Hästens biomekanik

Kurs med Jean Luc Cornille 16-17 november 2018

2018-11-28
/ / /

Jag har varit på en kurs med Jean Luc Cornille på Ledingenäs utanför Stockholm. Här kommer mina anteckningar från föreläsningarna på kursen. Första dagen hade han en föreläsning om hästens bröstryggrad och andra dagen om tensegritet. Om du tycker att dessa ämnen är komplicerade eller abstrakta kan de vara enklare att förstå om du först läser anteckningarna från kursen hemma hos mig i september i år.

Hästens bröstryggrad

I enlighet med ridningens tradition har vi fått lära oss att ryggraden svingar och ryggmusklerna stretchas ut. Ny kunskap visar dock att ryggen och ryggraden inte alls arbetar på det sättet. Den traditionella ridtekniken säger också att vi ska rida hästen framåt för att aktivera bakbenen mer och sedan balansera hästen med halvhalter för att flytta vikten bakåt. Men det fungerar faktiskt inte. Oavsett hur hästen arbetar så går kraften alltid framåt.

Bakbenens kontaktfas kan delas in i två olika delar; bromsfasen och påskjutsfasen. När hästen sätter ned ett bakben börjar den med att bromsa med bakbenet. Sedan rör sig kroppen framåt över bakbenet. När bakbenet är bakom vertikalplanet börjar det skjuta på. Balansen i hästen skapas genom att öka bromsfasen hos bakbenen istället för genom att flytta vikten bakåt. Inter heller i samling så flyttas vikten faktiskt bakåt, utan då bromsar bakbenen mer och bröstkorgen lyfts mer.

Rörelseproblem

När hästen rör sig så skapas rörelser i ryggraden. Omfånget i dessa rörelser är faktiskt mycket mindre än vad de flesta av oss tror. Den vertikala rörelsen överstiger aldrig 53,1 mm (från högsta svingningen uppåt till lägsta svingenen nedåt). Även om rörelserna är små så förekommer de i flera olika dimensioner; lateralt (från sida till sida), vertikalt (upp och ned) och rotation. Rörligheten i ryggraden är större i bröstryggen än i ländryggen. Ofta när man har ett problem i ländryggen så finns orsaken till problemet faktiskt i bröstryggen. Rörelserna i ryggraden i bröstryggen skapar även rörelser i bäckenet. Om hästen rör (böjer) bröstryggen mer i den ena riktningen än i den andra, så kommer även bäckenet att röra sig mer i den ena riktningen. Detta påverkar rörelserna i det ena bakbenet mer än det andra. Av den anledningen så kommer ofta rörelsestörningar i bakbenen från bröstryggen.

Alla hästar försvarar de rörelsestörningar som de har. Om hästen har lärt sig att röra sig på ett felaktigt sätt, så kommer den inte att ändra sitt rörelsemönster av sig själv. Istället kommer hästen att försöka bevara sitt rörelsemönster och skydda de spänningar som rörelserna skapar.

Stabilisera ryggraden i rörelse

Bakbenens påskjut skapar alltid en kraft som går in i hästens ryggrad. När vänster bakben skjuter på så går kraften diagonalt framåt till höger och när det högra bakbenet skjuter på så går kraften diagonalt framåt och till vänster. Om man inte kompenserar för dessa krafter så kommer de att förskjuta ryggraden lageralt (till sidan) och hästen kommer att börja röra sig från sida till sida.

Hästen har en hel del starka ryggmuskler. Båge och strängteorin går ut på att hästen ska slappna av i dessa ryggmuskler och länga ut dem genom att aktivera magmusklerna. Men det är inte detta som är syftet med ryggmusklerna. Deras syfte är att stabilisera ryggraden och skydda den från skadliga rörelser.

Mellan kotorna i ryggraden går det muskler som fäster diagonalt. Multifiderna går diagonalt i den ena riktningen (från tornutskotten på en ryggkota ned till kotkroppen 3-4 kotor längre bak) och longissimusmusklerna går diagonalt i den andra riktningen (från tornutskotten på en ryggkota ned till kotkroppen 3-4 kotor längre fram). Dessa muskler måste lära sig att hålla emot den diagonala kraften från bakbenen för att bibehålla stabiliteten i ryggraden och för att hindra hästen från att röra sig från sida till sida.

Multifiderna och longissimusmusklerna sitter närmast ryggraden. Utanför dem finns flera andra lager med ganska tjocka muskler. Du kan därför inte påverka dessa muskler genom att manipulera dem fysiskt (ta på dem). Istället får man påverka dem genom rörelse.

Det traditionella sättet att se på hästens rörelser och musklernas funktion är att musklerna antingen drar ihop sig eller slappnar av. Men riktigt så enkelt är det inte. Du kommer inte att lösa problemet med spänningar genom att skapa avslappning i musklerna. Det handlar istället om att musklerna ska koordineras på rätt sätt. Om en muskel är utsatt för press så ska man inte försöka få den att slappna av. Istället måste hästen hitta ett bättre sätt att koordinera sina muskler, vilket tar bort pressen från muskeln.

En huvudkomponent i muskelelasticiteten är en fiber som kallas titin. Titin (är även känt som connectin) är ett protein som har stor betydelse för muskelkontraktionen. I muskeln fungerar titinet som en serie hopkopplade fjädrar som skapar ett motstånd när de sträcks ut. Det finns flera olika varianter av titin, som skiljer sig både beträffande storlek och hårdhet. Detta förklarar varför olika delar av ryggmusklerna har olika elasticitet. Titin har flera roller i strimmiga muskler, alltifrån muskelfibrernas sammansättning till deras mekaniska funktion såsom att säkerställa den kraft som krävs för att hållas ihop vid kontraktion.

Guida hästen till korrekt koordination

Det finns ungefär 344 hyalintäckta ledytor i hästens ryggrad. Det är stor skillnad i elasticiteten mellan de olika musklerna längs ryggraden. Det finns ingen möjlighet för ryttaren att koordinera alla dessa ledytor, alla muskler som fäster på ryggkotorna och fascian som omsluter dem. Istället ligger detta ansvar på hästen. När man tränar en häst handlar det därför inte om lydighet och inlärning av rätt reaktioner på hjälperna. Det handlar istället om att guida hästen till att hitta koordinationen i ryggmusklerna och lära hästen att eftersträva stabilitet, lätthet om minskad ansträngning.

Detta är ett nytt perspektiv i hästträning! Istället för att placera hästen i en viss form ska man föreslå en viss rörelse och låta hästen prova den. I början kommer hästen att misslyckas flertalet gånger, eftersom hästen kommer att försvara sina gamla rörelsemönster och spänningarna i sin kropp. Man får aldrig bestraffa hästen för att den misslyckas. Istället ska man analysera rörelsen och föreslå en annan reaktion. Efter ett tag kommer hästen att börja hitta rätt koordination några steg, och sedan tappa det. Ju fler gånger hästen kan hitta rätt koordination, desto mer kommer den att börja upptäcka att den koordinationen innebär mindre ansträngning i rörelsen. Eftersom detta känns bra för hästen så kommer den att försöka hitta tillbaka till den känslan och efter hand kommer hästen också att lära sig att bibehålla den positionen längre stunder.

Hästens framben skapar en uppåtriktad kraft, som ger en bakåtgående kraft in i ryttarens kropp. Hästens bakben skapar en framåtriktad kraft, som ger en framåtriktad kraft in i ryttarens kropp. Det är därmed flera krafter som påverkar ryttaren. Om ryttaren är för avslappnad så kommer dessa krafter att skapa stora svingningar i ryttarens kropp. Hästen måste då skydda sig från dessa rörelser i ryttaren genom att spänna ryggmusklerna. En häst som spänner ryggmusklerna ökar påskjutet och farten framåt ökar.

Det finns ett uttryck; ”Händer utan skänklar och skänklar utan händer”. Det är vansinne! Man ska aldrig använda skänklarna utan händerna. Ryttarens fingrar måste vara avslappnade för att kunna känna hur hästen reagerar.

Lateral böjning och rotation

Rotationen kan vara korrekt eller felaktig. Med en korrekt rotation kommer en häst som böjer sig till höger att rotera bröstkorgen en liten aning till höger. Med en felaktig rotation kommer en högerböjd häst istället att rotera till vänster. Det medför att vänster framben belastas mer. Alla hästar är av naturen lite oliksidiga. De kommer då att ha en tendens att rotera åt samma håll i båda böjningarna.

Varje enskild kota kan bara rotera väldigt lite, men för ett segment av kotor blir rotationen större. Detta är särskilt sant när hästen roterar åt fel håll. När hästen har rätt rotation så är rotationen väldigt liten, men när rotationen är felaktig så blir den betydligt större.

Det vetenskapliga namnet för rotationen utgår från riktningen på den ventrala (nedre) delen av ryggraden. När man rider så är det dock den dorsala (övre) delen av ryggraden som man känner. När ryggradens dorsala del roterar till höger så roterar den ventrala delen till vänster. Inom den praktiska ridningen kallar vi detta för höger rotation (den övre delen av ryggraden förs åt höger), men vetenskapen kallar det för vänster rotation (den nedre delen av ryggraden förs åt vänster). Detta är väldigt förvirrande. För att inte bli alltför förvirrade fortsätter vi att benämna rotationen utifrån ryggradens dorsala sida. Men om man läser en vetenskaplig rapport så måste man vara medveten om att rotationen kommer att benämnas utifrån den ventrala sidan.

Lateral böjning förekommer framför allt mellan T16 och T9 och rotation förekommer framför allt mellan T14 och T9. Det innebär att både den laterala böjningen och rotationen bäst kontrolleras av övre delen av ryttarens lår. Detta fungerar inte om man sitter på ändan med knäna högt upp. Istället måste man sitta på sittbenen med låren så vertikala som möjligt. Man kan aldrig vara helt på sittbenen. Man kommer alltid att va en del stöd från ändan, sittbenen och övre delen av låren. Men sitsen ska förskjutas mer mot sittbenen och mindre mot ändan.

Den övre delen av ryttarens lår kramar hästens bröstkorg, och det är detta som ska hjälpa hästen att hitta rätt rotation. Men övre delen av låren påverkas av ryggmusklerna. Om hästen roterar åt fel håll och ryttaren följer den rotationen, så kommer ryttaren att böja ryggraden åt sidan. Det innebär att ryttaren inte kan sitta rakt med den övre delen av låren. Ryttaren ska därför aldrig vara följsam med en felaktig rotation. Istället ska ryttaren bibehålla en rak (vertikal) ryggrad för att kunna hjälpa hästen att korrigera en felaktig rotation.

Det finns många olika övningar man kan använda sig av för att korrigera en felaktig rotation och olika hästar reagerar olika. Den metod som fungerar bäst på en häst behöver därför inte fungera på en annan häst. De här olikheterna beror på att hästen försöker skydda sin felaktiga rotation. Om en metod inte fungerar måste man därför prova en annan.

Harmonisk tensegritet

Vad är tensegritet?

Tensegritet är ingenting nytt, men samtidigt är det nytt när det kommer till hästens biomekanik, eftersom vi nu vet mer om det.

Ingenjörskonst förklarar att stabiliteten i ett strukturellt nätverk bestäms av:

  • Materialets egenskaper
  • Materialens position
  • ”Spelet” (de fria rörelserna) i lederna som binder ihop de olika elementen
  • Stabilitet i de viktigaste lederna uppnås oftast av att man ökar mängden viktbärande material i strukturens kritiska delar

När låg vikt blir betydelsefullt, såsom i en bro, har ingenjörerna utvecklat förspänningskonstruktioner, såsom stålförstärkta betongbalkar, som placeras där spänningen i konstruktionen är störst.

Naturen skapade biologisk tensegritet som skapar en spänning runt lederna och ger mer styrka med bibehållet låg vikt. Naturen anpassade hästens ben och kropp för fart och möjlighet att hoppa och kombinerade då låg vikt i de nedre delarna av benen med stark framåtdrivande kraft och kapacitet att absorbera kraftiga slagkrafter. Det är därför som den stora muskelmassan sitter högre upp på benen och på hästens kropp. Längre ned på benen består konstruktionen huvudsakligen av senor och ligament. De har därför låg vikt, men är starka och kan använda elastisk energi och utgöra en del av hästens tensegritet.

Tensegritet, elastisk energi, kraftöverföring och andra tekniska under har skapat hästen vars effektivitet börjar förstås bättre än någonsin tidigare.

Arbeta med mindre ansträngning

När hästens rörelser skapas genom att dra ihop och länga ut muskler, så kräver alla rörelser mycket energi. Om hästen rör sig med en viss kadens, stegfrekvens och koordination så kan rörelserna bli betydligt mindre ansträngande att utföra. När hästen upptäcker det så blir han intresserad av att arbeta med oss. När belöningen för arbetet är bekvämlighet så börjar hästen erbjuda rörelser utöver vad vi bett om och maximera prestationen på ett sätt som samtidigt minimera ansträngningen.

Vi måste guida hästen i den här riktningen. Hästen kommer inte att hitta rätt lösning direkt. Men när hästen börjar hitta det mindre ansträngande sättet att röra sig på så blir det en av de kraftigaste belöningar man kan tänka sig.

De flesta av de hjälper som vi använder när vi rider innebär faktiskt en bestraffning av hästen. Vi sparkar hästen med skänklarna eller ”attackerar” honom med sporrarna. Hästen måste skydda sig mot detta. Om vi kan guida hästen till att röra sig på ett energioptimerande och mindre ansträngande sätt så behöver vi inga starka hjälper eller tvång. De flesta ryttarna har en dröm om att rida på ett sådant sätt att de gör ingenting och att hästen i princip reagerar på deras tankar. Det som kan förverkliga den drömmen är att ut nyttja tensegriteten. När hästen arbetar med tensegritet så kommer han att känna den allra minsta förändringen i muskeltonus hos ryttaren. Förutsättningen för god kommunikation blir då bättre balanskontroll och corestabilitet hos ryttaren – inte kraftigare hjälper!

Jean Luc demonstrerar hur tensegritet fungerar. När ni berör varandra med fingertopparna kan ni känna den minsta förändringen av muskeltonus. Men om Jean Luc spänner sig i den ena axeln, i ryggen eller vrider huvudet åt sidan, så fungerar inte tensegriteten och då känner man inte längre muskeltonusen.

Maximera den elastiska energin

Kraftabsorpion associeras vanligtvis med excentrisk kontraktion och kraftproduktion skapas vanligtvis genom koncentrisk kontraktion. Kraftabsorption kan också ske med hjälp av elastisk energi som lagras i senor och ligament. Den därför följande kraftproduktionen hänförs då från frisläppandet av den elastiska energin istället för genom koncentrisk muskelkontraktion.

Vi måste skapa en situation där den elastiska energin maximeras. Det är det enda sättet för att skapa rörelser utan ansträngning. Hästen är skapas för att studsa uppåt. När den inte gör det så kommer den bara att flytta vikt från det ena frambenet till det andra. Det rörelsemönstret leder förr eller senare till hälta.

Kraft kan transporteras genom benen och kroppen utan att det sker någon kraftproduktion hos de muskler som transporterar kraften. Transporten av kraft kan ske under isometrisk kontraktion. Det krävs därför inga muskelfibrer för att transportera kraft, utan det kan även utföras av senor. Muskler som sträcker sig över mer än en led kan dessutom transportera kraft vid en led och samtidigt producera kraft vid en annan led.

Nyligen genomföra mätningar med ultraljud påvisar att fascialiknande vävnad ofta används för dynamisk lagring av energi (katapultreaktion) under oscillerande rörelse, såsom att gå, springa eller hoppa. De långa och spända senorna i de nedre delarna av hästens ben kan lagra stora mängder elastisk energi.

Fascians roll

En struktur med tensegritet karaktäriseras av konstant spänning och lokal kompression. Den enskilda leden stabiliseras av den konstanta balansen mellan vävnad som skapar spänning och vävnad som skapar kontraktion. Det traditionella sättet att se på det är att ligamenten och senorna stabiliserar leden och brosket försäkrar att rotationen i leden möjliggörs. Den modellen stämmer inte längre. Brosket är väldigt tunt och kan inte hantera den kraftiga påverkan av slagkraften som uppstår under hästens rörelser, för att inte tala om den slagkraft som uppstår i landningen efter ett hopp.

Fascia lindar in lederna och håller de olika skelettdelarna separerade när de vinklas. Under spänning är fascian tillräckligt stark för att separera delarna i leden så att ett mikroskopiskt avstånd skapas och skyddar leden mot friktion.

Spänning hos fascian skapas av musklerna. Musklerna verkar mot fascian så att optimal spänning för varje rörelse skapas så att rörelsen stabiliseras och leden inte överbelastas. Fascia är lätt, men motståndskraftig.

Hästen kommer själv att lista ut hur mycket muskelarbete som krävs för att skapa den korrekta mängden spänning för att fascian ska fungera optimalt. Men om hästen måste försvara sig (t.ex. mot ryttaren) så kan den inte göra detta.

Stress, spänning och skador

Om hästen rör sig snabbare än vad som motsvarar dess naturliga tempo och stegfrekvens så skapas stress i strukturerna i hästens kropp, och hästen måste förvara sig mot denna stress. Hästen skapar fart genom att spänna musklerna kring ryggraden. Det är därför viktigt att alltid träna hästen inom dessa naturliga kadens.

Den energi som produceras i vanlig skritt skulle riva sönder ligamenten i hästens knän om energin inte absorberades av den muskelaktivitet som krävs för att stabilisera knät i olika riktningar. Vid excentrisk kontraktion används energi för att bromsa knät just innan hoven slår i marken. Om detta inte sker korrekt kan knät utsättas för krafter så stora som 65 gånger kroppsvikten.

SI-leden är en led med två stora lager av brosk. Leden rör sig nästan inte alls. Men kraft transporteras genom leden i olika riktningar. Om det är för mycket rörelse i den leden så skapas stress och hästen måste skydda sig mot denna med spänning och inflammation.

Kommunikation mellan ryttaren och hästen

Den traditionella synen på hur man får hästen att prestera är att ryttaren använder den korrekta kombinationen av hjälper och det får hästen att utföra sina rörelser korrekt. I verkligheten kommer kombinationen av hjälper bara att leda till att hästen försvarar sig. Den verkliga kommunikationen äger rum på ett mer sofistikerat plan. Ryttaren måste använda sin hållning, muskeltonus och tensegritet för att påverka hästen på rätt sätt. Om ryttaren börjar spänna sig, röra sig, dra i tyglarna eller sparka med skänklarna så kommer den här kommunikationen inte att fungera, eftersom hästen då måste försvara sig.

Inom den klassiska ridningen pratar man om förskjutningar av ryttarens vikt. Med den kunskap vi har idag, så vet vi att ryttaren måste förhålla sig neutral hela tiden. Ryttaren ska aldrig påverka hästen framifrån och bakåt eller bakifrån och framåt.

Det finns en helhet i hela kroppen som man totalt har missat när man beskriver hjälperna i ridningen. Muskler arbetar aldrig självständigt och fascia sammanbinder hela det muskulära systemet och stödjer musklernas funktion. Större delen av förändringen i längd som krävs vid rörelse uppstår inte i själva muskelfibrerna, utan genom elastisk rekyl i de anslutna senorna och musklernas aponeuroser.

Finkänsligheten, omdömet och finessen som de skickligaste ryttarna förespråkar innebär en ridning med harmonisk tensegritet, där nyanser i muskeltonus ersätter användandet av handen, ändrade positioner, förskjutningar av vikten och sparkar med skänklarna.

För att hästens kropp ska kunna fungera som en helhet så måste ryttaren använda sin kropp som en helhet.

