Jag har varit på en kurs med Jean Luc Cornille på Ledingenäs utanför Stockholm. Här kommer mina anteckningar från föreläsningarna på kursen. Första dagen hade han en föreläsning om hästens bröstryggrad och andra dagen om tensegritet. Om du tycker att dessa ämnen är komplicerade eller abstrakta kan de vara enklare att förstå om du först läser anteckningarna från kursen hemma hos mig i september i år.

Hästens bröstryggrad

I enlighet med ridningens tradition har vi fått lära oss att ryggraden svingar och ryggmusklerna stretchas ut. Ny kunskap visar dock att ryggen och ryggraden inte alls arbetar på det sättet. Den traditionella ridtekniken säger också att vi ska rida hästen framåt för att aktivera bakbenen mer och sedan balansera hästen med halvhalter för att flytta vikten bakåt. Men det fungerar faktiskt inte. Oavsett hur hästen arbetar så går kraften alltid framåt.

Bakbenens kontaktfas kan delas in i två olika delar; bromsfasen och påskjutsfasen. När hästen sätter ned ett bakben börjar den med att bromsa med bakbenet. Sedan rör sig kroppen framåt över bakbenet. När bakbenet är bakom vertikalplanet börjar det skjuta på. Balansen i hästen skapas genom att öka bromsfasen hos bakbenen istället för genom att flytta vikten bakåt. Inter heller i samling så flyttas vikten faktiskt bakåt, utan då bromsar bakbenen mer och bröstkorgen lyfts mer.

Rörelseproblem

När hästen rör sig så skapas rörelser i ryggraden. Omfånget i dessa rörelser är faktiskt mycket mindre än vad de flesta av oss tror. Den vertikala rörelsen överstiger aldrig 53,1 mm (från högsta svingningen uppåt till lägsta svingenen nedåt). Även om rörelserna är små så förekommer de i flera olika dimensioner; lateralt (från sida till sida), vertikalt (upp och ned) och rotation. Rörligheten i ryggraden är större i bröstryggen än i ländryggen. Ofta när man har ett problem i ländryggen så finns orsaken till problemet faktiskt i bröstryggen. Rörelserna i ryggraden i bröstryggen skapar även rörelser i bäckenet. Om hästen rör (böjer) bröstryggen mer i den ena riktningen än i den andra, så kommer även bäckenet att röra sig mer i den ena riktningen. Detta påverkar rörelserna i det ena bakbenet mer än det andra. Av den anledningen så kommer ofta rörelsestörningar i bakbenen från bröstryggen.

Alla hästar försvarar de rörelsestörningar som de har. Om hästen har lärt sig att röra sig på ett felaktigt sätt, så kommer den inte att ändra sitt rörelsemönster av sig själv. Istället kommer hästen att försöka bevara sitt rörelsemönster och skydda de spänningar som rörelserna skapar.

Stabilisera ryggraden i rörelse

Bakbenens påskjut skapar alltid en kraft som går in i hästens ryggrad. När vänster bakben skjuter på så går kraften diagonalt framåt till höger och när det högra bakbenet skjuter på så går kraften diagonalt framåt och till vänster. Om man inte kompenserar för dessa krafter så kommer de att förskjuta ryggraden lageralt (till sidan) och hästen kommer att börja röra sig från sida till sida.

Hästen har en hel del starka ryggmuskler. Båge och strängteorin går ut på att hästen ska slappna av i dessa ryggmuskler och länga ut dem genom att aktivera magmusklerna. Men det är inte detta som är syftet med ryggmusklerna. Deras syfte är att stabilisera ryggraden och skydda den från skadliga rörelser.

Mellan kotorna i ryggraden går det muskler som fäster diagonalt. Multifiderna går diagonalt i den ena riktningen (från tornutskotten på en ryggkota ned till kotkroppen 3-4 kotor längre bak) och longissimusmusklerna går diagonalt i den andra riktningen (från tornutskotten på en ryggkota ned till kotkroppen 3-4 kotor längre fram). Dessa muskler måste lära sig att hålla emot den diagonala kraften från bakbenen för att bibehålla stabiliteten i ryggraden och för att hindra hästen från att röra sig från sida till sida.

Multifiderna och longissimusmusklerna sitter närmast ryggraden. Utanför dem finns flera andra lager med ganska tjocka muskler. Du kan därför inte påverka dessa muskler genom att manipulera dem fysiskt (ta på dem). Istället får man påverka dem genom rörelse.

