Jag har hållit på med hästar i större delen av mitt snart 40-åriga liv. Framför allt har jag hållit på med islandshästar, men även varit väldigt intresserad av dressyr. Jag har nog alltid varit lite av en sökare i min ridning. Jag har genom åren provat på väldigt många olika inriktningar och träningsmetoder, men förkastat nästan lika många. Mina hästar har alltså fått stå ut med en hel del experimenterande. Inom alla inriktningar har man betonat betydelsen av samling och av att hästen arbetar i rätt form. Trots att definitionen av samling och rätt form samt metoderna för att komma dit har varit lika många som antalet instruktörer, så har ingen lyckats presentera ett koncept som har känts bra för mig. Oftast har resultatet bara blivit att jag har klämt ihop hästen mellan skänkeln och handen och skapat spänningar i den. Det har känts som att hästen har blivit kortare när jag har samlat den, men i verkligheten har den bara kortat av halsen och tagit kortare steg.

Det stora genombrottet i min ridning kom när vi trädde in i det nya årtusendet och jag - mest av en slump - deltog i en kurs för Bent Branderup och därmed blev introducerad i den akademiska ridkonsten. Vid kursen gav han en enkel och tydlig förklaring till vad äkta samling egentligen är, varför man eftersträvar samling och hur man åstadkommer det. Här handlade det inte längre om att öka drivningen och göra fler (och tydligare) halvhalter, utan här fick vi en tydlig plan för hur man successivt kan skola hästen till ökad samling.

Efter den vändpunkten har jag själv ridit regelbundet för Bent, men även hämtat inspiration från annat håll. Idag är det framför allt mina och mina elevers hästar som är mina lärare. Tack vare att jag har tränat väldigt många olika hästar har jag på relativt kort tid kommit så långt med min egen ridning att jag sedan ungefär tio år tillbaka även klarar av att dela med mig av min kunskap till andra och ta emot hästar på träning.

I november 2003 red jag upp för riddarprovet och blev därigenom riddare inom den akademiska ridkonstens riddarskap, som det så vackert heter. Jag utförde riddarprovet på min islänning (Korall), vilket känns extra kul eftersom jag därigenom har visat att den akademiska ridkonsten även passar för islandshästar. I juli 2007 tog jag nästa steg och genomförde piaffprovet med Excellent, en American Curly.

Idag är jag aktiv både som instruktör och som tränare av andras hästar. Därtill är jag författare och gav för några år sedan ut min första kompletta bok om träningen av hästar enligt den akademiska ridkonstens principer. Jag har fler böcker på gång, men de är fortfarande bara på idéstadiet. Efter flera år av dubbelarbete för att kunna bygga en egen ridanläggning här på gården håller jag nu på att bygga upp en egen verksamhet på hemmaplan. Det är inte bara ett sätt att minska resandet för mig själv, utan även ett sätt att bygga upp ett kunskapscenter i norr.

Även om utbildningen inom den akademiska ridkonsten ofta koncentreras kring olika övningar och lektioner så handlar ridningen inte om att kunna göra en massa häftiga rörelser, utan den handlar om att nå en sådan harmoni och ett sådant samspel mellan två levande väsen, att ryttarens bäcken och hästens rygg i det närmaste smälter samman till en enhet. Det är en fantastisk känsla när hästen helt formar sig efter ryttarens sits och låter ryttarens bäcken och tyngdpunkt kontrollera energiflödet från hästens bakben. Detta är bara möjligt när häst och ryttare rör sig utan spänningar och i fullständig balans så att ryttarens och hästens tyngdpunkt sammanfaller. Det vore enkelt att vara instruktör om man kunde lära ut den känslan till sina elever. Det är dock ingenting som går att lära ut, utan någonting som var och en själva måste uppleva, när och om de är mogna för det. Jag ser det istället som min uppgift att hjälpa mina elever att själva företa den vandring där ridningen förändras från att handla om teknik och hjälpgivning till att handla om känsla och harmoni.