Det är inte en kroppsdel som ska agera, på det sätt som man lär sig de ”korrekta hjälperna”, utan det är hela kroppen som ska leka med nyanser inom sin helhet och tensegritet.  ” Jag tror att de gamla klassiska mästarna skulle välkomna den här informationen som en mycket bättre förklaring till vad de kände, men som de bara kunde förklara med det språk och den kunskap som var tillgänglig på den tiden.” – Patricia Cameron

Tro, missförstånd och vetenskaplig kunskap

Vi arbetar inte längre på nivån där man fokuserar på att stretcha och skapa avslappning eller länga ut muskler för att öka rörelseomfånget. Dessa teorier har varit gällande i många decennier, men hästarnas vävnad fungerar inte på det sätt som man har beskrivit i böckerna.

Vi har tränats på att tro att lösgöring och avslappning utgör de komponenter som bygger upp elasticitet. Elastisk styvhet passar inte in i vår ridutbildning av den enkla orsaken att vår ridutbildning baserar på befintlig litteratur istället för vetenskap.

Våra förfäder förklarade vad de kände och skapade teorier som kunde förklara deras känsla. Detta medförde att den klassiska litteraturen blev full av missförstånd. Det innebär inte att de var dåliga ryttare. Men de kunde bara förklara sin ridning utifrån den kunskap som fanns på den tiden. Konceptet kring tensegritet är en mycket bättre förklaring för vad de kände i ridningen.

Tensegritet är den förklaring som de allra skickligaste ryttarna har antytt under århundraden. Harmonisk tensegritet är nästa generation inom träning av hästar.

Read More

Ekipageoptimering – VBR 3 för Maria Hallring 2018-11-18

2018-11-22
/ / /

Hästens och ryttarens gemensamma balans

VBR står för Vertikal Balanserad Ridning och har som fokus att skapa balans hos häst och ryttare. Grundutbildningen inom VBR består av tre olika kurser. De två första fokuserar huvudsakligen på ryttaren och hålls av Lena Gunnarsson. Anteckningar från hennes kurser hittar ni i en artikel från en kurs i juni 2018. VBR 3 fokuserar på hästen och länken mellan ryttare och häst, dvs sadeln.

Krafter och balans

Balans är när gravitationskraften går igenom oss rakt ned. När man måste skapa en stödyta utanför vår kropp för att stödja oss så saknar vi balans. Brist på balans kan vi kompensera för på olika sätt, t.ex. med fart.

Vilka krafter påverkar ett ekipage?

  • Gravitation: Verkar alltid vertikalt rakt nedåt
  • Fart: En kraft som skapas av skjutkraften
  • Centrifugalkraft: Trycker oss utåt när vi rider på böjda spår
  • Motkraft: En kraft som motverkar en annan
  • Hävkraft: En kraft som skapas av en tyngd som befinner sig vid sidan av rörelsecentrum.

Hästar kan gasa och bromsa både bak och fram. Bromsa bak behöver den för att stabilisera och rikta kraften.

70 procent av vikten sitter fram och huvud och hals är långt framför frambenen. Framdelen har en egen lyftkraft. 57 procent av den totala lyftkraften kommer från framdelen. Den nyttjar då återvinning sk recoiling energy, för att bli energieffektiv. Det fungerar ungefär som när man spänner ett gummiband. Det skapas då en energi som frisätts när man släpper gummibandet. Hästen har starka senor i nedre delarna av benen. De sträcks ut och laddas med energi som sedan frisätts och skapar lyftkraft när benen återfjädrar uppåt.

Hästen har flera pendlar vars kraft samverkar och agerar mothållande.

Man pratar ofta om att hästens bakben måste bli snabbare och att man vill ha mer aktivitet i bakbenen. Men vad händer när man snabbar på ett bakben? Om bakbenet ska lyftas snabbare så innebär det att bakbenet ska vara längre i luften. Då måste något annat ben (dvs ett framben) vara längre i marken. Forskning visar att bärighet istället ökar när bakbenens bromsfas (alltså en del av den tid bakbenen står på marken) förlängs. Medan bakbenen bromsar så kan frambenen lyftas, vilket leder till mer lyft i framdelen.

Hästens rygg

Vad är ryggens verkliga funktioner?

Hästens rygg är inte gjord för att hantera krafter uppifrån. Det innebär att:

  • Hästen inte är skapt för att bära ryttarens vikt
  • Hästen inte är skapt för att hantera stötar uppifrån
  • Hästen inte är skapt för att hantera ökad hävkraft uppifrån

Ryggraden är hästens chassi och drivlina. Den är inte flexibel, utan rigid.

Musklerna agerar ramverk som stabiliserar och överför kraft med exakt koordination. De omvandlar kraften från bakbenen kota för kota till horisontalkraft, för att kontrollera pendeln i kroppen som skapar stor pendelrörelse. Med ryttarens extra häv på ryggen så krävs ökad kontroll då ryttaren ökar hävkraften med flera hundra procent, dvs ryggens funktion är att kontrollera och styra över all rotation och att kontrollera pendelrörelser i hela kroppen. Genom anspänning på båda sidor av bröstryggen så kan rotation minskas och bröstkorgen lyftas, dvs via synkronisering av rörelse så att kraften riktas mer uppåt så skapas samling.

”Modern” forskning om ryggen

Ryggens rotation är alltid kopplad till lateral rörelse. Kotorna rör sig i varandra. Rotationen är störst just under ryttaren. Övergången mellan bäcken och ländrygg står för den största rörelsen (böjning/sträckning) med möjlighet att vinkla 21 grader. Det som kallas sving är i själva verket perfekt koordination mellan gluteus ryggsträckaren, multifider och psoas. Ryggen ska skyddas från ytterlägen av musklerna och är inte skapad för att hantera krafter och rörelser uppifrån (från ryttaren).

Båge-strängteorin kom 1946. Den bygger på att magmusklerna ska dra ihop sig och länga ut de betydligt kraftigare ryggmusklerna. Forskning som har kommit efter detta visar att det inte är så det fungerar.

Stabilitet och bärighet

Rörelsecentrum och hävarmar

Rörelsecentrum i centrum. Bokhyllor har krysstag, som ska stabilisera bokhyllan och hindra den från att skeva. Det har vi och hästar med, i form av muskler fascia och senor. Långsam koordinationsträning ökar synkronisering, minskar muskelarbetet och minskar ytterlighetslägen. När hästen går med korta steg så är stödytorna nära rörelsecentrum. Då blir strukturen i hästens kropp stark och stabil. När hästen går med riktigt stora rörelser så kommer stödytorna i ytterlägena och då håller inte strukturen ihop.

När en häst travar snabbt så hamnar bäckenet i ett ytterlighetsläge i och med att ett bakben är kraftigt bakåt samtidigt som det andra bakbenet är kraftigt framåt, vilket resulterar i en kraftig bäckenvinkel. Snabb galopp är mindre skadlig för hästen i och med att båda bakbenen då går åt samma håll. Galopp är en gångart som är konstruerad för att nyttja farten för hästens balans. När hästen galopperar snabbt så blir den smalare mellan bakbenen.

Förändringar inom aveln har lett till hästar som har längre ben, mer rörelser (framför allt i bogbladen) och mer hävkraft. Rörliga leder som ska kontrollera en större rörelseomfång utsätts för mer stress om koordination och core inte klarar att stabilisera och kontrollera rörelsen fullt ut.

Hästens rotation

När hästen är roterad åt höger så blir vänster rygghalva både högre och större och höger rygghalva blir lägre och smalare. Ryttaren kan då i princip bara sitta på vänster sida.

När en häst är roterad till höger så ställer den sig oftast med höger framben längre fram än vänster framben.

Rotationen påverkar sadelläget. Det är inte bara rygghalvorna som blir olika stora, utan lutningen i ryggen påverkas också. På den högerroterade hästen kommer ryggen att luta mer nedåt (dvs framdelen blir lägre) på höger sida. Ryggen lutar alltså framåt på högersidan och manken ser högre ut på höger sida.

Bakbromsen stabiliserar

Tänk er en cykel med broms fram men inte bak. Bakhjulet ger cykeln fart och ni reglerar farten bara med handbromsen. Vad händer då? Cykeln dyker fram när ni bromsar. Tänk tvärt om. Ni har bara bakbroms. Vad händer då? Cykeln lättar fram när ni bromsar. Vilka krafter verkar? Bakbenen agerar broms och stabiliserande i stödfasen och påskjutande i påskjutsfasen. Det är bara när hästen har en fungerande bakbroms som frambenen kan pusha hästen uppåt så att vi får lätthet i framdelen.

När hästen går lång och låg så trycks frambenen automatiskt bakåt. Då klarar de inte av att pusha hästens framdel uppåt. Istället kommer allt push att ske framåt.

Kraften är maximal rakt under bärpunkten.

Om hästen har bakbenen bakom sig så fungerar inte bakbromsen och bärkraften från bakbenen blir dålig. Men om bakbenen å andra sidan sträcks fram väldigt långt så blir också kraften från bakbenen dålig.

Ju längre bak frambenen lämnar marken, desto mindre push uppåt får vi. Vi vill alltså att frambenen ska lämna marken ganska nära bärpunkten, för det är då de ger maximalt push uppåt. Det är därför som framdelen lyfts mer i samling (steget är kortare och då ska frambenen lyftas tidigare, om samlingen är korrekt).

Vad är samling

Samling är ett minskat energibortfall åt båda sidorna. Det är alltså ett sätt att undvika ytterlägen. Det innebär att energiåtgången minskar. Samling är alltså inte det jobbigaste sättet för hästen att röra sig på. Tvärtom så är samling en förutsättning för att hästen ska kunna hålla en bra balans.

Effekter på överlinjen

Hur ser vertikal obalans ut i överlinjen?

  • Halsens muskler är mest utvecklad på undersidan.
  • Dip bakom manken
  • Skarp vinkel mellan rygg och manke
  • Dip framför manken
  • Ryggen lutar framåt
  • Ryggen är omusklad runt trapezius
  • Svag konkav länd
  • Korset toppigt och kantigt
  • Baksidan av korset övermusklad

Hästens överlinje påverkas inte bara av hur musklad den är. Den påverkas också av hur hästen bär upp hela bröstkorgen. Om bröstkorgen sänks eller lyfts respektive om hästen håller manken vertikalt eller lutar den så blir formen på överlinjen väldigt olika. Dessa faktorer kan man påverka betydligt snabbare än uppbyggnaden av muskulaturen. Det innebär att man via dessa faktorer ganska snabbt kan förändra utseendet på hästens överlinje.

Stabiliserande arbete

Vertikal balans eller obalans, hästens rotation och ekipagets oliksidighet kan bedömas genom att titta på:

  • Lårens vinkel
  • Knähöjd
  • Fötternas nivå
  • Fotvinklar
  • Hästens hovplacering
  • Bröstkorgens lutning
  • Bogarnas lutning

Syftet med det stabiliserande arbetet är att återställa hästens vertikala stabilisation via ökad styrka och koordination i bakdelsmuskulatur från has till rygg. Övningarna skapar ny in-nervation för förändrad motorik. Övningarna länger stabiliseringsfasen och främjar ökad recoil medan framdelen avlastas och rotationen minskas.

  • Slow motion för hand, korta pass, max 10 minuter i början.
  • Slow motion för hand på sluttande plan, korta pass, 5 minuter med repetition upp till 4 ggr.
  • Slow motion på lina på sluttande plan för att stabilisera i alla riktningar.
  • Korta pass 10-20 minuter.
  • Öppna, sluta, slow jogg, uppsuttet och för hand.
  • Ridning i slow motion och jogg på slät eller sluttande mark, korta pass 2-3 minuter per gång.

När man vill förändra rörelsemönstret hos en häst så jobbar man alltid mot hästens invanda mönster. Ska hästen förändra sina rörelser så innebär det att hästen måste hitta nya nervbanor för att lyckas aktivera nya muskler. Om man ber hästen röra sig riktigt långsamt så bryter man invanda mönster och hästen får mer tid på sig att koordinera sig och hitta nya nervbanor och muskelaktiveringar.

Bakbromsen kan tränas genom att leda hästen väldigt långsamt i svag utförslutning. Ganska snabbt kan hästens överlinje förändras av detta. Den svaga sluttningen får ungefär samma effekt som när man ställer sig på en balansplatta. Men om lutningen är för kraftig så blir det för tungt och då sätter hästens försvarssystem igång, så lutningen måste vara väldigt svag. Helst ska man växla mellan att gå nedför snett till höger och snett till vänster. Man måste komma ihåg att det här är mycket jobbigare för hästen än vad man föreställer sig. Man ska därför göra det väldigt korta stunder, max 10-15 minuter.

Bäst effekt får man om man bryter gamla mönster genom att under 10 dagar bara leda hästen i svagt nedförslut och inte alls rida den under den tiden. När man sedan börjar rida igen så är det viktigt att ryttaren har balanserat upp sin sits. Under de 10 dagar då man leder hästen bör man alltså symmetriträna sin egen kropp.

Sadeln – för både hästen och ryttaren

Att sadeln måste passa till hästen är allmänt känt. Det är fortfarande lika aktuellt som tidigare. Men det som är lika viktigt och som har fått betydligt mindre uppmärksamhet är att sadeln också måste passa till ryttaren.

Bossans funktioner:

  • Skydda hästens rygg från negativa krafter och tryck
  • Anpassa formen till ryggen
  • Bära upp vikten
  • Stötdämpa
  • Balansera sadeln

Bommens funktion:

  • Att skydda hästens rygg från negativa krafter
  • Stabilisera ryttaren
  • Minska punkttryck
  • Minska nedåtgående kraft
  • Placera ryttaren över rörelsecentrum

Sadeln och hästen

Olika hästar kan ha väldigt olika sadelläge, vilket ställer helt olika kraft på sadelns utformning. Delvis beror sadelläget på hur hästen är byggd, men det påverkas även i stor utsträckning på hur hästen tränas.

När hästen är väldigt kort framtill och rygglinjen lutar framåt så är hästen antagligen på framdelen med outvecklad bakbroms.

Sadelns inverkan på ryttaren

Det här är ett område som är mer komplext än vad som tidigare varit känt.

Forskningen visar att hästarna blir mer assymmetriska när ryttaren rider lätt. Det kan bland annat bero på att stigläderkramporna sitter för långt fram på sadeln. När ryttaren rider lätt så kommer då ryttarens tyngdpunkt hela tiden att förflyttas bakåt (när ryttaren sitter) och framåt (när ryttaren står).

Det traditionella sättet att mäta längden på sadelns kåpa är att mäta avståndet från mitten av bakvalvet (alltså längst bak uppe på sadeln) diagonalt till den nedersta punkten längst fram på kåpan. Det bygger på tanken att en längre sadel placerar ryttaren längre bak och att ryttarens ben då får mer plats. Detta är ett felaktigt tankesätt! Oavsett hur långa ben ryttaren har så måste ryttaren placeras mitt över hästens rörelsecentrum.

Neutralt placerat bäcken skapar avlastning mellan bäcken, kotor och diskarna. Men neutral position kräver mer arbete av bukens coremuskler i rörelse.

Balans på rätt ställe på ryggen med rätt form i sadeln för ryttaren skapar förutsättningar för koordinerat rörelsecentrum i hela ekipaget.

Vår position i sadeln blir bra när sadeln möter ryttarens bäcken med stöd under lår, pubis, sittben, mellan sittbenen och foten får stöd under kroppen. Detta påverkas av krampans position, bäckenets stöd och storlek samt midjans vidd.

  • Om ryttaren har ett brett bäcken och inte får stöd framtill av sadeln så tippar ryttaren fram.
  • Om ryttaren har ett smalt bäcken och sadeln är för bred framtill så trycks ryttaren bakåt.

Sadelutprovning

Sadelns form jämfört med häst och ryttare:

  • Avstånd mellan framkant och sittpunkt
  • Sittpunkt i förhållande till stigbygelkrampan
  • Midjan på sadeln
  • Bommens form
  • Sätets form längs ryggen på hästen
  • Ryttarens position
  • Ryttarens bäcken kontra sadeln
  • Avståndet framkant djupaste punkt jämfört med häst
  • Vinkel på bommen fram
  • Tryck under stigbygelkrampan
  • Tryck insida utsidan av bossan
  • Form längs ryggen

När man provar ut en sadel kan man känna hur trycket varierar på olika ställen under bossorna:

  • Känn hur trycket är längst fram på bossarna. Det är viktigt att känna på båda sidorna, för det kan vara ganska olika. Känn även medan hästen rör sig, för trycket kan ändras och faktiskt även minska när hästen rör sig.
  • Känn hur trycket är under stigbygelkramporna. Man kan behöva lossa sadelgjorden helt för att komma åt att känna så långt under sadeln.
  • Titta hur långt bak sadeln slutar och hur trycket är längst bak på bossorna.
  • Titta och känn så att sadeln inte trycker på manken när en ryttare sitter i den.

För att ryttaren ska kunna sitta mitt över hästens rörelsecentrum så måste sadelns djupaste punkt hamna just där. Detta kan man faktiskt mäta. Mät avståndet från bakkanten på hästens bogblad till sittpunkten (hästens rörelsecentrum). Hästens rörelsecentrum är ganska precis mitt under den djupaste punkten på hästens rygg. Det är också där som bröstkorgen är som bredast. Detta mått ska man sedan jämföra med avståndet mellan främsta punkten på sadeln (motsvarar längst fram på bommen) och djupaste punkten på sadeln. De två måtten ska vara desamma, annars blir det omöjligt för ryttaren att sitta mitt över hästens rörelsecentrum. Det är ett mått som kan ändras av träningen. Det är därför säkrare att mäta det efter träning istället för att mäta före träningen.

Read More

Clinic with Jean Luc Cornille November 16-17 2018

2018-11-20
/ / /

I have been at a Clinic with Jean Luc Cornille at Ledingenäs outside Stockholm. Here comes my notes from the lectures during the clinic. The first day he had a lecture about the equine thoracolumbar spine and the second day about tensegrity. If you find these subjects difficult it might be easier to understand if you first read the notes from the clinic at my place in September this year.

Equine thoracolumbar spine

According to tradition you have been told that the spine swing and the back muscles stretch. New knowledge show that the back and the spine of the horse does not work that way. The traditional riding technic also tells you to ride the horse forward to engage the hind legs more and rebalance the horse with half halts to shift the weight backwards. But this does not really work. No matter how the horse is working the force always goes forward.

The stance phase of the hind legs can be divided into two different parts; the braking phase and the pushing phase. When the horse put down one hind leg he starts by braking (decelerating) with the hind leg. Then the body of the horse moves forward over the hind leg. When the hind leg is behind the vertical it starts to push. The balance in the horse i created by increasing the braking phase of the hind legs instead of moving weight backwards. Also in collection the weight is not really redistributed backwards, instead the hind legs brake more och the chest is lifted more.

Kinematic problems

When the horse is moving, this creates movements in the spine. The range of these movements are actually much smaller than most of us believe. The vertical movements does never exceed 53,1 mm. Although the movements are small, they occur in three different dimensions; laterally (from side to side), vertical (up and down) and rotating. The thoracic spine moves more than the lumbar spine. Often when you have a problem in the lumbar spine, the cause of the problem is actually in the thoracic spine. The movements in the thoracic spine also create a movement in the pelvic. If the horse is moving (bending) the thoracic spine more in one direction than in the other direction, the pelvic will also move more in one direction. That will influence the movements of one hind leg more than the other hind leg. Therefore the kinematic problems in the hind legs most of the times come from the thoracic spine.

All horses will protect the kinematic dysfunction that it has. If the horse has learned to move in a dysfunctional way, it will not change that way by itself. Instead it will try to keep these movements and try to protect the tensions that the movements create.