Det traditionella sättet att se på hästens rörelser och musklernas funktion är att musklerna antingen drar ihop sig eller slappnar av. Men riktigt så enkelt är det inte. Du kommer inte att lösa problemet med spänningar genom att skapa avslappning i musklerna. Det handlar istället om att musklerna ska koordineras på rätt sätt. Om en muskel är utsatt för press så ska man inte försöka få den att slappna av. Istället måste hästen hitta ett bättre sätt att koordinera sina muskler, vilket tar bort pressen från muskeln.

En huvudkomponent i muskelelasticiteten är en fiber som kallas titin. Titin (är även känt som connectin) är ett protein som har stor betydelse för muskelkontraktionen. I muskeln fungerar titinet som en serie hopkopplade fjädrar som skapar ett motstånd när de sträcks ut. Det finns flera olika varianter av titin, som skiljer sig både beträffande storlek och hårdhet. Detta förklarar varför olika delar av ryggmusklerna har olika elasticitet. Titin har flera roller i strimmiga muskler, alltifrån muskelfibrernas sammansättning till deras mekaniska funktion såsom att säkerställa den kraft som krävs för att hållas ihop vid kontraktion.

Guida hästen till korrekt koordination

Det finns ungefär 344 hyalintäckta ledytor i hästens ryggrad. Det är stor skillnad i elasticiteten mellan de olika musklerna längs ryggraden. Det finns ingen möjlighet för ryttaren att koordinera alla dessa ledytor, alla muskler som fäster på ryggkotorna och fascian som omsluter dem. Istället ligger detta ansvar på hästen. När man tränar en häst handlar det därför inte om lydighet och inlärning av rätt reaktioner på hjälperna. Det handlar istället om att guida hästen till att hitta koordinationen i ryggmusklerna och lära hästen att eftersträva stabilitet, lätthet om minskad ansträngning.

Detta är ett nytt perspektiv i hästträning! Istället för att placera hästen i en viss form ska man föreslå en viss rörelse och låta hästen prova den. I början kommer hästen att misslyckas flertalet gånger, eftersom hästen kommer att försvara sina gamla rörelsemönster och spänningarna i sin kropp. Man får aldrig bestraffa hästen för att den misslyckas. Istället ska man analysera rörelsen och föreslå en annan reaktion. Efter ett tag kommer hästen att börja hitta rätt koordination några steg, och sedan tappa det. Ju fler gånger hästen kan hitta rätt koordination, desto mer kommer den att börja upptäcka att den koordinationen innebär mindre ansträngning i rörelsen. Eftersom detta känns bra för hästen så kommer den att försöka hitta tillbaka till den känslan och efter hand kommer hästen också att lära sig att bibehålla den positionen längre stunder.

Hästens framben skapar en uppåtriktad kraft, som ger en bakåtgående kraft in i ryttarens kropp. Hästens bakben skapar en framåtriktad kraft, som ger en framåtriktad kraft in i ryttarens kropp. Det är därmed flera krafter som påverkar ryttaren. Om ryttaren är för avslappnad så kommer dessa krafter att skapa stora svingningar i ryttarens kropp. Hästen måste då skydda sig från dessa rörelser i ryttaren genom att spänna ryggmusklerna. En häst som spänner ryggmusklerna ökar påskjutet och farten framåt ökar.

Det finns ett uttryck; ”Händer utan skänklar och skänklar utan händer”. Det är vansinne! Man ska aldrig använda skänklarna utan händerna. Ryttarens fingrar måste vara avslappnade för att kunna känna hur hästen reagerar.

Lateral böjning och rotation

Rotationen kan vara korrekt eller felaktig. Med en korrekt rotation kommer en häst som böjer sig till höger att rotera bröstkorgen en liten aning till höger. Med en felaktig rotation kommer en högerböjd häst istället att rotera till vänster. Det medför att vänster framben belastas mer. Alla hästar är av naturen lite oliksidiga. De kommer då att ha en tendens att rotera åt samma håll i båda böjningarna.

Varje enskild kota kan bara rotera väldigt lite, men för ett segment av kotor blir rotationen större. Detta är särskilt sant när hästen roterar åt fel håll. När hästen har rätt rotation så är rotationen väldigt liten, men när rotationen är felaktig så blir den betydligt större.

