglar skapar ett litet tryck mot hästens mun och så fort hästen trycker emot detta det minsta lilla så kortar den av de muskler som den måste länga ut för att få en korrekt form. Även en liten avkortning i överlinjen hindrar hästen från att arbeta korrekt. Jag använder mig därför aldrig av några inspänningstyglar, varken i longering eller i något annat arbete.

Den enda utrustning jag använder i longering är kapson, lina och ett dressyrspö. Man ska tänka på att även kapsonen är ett skarpt redskap, eftersom den är fästad på hästens nosrygg som är direkt förbunden med nacken. Man får därför aldrig hålla linan sträckt när man longerar hästen, eftersom hästen då måste kompensera trycket mot nacken med att korta av musklerna på nackens yttersida - och bli felställd i nacken. Man kan ta i linan, men man måste sedan direkt släppa efter så att den blir hängande.

Det vanligaste felet i longering är att hästen lägger för mycket vikt på sitt inre framben. Så fort hästen sätter ned sitt inre framben snett inåt i volten så ökar den belastningen av detta. Man måste därför lära hästen att hela tiden på volten röra det inre frambenet snett utåt. Då belastas inner fram mindre och istället måste hästen belasta inner bak lite mer. Man ska alltså försöka flytta hästen lite utåt på volten i longeringen. Det är lättast att lära hästen detta om man befinner sig nära hästen (ungefär som vid arbetet vid handen). När hästen har börjat förstå det kan man ta hästen lite längre ifrån sig, men inte längre än att man kan nå den med ett dressyrspö, för att med spöets hjälp flytta hästen utåt. När hästen har lärt sig att svara på spöt kan man flytta den längre ifrån sig genom att bara använda spöt visuellt.

Ett annat vanligt fel i longeringen är att hästen faller på ytterbogen. Det kan bero på att man med linan böjer hästens hals för mycket. Det är därför viktigt att låta linan vara hängande större delen av tiden som man longerar hästen. För att hästen ska börja lyfta sin ytterbog så räcker det dock inte att halsen inte förböjs, utan hästen måste börja sänka sin innerhöft för att genom bålrotationen kunna lyfta ytterbogen. Sänkningen av innerhöften kan man börja träna genom att lära hästen att svinga fram sitt inre bakben långt in mot sin tyngdpunkt.


Böjning och formgivning i arbete vid handen

Inledningsvis är arbetet vid handen och longeringen ganska lika varandra. Det finns olika positioner i arbetet vid handen. För att lära hästen att länga ut sin hals ordentligt, föra nosen framåt, böja sig genom hela kroppen och sänka sin inre höft är det ofta effektivast att placera sig framför hästen. Hästens huvud placeras då med en kapson och lina och kroppen dirigeras med ett spö. Framför allt medför detta att risken för att man drar ihop hästens hals eller förböjer hästen minskar.

Det är lämpligt att börja med voltarbetet. Man ska då lägga stor vikt vid att hästen länger ut hela sin hals och sänker huvudet när man plockar nedåt-framåt i kapsonen. Det är också viktigt att hästen för fram nosen (framför lodplan). I det läget underlättas ställningen i nacken. Sedan kan man flytta hästen utåt på volten för att få kontroll på innerbogen. Det leder dock ofta till att ytterbogen istället faller ut. Ytterbogen kontrolleras bäst genom att se till att hästen verkligen länger halsen framåt och för fram nosen. Det yttre frambenet ska då sträva framåt på volten, inte utåt. När man har lärt sig att kontrollera inner och ytter bog var för sig kan man placera hästen mitt mellan dessa två lägen för att få hästen att hålla båda bogarna på plats. Bakdelen ska då varken falla in eller ut, utan hästen ska spåra.