Stabilising system of the vertebral column during movements

The push from the hind legs always creates a force that goes into the spine of the horse. When the left hind leg is pushing the force goes diagonally forward and to the right and when the right hind leg is pushing the force goes diagonally forward and to the left. Without compensation, the force will just move the spine laterally (to the side) and the horse will start to move from side to side.

The horse has a lot of quite strong back muscles. The bow and string theory tell you that the horse should relax all these back muscles and lengthen them by engaging the stomach muscles. But this is not the purpose of the back muscles. The purpose of the back muscles is to stabilise the spine and protect the spine from movements that are harmful to the spine.

Between the vertebras in the spine there are muscles that are attached diagonally. The multifidus muscles goes diagonally in one direction (from the spinous processes of one vertebra backwards and down to a vertebra 3-4 vertebras further back) and the longissimus muscles goes diagonally in the other direction (from the spinous processes of one vertebra forward and down to a vertebra 3-4 vertebras further back). These muscles must learn to resist the diagonal force from the hind legs in order to keep the stability in the spine and in order to prevent the horse from moving from side to side.

The multifidus and longissimus muscles are the muscles closest to the spine. Above them are several other layers of quite thick muscles. Therefore you can’t influence these muscles by touching them. Instead you must influence them with movements.

The traditional way of looking at the movements of the horse and the function of the muscles is that the muscles either are contracting or decontracting. But that is not the issue. You will not solve the problem of tension by decontracting the muscles. It is instead a matter of coordinating the muscles. If a muscle is under stress, you should not try to decontract it. Instead the horse need to find a better coordination between the muscles, which will release the stress from the muscles.

A main component of muscle elasticity is a filament known as filament titin. Titin (also known as connectin) is a protein that is of great importance for the contraction of muscles. Within the muscle titin functions as serially linked springs that develop tension when stretched. There are multiple titin isoforms (variations) that vary in size and stiffness. This explains the elastic stiffness diversity across vertebrate muscles. Titin has multiple roles in striated muscles ranging from sarcomere assembly to mechanical roles such as providing the forces needed to maintain proper sarcomere integrity during contraction.

Guiding the horse to a proper coordination

There are approximately 344 hyaline-covered articular surfaces in the equine vertebral column. There is a very large elastic-stiffness diversity across vertebrate muscles. There is no chance that the rider will be able to coordinate all the articular surfaces in the spine, all attaching muscles and fascia. Instead this must be the responsibility of the horse. Therefore horse training is not about submission and teaching reaction of aids. It is about guiding the horse to find a good coordination of the back muscles and teach the horse to search for stability, effortlessness and easiness.

This is a new way of training the horse. Instead of putting the horse into a certain frame or shape, you should suggest a certain movement and let the horse try it. In the beginning the horse will fail several times, partly because it will protect the old movements and the tensions in the body. Never punish the horse for failing. Instead you should analyse the movement and suggest a different reaction. After a while the horse will start to find the right coordination for a few steps and then loose it. The more times the horse find the right coordination the more it will start to get the feeling of effortless movements and easiness. Since that feels good for the horse, it will try to return to that feeling and by time the horse will also learn to keep it for longer times.

The front legs of the horse will create a force upward, which creates a backward force in the riders body. The hind legs of the horse will create a forward force, which create a forward force in the riders body. There are therefore a lot of forces acting on the rider. If the rider have to much slackness, the riders body will start swing a lot. Then the horse must protect himself from these movements in the rider and the horse get tensed in the back muscles. A horse with tensed back muscles will start to push more and accelerate.

There is an expression ” Hands without legs and legs without hands”. That is stupid. You should never use the legs without the hands. Your fingers need to be relaxed to be able to feel how the horse is reacting.

Lateral bending and rotation

The rotation can be correct or inverted. With a correct rotation a right bended horse will have a tiny rotation towards the right. With an inverted rotation a right bended horse will rotate to the left. Then the left front leg will be more loaded. All horses are by nature a little crooked. They will then have more tendency to rotate to one direction (with both lateral bendings).

Every single vertebra rotate very little, but in a segment of vertebras the rotation get bigger. Especially this is true for inverted rotation. When the horse rotate correct, the rotation is quite small, but when the horse rotate inverted the rotation become much bigger.

The scientific word for the rotation is named by the direction the ventral part (the part that is facing the ground) of the spine goes to. When you are riding on the horse you feel the movement in the dorsal part (the part facing upwards) of the vertebra. When the dorsal part of the spine rotate to the right the ventral part of cause rotate to the left. In practical riding we call this a right rotation (the dorsal part of the spine is going to the right), but in science this is called a left rotation (the ventral part of the spine is going to the left). This is very confusing. To avoid being confused we continue to name the rotation from the dorsal part of the spine. But if you read a scientific paper you must be aware of the fact that they will instead name the rotation from the ventral part.

Lateral bending occur between T16 and T9 and rotation occur between T14 and T9. Therefore both the lateral bending and the rotation is best controlled by the upper thigh of the rider. You can not do this if you sit on your glute with your knees high. Instead you need to sit on your seat bones with your thigh as vertical as possible. You can never be totally on your seat bones. You will always have some support from both your glute, your seat bones and your upper thigh. But the distribution should be more on the seat bones and less on the glute.

The riders upper thigh is hugging the chest of the horse and that is what will help the horse to find the correct rotation. But the upper thighs are influenced by the back muscles. If the horse is having an inverted rotation and the rider follows this rotation, the rider will get a bending in the spine. Then the rider will not be able to sit straight with the upper thighs. Therefore the rider should never follow an inverted rotation. Instead the rider must keep a straight spine to be able to help the horse to correct an inverted rotation.

There are many ways to correct inverted rotation, but different horses will react differently. One method that works great with one horse will not work with another horse. That’s because the horse will protect the inverted rotation. If one method doesn’t work you must try another one.

Harmonic tensegrity

What is tensegrity?

Tensegrity is not a new concept, but at the same time it is new in the biomechanics of the horse, since we now know more about it.

Engineering explains that the stability of a structural network is determined by

  • The material properties
  • Their arrangement
  • The ”play” (free movement) in the joints that interlink the different elements
  • Stability of the critical joints is often achieved by enlarging the amount of load-bearing material in the critical regions.

When weight is a consideration such as for a bridge, engineers have developed ”prestress” structures such as concrete beam with pre-tensioned steel bars placed in regions to take care of these strains.

Nature created biologic tensegrity placing the joints under tension providing grater strength for less mass. Nature engineered the horse’s legs and whole body for speed and jumping performance finding a way to combine light lower legs with strong propulsive power and capacity to absorb considerable impact forces. That’s why the muscle mass are situated higher up on the upper legs and the body of the horse. In the lower legs the structure consists mostly by tendons and ligaments. They therefore are light in weight, but strong, and can use the elastic energy and be part of the tensegrity in the horse.

Tensegrity, elastic energy, force transport and other engineering marvels have created the horse whose efficiency starts to be understood as never before.

Work with less effort

When the movements of the horse is created by contracting and elongating muscles, every movement takes a lot of energy to perform. If the horse moves in a certain cadence, frequency and coordination he can move in a more effortless way. When the horse discover that, he get interested in working with us. When the reward of the work is comfort, the horse starts to go even beyond what we ask for and maximise the performance in a way that at the same time minimise the effort.

We have to guide the horse in this direction. The horse will not find the right solution right away. But when the horse start to find the effortless way of moving, that will be one of the most powerful rewards you can imagine.

Most of the aids we are using when we are riding is actually punishing the horse. We are kicking the horse in the side or attacking him with the spurs. The horse need to protect himself against this. If we can guide the horse to move in an energy-optimising and more effortless way, we don’t need strong aids and force. Most riders has the dream of riding in a way that they do nothing, that the horse responds to the riders thoughts. What can make this dream come true is the use of tensegrity! When the horse is working with tensegrity, he will feel even the slightest change of muscle tone in the rider. Then the precondition for a good communication will be better balance control and core stability of the rider – not stronger aids!

Jean Luc is demonstrating how tensegrity works. When you touch each other with one finger you can feel the slightest change of muscle tone. But if Jean Luc is tensing a shoulder, his back or turning the head to the side, the tensegrity doesn’t work and then you will no longer feel the changes of tone.

Maximise the elastic energy

Power absorption is usually associated with eccentric contraction and power production is usually produced by concentric contractions. Power absorption can also be caused by elastic energy stored in tendons and ligaments. The subsequent power production originates then from the release of elastic energy instead of concentric muscles contraction.

We need to create a situation where the elastic energy is maximised. That is the only way to create effortless movements. The horse is constructed to bounce upwards. When the horse does not do that, he will only be moving weight from one front leg to the other. That kind of movement will bring lameness to the horse.

Forces can be transported through the limbs and body without power production by the transporting muscles. Power transport can take place during isometric contraction without power production by the transporting muscles. Therefore, no muscle fibers are needed to transport power and tendons can also transport power. Muscles spanning over more than one joint can transport power at one joint and simultaneously produce power at another joint.

Recent ultrasound-based measurements indicate that fascial tissues are commonly used for dynamics energy storage (catapult action) during oscillatory movements, such as walking, jumping or running. The long and stiff tendons in the distal limbs of the horse are able to store substantial amount of elastic energy.

The role of the fascia

A tensegrity structure is characterised by use of continuous tension and local compression. The simple joint is stabilised by continuous balance between tension and compression elements. The traditional thinking is that ligaments and tendons stabilise the joint and the cartilage assure the rotation in the joint. The model is no longer accurate. Cartilages are very thin and could not withstand the intensity of the impact forces during regulate gaits and never the less the landing of a jump.

Fascia, arranges in sleeves, wrap joints and keep bones apart as they flex. Under tension, fascia is strong enough to separate the joints creating a microscopic space protecting the joint.

Tension of the fascia is created by muscles work. Muscles leverage against the fascia to optimise tension for each movement to stabilise and prevent overloading of the joints. Fascia is light but resistant.

The horse will by himself figure out how much muscle work he need to create the right amount of tension for the fascia to function properly. But if the horse has to protect himself (for example from the rider) he will not have the ability to do this.

Stress, tension and injuries

If you go faster than the horse’s natural tempo or frequency, that will create stress on the structures and the horse need to protect himself. Horses create speed by stiffening the spine. Therefore you have to stay in the cadence of the horse.

The energy produced by normal walking would tear all the ligaments in the knee if it was not absorbed by muscular activity that are important for anteroposterior stability in the knee. Eccentric contraction dissipates energy to decelerate the knee immediately before the heel strike. Failure to decelerate the leg can generate forces as large as 65 x body weight.

The sacroiliac joint is a joint with two layers of cartilage. The joint hardly move at all. But the force travel through the joint in different direction. If there are movements in the joint it will be under stress and the horse has to protect it with tension and inflammation.

Communication between the rider and the horse

The traditional view of getting the horse to perform is that the rider use the correct combination of aids and that will make the horse perform the correct movement. In reality the combination of aids will only make the horse protect himself. The real conversation occur on a more sophisticated level. The rider need to use her own posture, tone and tensegrity to influence the horse in a certain way. If the rider start to tense, move, pull on the reins or kick with the legs, this communication will not work, because of the need for the horse to protect himself.

The classical equitation talks about a shift of the riders weight. With the knowledge we have today, we know that the rider must stay neutral the whole time. The rider should never act from back to front or from front to back.

There is an integrity of the whole body that has been completely missed by the equitation of the correct aids. Muscles never work alone and fascia connect the whole muscular system and support muscle function. Most of the length change required for the work of locomotion occurs not in the muscle fibers themselves, but by elastic recoil of the associated tendons and muscles aponeurosis.

The delicacy, the discretion, the finesse advised by the best were an incitation to an equitation of harmonic tensegrity where nuances in muscle tone replace the crude theories of hands, gestures, shifts of the rider weight, kicks of the legs and other coarse actions.

The integrity of the horses physique demands the integrity of the rider’s body.

Not one part acting, as taught by the equitation of the ”correct aids”, but instead the entire body playing with nuances within and overall integrity. ”I believe the true classical masters would embrace this information as a much better explanation of what they felt, but had only the language of their days available to them to use to explain.” – Patricia Cameron

Believes, misconceptions and scientific knowledge

We are no longer at the level of stretching and relaxation or elongating muscles to increase the range of motion. These theories have been the deal for centuries, but tissues do not function as theorised in the book.

We have been trained to believe that release and relaxation were the components of elasticity. Elastic stiffness does not fit our equestrian education for the simple reason that our equestrian education is based on literature instead of science.

Our ancestors explained what they felt and made theories that could explain their feelings. Therefore the classical literature are filled with misconceptions. That does not mean they were bad riders. But they could only explain their riding by the knowledge they had at that time. The concept of tensegrity is a much better explanation for what our ancestors felt.

Tensegrity is the explanation that the best of the best have hinted over centuries. Harmonic tensegrity is the new generation of equine athletic training.

Read More

Teori från kursen med Jean Luc Cornille 28-20 september 2018

2018-10-29
/ / /

Bakgrund

Jean Luc är i botten klassiskt skolad. Han utbildade sig på Cadre Noir i Saumur i Frankrike. Men han insåg snabbt att den klassiska skolan inte var tillräcklig. Därför vände han sig till vetenskapen. Kunskapen utvecklas hela tiden. Även om man bara tittar fem år tillbaka i tiden så visste vi då inte det vi vet idag. Så vi måste hela tiden ifrågasätta vår kunskap och fortsätta leta efter ny kunskap.

Den klassiska inriktningen innefattar många bra saker, men den baserar sig på gammal kunskap.

Jean Luc tävlade i gymnastik när han var ung. En av hans tränare var otroligt skicklig på att analysera problem (som t.ex. Jean Lucs problem att han inte kunde landa rakt efter en trippelvolt), hitta orsaken till problemet (ojämn styrka mellan högra och vänstra sidan av ryggmusklerna) och korrigera problemen (stärka ryggmusklerna och träna upp liksidigheten i ryggen). Jean Luc utgick från att samma inställning måste finnas inom ridningen, men antagligen bara på högre nivå. Efter hand började han tävla på grand prix nivå och insåg att det inte ens på den nivån förekom någon analys av det slaget.

Träningen av hästar fungerar fortfarande på det här sättet. Ofta blir hästen beskylld för att inte ha förmåga eller vilja att utföra en rörelse. Det är sällan som rörelsestörningar analyseras. Om man istället för att beskylla hästen analyserar rörelserna och hittar källan till problemen så kan man i de allra flesta fall lösa problemen.

Hur fungerar det?

Hästens biomekanik

Ryggmusklerna

Det är hästens ryggmuskler som koordinerar benens rörelser. Om man ska rehabilitera en häst med någon slags rörelsestörning så blir det viktigaste därför att lära hästen att koordinera sina ryggmuskler. Och när man rider är det ryttarens ryggmuskler som påverkar och kontrollerar hästens ryggmuskler.

De flesta veterinärer säger att det är hästens ben som skapar problemen i ryggen. Det stämmer inte! Det är egentligen tvärt om. Det är problemen i ryggen som ger upphov till problemen i benen.

Hästens steg

När hästen sätter ned en hov börjar den med att bromsa. Just bromsen är en viktig del av hästens balanskontroll. Därefter kommer påskjutsfasen. Den elastiska energin återanvänds i påskjutsfasen för att skapa en uppåtgående kraft. Det krävs en långsam kadens för att skapa den här elastiska energin och lagra den under bromsfasen. Om du rider för snabbt så kommer hästen istället bara att lägga mer vikt på frambenen.

När hästen står stilla så kommer frambenen att bära ungefär 60 procent av vikten. I rörelse ökar detta till ungefär 70-75 procent av vikten. Med den belastningen kan inte frambenen skjuta ifrån uppåt. Istället börjar då frambenen gå bakåt. När frambenen går bakåt kan inte ryggmusklerna omvandla bakbenens påskjut till en uppåtgående rörelse. Istället kommer bakbenens påskjut bara att flytta mer vikt till frambenen.

Kraften kommer diagonalt från bakbenen och ryggmusklerna omvandlar den diagonala rörelsen till en lyft i bröstkorgen. Om du har en horisontell och en vertikal kraft så behöver du både horisontella och vertikala muskler. Alternativet är diagonala muskler, såsom både longissimus dorsi och multifiderna närmast ryggraden), som genom sin riktning kan skapa både horisontella och vertikala krafter.

Det är viktigt att bakbenen bromsar upp det framåtriktade påskjutet för att undvika att skjuta över för mycket vikt på frambenen. Om bakbromsen inte är tillräckligt effektiv så blir det för mycket påskjut som går genom hästens rygg och det blir då omöjligt för ryggmusklerna att omvandla påskjutet till en uppåtgående kraft som lyfter bröstkorgen. För att hästen ska kunna lära sig att koordinera ryggmusklerna på ett korrekt sätt är det därför viktigt att den först lär sig att använda bakbromsen, dvs att använda bakbenen för att bromsa upp påskjutet.

Båge och sträng

En gammal teori från 1946 säger att hästens magmuskler länger ut hästens överlinje och rygg. Idag vet vi att det inte är så det fungerar. Trots att vi har kunskapen så fortsätter de flesta ryttare att träna utifrån båge och sträng-teorin.

Rakriktning och skevhet

Det existerar ingenting sådant som en rak häst! En häst kan se rak ut, men den kan aldrig vara helt rak.

När höger framben förs bakåt så böjs bröstryggen till höger. När vänster bakben förs framåt så böjs ländryggen till vänster. Detta innebär att hästen alltid kommer att vara mer eller mindre S-formad. Obalans skapas när hästen böjer sig mer till vänster eller mer till höger. Då känns det för ryttaren som att hästen försöker skjuta över honom till höger eller vänster sida. Detta beror på en obalans och oliksidighet i ryggmusklerna.

Böjningen i bröstryggen kommer att påverka bogarna och bäckenet. Därigenom kommer även frambenen och bakbenen att påverkas av böjningen. När brösryggraden är skev skapas automatiskt även en obalans i benen. När en höft förs fram mer än den andra kommer ett bakben att föras fram mer än det andra. I det bakben som förs fram för mycket skapas en överbelastning i den övre delen av hasleden och i det bakben som förs fram för litet skapas en överbelastning i den nedre delen av hasleden. Detta innebär att en skevhet i hästen skapar en överbelastning i båda bakbenens hasleder.

När hästen är skev kommer han att tala om för ryttaren att han inte kan utföra det som ryttaren ber om, men han kommer inte att kunna hitta en lösning på problemet själv. Det är ryttarens ansvar att analysera skevheten i hästen, hitta dess orsak och korrigera den.

Längning av överlinjen, böjning och rotation

När hästen länger sin överlinje, böjer sig åt sidan eller roterar sin bröstkorg skapas en liten rörelse mellan ryggkotorna. Dessa rörelser är inte exakt desamma, men närapå. Detta innebär att böjningen och rotationen kommer att hjälpa hästen att länga överlinjen och längningen av överlinjen kommer att hjälpa hästen att hitta böjningen och rotationen. Så om man till exempel har problem med böjningen till höger så kan du be hästen länga sin överlinje en aning och då blir det enklare att hitta böjningen till höger.

Ryttarens sits

Lateral böjning, rotation och balans mellan höger och vänster sida

Hur kan ryttaren hjälpa en skev häst? Detta ska göras med sitsen! Böjningen i bröstryggen sker mellan ryttarens överskänklar. Den laterala böjningen är störst mellan bröstkotorna T9 och T16 och rotationen är störst mellan bröstkotorna T9 och T14. 

Ryttaren måste hålla sig helt vertikal och hela ryttarens kropp måste vridas minimalt till vänster eller höger.

Överskänklarna ska omsluta hästens bröstkorg, men de får inte trycka. Knäna får inte heller trycka. Bröstkorgen måste få utrymme att utvidga sig.