Det vetenskapliga namnet för rotationen utgår från riktningen på den ventrala (nedre) delen av ryggraden. När man rider så är det dock den dorsala (övre) delen av ryggraden som man känner. När ryggradens dorsala del roterar till höger så roterar den ventrala delen till vänster. Inom den praktiska ridningen kallar vi detta för höger rotation (den övre delen av ryggraden förs åt höger), men vetenskapen kallar det för vänster rotation (den nedre delen av ryggraden förs åt vänster). Detta är väldigt förvirrande. För att inte bli alltför förvirrade fortsätter vi att benämna rotationen utifrån ryggradens dorsala sida. Men om man läser en vetenskaplig rapport så måste man vara medveten om att rotationen kommer att benämnas utifrån den ventrala sidan.

Lateral böjning förekommer framför allt mellan T16 och T9 och rotation förekommer framför allt mellan T14 och T9. Det innebär att både den laterala böjningen och rotationen bäst kontrolleras av övre delen av ryttarens lår. Detta fungerar inte om man sitter på ändan med knäna högt upp. Istället måste man sitta på sittbenen med låren så vertikala som möjligt. Man kan aldrig vara helt på sittbenen. Man kommer alltid att va en del stöd från ändan, sittbenen och övre delen av låren. Men sitsen ska förskjutas mer mot sittbenen och mindre mot ändan.

Den övre delen av ryttarens lår kramar hästens bröstkorg, och det är detta som ska hjälpa hästen att hitta rätt rotation. Men övre delen av låren påverkas av ryggmusklerna. Om hästen roterar åt fel håll och ryttaren följer den rotationen, så kommer ryttaren att böja ryggraden åt sidan. Det innebär att ryttaren inte kan sitta rakt med den övre delen av låren. Ryttaren ska därför aldrig vara följsam med en felaktig rotation. Istället ska ryttaren bibehålla en rak (vertikal) ryggrad för att kunna hjälpa hästen att korrigera en felaktig rotation.

Det finns många olika övningar man kan använda sig av för att korrigera en felaktig rotation och olika hästar reagerar olika. Den metod som fungerar bäst på en häst behöver därför inte fungera på en annan häst. De här olikheterna beror på att hästen försöker skydda sin felaktiga rotation. Om en metod inte fungerar måste man därför prova en annan.

Harmonisk tensegritet

Vad är tensegritet?

Tensegritet är ingenting nytt, men samtidigt är det nytt när det kommer till hästens biomekanik, eftersom vi nu vet mer om det.

Ingenjörskonst förklarar att stabiliteten i ett strukturellt nätverk bestäms av:

• Materialets egenskaper
• Materialens position
• ”Spelet” (de fria rörelserna) i lederna som binder ihop de olika elementen
• Stabilitet i de viktigaste lederna uppnås oftast av att man ökar mängden viktbärande material i strukturens kritiska delar

När låg vikt blir betydelsefullt, såsom i en bro, har ingenjörerna utvecklat förspänningskonstruktioner, såsom stålförstärkta betongbalkar, som placeras där spänningen i konstruktionen är störst.

Naturen skapade biologisk tensegritet som skapar en spänning runt lederna och ger mer styrka med bibehållet låg vikt. Naturen anpassade hästens ben och kropp för fart och möjlighet att hoppa och kombinerade då låg vikt i de nedre delarna av benen med stark framåtdrivande kraft och kapacitet att absorbera kraftiga slagkrafter. Det är därför som den stora muskelmassan sitter högre upp på benen och på hästens kropp. Längre ned på benen består konstruktionen huvudsakligen av senor och ligament. De har därför låg vikt, men är starka och kan använda elastisk energi och utgöra en del av hästens tensegritet.

Tensegritet, elastisk energi, kraftöverföring och andra tekniska under har skapat hästen vars effektivitet börjar förstås bättre än någonsin tidigare.

Arbeta med mindre ansträngning

När hästens rörelser skapas genom att dra ihop och länga ut muskler, så kräver alla rörelser mycket energi. Om hästen rör sig med en viss kadens, stegfrekvens och koordination så kan rörelserna bli betydligt mindre ansträngande att utföra. När hästen upptäcker det så blir han intresserad av att arbeta med oss. När belöningen för arbetet är bekvämlighet så börjar hästen erbjuda rörelser utöver vad vi bett om och maximera prestationen på ett sätt som samtidigt minimera ansträngningen.

Vi måste guida hästen i den här riktningen. Hästen kommer inte att hitta rätt lösning direkt. Men när hästen börjar hitta det mindre ansträngande sättet att röra sig på så blir det en av de kraftigaste belöningar man kan tänka sig.

De flesta av de hjälper som vi använder när vi rider innebär faktiskt en bestraffning av hästen. Vi sparkar hästen med skänklarna eller ”attackerar” honom med sporrarna. Hästen måste skydda sig mot detta. Om vi kan guida hästen till att röra sig på ett energioptimerande och mindre ansträngande sätt så behöver vi inga starka hjälper eller tvång. De flesta ryttarna har en dröm om att rida på ett sådant sätt att de gör ingenting och att hästen i princip reagerar på deras tankar. Det som kan förverkliga den drömmen är att ut nyttja tensegriteten. När hästen arbetar med tensegritet så kommer han att känna den allra minsta förändringen i muskeltonus hos ryttaren. Förutsättningen för god kommunikation blir då bättre balanskontroll och corestabilitet hos ryttaren – inte kraftigare hjälper!

Jean Luc demonstrerar hur tensegritet fungerar. När ni berör varandra med fingertopparna kan ni känna den minsta förändringen av muskeltonus. Men om Jean Luc spänner sig i den ena axeln, i ryggen eller vrider huvudet åt sidan, så fungerar inte tensegriteten och då känner man inte längre muskeltonusen.

Maximera den elastiska energin

Kraftabsorpion associeras vanligtvis med excentrisk kontraktion och kraftproduktion skapas vanligtvis genom koncentrisk kontraktion. Kraftabsorption kan också ske med hjälp av elastisk energi som lagras i senor och ligament. Den därför följande kraftproduktionen hänförs då från frisläppandet av den elastiska energin istället för genom koncentrisk muskelkontraktion.

Vi måste skapa en situation där den elastiska energin maximeras. Det är det enda sättet för att skapa rörelser utan ansträngning. Hästen är skapas för att studsa uppåt. När den inte gör det så kommer den bara att flytta vikt från det ena frambenet till det andra. Det rörelsemönstret leder förr eller senare till hälta.

Kraft kan transporteras genom benen och kroppen utan att det sker någon kraftproduktion hos de muskler som transporterar kraften. Transporten av kraft kan ske under isometrisk kontraktion. Det krävs därför inga muskelfibrer för att transportera kraft, utan det kan även utföras av senor. Muskler som sträcker sig över mer än en led kan dessutom transportera kraft vid en led och samtidigt producera kraft vid en annan led.

Nyligen genomföra mätningar med ultraljud påvisar att fascialiknande vävnad ofta används för dynamisk lagring av energi (katapultreaktion) under oscillerande rörelse, såsom att gå, springa eller hoppa. De långa och spända senorna i de nedre delarna av hästens ben kan lagra stora mängder elastisk energi.

Fascians roll

En struktur med tensegritet karaktäriseras av konstant spänning och lokal kompression. Den enskilda leden stabiliseras av den konstanta balansen mellan vävnad som skapar spänning och vävnad som skapar kontraktion. Det traditionella sättet att se på det är att ligamenten och senorna stabiliserar leden och brosket försäkrar att rotationen i leden möjliggörs. Den modellen stämmer inte längre. Brosket är väldigt tunt och kan inte hantera den kraftiga påverkan av slagkraften som uppstår under hästens rörelser, för att inte tala om den slagkraft som uppstår i landningen efter ett hopp.

Fascia lindar in lederna och håller de olika skelettdelarna separerade när de vinklas. Under spänning är fascian tillräckligt stark för att separera delarna i leden så att ett mikroskopiskt avstånd skapas och skyddar leden mot friktion.

Spänning hos fascian skapas av musklerna. Musklerna verkar mot fascian så att optimal spänning för varje rörelse skapas så att rörelsen stabiliseras och leden inte överbelastas. Fascia är lätt, men motståndskraftig.

Hästen kommer själv att lista ut hur mycket muskelarbete som krävs för att skapa den korrekta mängden spänning för att fascian ska fungera optimalt. Men om hästen måste försvara sig (t.ex. mot ryttaren) så kan den inte göra detta.