I skritt och trav kommer ett bakben att skjuta på medan det andra bromsar. Påskjutet från det ena bakbenet kommer att skapa en diagonal kraft som går in i hästens rygg. Ryttarens rygg är väldigt betydelsefull för att hästen ska kunna omvandla den diagonala kraften från ett bakben till en framåtriktad kraft. Om ryttaren följer den diagonala kraften så kommer ryttaren att röra sig åt sidan på hästryggen. Och när hästen i nästa steg skjuter med det andra bakbenet så kommer ryttaren att röra sig till den andra sidan. Det kommer då att bli omöjligt för hästen att omvandla den diagonala kraften från bakbenen till en rörelse framåt och ett uppåtriktad kraft. Det är därför väldigt viktigt att ryttaren håller emot den här diagonala kraften med viss muskeltonus och tensegritet. Om ryttaren är helt avslappnad så kommer han bara att följa de diagonala krafterna från hästens bakben. Om ryttaren är spänd så uppstår samma problem.

Det som vi kallar rakt i ridningen är egentligen inte rakt, utan det innebär bara att man gör korridoren smalare. När korridoren är bred så kommer hästens kropp i varje steg att röra sig till höger och till vänster. När ryttaren gör korridoren smalare (genom att sitta emot de diagonala krafterna i hästens rygg) så stannar hästen i mitten och kraften riktas rakt.

Balansen framåt och bakåt

Ryttaren måste sitta med överkroppen exakt mitt över sittbenen. Om överkroppen är bakom eller framför sittbenen så kommer man att påverka hästens rygg bakifrån och framåt eller framifrån och bakåt. Då kan inte hästen koordinera de diagonalt gående musklerna som håller ihop ryggkotorna (longissimus och multifiderna). Det är bara när ryttaren är helt vertikal som ryttarens vikt inte påverkar hästens ryggmuskler, och det är bara då som dessa kan koordineras korrekt.

Varje rörelse från ryttaren stör hästen. Du kan påverka hästen genom att förändra din muskeltonus och därigenom styra energin i en viss riktning. Det innebär att man inte behöver använda sig av så grova sitshjälper som rörelser. Om ryttaren är balanserad (vertikal och med tensegritet) så är det tillräckligt att rikta energin genom att ändra muskeltonusen i kroppen.

 

Elastisk energi – Boing Boing

Det traditionella synsättet innebär att det är muskler som flyttar hästens ben och rörelseomfånget avgörs enligt detta synsätt av mer kraft och rörelseomfång i musklerna och benen. Detta är dock inte hur det egentligen fungerar. Ett exempel på detta är en liten hund med väldigt korta ben som studsar upp i luften, flera gånger högre än sin egen storlek. Hunden vinklar inte benen och använder inte musklerna för att trycka sig upp i luften.

Det finns någonting som kallas elastisk energi som förklarar det här bättre. Nedan följer citat från flera olika vetenskapliga studier som tillsammans förklarar hur den elastiska energin fungerar.

Skapar muskler rörelse?

”Det mesta av den förändring i längd som krävs för rörelse uppstår inte i muskelfibrerna, utan genom elastisk rekyl i senorna och i musklernas aponeuroser.”

(The role of the extrinsic thoracic limb muscles in equine locomotion, R.C. Payne, P. Veenman and A.M. Wilson, 2005).

Den här studien visar att det inte primärt är kontraktioner och avslappning i muskler som skapar rörelse. Det är istället huvudsakligen förändringar i längden hos senor och musklernas aponeuroses som skapar rörelse.

Lagra och frigöra energi – elastisk belastningsenergi

”Elastiska strukturer som senor och ligament lagrar energi när de tänjs ut. Den här energin frigörs när de återgår till sin normala längd.”

(Machanical Analysis of Locomotion, Liduin S. Meerchoek and Anton J. van den Bogert, 2003)

”De långa och styva senorna i hästens bakben kan lagra stora mängder elastisk energi.”

(Alexander & Bennet-Clark, 1977)

Den här vetenskapsmannen är en matematiker som bara har studerat hästar. Han anlitades av NASA under två års tid för att de behövde hitta sätt att skapa maximal rörelse med minimal energiåtgång, och hästar är bland de djur som bäst gör just detta.

Den huvudsakliga fördelen med det här systemet är att de nedre delarna av benen är väldigt lätta samtidigt som lederna kan röras aktivt och bidra till framåtdrivning.

”Förutom den energi som leder och kollagen lagrar så lagrar och frigör även musklerna elastisk belastningsenergi, eftersom elastisk belastningsenergi kan förekomma även i avsaknad av senor.”

(Paul C. LaStayo)

”Kraft transporteras mellan lederna. Muskler som går över mer än en led kan absorbera energi vid en led samtidigt som den frigör kraft vid en annan led.”

(Anton van den Bogert)

Böjsenan är ett exempel på en sena som går över flera leder. Den kan lagra energi i ena änden samtidigt som energin används och skapar stabilitet i den andra änden.

” Denna funktion hos biartikulära muskler innebär att kraft transporteras mellan leder.”

(Gregoire, 1984)

”Det muskulära arbetet hos en häst som galopperar halveras genom att hästen kan lagra och frigöra elastisk belastningsenergi på ett fjädrande sätt i enheter av muskler och senor.”

(Alan M. Wilson, M. Polly McGulgan, Anne Su and Anton J. van den Bogert, 2001)

”De nedre delarna av hästens ben har visat sig fungera som en hoppstylta, som lagrar och frigör energi genom långa fjäderliknande senor när hästen rör sig.”

(Biewener, 1998, Wilson, 2001)

Vad innebär detta i praktiken?

Det ser ut som att bakbenen skulle vara bättre lämpade för att skapa uppåtrikat kraft än vad frambenen är, eftersom de kan vinklas mer. Om den uppåtriktade kraften skapades genom musklerna som vinklar lederna och rätar ut dem, så skulle detta ha varit korrekt. Men det är inte så det fungerar. Det är faktiskt frambenen som skapar den största delen av den uppåtriktade kraften. Den uppåtriktade kraften skapas inte genom att vinkla lederna. Istället skapas den genom att lagra och frigöra energi. Detta är förklaringen till att många djur med ”studsande” rörelser (t.ex. hästar och hundar) har nästan raka ben.

Efter nedsättning bromsar bakbenen och i slutet av markkontakten så skjuter de ifrån. Bakbenen skapar faktiskt bara 43 % av den uppåtriktade kraften och frambenen skapar 57 % av den uppåtriktade kraften (H.W. Merkens, H.C. Schamhardt, G.J van Osch and Anton J. van den Bogert, 1993). I en bra piaff bromsar bakbenen betydligt mer, för att på så sätt hålla vikten borta från frambenen. Då skapar bakbenen bara omkring 20 % av den uppåtriktade kraften och frambenen omkring 80 %. Så i piaff flyttar hästen faktiskt inte vikten från frambenen till bakbenen. Istället förlängs bakbenens bromsande fas och påskjutsfasen kortas av. Istället för en viktförskjutning, är det alltså en förskjutning av krafter som uppstår när hästen samlar sig.

Om bakbenen skjuter över för mycket vikt till frambenen (vilket bl.a. sker när hästen har för högt tempo), så blir belastningen på frambenen för stor och då kan frambenen inte längre återfjädra uppåt. Istället kommer frambenen då bara att flytta vikten från det ena frambenet till det andra.

Det som gör det svårt att sitta ned i traven är frambenens bromsfas. Om frambenen bromsar för mycket så beror det på att de bär för mycket vikt. Bakbenen måste därför bromsa mer (istället för att skjuta över vikten till frambenen och låta frambenen bromsa) för att få en bekvämare trav.

När man rider så känner man väldigt mycket rörelse, men hästens ryggrad kan faktiskt bara röra sig 53,1 mm från högsta till lägsta läget. Det man känner är istället påskjutet från benen. Bakbenen skjuter ryttarens ryggrad diagonalt framåt och frambenen skjuter ryttarens ryggrad bakåt. Det ryttaren känner är summan av rörelserna i hästens ryggrad och i benen. Ryttaren måste därför hålla emot rörelserna från benens påskjut genom att inte tillåta dessa att skapa en rörelse i ryttarens ryggrad. Först då kan ryttaren börja motsvara rörelserna i hästen och hästen kan börja följa ryttaren.

Kraften från bakbenen och frambenen möts i en punkt i hästens ryggrad. Detta är den punkt där ryttaren bör sitta. Det är den punkt där rörelserna är minst. Alla rörelser i ryttaren som överstiger rörelserna i hästens ryggrad försvårar för hästens ryggmuskler att fungera korrekt. Det är därför viktigt att ryttaren sitter exakt på den punkt där kraften från bakbenen och frambenen möts och att ryttaren håller emot rörelserna från benens påskjut i sin ryggrad. Annars blir det omöjligt för hästens ryggmuskler att arbeta korrekt.

Energioptimering

”Den elastiska energi som lagras och frigörs i senor under rörelse kan minska rörelsens metaboliska kostnad.”

(Cavagna, 1977, Alexander, 1988, Roberts, 1997)

Som ni kan se, så är det ett flertal studier som visar att rörelse kan skapas på ett mer energibesparande sätt. Hästar är flyktdjur. De är utformade för att kunna springa väldigt snabbt utan att använda så mycket energi. Det är därför som de ha så långa senor. Senorna kan därigenom lagra mer elastisk energi som kan skapa mer rörelse.

  • Exentrisk kontraktion: Musklerna längs ut, men håller emot. Den exentriska kraften är väldigt stark.
  • Koncentrisk kontraktion: Musklerna kortas av. Detta kräver stora mängder energi, men genererar inte så mycket kraft.

Kraftabsorbetande associeras vanligtvis med exentrisk kontraktion och kraftproduktion sker vanligtvis genom koncentrisk kontraktion. Kraftabsorberande kan också åstadkommas genom elastisk energi som lagras i senor och ligament. Den därpå följande kraftproduktionen utgörs då av frigörandet av elastisk energi istället för koncentrisk muskelkontraktion.

Slagkaft absorberas genom exentrisk kontraktion. Detta skapar elastisk energi som lagras i senor och aponeurosis. När hästen använder mycket påskjut så nyttjar den koncentrisk kontraktion. Om hästen har lagrat tillräckligt med elastisk energi genom exentrisk kontraktion så behöver den inte använda så mycket energi från koncentrisk kontraktion för att skapa rörelse. När hästen inser att rörelsen kan vara mindre ansträngande så blir den mer intresserad av arbetet.

”Förmågan hos musklerna och senorna att återvinna elastisk belastningsenergi är tydligen ett så energimässigt fördelaktigt sätt att den mest ekonomiska takten i gångarten avgörs av enbart denna komponent.”

(Paul C. LaStayo, John M. Woolf, Michael D. Lewek and Lynn Snydegert, 2003)

Balansen mellan att bromsa och skjuta på med bakbenen och takten (frekvensen) i steget är nyckelkomponenter för att skapa energioptimerade rörelser. Varje häst har ett fönster för sin kadens (ett intervall för stegets frekvens) där energioptimering är möjlig. Efter en tids träning kan man börja vidga detta fönster en aning.

”Skapa lätthet, förbered kroppen för rörelse, be om rörelse, låt hästen utföra rörelsen och ge feedback.” (Beudant) Detta ska alltid vara det sätt man arbetar hästen på. Att utföra en rörelse är inte det svåra. Det svåra är att förbereda hästen korrekt för rörelsen. Om hästen är tillräckligt förberedd så behöver man inte lägga på så stora hjälper när man utför rörlsen.

I Bicept Bracci finns det en sena. Under hovens markkontakt är senan under spänning, vilket maximerar svävmomentet. Detta kallas katapultmekanism. Muskler kontraherar progressivt. Spänningen i senan kan därför skapa snabbare och större svävmoment. Ett praktiskt exempel på detta är när man går från diagonalsluta och böjer om hästen för att gå rakt fram. I diagonalslutan har Bicept Bracci dubbla funktioner. Den både stabiliserar bogen och rör benet framåt. När man går rakt har Bicept Bracci bara funtkionen att röra benet framåt. Under de första stegen framåt kan man bibehålla de dubbla funktionerna, vilket skapar extra lyft och energi, som från en katapult.

Arbete vid handen

Arbete vid handen är ett perfekt sätt att arbeta med hästens hjärna och intelligens. Trots att vi inte sitter på hästen så kommer hästen när vi går bredvid den att reagera på muskeltonusen i människans kropp.

Arbete vid handen är också ett lämpligt verktyg för att påverka hur hästens ryggrad arbetar. Det är därför ett värdefullt hjälpmedel när man rehabiliterar en häst eller ett lämpligt sätt för att påbörja utbidlningen av en ung häst. På det här sättet kan man lära hästen hur den ska omvandla det framåtriktade påskjutet till en uppåtriktad kraft, innan den måste bära en ryttare.

Det som man måste lära hästen är att förlänga bakbenens bromsfas. När hästen kan göra det blir den lätt i framdelen. När det fungerar är hästen redo att trava vid handen.

Med den unga hästen bör man arbeta vid handen i skritt ett par månader innan hästen är redo att utföra samma arbete i trav och med tiden även i galopp. Därför är det bra att även arbeta den unga hästen i longering. I longeringen kan man arbeta med alla gångarter. Ridningen blir mycket enklare när man redan har utbildat hästen vid handen.

Man kan välja att alltid vara på hästens vänstra sida eller på den högra eller att växla sida. Oavsett vad man väljer så kommer man ibland att befinna sig på hästens insida och ibland på hästens utsida, eftersom man ibland svänger till vänster och ibland till höger.

I början använder man handen. Man rätar upp sin kropp och när hästen inte reagerar så använder man tyglarna för att stanna upp hästen. När man har repeterat detta ett stort antal gånger så börjar hästen bromsa upp (eller stanna) när man rätar upp sin kropp. Då behöver man inte längre använda handen så mycket. Så på samma sätt som i ridningen använder man sin tensegritet för att kontrollera hästens kadens. Detta fungerar eftersom hästen har en väldigt hög perceptionsnivå.

För att undvika att man drar i tygeln så föredrar Jean Luc att man tar tyglarna underifrån i handen (med den tygelfattningen blir man för svag för att dra i tyglarna). Hästen måste lära sig att vara lätt, eftersom man inte har så mycket styrka i den positionen. Handen måste vara stilla. För att kunna bibehålla handen stilla kan man vila armen på sadeln eller på hästens rygg. Om man befinner sig på hästens vänstra sida och ska svänga till höger så ställer man hästen till höger och placerar sig lite framför bogen när man ska svänga. För att svänga vänster ställer man hästen till vänster och placerar sig närmare sadelläget (alltså lite längre bak). När man lär hästen halten kan man placera sig lite framför bogen.

Man bör inte arbeta hästen vid handen med ett bettlöst huvudlag. Att ha ett tryck mot skinnet med skelett under är betydligt mer smärtsamt för hästen än att ha samma tryck på mjuk vävnad som tungan. Man bör därför alltid använda ett bett. I början använder man ett tränsbett, men när hästen är högre utbildad är det bättre att använda kandar. Då kan man låta bridongtygeln hänga och använda sig enbart av stångtygeln när man arbetar hästen vid handen. Stångbettet är oledat och därför är det lättare att placera nacken mer exakt med stångbettet än med tränsbettet. Jean Luc använder aldrig kapson, eftersom den inte är lika exakt som ett bett. Kapsonen är inte tillräckligt stabil. Den rör sig lite på hästens huvud och då förlorar man precisionen.

Jean Luc arbetar inte hästarna på lång tygel. Den huvudsakliga anledningen är att hästen då börjar korta av halsen. Den andra anledningen är att det är väldigt svårt att påverka hästens rygg när man befinner sig så långt bort från den. Man kan påverka munnen genom tyglarna och man kan påverka bakbenen genom sin position. Men man kan inte påverka ryggen.

Read More

Theory from the clinic with Jean Luc Cornille September 28-30 2018

2018-10-02
/ / /

Background

Jean Luc has a classical background. He was educated at Cadre Noir de Saumur in France. But he all the time thought that the classical approach was not enough. Therefore he turned into science. The knowledge evolve all the time. Even five years ago we didn’t know what we know today. So we all the time have to question our knowledge and keep searching for new knowledge.

The classical approach are doing many good things, but it is based on old knowledge.

Jean Luc was competing in gymnastics when he was young. One of his trainers was fantastic at analysing a problem (for example landing not straight after a triple volte), finding the source of the problem (unequal strength in the right and left side of his back muscles) and to correct the problem (strengthen the back muscles and make them more even). Jean Luc thought that it must be the same in riding, but probably only at a high level. Then he started grand prix and realised that there was still no analysis like that.

The equestrian world still work like this. Often the horse is blamed for not being able to do a movement or for not wanting to do a movement. Most of the time no one is analysing the kinematic abnormalities. If you instead analyse the movement and find the source of the problem, you can most of the time fix it.

How does it really work?

The biomechanics of the horse

The back muscles

It is the back muscles of the horse that coordinate the movements of the limbs. Therefore the most important thing to get the correct movements or to rehabilitate a horse with a kinematic abnormality is to teach the horse to coordinate the back muscles. And when you ride it is the riders back muscles that influence and control the horses back muscles.

Most vets says that it is the legs of the horse that creates the problems in the back. That is not true. It is actually the back that creates the problems in the legs.

The steps

The stance starts with the breaking (or decelerating) phase. That is an important part of the balance control. After that the pushing phase comes. Since the pushing is partly directed upwards, also the pushing phase is important for the balance control.

During the impact and the breaking phase elastic energy will be stored in the tendons, ligaments and muscles. That elastic energy is reused in the pushing phase, to create an upward push. You need a slow cadence to be able to create this elastic energy and store it during the breaking phase. If you ride to fast the horse will instead just push the weight into the front legs.

Standing still, the front legs of the horse carry about 60 % of the weight. When moving, this increase up to 70-75 % of the weight. Then the front legs can’t propel upwards. Instead the front legs are going backwards. Then the back muscles don’t convert the push from the hind legs into upward force. Instead the push is just loading the front legs.

The force comes from the hind legs oblique (diagonally) and the back muscles will convert this force into a lift in the chest. If you have a horisontal and a vertical force then you need both horisontal and vertical muscles. Or, if you have oblique muscles, like you have closest to the spine, you can create both horisontal and vertical forces.

It is important that the hind legs decelerate the forward push properly to avoid loading the front legs with to much weight. If the hind legs don’t decelerate properly, there will be to much forward push going thru the back, so the back muscles will not be able to convert it into an upward force that lifts the chest. Therefore, to teach the horse to break with the hind legs is a prerequisite for making it possible for the horse to coordinate the back muscles properly.

Bow and string

An old theory from 1946 that says that the abdominal muscles flex the back of the horse. Today we know that it doesn’t work that way. Even though we now have the knowledge, most riders keep on riding due to the bow and string theory.

Straightness

Straightness don’t exist! The horse is never straight! A horse can look straight, but still be crocked.

When the left front leg moves backwards, the thoracolumbar spine bends to the left. When the right hind leg moves forward, the lumbar spine bends to the right. Therefore, the horse will always be more or less in an S-shape. The imbalance comes when the horse bends more to the left or more to the right. Then the rider feels that the horse is pushing him over to the right or the left side. This is because of an imbalance in the back muscles.

The bend of the thoracic spine will influence the shoulders and the pelvis. Therefore also the front legs and the hind legs will be influenced by the bend. When the thoracic spine is crocked, you will automatically have an imbalance also in the legs. When one hip is more forward than the other, one hind leg will go more forward than the other. The hind leg that go to much forward will have to much strain on the upper part of the hook and the hind leg that go to less forward will have to much strain on the lower part of the hook. Therefore, crookedness put to much strain in the joints of both hind legs.

When the horse is crocked he will tell the rider that he can’t do it, but he will not be able to find the solution himself. It’s the responsibility of the rider to analyse the crookedness in the horse and to find the source for it and correct it.

Longitudinal flexion and bending

There is a small movement between the vertebras in the spine in longitudinal flexion and a small movement in lateral bending and in rotation. These movements are not exactly the same, but almost. Therefore the bending and rotation will help to get more longitudinal flexion and the longitudinal flexion will help to get the bending and rotation. So if you for example have a problem with the bending to the right, you can ask for a little more longitudinal flexion and then the bending to the right will be easier.

The seat of the rider

Bending, rotating and balance right and left

How can the rider help the crocked horse? This should be done with the seat! The bending in the thoracic spine occurs between the riders upper thigh. Lateral bending is between T9-T16 and rotation between T9-T14.

The rider need to be totally vertical and the whole body of the rider need to be able to turn a tiny bit to the left or to the right.

The upper thigh should hug the chest of the horse, but not squeeze. The knees should not squeeze either.

In walk and trot, one hind leg pushes while the other hind leg decelerates. The push from the hind leg will create a diagonal force into the back of the horse. The riders back is very important in the process of converting this diagonal force from one hind leg into a forward force. If the rider follow the diagonal force the rider will move to the side. And when the horse push with the other hind leg the rider will move to the other side. Then it will be impossible for the horse to convert the diagonal forces from the hind legs to forward movement and upward force. Therefore it is very important that the rider is resisting this diagonal force with a muscle tone and tensegrity. If the rider is to suppled he will just follow the diagonal forces of the horse. If the rider is contracting the same problem occur.

What we call straightness i not really straight, but it is narrowing the corridor. When the corridor is wide the body of the horse in every step moves right and left. When you narrow the corridor the horse stays in the middle, and the forces go straight.

Balance forward-backwards

The rider must sit with the upper body exactly above the seat bones. If the upper body is behind or in front of the seat bones, you will influence the back of the horse from back to front or from front to back. Then the horse can’t coordinate the longissimus and multifidus muscles. It is only when the rider is totally vertical that the weight of the rider doesn’t influence the back muscles of the horse.

Every movement of the rider is disturbing the horse. You can influence the horse by changing your muscle tone to direct the energy in a particular direction. So you don’t need to use movements in riding. If you are balanced (vertical and with tensegrity) then directing the energy by changing the tone is enough.

 

Elastic strain energy – Boing Boing

The traditional way of thinking is that the muscles are moving the limbs of the horse and the amplitude of the movement is determined by the extension of the limb movements. This is not really true. One example of this is a small dog with very short legs that are bouncing up in the air several times its own size. The dog is not bending the legs and using the muscles to push itself up in the air.

There is something called elastic energy that can explain this better. Following are quotes from several different scientific studies that together explains how this work.

Does muscles create locomotion?

”Most of the length change required for the work of locomotion, occurs not in the muscle fibers themselves but by elastic recoil of the associated tendons and muscles aponeurosis.”
(The role of the extrinsic thoracic limb muscles in equine locomotion, R.C. Payne, P. Veenman and A.M. Wilson, 2005).

In this study they show that there are not primarily the contraction and decontraction of muscles that creates locomotion. Instead it’s mainly the length change in the tendons and muscles aponeurosis that create locomotion.

Storing and releasing energy – elastic strain energy

”Elastic structures like tendons and ligaments, store energy when elongated. This energy is released when they return to their normal length.”
(Machanical Analysis of Locomotion, Liduin S. Meerchoek and Anton J. van den Bogert, 2003)

”The long and stiff tendons in the distal limbs of horses are able to stor substantial amount of elastic energy.”
(Alexander & Bennet-Clark, 1977)

This scientist is a mathematician who has only studied horses. He was hired by NASA for two years, because they needed to find a way to create maximun movement with minimum energy, and the horse is one of the best animals to do this.

The major advantage of the system is that the lower limbs are very light weight while the joints can still be actively moved and can contribute to the propulsion.

”Apart from the role of tendons and collagen in energy storage, the muscle itself stores and recovers elastic strain energy, as elastic strain energy can occur in the absence of tendons.”
(Paul C. LaStayo)

”Power transport between joints. Muscles spanning over more than one joint, can absorb power at one joint and simultaneously produce power at another joint.”
(Anton van den Bogert)

The digital tendon is an example of a tendon that cover several joints. It can store energy in one part, which is used to produce stability in another end.

”This function of biarticular muscles is referred to as power transport between joints.”
(Gregoire, 1984)

”The muscular work of galloping horses is halved by storing and returning elastic strain energy in spring-like muscle-tendon units.”
(Alan M. Wilson, M. Polly McGulgan, Anne Su and Anton J. van den Bogert, 2001)

”The distal limb of the horse has beed shown to function like a pogo stick, storing and returning energy in long, spring-like tendons throughout the gait cycle.”
(Biewener, 1998, Wilson, 2001)

What does this mean in practice?

It looks like the hind legs should be better suited to create upward force than the front legs, since they can bend more. If the upward force was created by the muscles bending the joints and then straighten them, this would have been true. But this is not how it works. It is the front legs that creates the largest amount of upward force. The upward force is not created by bending the joints. Instead it is created by storing and releasing energy. This is why bouncing animals (horses, dogs and other animals) have almost straight legs.

After impact the hind legs are breaking and in the end of the stance phase they push. The hind legs are actually only creating 43 % of the upward force and the front legs are creating 57 % of the upward force (H.W. Merkens, H.C. Schamhardt, G.J van Osch and Anton J. van den Bogert, 1993). In a good piaffe the hind legs are breaking much more, to keep the weight of the front legs. Then the hind legs are only creating around 20 % of the upward force and the front legs are creating around 80 % of the upward force. So, in piaffe, the horse is actually not moving the weight from the front legs to the hind legs. Instead it is the breaking phase of the hind legs that increases and the pushing phase that decreases. so instead of a weight change, it is a change in forces that occur when the horse collects.

If the hind legs are pushing to much weight onto the front legs (like when the horse is going to fast), then the load on the front legs will be to high and the front legs can no longer propel upwards. Instead the front legs will just be just pushing the weight from one front leg to the other.

The thing that makes it difficult to sit in the trot is the breaking phase of the front legs. If the front legs break to much it is because they carry to much weight. Therefore the hind legs must break more (instead of the front legs) to get a more comfortable trot.

When you ride you feel a lot of movements, but the spine of the horse can only move 53,1 mm. What you feel is instead the push from the legs. The hind legs are pushing the riders spine diagonally forward and the front legs are pushing the spine of the rider backwards. What the rider feel is the sum of the movements of the spine and the legs. Therefore the rider need to resist the movements of the pushing legs by not allow this movement in the riders spine. Then the rider can start to match the movements in the horse and then the horse can start to follow the rider.

The force by the hind legs and the front legs meet at one point in the spine of the horse. This is where the rider should sit. That is the point where the movements are smallest.

Every movement in the rider that exceed the movement in the spine of the horse, will make it impossible for the back muscles of the horse to work properly. Therefore it is important that the rider sit exactly at the point where the force by the hind legs and the front legs meet and that the rider resist the movements of the pushing legs in the spine. Otherwise it will be impossible for the back muscles of the horse to work properly.

Optimising the energy needed for movements

”The elastic energy stored in and recovered from tendons during cyclical locomotion can reduce the metabolic cost of locomotion.”
(Cavagna, 1977, Alexander, 1988, Roberts, 1997)

As you can see, there are several different studies that show that movements can be created in more energy saving ways. Horses are flight animals. They are designed to be able to run very fast without using so much energy. Thats why they have so long tendons. The tendons can therefore store more elastic energy that can create more movements.

  • Eccentric contraction: The muscles are lengthened, but resist. This is a very strong force.
  • Concentric contraction: The muscles are shortened. This takes a lot of energy, but does not give much force.

Power absorption is usually associated with eccentric contraction and power production is usually produced by concentric contraction. Power absorption can also be caused by elastic energy stored in tendons and ligaments. The subsequent power production originates then from the release of elastic energy instead of concentric muscles contraction.

Impact force are absorbed by eccentric contraction. This create elastic energy that is stored in tendons and aponeurosis. When pushing the horse is using concentric contraction. If they have stored enough elastic energy from the eccentric contraction, they don’t need to use so much energy for concentric contraction to create the movement. When the horse realise that the movement can be effortless, the horse get interested in the work.

”The ability of the muscle-tendon units to recover elastic strain energy is apparently energetically so advantageous that the most economical stride frequency in running may be set by this key component alone.”
(Paul C. LaStayo, John M. Woolf, Michael D. Lewek and Lynn Snydegert, 2003)

The balance between decelerating and pushing with the hind legs and the frequency of the strides are key components for energy optimisation movements. Every horse has a window of cadens (an interval of stride frequency) where energy optimisation is possible. With training you can start to widen this window a little.

”Create lightness, prepare the body for the movement, request, let the horse execute the movement, criticise.” (Beudant) This should all the time be the way to work the horse. To execute a movement is not the difficult thing. The difficult thing is to prepare the horse properly for the movement. If the horse is properly prepared, you don’t need to add so many aids while executing the movement.

Inside the Bicept bracci there is a tendon. During the stance there is a tension of the tendons that will maximise the swing. This is called the catapult mechanism. Muscles contract progressively. The tension of the tendon can therefore create a faster and larger swing. One practical example of this is when you go from a half pass and rebend the horse to go straight. In the half pass the bicept bracci both stabilise the shoulder and move the limb forward. When going straight the bicept bracci only move the limb forward. During the first few strides of going straight you can keep both these functions, which will create extra lift and energy, like a catapult.

Work in hand

The work in hand is a perfect way of working with the brain and intelligence of the horse. Even thought we are not sitting on the horse, when we walk beside the horse he will react on the tone in the humans body.

The work in hand is also a perfect tool to influence on the way the spine of the horse is working. Therefore it is a good tool for rehabilitating a horse or a good way to start educating a new horse. In this way you can teach the horse how to convert forward push into upward push before it need to carry the rider.

The thing that the rider need to learn is to increase the decelerating phase with the hind legs. When the horse do that he become light in the forehand. When you can do this the horse is ready to trot in hand.

With the young horse you will work in hand i walk for a couple of months before the horse is ready to do the same work in trot and eventually also in canter. Therefore you also work the young horse on the lounge. Because there you can work with all gaits. The riding will be much easier when you have already educated the horse in hand.

You can chose to always be on the left side or on the right side or to change sides. No matter which side you are on, you will sometimes be on the inside and sometimes on the outside, since you sometimes turn left and sometimes right.

In the beginning you are using the hand. You straight your body, and when the horse doesn’t react you use the reins to stop the horse. When you have repeated this several times, the horse will start to slow down (or stop) when you straighten your body. Then you don’t need to use your hand as much. So, just in the same way as in riding, you are using your tensegrity to control the cadens of the horse. This works because the horse has a very high degree of perception.

To avoid pulling on the reins Jean Luc prefer that you take the reins from beneath into your hand (then you will not be strong enough to pull on them). The horse need to learn to be light, because in this position you will not have much strength. The hand need to stay still. To be able to keep it still you rest your arm on the saddle. If you are on the left side and you want to turn right, you place the poll to the right and you place yourself further in front of the shoulder and turn right. To turn left you place the poll to the left and you place yourself closer to the saddle. When you teach the halt you can place yourself in front of the shoulder.

You should not do this with a bitless bridle. To have a pressure on skin with bone under is more painful to the horse than to have pressure on soft tissue like the tongue. Therefore you should always use a bit. In the beginning you use a snaffle, but when the horse is more advanced it is better to use the double bridle. Then you just let the snaffle reins hang and use only the curb rein. The curb is straight and therefore it is easier to place the poll more precise with the curb than with the snaffle. Jean Luc never use a cavesson, because it is not as precise as a bit. The cavesson is not stable enough. It is moving a little on the head and then you loose the precision.

Jean Luc doesn’t do long reining. The main reason is that the horse will shorten the neck. The second reason is that it is very difficult to influence the back of the horse when you are so far from this area. You can influence on the mouth through the reins and you can influence the hind legs through your position. But you can not influence the back.

Read More

Vertikal Balanserad Ridning (VBR 1 och 2) med Lena Gunnarsson 1-2 juni 2018

2018-06-05
/ / /

Lena Gunnarsson är legitimerad sjukgymnast och ryttare. Hon går verkligen ”all in” i allt som hon företar sig. Träning av ryttarens sits är inget undantag! Hon har läst in sig på all tillgänglig forskning om ryttarens sits. Hon har även använts sig av mycket av den kunskap om bland annat energioptimering som finns i den övriga idrottsvärlden. Skillnaden mellan energioptimering hos en ryttare och någon annan idrottsman är inte så stor som många ryttare nog skulle vilja tro. Vi styrs alla av samma fysiska lagar, oavsett om vi sitter på en hästrygg, springer eller hoppar höjdhopp.

Lena la ett för mig helt nytt perspektiv på ryttarens sits. Det jag är van vid är att man pratar om hållning, muskler, tryck mot hästen och tyngdpunkt. Lenas fokus var istället energier. Man kan tänka sig att energier måste ha med rörelse att göra, men även en ryttare som sitter stilla på hästen har faktiskt ett rörelsecentrum och påverkas av energier utifrån olika kroppsdelars tyngd, riktning och avstånd från rörelsecentrum. Enligt Lena handlar sitsoptimering bara om matematik och fysik och man kan till och med matematiskt beräkna vilken sits som är optimal!

Kursen blev dock inte inriktad på matematik, utan den var väldigt praktiskt inriktad på hur ryttaren ska sitta för att energioptimera ridningen och hur man åstadkommer detta i praktiken.

Den här kursen ligger verkligen i linje med den fokus på hästens och ryttarens bålstabilitet som jag numera har. Och Lena har nu gett mig så många viktiga verktyg för att jag lättare och effektivare ska kunna hjälpa mina elever att hitta sin bålstabilitet och vertikala balans. Dessutom har jag fått hjälp att sortera i alla de snedheter jag har i min egen sits, så att jag nu vet vilka snedheter jag ska inrikta mig på att korrigera, och vilka som bara utgör följdproblem.

Hästens biomekanik

Fokus ligger på ryttaren, men för att förstå ryttaren så måste man ha viss grundförståelse för hästens biomekanik.

Vilken rörelse man än ska göra så ska den utföras på ett så energisnålt sätt som möjligt. Ridning skiljer sig egentligen inte från någon annan slags idrott. Kan man lära sig att utföra en rörelse på ett energisnålt sätt så utvecklas man mycket snabbare än de som gör samma rörelse på ett mindre energisnålt sätt. Den största skillnaden mellan ridning och andra sporter är att man inom ridningen har tre komponenter att ta hänsyn till; ryttaren, hästen och sadeln.

Ridning är den sport som styrs mest av tyckande. Olika tränare säger olika saker och skapar teorier utifrån sin egen känsla och tyckande. Idag finns det en hel del forskning. Beträffande ryttaren är England och delvis Australien ledande inom forskningen. Trots att forskningsresultaten finns tillgängliga idag så har dock genomslaget till tränare och instruktörer gått ganska trögt.

Vad är biomekanik?

Biomekanik som begrepp kan förklaras som samspelet mellan anatomin och olika fysiska lagars påverkan på våra rörelser.

  • Transatorisk rörelsemekanik: Linjär förflyttning (rörelsen sker parallellt med ett underlag). Detta används inte så mycket inom idrottsvärlden
  • Rotatorisk rörelsemekanik: Hävarm. Kan beräknas om man vet vikt, riktning och avstånd från rörelsecentrum.

Man brukar säga att hästens energi och rörelse startar bakifrån. Numera vet man att det inte stämmer. Istället startar alla rörelser från ryggen och mer exakt från ryggkota 12-14, som alltså utgör rörelsecentrum (gravitationspunkt) för hästen. Detta medför att man kan göra om hästens rörelser till matematik. Man utgår från rörelsecentrum och beräknar vikt och hävarm för att räkna ut energiåtgången för en rörelse.

Jämvikt uppstår när hävarmarna tar ut varandra. Då är energin i båda ändarna lika stora och tar ut varandra. Det är alltid det mest energisnåla läget.

För att uppnå jämvikt så måste ryttaren placera sin tyngdpunkt mitt över hästens rörelsecentrum. Detta gäller i alla riktningar; bakåt-framåt, höger-vänster och rotationsmässigt.

Treenigheten

Vi måste jobba med förändringar i hästen, ryttaren och sadeln. När man börjar ska man ha en good enough sadel, för både häst och ryttare kommer att förändras väldigt snabbt och då kommer kraven på sadeln också att förändras.

Man kan faktiskt förändra rörelsemönster väldigt snabbt, så länge som det inte finns någon irreversibel skada som ligger bakom det felaktiga rörelsemönstret. Nervbanorna och musklerna finns redan där, de ska bara användas. Det kan jämföras med en järnvägsräls som finns där och stationerna finns, men det går inga tåg. Sätter man dit tågen så kan de direkt köra till stationerna.

Båge-sträng- eller tältteori

Vi har lärt oss att hästen fungerar enligt båge-strängteorin. Den tillkom 1946. Den bygger på att det är bukmuskulaturen som ska lyfta hästens ryggrad. Bukmuskulaturen är dock oerhört tunn och svag i jämförelse med ryggmuskulaturen. Bukmuskulaturen är viktig för att stabilisera hästen, men det är inte den som bär upp hästen.

Muskelfibrerna i hästens rygg går i olika riktningar. När ryggmusklerna synkroniseras korrekt så verkar dessa muskelfibrer i olika riktningar som stabiliserar och lyfter upp ryggraden. Detta bygger på att varken frambenen eller bakbenen får gå för långt fram eller för långt bak. De måste alltså befinna sig ganska nära sin fästpunkt. På så sätt fungerar hästen mer som ett tält. Om båda tältpinnarna (frambenen respektive bakbenen) är vertikala så kan man spänna tältet så att taket (ryggraden) blir spänt.

Hästens tornutskott är upp till 25 cm långa. Det blir en otroligt stark hävarm. Och högst uppe på den sitter ryttaren. Hästens muskler måste korrigera väldigt mycket för varje millimeter som ryttaren hamnar fel.

Hästens rotation

80-85 procent av alla hästar är av naturen högerroterade. Det innebär att tornutskotten redan från början är svagt roterade till höger. Forskning visar att ryttaren väldigt snabbt förstärker detta. Högerrotationen gör att hästen känns ”starkare” i vänster varv. Där är det lätt att hästen går emot innertygeln och känns styv. Den högerroterade hästen har svårare att fatta höger galopp. Det beror på att hästen är överroterad till höger. Den kan då inte lyfta inner fram tillräckligt för att fatta höger galopp. För att fatta höger galopp är det väldigt viktigt att ryttaren inte faller över på höger sida. Man kan därför be ryttaren ta båda tyglarna i enhandsfattning i vänster hand. Då kommer ryttaren att hålla kvar sin tyngdpunkt längre till vänster, vilket minskar hästens överrotering till höger och det blir då möjligt att fatta höger galopp.

Lena ser hästen som ett hjul. Navet utgör hästens rörelsecentrum. Ekrarna är bakben, framben och hals.

Lenas lösning när hon ska korrigera en häst som är extremt snedroterad är att sitta på den barbacka i extrem klyksits. När man sätter sig i extrem klyksits så låser man sin kropp i den positionen och blir väldigt stark så att man man hålla sig vertikal även när hästen vill rotera.

Svikt och luftighet i steget

För att hästen ska kunna svikta upp med sina ben så att steget blir luftigare, så krävs det vissa saker. Dels så får inte påskjutet från bakbenen vara för stort. Men sedan måste även bakbenens stödfas öka. Det som är viktigt i stödfasen är den tid bakbenet befinner sig under höftleden. Lösningen är alltså inte att bakbenen står kvar längre i marken så att de hamnar längre bakom hästen och hästens påskjut ökar. Istället är det takten som ska sänkas för att stödfasen ska öka.