Stress, spänning och skador

Om hästen rör sig snabbare än vad som motsvarar dess naturliga tempo och stegfrekvens så skapas stress i strukturerna i hästens kropp, och hästen måste förvara sig mot denna stress. Hästen skapar fart genom att spänna musklerna kring ryggraden. Det är därför viktigt att alltid träna hästen inom dessa naturliga kadens.

Den energi som produceras i vanlig skritt skulle riva sönder ligamenten i hästens knän om energin inte absorberades av den muskelaktivitet som krävs för att stabilisera knät i olika riktningar. Vid excentrisk kontraktion används energi för att bromsa knät just innan hoven slår i marken. Om detta inte sker korrekt kan knät utsättas för krafter så stora som 65 gånger kroppsvikten.

SI-leden är en led med två stora lager av brosk. Leden rör sig nästan inte alls. Men kraft transporteras genom leden i olika riktningar. Om det är för mycket rörelse i den leden så skapas stress och hästen måste skydda sig mot denna med spänning och inflammation.

Kommunikation mellan ryttaren och hästen

Den traditionella synen på hur man får hästen att prestera är att ryttaren använder den korrekta kombinationen av hjälper och det får hästen att utföra sina rörelser korrekt. I verkligheten kommer kombinationen av hjälper bara att leda till att hästen försvarar sig. Den verkliga kommunikationen äger rum på ett mer sofistikerat plan. Ryttaren måste använda sin hållning, muskeltonus och tensegritet för att påverka hästen på rätt sätt. Om ryttaren börjar spänna sig, röra sig, dra i tyglarna eller sparka med skänklarna så kommer den här kommunikationen inte att fungera, eftersom hästen då måste försvara sig.

Inom den klassiska ridningen pratar man om förskjutningar av ryttarens vikt. Med den kunskap vi har idag, så vet vi att ryttaren måste förhålla sig neutral hela tiden. Ryttaren ska aldrig påverka hästen framifrån och bakåt eller bakifrån och framåt.

Det finns en helhet i hela kroppen som man totalt har missat när man beskriver hjälperna i ridningen. Muskler arbetar aldrig självständigt och fascia sammanbinder hela det muskulära systemet och stödjer musklernas funktion. Större delen av förändringen i längd som krävs vid rörelse uppstår inte i själva muskelfibrerna, utan genom elastisk rekyl i de anslutna senorna och musklernas aponeuroser.

Finkänsligheten, omdömet och finessen som de skickligaste ryttarna förespråkar innebär en ridning med harmonisk tensegritet, där nyanser i muskeltonus ersätter användandet av handen, ändrade positioner, förskjutningar av vikten och sparkar med skänklarna.

För att hästens kropp ska kunna fungera som en helhet så måste ryttaren använda sin kropp som en helhet.

Det är inte en kroppsdel som ska agera, på det sätt som man lär sig de ”korrekta hjälperna”, utan det är hela kroppen som ska leka med nyanser inom sin helhet och tensegritet.  ” Jag tror att de gamla klassiska mästarna skulle välkomna den här informationen som en mycket bättre förklaring till vad de kände, men som de bara kunde förklara med det språk och den kunskap som var tillgänglig på den tiden.” – Patricia Cameron

Tro, missförstånd och vetenskaplig kunskap

Vi arbetar inte längre på nivån där man fokuserar på att stretcha och skapa avslappning eller länga ut muskler för att öka rörelseomfånget. Dessa teorier har varit gällande i många decennier, men hästarnas vävnad fungerar inte på det sätt som man har beskrivit i böckerna.

Vi har tränats på att tro att lösgöring och avslappning utgör de komponenter som bygger upp elasticitet. Elastisk styvhet passar inte in i vår ridutbildning av den enkla orsaken att vår ridutbildning baserar på befintlig litteratur istället för vetenskap.

Våra förfäder förklarade vad de kände och skapade teorier som kunde förklara deras känsla. Detta medförde att den klassiska litteraturen blev full av missförstånd. Det innebär inte att de var dåliga ryttare. Men de kunde bara förklara sin ridning utifrån den kunskap som fanns på den tiden. Konceptet kring tensegritet är en mycket bättre förklaring för vad de kände i ridningen.

Tensegritet är den förklaring som de allra skickligaste ryttarna har antytt under århundraden. Harmonisk tensegritet är nästa generation inom träning av hästar.