Tornutskott och kotkropp

Det finns en stark tilltro till att det är hälsosamt för hästen att länga sin överlinje. Men vad händer egentligen när hästen sträcker överlinjen maximalt. Då ökar avståndet mellan tornutskotten. Vad händer då i den andra änden, alltså underdelen av kotkroppen? I och med att hästen har väldigt tunna (i princip obefintliga) diskar mellan kotorna så blir det undersidan av kotorna som trycks mot varandra. Och då kommer nervbanorna i kläm.

Excentrisk eller koncentrisk träning

Om man tränar hästen i väldigt långsamma tempon så tvingas hästen till att förlänga sin bromsfas. Det innebär att musklerna får lov att hålla emot rörelsen medan musklerna är utlängda. Det blir alltså en excentrisk träning. Det får ungefär 8 gånger så kraftig träning av musklerna jämfört med om man hade tränat muskeln koncentrisk (i kontraktion).

Ryttaren

Rakriktning och symmetri börjar med ryttaren

På youtube kan du hitta ”balancing your seatbone”. Den hjälper en att balansera upp hela överkroppen. Det tar ungefär fem minuter att köra igenom det. Testa! Låt gärna även eleverna testa.

Hjärnan gillar när kroppen är centrerad och i balans. Även om man från början måste anstränga sig mycket och påminna sig ofta för att bibehålla centreringen så blir det ganska snabbt automatiskt i och med att hjärnan gillar balansen.

Ryttarens sits ska analyseras och balanseras i tre plan:

  • Framåt-bakåt
  • Höger-vänster
  • Rotation

Ryttarens balans och rörelsecentrum

Stå upp med raka ben. Pendla svagt framåt och bakåt tills du känner att du är i centrum, där du får balans. Då aktiveras din bålmuskulatur automatiskt. Vinkla inte knäna när du gör detta, för då kommer du att kompensera genom att vinkla ditt bäcken. Håller du knäna raka så blir kroppen i detta en kraftig hävarm, så väldigt små avvikelser från rörelsecentrum får stor effekt.

Detsamma gäller när du sitter på hästen. Pendlar du framåt och bakåt med din överkropp tills du har hittat balansen så aktiverar du bålmuskulaturen. Om du har rätt sadel så kommer du då också att befinna dig mitt över hästens rörelsecentrum. Om man sitter lite framför eller lite bakom sitt eget rörelsecentrum så kommer man att aktivera de kraftiga ryggmusklerna eller magmusklerna. Då deaktiveras bålmuskulaturen. Man kan aldrig aktivera de ytliga musklerna och bålmusklerna samtidigt. När de ytliga musklerna aktiveras så tar de alltid över och bålmusklerna deaktiveras.

Om man sitter bakom hästens rörelsecentrum så kommer kraften att riktas framåt ned i hästens framben. Kotorna i hästens ryggrad ligger i varandra. Det fungerar ungefär som kraftöverföringen mellan en traktor och ett redskap. Ryttarens tyngdpunkt hamnar bakåt hästens rörelsecentrum och kraftöverföringen går framåt genom hästens ryggrad och ned i frambenen.

Om man istället sitter framför hästens rörelsecentrum så går kraften rakt ned i hästens bogar och ned i frambenen.

Stå nu på samma sätt på ett ben. Gör en knäböj med det benet. Testa sedan med det andra benet. Känns det lika på båda sidorna? Det ben som det känns stadigare på är det ben du kommer att stödja dig mer på i ridningen. Allra tydligast blir det i hoppningen, eftersom man då står upp i sadeln.

Stabilitet och mobilitet

Sitt på stolen och hitta balansen. Testa sedan att dra in hakan. Då använder man de främre (djupa) nackmusklerna. Man kan säga att detta är plankan för nacken. När man gör det förlängs hela ryggraden och man bli ännu mer centrerad.

Vi måste stabiliseringsträna både ländrygg och nacke, eftersom vi där har mycket rörlighet och diskar mellan kotorna. I bröstryggen har vi (genom revbenen) en skelletal stabilitet. Om bröstryggen blir för stel så måste vi kompensera detta i ländrygg och nacke. För att kunna stabilisera ländrygg och nacke blir det därför viktigt att jobba mycket med bröstryggen.

I höfterna behöver vi ganska mycket mobilitet, medan knäna ska vara stabila. Vristerna ska vi ha mycket rörlighet i, men samtidigt behövs det väldigt mycket stabilitet i vristerna. Det är med vristerna vi balanserar upp oss och det är vristerna som kommunicerar med hjärnan om hur balansen är.

Den svikt som hästens rörelser gör (framför allt i ökad trav) ska ryttaren ta ut dels i höftleden och dels i bröstryggen. Hästens svikt ska alltså inte skapa rörelse i ryttarens ländrygg och nacke, vilket man väldigt ofta ser.

Vi rider som vi går

Det är väldigt få som använder fotlederna stabilt och koordinerat när de går. Den instabiliteten och skevheten fortplantar sig genom kroppen. Detta fungerar på samma sätt när man rider. Pronerar man (vinklar ut) den ena foten så kommer den foten att skjuta kroppen diagonalt i den andra riktningen. Det kommer att förskjuta tyngdpunkten i samma riktning. Särskilt tydligt blir detta vid lättridning.

Bra övningar för att träna bort detta är att stå på ett ben och göra knäböj och stå på ett ben och hoppa sakta upp och ned i balans. En annan bra övning är att stå framför en spegel och låtsas rida lätt och fokusera på att hålla bröstbenet rakt.

Man kan också hjälpa en ryttare genom att skaffa pronationsskydd till skorna.

Tyngdpunktsförskjutning

Lena gör tyngdpunktsförskjutningen i sida genom att sidoförskjuta sin bröstkorg en minimal aning. Det använder hon framför allt för att skapa böjning i hästen. Om hon ska böja hästen till vänster så förskjuter hon alltså bröstkorgen någon millimeter till vänster. Samma förskjutning använder hon om hästen ska gå på en volt. Ska man gå i en öppna så blir det faktiskt också samma förskjutning, dvs tyngdpunkten förskjuts en aning till insidan i en öppna. Då får man med lite tygel eller skänkel visa hästen vilken riktning den ska gå åt.

Halvhalt eller samling

Man får ofta instruktionen att man ska spänna magmusklerna när man gör en halvhalt. Det som då händer är att man aktiverar de ytliga stora musklerna, vilket deaktiverar den djupa bålmuskulaturen. Istället för att öka stabiliteten så minskar alltså stabiliteten.

Istället ska man öppna upp bröstbenet mer när man gör en halvhalt. Då aktiveras den djupa bålmuskulaturen lite mer och buktrycket ökar. 

Sitsanalys

Hästen

Det första Lena tittar på är hur hästen ställer upp sig. Man vill att hästen ska ställa upp sig rakt med alla fyra benen rakt under leden. En häst som är roterad ställer ofta upp sig så att sidan den är roterad till kortas av. Roterar den till höger så står den alltså oftast med vänster framben framåt och höger framben bakåt, samt med höger bakben framåt och vänster bakben bakåt.

Sedan tittar Lena på hästen rakt framifrån för att se hur bogspetsarna står i förhållande till varandra och hur musklade bogarna är. Bogen brukar vara mer musklad på den sidan till vilken hästen är roterad, eftersom hästen lägger mer vikt på det frambenet.

Därefter tittar Lena på hästen bakifrån. Är hästen mer musklad på ena sidan uppe på korset? Jämför glutealmusklerna och hamstringmusklerna. Är de lika stora på båda sidorna? På en högerroterad häst borde den högra hamstingmuskeln vara större än den vänstra.

Led hästen i skritt och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Titta om rotationen är lika stor åt båda sidorna? Rör sig båda höfterna lika? Går frambenen rakt? Låt gärna hästen ledas från båda hållen. En högerroterad häst ska egentligen alltid ledas från höger sida.

Ryttaren stående på marken

Börja stående på marken. Stå rakt. Titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Är någon sida högre?

Så här sned är jag! Stackars mina hästar!

Stå sedan på ett ben. Det som oftast händer när man ställer sig på ett ben är att höften på det ben man står på åker ut åt sidan. Prova att medvetet trycka ut den höften åt sidan (dvs förstärk felet så att du känner vad som händer) och dra sedan tillbaka höften så att höfterna blir raka och i rätt position igen. Stå kvar så och gör ett knäböj. Gör samma övning med det andra benet. Är det någon skillnad. Roterar man i någon av sidorna? Kan man stabilisera höfterna lika? Blir balansen sämre på något av benen?

Lyft båda armarna rakt upp. Sänk dem framåt långsamt. Kontrollera om man kan stabilisera båda skulderbladen lika eller om något ändrar position.

Lyft båda armarna uppåt och sänk dem långsamt ut åt sidorna. Stabiliseras båda skulderbladen lika? Gör sedan övningen med en arm i taget. Om det är en sida där man inte kan stabilisera skulderbladet så får man prova att bara höja armen så mycket som man kan utan att släppa skulderbladet. Det blir lättare att hitta gränsen och stabiliteten om någon håller ett finger just vid kanten av skulderbladet så att man känner när kontakten med fingret försvinner.

När man står på marken kan man gärna prova att stå på två badrumsvågar. Låt ryttaren ställa sig jämnt. Kontrollera hur många kilo det skiljer när ryttaren tycker sig stå jämnt. Vad händer i lätt sits? Vad händer i lättridning? Man kan även rulla ihop en träningsmatta och ställa sig på den (eventuellt ovanpå vågarna) så att man får samma känsla som med stigbyglar.

Ryttaren på sadelbock

Sitt på en sadelbock. Pendla med överkroppen framåt och bakåt mellan ytterlägena. Framåt pendlar man tills man bara känner pubisbenet och bakåt pendlar man tills man bara känner sittbenen. Pendla sedan mindre och mindre tills du hittar mittpositionen. Då ska man sitta mitt i bäckenbottenplattan. När man hittar den positionen så försvinner spänningen från de ytliga rygg- och magmusklerna och istället aktiveras den djupa bålmuskulaturen.

Musslan. Lyft ena benet en liten bit ut från sadelbocken. Sänk det igen och lyft det andra benet utåt. När man gör den här övningen är det viktigt att det är hälen som leder rörelsen. Om tån får leda rörelsen så kommer låren i fel position, eftersom knäna då vinklas ut. När hälen leder rörelsen så kommer låret och höftleden i en bättre position. Är det lika lätt/tungt åt båda hållen? Lyfter man benet lika rakt åt båda sidorna eller går det mer framåt åt något håll. Vad händer med höfterna och skulderbladen?

Flaxen. Håll ena armen rakt ut med handflatan uppåt och ”flaxa” med en liten rörelse uppåt-nedåt. Känn att du håller kvar stödet för skuldran. Tappar du stödet så får du inte lyfta armen så högt. På någon av sidorna kanske du bara kan lyfta armen ett par decimeter.

Om man lägger en liten bit wellpapp på sadelbocken när man sitter på den, så kan man sedan se hur avtrycket från sittbenen blir. Det säger en hel del om hur sned man är i sin belastning. Ska man behandlas så kan man göra ett avtryck före och ett efter.

Ryttaren på hästen

Sitt i samma position på hästen som du gjorde på sadelbocken. Pendla framåt och bakåt på samma sätt som på sadelbocken tills du hittar balanspositionen där den djupa bålmuskulaturen slår på. Gör musslan sittande på hästen.

Prova att långsamt ställa dig upp i sadeln några centimeter och sätta dig ned igen, som en långsam lättridning i skritt. Försök resa dig rakt upp, så att du bibehåller samma balans som när du sitter. Undvik att luta överkroppen framåt och att få ankstjärt.

Titta på ryttaren rakt bakifrån. Vilken stigbygel har ryttaren mest tryck i? Kan man se någon annan snedhet?

När Lena ska rätta ryttarens snedheter så börjar hon alltid uppifrån. Rätta aldrig mer än en sak i taget. Börja med att rätta skulderbladet.

Trava och rid lätt.

Hur rättar man ryttaren

När man korrigerar ryttarens sits ska man inte göra så som man traditionellt har gjort, dvs att vinkla om ryttarens bäcken och rätta positionen i ryttarens fötter. Istället ska man börja längst från rörelsecentrum. Det innebär att man ska börja med ryttarens axlar och skuldror. Huvudet är i och för sig längre upp, men i de andra dimensionerna (höger-vänster och rotation) så är skuldrorna längre från rörelsecentrum. Det innebär att skuldrorna totalt sett är längst från rörelsecentrum. En felaktig placering i någon av skuldrorna är därför det som får störst negativ effekt på ryttarens balans och tyngdpunkt. Det skapar därför en massa följdeffekter i andra delar av ryttaren. Om man rättar t.ex. ryttarens höfter, men missar en sned skuldra, så kommer problemet i höfterna att komma tillbaka. Om man istället börjar med att rätta den sneda skuldran, så kommer det att börja räta upp även höfterna.

Sits och sadel

Om man sitter på en bit wellpapp på en sadelbock så får man ett avtryck av ryttarens symfys och bäckenbågens vinkel. Symfysens bredd visar hur smal midja man behöver på sadeln och bredden strax bakom symfysen visar hur bred sittytan längre bak på sadeln behöver vara. Men kan också se hur lång sittyta man behöver, vilket påverkar hur lång sits sadeln behöver ha. Med remsor av liggunderlag kan man göra tillfälliga anpassningar för att testa vad som händer med ryttarens sits om man gör midjan på sadeln/sadelbocken smalare eller bredare.

Det är dock inte bara formen på ryttarens bäcken som avgör vilken sadel som passar till ryttaren. Bredden mellan höftlederna har också betydelse. Det påverkar inte vilken midja sadeln behöver ha eller formen på sitsen, utan hur bred sadeln behöver vara strax nedanför midjan (ungefär under lillkåpan). Detta mått är svårare att mäta. Det man kan göra är att prova lägga en remsa av ett liggunderlag högst upp under kåpan på sadeln, om man misstänker att ryttaren behöver en bredare sadel. En del ryttare behöver få den extra bredden längst fram på sadeln, andra längst bak och en del hela vägen. Om man har bredare mellan höftlederna än vad sadeln är så får man inget stöd av sadeln vid höstlederna. Det kan orsaka en svank, eftersom man faller fram när det inte finns något som stödjer en. Det kan också göra att man vinklar bäckenet bakåt, av rädsla för att annars falla fram.

Om man kan fästa stiglädren någon centimeter längre bak så gör det väldigt stor skillnad för balansen i sitsen. Eftersom stiglädret är så långt så medför en centimeters förändring av fästet väldigt stor skillnad på stigbygelns placering. Om stigbygelkramporna sitter för långt fram så kan man med en hårsnodd hindra stiglädret från att hamna längst fram i krampan. Man kan även vika ned stoppet på krampan och linda en liten gummisnodd runt änden på den som ett nytt stopp. Då kan man få stiglädret längre bak med den befintliga krampan.

Mina huvudsakliga snedheter

Lena kunde konstatera att jag är sned. Enligt hennes analys har snedheten sitt ursprung i mina axlar-skuldror, framför allt i den vänstra skuldran. Men båda skuldrorna måste korrigeras lite grann, men på olika sätt.

Vänster axel är framåt och uppåt. Den övning jag ska använda för att korrigera detta är att göra en långsam cirkelrörelse i vänster axel-skuldra; framåt-uppåt-bakåt-nedåt. Det är viktigt att rörelsen går långsamt och medvetet. Framför allt när axeln-skuldran tas nedåt. Den ska då föras bakåt och sedan nedåt en kota i taget. Gör man det för snabbt är risken stor att man ”släpper” skuldran och bara låter den falla ned.

På höger sida ska min korrigering ske direkt i skuldrans position. Höger skuldra ska jag föra in en aning närmare ryggraden och känna att musklerna fortsätter hålla den kvar där.

Även efter dessa justeringar av axlarna-skuldrorna kvarstår en liten sidoförskjutning av bröstkorgen till höger, så att tyngdpunkten hamnar för långt till höger. Jag måste göra några millimeters sidoförskjutning av bröstkorgen till vänster för att hitta mittpunkten. Sedan måste jag träna på att faktiskt kunna sidoförskjuta bröstkorgen inte bara till höger utan också till vänster.

Jag behöver en sadeln med normal till vid bredd på midjan. Den behöver inte vara särskilt lång. Men jag har långt mellan mina höftleder. Det gör att jag, framför allt framtill på sadeln, behöver mer bredd en bit nedanför sadelns midja. Annars får jag inget stöd för höftlederna och låren. Det som händer när jag inte får det stödet är att jag tippar framåt och börjar svanka.

Systematik när vi ska analysera en ryttare

Den andra delen av kursen inriktades på att vi skulle analysera varandra. Först stående på marken, sedan sittande på sadelbock, sedan skulle vi analysera hästarna och slutligen ryttarna under ridning. Vi fick en tydligt struktur för att göra analyserna. Det intressanta var att det faktiskt fungerade! När vi började korrigera i den ordning som Lena instruerat oss om så behövde vi inte göra så många korrigeringar av ryttarna, utan det mesta föll på plats av sig själv när vi gick in och korrigerade en eller två detaljer.

  1. Ta en bild stående rakt bakifrån och en bild rakt framifrån. Då kan man jämföra det med hur det ser ut efter att man jobbat lite med ryttarens kropp.
  2. Kolla stabilisatorn på utsidan av höften. Stå rakt. Lyft ena benet och se om man kan stå kvar med parallella höfter eller om man skjuter ut någon höft. Korrigera vid behov höften genom att släppa ut den och föra tillbaka den några gånger. Testa även knäböjd med bibehållen stabilitet i höfterna.
  3. Kontrollera skuldrorna. Håll upp armarna rakt upp och för dem långsamt framåt och ned. Skuldrorna ska inte ändra position. Lyft båda armarna ut åt sidorna med tummarna uppåt tills de är rakt upp och ta ned dem igen. Skuldrorna ska inte ändra position förrän armen har passerat axelhöjd. Ser det likadant ut med båda armarna? Känns det likadant? Lyft en arm i taget så kan skillnaden kännas tydligare.
  4. Pendla framåt och bakåt sittande på sadelbock och hitta läget där man sitter mitt över bäckenbottenplattan och ”ta tyglarna”.
  5. Musslan. Var noga med att hälen går ut först, för det är bara då man aktiverar utåtrotatorn. Kan ryttaren inte stabilisera bäckenet i musslan så ska man alltid gå upp och korrigera skuldran först. Ta gärna hjälp av ett finger i ryggen mot skuldran. Hjälper inte det eller hjälper det bara delvis, så korrigerar man det med skiften. Med det menar vi att förskjuta bröstkorten lite till höger eller vänster för att bli mer centrerad. Det kan då hjälpa att sätta en hand just nedanför axeln så att ryttaren får trycka sig mot handen.
  6. Lyft en arm i taget ut åt sidan. Håll handens ovansida utåt. Det stänger axelleden. Han man stora problem i skuldrorna så kan man istället hålla tummen uppåt. Det öppnar axelleden.
  7. Titta på avtrycket på wellpappen.
  8. Titta hur hästen står när den får välja själv. Står benen parallellt eller vilka ben väljer den att ta fram? Roterar hästen åt något håll? Hur belastas benen?
  9. Ställ hästen med parallella ben. Ta kort rakt framifrån, rakt bakifrån och snett uppifrån. Jämför bogarna. Jämför glutealmusklerna och hamstringsmusklerna. Är musklerna lika stora på båda sidorna eller är de olika?
  10. Led hästen i skritt och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Roterar den lika mycket åt båda hållen? Sänks båda höfterna lika mycket? Går frambenen rakt fram?
  11. Ryttaren sitter upp. Hur fungerar sadeln. Hjälper den ryttaren eller gör den det svårare för ryttaren?
  12. Låt ryttaren skritta och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Är krysset på jackan rakt?
  13. Prova samma sak i trav. Är man inte rak i skritt så är det ingen vits att prova i trav.
  14. Prova rida en åtta. Först i skritt och sedan i trav. Ser det lika ut i båda varven? Bibehåller man balansen när man byter böjning?
Read More

Hur förbättrar man hästens rörelser? Kurs för Bent Branderup 12-13 maj 2018

2018-05-14
/ / /

Rena gångarter

Om hästen har rena gångarter så behöver man inte verka hovarna. Om hästen nöter tårna eller trakten eller inner- eller yttersidan mer så är inte gångarterna rena.

Bakdelen

Det är hästens bakdel som skapar rörelsen.

  • Höften (bäckenet): För att bakbenens rörelse ska kunna föras över korrekt till ryggraden så måste höften röras framåt och nedåt när hästen lyfter sitt bakben. Om hästen lyfter höften när den lyfter bakbenen så blir hela höftrörelsen felaktig och kraftöverföringen till ryggen fungerar då inte. Ofta skapas ett sådant fel av ryttarens hand som skapar en stelhet i ryggraden.
  • Höftleden: Vinklingen av hästens höftled påverkar framför allt hur mycket hästen sträcker bakbenen framåt.
  • Knäled och hasled: Knäleden och hasleden arbetar tillsammans. De har framför allt betydelse för hur mycket hästen lyfter bakhovarna. Om man har en häst som drar bakhovarna i sanden så vinklar den hästen knäled och hasled för lite.

Momenten i hästens steg

Bakbenens funktion varierar mellan de olika faserna i hästens steg.

  1. I steget så lyfter hästen bakbenet (mer eller mindre beroende på vinklingen i knä- och hasled) och för det framåt (mer eller mindre beroende på vinklingen i bäcken och höftled).
  2. När hästen sätter ned sitt bakben är dess första uppgift att bromsa farten. Därefter börjar bakbenet bära vikt.
  3. I nästa fas används bakbenet till impulsion eller fjäderkraft.
  4. Accelerationsfasen uppstår någonstans mellan den fjädrande och påskjutande fasen.
  5. Nästa steg är påskjutet. Påskjutet skapas när bakbenet är bakom vertikalplanet. Påskjutet skapas huvudsakligen genom höftleden. När den rätas ut ökar påskjutet.
  6. Svävmomentet. Svävmomentet kan vara olika långt och olika högt. Det hänger ihop med hästens påskjut. Påskjutet kan skapas från olika positioner. Ju längre fram bakbenet är när påskjutet inleds desto högre blir svävmomentet.

Huruvida en häst har funktionella rörelser eller inte beror på var bakbenen sätts ned. En häst kan alltså ha funktionella rörelser även om bakbenen inte lyfts särskilt högt. En häst kan dock även ha mer förmåga än vad som är funktionellt nödvändigt. Det innebär att bakbenen lyfts högre än vad som behövs för funktionen, men fortfarande sätts ned på rätt plats så att funktionen bibehålls. Det finns dock även hästar med höga bakbensrörelser, men som sätter ned bakbenen för långt bak och därför har förlorat den nödvändiga funktionen.

Ryggraden

Vid hästens manke pekar tornutskotten bakåt och vid hästens bäcken pekar tornutskotten framåt. I en punkt däremellan pekar tornutskotten rakt upp. Det är vid denna punkt som tyngden från hästens bröstkorg hänger. Det är i den punkten som ryggen är som starkast. Det är också i den punkten som ryttaren bör sitta. Det är också rakt under den här punkten som hästens bakhov bör sättas ned för att få den bästa funktionen. Det är detta som skapar balans i hästen.

Gymnastisera lederna i hästens bakben

Lederna i hästens bakben är av avgörande betydelse för hästens rörelser. Om en led har för lite rörelse (för lite förmåga att vinklas) så kan det finnas olika orsaker till detta. Om det är musklerna som är för spända så kan detta gymnastiseras ganska snabbt (på några månader). Är det senorna och ligamenten som begränsar rörelsen så går även detta att träna upp, men det tar längre tid (ett par år), men om begränsningen sitter i själva leden så går det inte att öka rörligheten genom gymnastisering.

Schwung, kadens och impulsion

Schwung är den framåtgående rörelse genom hästens ryggrad som kraften från bakbenen skapar. Hästens bakben ska svinga ända fram till den punkt mitt under ryttaren där de bakåtrikade och framåtriktade tornutskotten möts för att kunna åstadkomma maximalt schwung.

Kadens och impulsion är en slags fjäderkraft, som ska fjädra hästen uppåt. För att bakbenet ska kunna skapa fjäderkraft så måste det fortfarande vara framför vertikalplanet. När bakbenet hamnar bakom vertikalplanet kan det inte längre fungera fjädrande.

Det framgick inte riktigt av kursen var skillnaden mellan kadens och impulsion ligger. Om jag lägger på min egen referensram på Bents beskrivning så kan man säga att kadensen ligger i formgivningen av hästen på ett sådant sätt att en fjäderkraft kan skapas. Impulsionen ökar sedan amplituden av fjäderkraften. Impulsion kan alltså inte förekomma utan kadens, för då används inte kraften från bakbenen fjädrande. Men när hästen går med kadens så kommer fjädringen att öka ju mer kraften ökar och detta är innebörden av ökad impulsion.

Schwung är ett begrepp som används väldigt frekvent inom akademisk ridkonst. Fokus i grundridningen ligger i att ta bort det som blockerar hästens bakben från att svinga fram och forma hästens kropp på ett sätt som främjar ökad framåtsvingning av bakbenen och därmed ökat schwung. Det är därför ridningen fram och ned blir så betydelsefull. Detta symboliseras av den första graden av descante, som innebär att hästen sträcker sig fram till bettet.

Kadens och impulsion är däremot begrepp som man ganska sällan hör i akademisk ridkonst. På någon av lektionerna antydde Bent att det är något som ligger längre fram i hästens utbildning, men även för de ekipage som arbetade med hög samling och att från piaffen göra övergångar till en rund och samlad trav (trot royal) eller i riktning mot en passage så var varken kadens eller impulsion i fokus. Beror det på att fjäderkraften är mindre viktig för kvaliteten i hästens rörelser eller beror det på att hästarna inte var redo för detta än? Eller beror det kanske på att den akademiska utbildningsgången inte främjar fjäderkraft? Jag får fundera mer på detta när jag på sommarakademin i augusti får se Bent rida sina hästar. Han berättade att flera av hästarna nu kan göra så fina övergångar från piaff in i passage och trav framåt. Det blir intressant att se om det har utvecklat fjäderkraften i hästarna!

Read More

Clinic with Jean Luc Cornille 5-7th of January 2018

2018-01-12
/ / /

The clinic was held at Sanna Nilsson Dressage Center just outside of Eskilstuna in Sweden. It was worth travelling for ten hours by car to stay at this fantastic site. Large, well ventilated and warm (13˚C in the riding arena), everything under one roof, clean and modern everywhere, as well as great food. We simply felt well cared for!

Theory Lesson 1: Muscular tone and the direction of force

Muscular tone or relaxation?

It is popular to focus upon the release of tensions in the horses’ muscles and to loosen up the horse so that it relaxes. But according to Jean Luc this is not how it works. The horses’ skeleton is held up by muscles, tendons and fascia, that need a certain tension to keep the bones in their place. If those tensions are released, the stability of the joints is lost.

Muscles and tendons both create movements in the joints of the skeleton and stabilises the joints. The fascias’ job is to hold the bones and the joints in place and also to keep them separated from one another, to avoid direct contact. There should be always be some millimetre room between the parts of a joint. This way, the fascia protects the joint and cartilage from damage and abrasion by friction. Some tension is needed for the fascia to be able to work properly.

Every horse has its own cadence. Thereby is meant a beat (takt) on which the horse can work optimally. In principle this is not a specific beat, but an interval of beats within the horse works correctly. The velocity of this beat is different for every horse. One horse will have a slower beat and another horse will have a faster beat. If a horse goes in a faster beat than its body is constructed for, the body cannot work correctly. This is valid for all paces; walk, trot and canter. In this case, the force of the hoofs hitting the ground is greater than the fascia can bear. This means that bone and cartilage in the joint will touch which causes damage and injuries after a while.

The horses’ balance – A result of activity in hind legs and back

Many riders have learned that balance in the horse is created by moving the horses point of weight backwards through the use of half halts. According to Jean Luc this does not work. The horse does not take more weight on the hind legs. Instead, the horse carries weight with its hind legs for a longer time every step. We have also learned that the horse pushes with its hind legs as soon as the back hoofs are set down. Although, this is not really how it works. Instead, the horse brakes with its hind legs when the hooves are set down. This is visible by the fetlock being lowered in the moment (and if the horse was to slip, the hoof moves forward). In this very moment, that the muscles and tendons store energy that later will be freed and used when the leg pushes off the ground. When the body moves forward so that the leg passes the vertical, the braking of the leg stops and instead the leg thrusts the horse forward.

The force of the push (thrust) of the hind legs moves into the horses’ spine via the ilio-sacral joint. There, the force is transferred through every vertebra in the spine and continues to the front legs which then must carry more weight.  This extra weight makes the front legs store more energy (in the same way as the hind legs does) in its muscles and tendons, that in the next moment is used as an upwards force, (lifting the horses front).

If we put a rider on the horses’ back, we destroy the balance in the horse by straining the front legs with too much weight. When the weight on the front legs becomes too much, muscles and tendons cannot store all the energy and recycle it upwards. Instead, the weight is just moved between both front legs. The steps become low and long, and the weight never lifts from the front of the horse. In this case, the mechanics of the horses’ movements is destroyed. The weight on the front legs is higher than what the structures can bear and by this the joints become strained, which after a while leads to injuries and abrasion.

We have to teach the horse how to coordinate its muscles to work correctly with its body. Once it has learned to work correctly, it is no longer more difficult to perform a piaffe than to walk on a circle. In a piaffe, the breaking phase of the hind legs is enhanced so that they break a longer time during the strides contact phase with the ground. At the same time, the forward thrust is minimized, as the horse is not supposed to move forward. Instead, the front legs perform most of the pushing during the piaffe, creating a higher step.

If one instead tries to engage the hind legs more by using a whip, the coordination of the muscles will be disturbed. The horse will continue to thrust with the hind legs but the push will be directed upwards, lifting the horses hindquarters. By this, weight is transferred to the front legs, which then will be strained too much.

The longissimus dorsi muscle goes from the pelvis to the spinal processes at the withers, which are supposed to lift the horses front. This can only take place, if there is some tension / muscle tone in it. There are also multifidius muscles helping to transform the force from the thrust of the hind legs into an upwards directed force.

The horses spine does not really move very much. It can not move more than 53,1 mm in a vertical direction. The rider experiences movements significantly larger than this, because in the seat not only the swinging of the spine can be felt but also the force from front and hind legs. The task of the muscles in the horses back is actually not to move the spine, instead they stabilize and protect it from larger movements than what the spine is constructed for. To do this, they need to have a certain muscle tone all the time. When the rider relaxes and follows the horses’ movements, the riders lower back swings strongly as a result of the movement in the horses’ legs. This movement causes tension in the horses’ back because it tries to hold against a to large, damaging swinging in its own spine. The rider should therefore not only sit and relax and follow the horses’ movement. Instead, the rider must have some muscle tone to not experience such large movements in the spine.

Corrections and rewards

The horse is interested in comfortable, easy and energy saving work. This is something the horse all the time thrives after in training. This does not mean that the horse is lazy. If we can show the horse how to coordinate its muscles in a correct way, the work becomes easy and energy efficient.

What we during training experience as resistance in the horse is in principle just the horses will to protect itself from damaging movements and movements that cause pain.  All horses will make mistakes during training. This does not mean that the horse isn’t obedient, but it is the horses’ way to tell the rider that something in its muscle coordination is not right. Reading the mistakes that appear we can get a clearer picture of how to explain to the horse what it should do differently. Then the horse will make new mistakes and we improve our explanation accordingly until we have guided the horse to the right response. Rewards are not needed as the horse feels how comfortable, easy and energy efficient the work becomes, which is a big enough reward. So in this training neither rewards nor punishment is needed during training, as this is already included in the concept.

Horses do not react in the same way all the time. Therefore, communication with the horse is needed at all times to constantly analyse the horses’ movement and the mistakes that appear to guide the horse to a better coordination. This dialogue will always continue. The horse will never be able to coordinate its body on its own, but will always need the dialogue.

No matter how well educated the horse is, it will always protect its problems, its muscle memories, its stiffness, its crookedness etc. It will therefore always need more or less help from its rider. One can never expect the horse to be the same from one day to another. Therefore, the riding and dialogue with the horse must be adjusted according to how the horse is just that day at that time. The better the horse has learned to coordinate itself, the more perceptive it will be to the riders’ aids. The rider must adjust the aids to the horses’ development. In the beginning, maybe stronger aids are needed, but they must become finer in tune with the horses’ education. We shall not control and dominate the horse, but communicate with it.

Theory lesson 2 – The hind legs

The horses’ hind legs consist of many bones. The construction of the joints in the hind legs is very complicated. When the horse moves its hind legs, a complex system of movements in the different joints is put into action, which not only angles and straightens the leg but also rotates. All these different movements in the different joints must be coordinated and work together.

Riders are often taught to engage the hind legs more to make the horse lift its back and work correctly. Looking at how complex the movement of the hind leg actually is, it becomes obvious that this does not work. If the rider tries to for example get the horse to bend the hock more, the horse will feel very nice and well bearing for some weeks. By this, the coordination in the hind leg is disturbed and the joints get stressed. This starts an abrasion process which will lead to lameness.

If the horse does not engage its hind legs, it is easy to conclude that the horse is lazy. But this is not the case. In reality, the coordination is faulty in some part of the hind leg.

Navicular Syndrome

The purpose of the navicular bone is to confirm that the angle of the deep flexor tendon towards the navicular bone is always the same. The flexor tendons attachment in the navicular bone is a mixture of a tendon and a bone. If the angle of this tendon becomes faulty, stress is induced in the area, causing inflammation. This causes the navicular syndrome. It only leads to lameness if there is an acute inflammation in the attachment of the tendon.

The Hock

The hock consists of several small bones with joints in between. The two lower joints rotate in synchronisation with the rotation of the fetlock.  The two upper joints rotate in coordination with the stifle. If the rotation of one of these joints is not completely in sync, stress will occur in the tendons and bones in the hock, causing injuries and lameness. The stress can also lead to arthritis in the hock, a condition called spavin. Depending on how the synchronisation is faulty, the arthritis can appear in different parts of the joints.

If the horse is ridden long and low, the movement in the lumbar spine minimises and the croup flattens. The hind legs are set down earlier and the forward thrust is increased. The hock straightens, which leads to stress in its lower parts.

If the horse has too much movement sideways in its pelvis, the hip will move forward more, when the respective hind leg steps forward. The hind leg will be set down too far forward in relation to its upper parts. This stresses the middle parts of the hock.

This kind of strain leads slowly but surely to damage in the joints, but it can take years before the horse shows signs of lameness. The faulty synchronisation of the movements in the hind leg doesn’t only lead to damage but also to worse performance of the horse. Of course, the horse feels the stress of the joints in the hind legs and will protect itself by engaging them less and less.

Springing/Bouncing trot

A horse should have a bouncing trot. If a horse has a flat trot, it is not engaging its hind legs properly. This means that the horse after a while will become lame.

If the horse lowers its chest, the suspension in the thoracic spine, bending and rotation become worse. The protective mechanisms of the horse cause stiffness in these parts, which is compensated by an increased lateral movement in the pelvis.

Piaffe

In piaffe, the horse should actually set down its hind legs further back than in collected trot, simply because the piaffe does not include a forward movement of the horses’ body. If the hind legs are too long in under the horse, the hock is straightened, which is damaging for the horse.

There is a big difference between teaching a horse a movement, for example piaffe, and teaching the horse the coordination to perform the movement.

Theory lesson 3 – Long and law of physics

The muscles of the neck and Nuchal ligament

The splenius muscle and cervical spinalis capitis run along the neck on top of the spinal processes. The vertebrae of the neck can of course not change in length, but the cervical spine and the neck can change form. The horses head is held up by the muscles of the neck that sit on top of the spine. Gravity pulls the horses head down all the time. When the horse lowers its neck, the force comes mostly from gravity instead of muscular engagement.

The Nuchal ligament is situated along the upper line of the neck, fixed to the firs 4-5 cervical vertebrae. When the horse adapts to a “dressage form”, the Nuchal ligament is not engaged at all, but only the muscles hold up the horses head in this case. When the head is lowered, the Nuchal ligament starts to support the muscles. The muscles of the upper neck will still do part of the work, but not as much as in a higher form. These muscles work against gravity all the time. They never relax and never stretch but are always more or less contracted to work against gravity.

The Nuchal ligament is strong between the spinal processes of the withers and C2, but quite weak between C 2 and the atlas. This is the reason why the horses’ head can so easily be pulled behind the vertical.

The Longissimus dorsi is not only one muscle that works homogenously, but a large number of smaller muscles, working in a complex system in beat with the horses movements.  All these muscles do not contract and release at the same time, instead some will contract at one moment in the horses’ movement and others will contract at another time.

What happens when the horse goes long and low?

The theory that the horse would lengthen its upper line by contracting its lower line does according to Jean Luc not work practically. The muscles on the horses back are really strong and the muscles of the bowel are thin and weak. There is no chance that these muscles could lengthen the horses upper line. Their job is to hold the horses’ internal organs in place.

Gravity pulls the horses head and chest downwards. The serratus muscle is working against gravity to lift up the chest. As a consequence, there is upwards directed muscular force approximately by the wither. The Nuchal ligament and the supraspinous ligament are in principle the same ligament, covering the complete upper line of the horse. It is more elastic in the neck and becomes less and less flexible further back. Gravity that is pulling down the head is withstood both by these ligaments and the muscles in the cervical spine. The sum of these forces is transferred backwards through the vertebrae in the cervical spine, creating an upwards directed force in the thoracic spine. The verticalization of the long spinal processes create a rotation of the vertebrae, creating the feeling of lift in the withers. Actually, it is only the rotation of the vertebrae that tilts the spinal processes forward, making them higher without there being an actual lift. Instead, the forward tilt increases the strain on the front legs.

Science shows that the movability of the lumbar spine is minimized when the horse goes long and low, including even the movability in the last thoracic vertebrae, but increased movement in the thoracic vertebrae in the front. The lowered mobility is compensated by increasing movability in the lumbosacral joint.

In history, many masters have promoted the idea that the horse should be ridden with its head high up, to minimize strain on the fore legs and to engage the hind legs. Just as many masters of riding have promoted that the horse should go with the head long and low to lift the horses back and to engage the hind legs. Neither of which builds on scientific research.

Every horse has an optimal form

Jean Luc thinks, that the horse must lengthen its neck, but should not go in a low form. Which position is optimal for the head depends on how the horse is built. If the head is too high, the nuchal ligament is disengaged and cannot support the muscles in withstanding gravity. If the head is too low, the chest is lowered and the strain on the front legs is increased. Every horse has an interval within it can most efficiently withstand the force of gravity with both ligaments and muscles.

Jean Luc thinks therefore, that there is no reason to lift the horses head as high as for example Baucher, Fillis and others suggest. The horse is able to activate the muscles of its neck, even if the head is somewhat lower and longer, but not too low.

So there is a position for the horses’ head to be in that makes it easier for the horse to lift the chest and coordinate its back muscles correctly. The horse will tell the rider, where that position is. The horse will by itself choose this position after having learned to coordinate its muscles and lift its chest. If the rider tries to position the head for the horse, the risk of guessing wrongly is quite big.

When the horse is working correctly for some time, its chest becomes wider across its shoulders, as the muscles lifting the chest become stronger and well trained.

                                                      

Translated from Swedish by Anke Carius

Read More

Clinic med Jean Luc Cornille 5-7 januari 2018

2018-01-09
/ / /

Clinicen hölls på Sanna Nilsson Dressyrcenter utanför Eskilstuna. Det var värt de tio timmarnas bilresa för att få hålla till på en så fantastisk anläggning. Stort, luftigt, varmt (13 grader i ridhuset), allt under ett tak, rent och fräsch överallt och god mat! Vi kände oss helt enkelt väl omhändertagna!

Teori 1 – Muskeltonus och riktning av kraften

Muskeltonus eller avslappning

Det är populärt att fokusera på att ta bort spänningar från hästens muskler och lösgöra hästen så att den ska bli avslappnad. Enligt Jean Luc är det dock inte så som det fungerar. Hela hästens skelett hålls ihop av muskler, senor och fascia som behöver viss anspänning för att hålla benen i skelettet på plats. Släpper man på den spänningen så försvinner stabiliteten i lederna.

Det är musklerna och senorna som skapar rörelse i lederna i skelettet. Fascian har till uppgift att hålla benen i lederna på plats och hålla dem ifrån varandra, så att de aldrig har kontakt. Det ska alltså alltid vara någon millimeters mellanrum mellan de olika delarna i en led. Fascian skyddar på så sätt lederna och brosket i lederna från att skadas genom nötning mot varandra. Det behövs en spänning i fascian för att kunna utföra den här uppgiften.

Varje häst har sin egen kadens. Den har alltså en takt där den arbetar optimalt. Egentligen är det inte en specifik takt, utan det är mer ett intervall av takt inom vilken hästen kan arbeta korrekt. Men detta skiljer sig mellan olika hästar. En häst kommer att ha en långsammare takt och en annan häst kommer att ha en snabbare takt. Om en häst går i en snabbare takt än vad dess kropp är konstruerad för så kommer kroppen inte att fungera korrekt. Detta gäller i både skritt, trav och galopp. Då kommer kraften vid nedsättningen av hovarna att bli större än vad hästens fascia klarar av att hålla emot. Det innebär att det skapas kontakt mellan benen och brosken i lederna, vilket efter en tid leder till skador.

Hästens balans – en följd av bakbenens och ryggens aktivitet

Många ryttare har lärt sig att balans skapas i hästen genom att förskjuta hästens vikt bakåt genom halvhalter. Enligt Jean Luc så fungerar dock inte detta. Hästen tar inte mer vikt på bakbenen. Istället kommer hästen att bära vikt med bakbenen under längre tid i varje steg. Det är också en allmän åsikt att hästen skjuter med bakbenen så snart som bakhovarna sätts ned. Det är dock enligt Jean Luc inte så som det fungerar. Istället bromsar hästen med bakbenen när hovarna sätts ned. Man ser detta bland annat genom att kotan sjunker ned i det momentet. Det är också i det här momentet som musklerna och senorna lagrar energi som de senare använder när det skjuter ifrån. När kroppen går framåt så att bakbenen passerar sitt vertikala läge så slutar de bromsa och börjar istället skjuta på.

Kraften från bakbenens påskjut går via SI-leden in i hästens ryggrad. Där går kraften genom varje kota i ryggraden och fortsätter till frambenen som då måste bära mer vikt. Denna extra vikt på frambenen gör att frambenen lagrar mer energi i muskler och senor som i nästa moment används som en uppåtgående kraft.

Om vi sedan sätter en ryttare på hästens rygg så förstör vi den här balansen genom att belasta frambenen med för mycket vikt. När vikten på frambenen blir för stor så kan inte musklerna och senorna lagra all energi och återanvända den uppåt. Istället kommer frambenen då bara att flytta vikten mellan det ena och det andra frambenet. Steget blir långt och flackt och vikten hålls hela tiden kvar på frambenen. Då har man alltså förstört hela mekaniken i hästens rörelse. Kraften (vikten) på frambenen är större än vad strukturen kan absorbera och det blir då istället en belastning på lederna, vilket med tiden leder till skador.

Vi måste lära hästen hur den ska koordinera sina muskler för att jobba rätt med sin kropp. När hästen har lärt sig att koordinera musklerna rätt så är det inte svårare att göra en piaff än att skritta på volt! I piaff ökar bakbenens bromsade fas så att bakbenen alltså bromsar under en längre tid av stegets kontaktfas. Samtidigt minskar bakbenens påskjut, för hästen ska ju inte trycka sin kropp framåt. Istället kommer frambenen att stå för huvuddelen av påskjutet i piaff, vilket ger frambenen en luftigare rörelse.

Om man istället försöker piaffera genom att aktivera bakbenen med spöt så kommer man att förstöra muskelkoordinationen. Hästen kommer då att fortsätta skjuta ifrån med bakbenen, men påskjutet riktas uppåt istället för framåt. Detta lyfter hästens bakdel och trycker över vikten till frambenen som då belastas för mycket.

Longissimus dorsi går från bäckenet till tornutskotten vid manken och spinalis går från halsen till tornutskotten vid manken. Det är dessa som ska lyfta hästens framdel, vilket bara kan ske genom viss anspänning (muskeltonus) i dem. Vi har också multifidierna som hjälper till att omvandla den framåtriktade kraften från bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft.

Hästens ryggrad rör sig inte särskilt mycket. Den kan faktiskt inte röra sig mer än 53,1 mm vertikalt. Ryttaren upplever dock att rörelsen är betydligt större än så, vilket beror på att ryttaren genom sin sits inte bara känner ryggradens svingningar utan även kraften från både bakbenen och frambenen. Ryggmusklernas uppgift är faktiskt inte att skapa rörelser i ryggen. Istället är det att säkerställa att ryggraden inte får en större rörelse än vad ryggraden är konstruerad för. För att göra detta krävs viss muskeltonus. Om ryttaren slappnar av och följer med i hästens rörelser så kommer ryttarens ländrygg att få en kraftig svingning som en följd av kraften från rörelsen i hästens ben. Denna rörelse kommer att skapa spänningar i hästens rygg när den försöker spjärna emot den alltför stora rörelsen för att inte få en skadlig rörelse i sin egen ryggrad. Ryttaren kan därför inte bara sitta och slappna av och följa med i hästens rörelse. Istället måste ryttaren ha viss muskeltonus för att inte få för stor rörelse i sin egen ryggrad.

Korrigeringar och belöningar

Hästen är intresserad av det som gör det bekvämt, lätt och energibesparande. Det är någonting som hästen hela tiden eftersträvar i träningen. Det behöver dock inte innebära att hästen är lat. Om vi kan visa hästen ett korrekt sätt att koordinera sin muskulatur så kan den arbeta korrekt och energibesparande.

Det som vi i träningen uppfattar som motstånd från hästen är egentligen bara hästens sätt att skydda sig mot skadliga rörelser och rörelser som gör ont. Alla hästar kommer att göra fel i träningen. Det innebär dock inte att hästen är olydig. Istället är det hästens sätt att tala om för ryttaren att något i muskelkoordinationen inte är riktigt bra. Utifrån de fel som uppstår kan vi försöka att bättre förklara för hästen hur den ska kunna koordinera sig bättre. Då kanske hästen istället gör ett nytt fel och vi får då förfina vår förklaringen bättre. Till sits kanske vi lyckas guida hästen till rätt respons. Det behövs då inga belöningar. Då kommer hästen att känna att det är bekvämt, lätt och energibesparande, vilket är tillräcklig belöning för hästen. Det behövs därför varken bestraffningar eller belöningar när man tränar hästar, för detta byggs in i själva systemet.

Hästen kommer aldrig att reagera på samma sätt hela tiden. Det krävs därför en ständig kommunikation med hästen, där man hela tiden analyserar hästens rörelser och de fel som uppstår för att guida hästen till en bättre koordination. Denna dialog kommer alltid att fortgå. Hästen kommer aldrig att kunna koordinera sig helt själv, utan den kommer hela tiden att behöva den här dialogen.

Oavsett hur högt utbildad hästen är så kommer den alltid att skydda sina problem, sina muskelminnen, sin stelhet, sin snedhet etc. Hästen kommer därför alltid att behöva mer eller mindre hjälp av sin ryttare. Man kan aldrig förvänta sig att hästen ska vara likadan från den ena dagen till den andra. Man måste därför hela tiden anpassa sin ridning och sin dialog med hästen utifrån hur hästen är den här dagen eller den här stunden. Ju bättre hästen lär sig att koordinera sig desto mer perseptiv blir hästen. Det innebär att ryttaren måste anpassa sina hjälper till hästens utveckling. I början kanske det behövdes kraftiga hjälper. Men de måste i takt med hästens utveckling bli allt finare. Vi ska inte kontrollera och dominera hästen, utan vi ska ha en dialog med hästen.

Teori 2 – Bakbenen

Hästens bakben består av ett stort antal ben. Lederna i bakbenen är väldigt komplicerat konstruerade. När hästen rör sina bakben sker ett komplext system av olika rörelser i de olika lederna, som inte bara vinklas och rätas ut, utan även roteras. Alla dessa olika rörelser i de olika lederna måste koordineras och arbeta tillsammans.

Ryttare får ofta lära sig att man ska engagera hästens bakben mer för att hästen ska lyfta ryggen och arbeta korrekt. När man tittar på hur komplexa bakbenens rörelser är så inser man att detta inte går. Om ryttaren försöker få hästen att t.ex. vinkla haslederna mer så kommer hästen att kännas väldigt fin och bärig ett par veckor. Men genom att göra detta stör man koordinationen i bakbenens rörelser, vilket kommer att skapa stress på lederna. Detta sätter igång en artrosprocess som till slut kommer att leda till hälta.

Om hästen inte engagerar sina bakben är det lätt att ryttaren drar slutsatsen att hästen är lat. Men så är det inte. Verkligheten är att koordinationen av någon av alla de delar som utgör hästens bakben inte fungerar korrekt.

Strålbenshälta (Navicular syndrom)

Strålbenet har till syfte att säkerställa att den vinkel som den djupa böjsenan går in mot hovbenet alltid är konstant. Böjsenans fäste i hovbenet utgörs av en struktur som är som en blandning mellan ben och sena. När senans vinkel i detta fäste blir felaktigt skapas stress i området, vilket ger upphov till inflammation. Det är detta som ger upphov till strålbenshälta. Man kan alltså röntga två hästar som har samma förändringar på strålbenet, och den ena hästen är halt men inte den andra. Orsaken är då att bara den ena (halta) hästen har utvecklat en inflammation i böjsenans fäste vid hovbenet.

Hasleden

Hasleden består av flera små ben med leder emellan. De två nedre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i kotleden. De två övre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i knäleden. Om någon av dessa leders rotation inte sker fullständigt synkroniserat så uppstår stress på ligamenten och benen i hasleden, vilket med tiden leder till skador och hälta. Stressen leder till artrit i leden, vilket är vad man kallas spatt. Beroende på vilken synkronisation som brister kan artriten uppstå i olika delar av leden.

Om hästen rids fram och ned leder det till att ländryggens rörelser minskar, vilket medför att korset plattas ut. Då kommer hästen att sätta ned bakbenen tidigare och skjuta på mer. Det innebär också att hasleden rätas ut. Detta leder till stress i den nedre delen av hasleden.

Om hästen har för mycket rörelse åt sidan i bäckenet så kommer höften att föras fram mer när hästen för fram det ena bakbenet mer. Hästen kommer då att sätta ned sina bakben för långt fram i förhållande till var den övre delen av bakbenen befinner sig. Detta kommer att ge upphov till stress i mitten av hasleden.

Den här typen av stress (belastning) leder sakta men säkert till skador i leden. Men det kan ta år innan hästen blir halt. Den felaktiga synkronisationen av bakbenens rörelser kommer inte bara att leda till skador, utan det kommer även att leda till sämre prestationer i hästen. Självklart så kommer hästen att känna av stressen i lederna och den kommer att skydda sig mot den genom att engagera sina bakben sämre.

Fjädrande trav

En häst ska ha en fjädrande trav (boancing). Om hästen har en flack trav så koordinerar den inte sina bakben korrekt. Det innebär att hästen med tiden kommer att bli halt.

Om hästen sänker sin bröstkorg så kommer fjädringen i bröstryggen, böjningen och rotationen att försämras. Det skapar en stelhet av hästen som hästen kompenserar genom en ökad lateral rörelse i bäckenet.

Piaff

I piaff ska hästen faktiskt sätta bakbenen mindre långt inunder sig än vad den ska göra i samlad trav, av den enkla anledningen att piaffen inte innefattar någon framåtgående rörelse av hästens kropp. Om bakbenen är längre inunder hästen i piaffen så kommer den att ha en funktionellt rak hasled, vilket är skadligt för hästen.

Det är stor skillnad mellan att lära hästen en rörelse (såsom piaff) och att lära hästen den koordination som krävs för att utföra en rörelse.

Teori 3 – Long and law of physics

Halsmusklerna och nackligamentet

Splenius och Servical Spinalis Capitis går längs halsen ovanför halskotpelaren. Halskotpelaren kan självklart inte ändra längd. Däremot kan formen på halskotpelaren och halsen förändras. Hästens huvud hålls upp av de muskler i halsen som ligger ovanför halskotpelaren och gravitationen drar huvudet nedåt. När hästen sänker huvudet görs detta huvudsakligen av gravitationen istället för med muskelkraft.

Längs halsens överlinje går också nackligamentet som fäster i de första 4-5 halskotorna. När hästen går i en ”dressyrform” så används inte alls nackligamentet, utan det är helt och hållet musklerna som håller uppe huvudet och halsen. När hästen sänker huvudet så kommer nackligamentet att hjälpa till att hålla uppe huvudet. De övre halsmusklerna kommer fortfarande att göra en del av arbetet, men inte lika mycket som i en högre form. Musklerna ovanför halskotpelaren motverkar hela tiden gravitationen mer eller mindre. De slappnar aldrig av helt och hållet och stretchas aldrig ut helt, utan har alltid mer eller mindre kontraktion för att motverka gravitationen.

Nackligamentet är starkt mellan mankens tornutskott och C2, men väldigt svagt mellan C2 och nacken. Det innebär att det är väldigt lätt att förböja hästens nacke så att hästen går bakom lodplan.

Longissimus dorsi är inte en enda muskel som arbetar homogent. Istället är det ett stort antal muskler som arbetar i ett komplext system i takt med hästens rörelser. Alla dessa muskler kommer inte att kontraheras eller längas ut samtidigt. Istället kommer några av musklerna att kontraheras i ett visst moment av hästens rörelse medan andra kontraheras i ett annat moment. 

Vad händer när hästen går lång och låg?

Teorin att hästen genom att korta av underlinjen (med magmusklerna) ska kunna länga överlinjen fungerar enligt Jean Luc inte i praktiken. Musklerna kring hästens ryggrad (överlinjen) är väldigt kraftiga och magmusklerna är väldigt tunna och svaga. Det finns ingen chans att magmusklerna ska kunna länga hästens överlinje. Magmusklernas uppgift är istället att hålla inälvorna i buken på plats.

Gravitationen kommer att dra både hästens huvud och bröstkorgen nedåt. Seratusmuskulaturen motverkar gravitationen genom att hålla uppe bröstkorgen. Vi har alltså en uppåtriktad muskelkraft ungefär vid manken. Nackligamentet och ryggligamentet är egentligen samma ligament som går längs hela hästens överlinje. Det är mer elastiskt i halsen och mindre elastiskt ju längre bak man kommer (vävnaden i ligamentet är lite olika). Gravitationen som drar huvudet nedåt motverkas både av nackligamentet och musklerna ovanför halskotpelaren. Summan av dessa krafter kommer att gå bakåt genom halskotpelaren, vilket skapar en uppåtriktad kraft i bröstkotorna. Vertikalisationen av tornutskotten skapar en rotation. Detta ger en känsla av att manken lyfts, men det är egentligen en rotation av kotorna framåt som gör att tornutskotten vid manken vinklas mer framåt. Detta känns som att manken lyfts, men egentligen ökar belastningen på hästens framben.

Vetenskapen visar att när hästen går lång och låg så minskar rörligheten i ländkotorna. Det sker också viss minskning av rörligheten i de bakre bröstkotorna, men viss ökad rörlighet i de främre bröstkotorna. Den minskade rörligheten kompenserar hästen med att öka rörligheten i lumbosakralleden.

Genom historien har det varit många ”ridmästare” som har förespråkat att hästen ska ha huvudet högt för att minska belastningen på frambenen och engagera bakbenen. Lika många ”ridmästare” har förespråkat att man ska sänka hästens huvud (lång och låg) för att lyfta hästens rygg och engagera bakbenen. Ingen av dessa vägar bygger dock på vetenskap.

Varje häst har en optimal form

Jean Luc menar att hästen ska länga ut halsen, men den ska inte gå i en låg form. Exakt vilken huvudposition som är optimal beror på hur hästen är byggd. Är huvudet för högt så kan inte hästen använda nackligamentet för att motverka gravitationen. Är huvudet för lågt så sänks bröstkorgen och belastningen på frambenen ökar. Varje häst har alltså ett intervall inom vilket den kan motverka gravitationen med både nackligamentet och halsmusklerna.

Jean Luc menar alltså att det inte finns någon anledning att ha hästens huvud i en så hög position som Baucher, Fillis m.fl. förespråkar. Hästen kan aktivera halsmusklerna och använda nackligamentet med huvudet lite lägre (men inte lågt) och med lite längre hals.

Det finns alltså en halshållning som gör det lättare för hästen att lyfta bröstkorgen och koordinera ryggmusklerna korrekt. Hästen kommer att tala om för ryttaren vilken position detta är. Det är den position som hästen själv kommer att välja när den börjar koordinera sina ryggmuskler korrekt och lyfta sin bröstkorg. Om ryttaren försöker placera hästen i den form där den tror att hästen arbetar bättre än risken stor att man gissar fel.

När hästen arbetar korrekt så kommer den att bli bredare i bogpartiet. Det beror på att musklerna som lyfter hästens bröstkorg kommer att göra framdelen kraftigare och mer välmusklad.

Ridpass 1 – Volt med ställning utåt och inåt

Jag fick (liksom övriga deltagare) börja med att rida Valioso lite i skritt och trav. Jean Luc kom ihåg oss från kursen i Kalix i juli. Då var Valiosos huvudsakliga problem att han sänkte bröstkorgen, lämnade bakbenen bakom sig, förböjde halsen och reagerade på alla ryttarens hjälper med att flytta bogarna och bakdelen sidledes, så att han alltså hela tiden kastade sig mellan den ena och andra bogen. Nu tyckte Jean Luc att Valioso inte längre hade särskilt stora problem med sin bakdel. Emellanåt hade han problem att ta fram höger bakben, men Jean Luc var överens med mig om att det är en effekt av att han faller på en bog. Valioso har fortfarande en tendens till att försöka trycka sig över på ytter eller inner bog, men problemet är betydligt mindre än i somras. Det problem som nu är viktigast att ta itu med och åtgärda är att han står kvar för länge på sina framben. Det är detta som är orsaken till att han inte lyfter bröstkorgen tillräckligt och det är också detta som orsakar passtakten i skritten. Problemet är detsamma i trav, men där är ju takten ändå ren så det är nog därför som traven känns lättare än skritten. Det som istället händer i traven är att återfjädringen i frambenen är för liten.

Jean Luc ville att jag skulle angripa problemet genom en kombination av att jobba med min egen sits och hållning och att placera Valioso på ett sådant sätt på volten att placeringen hjälper honom att hitta rätt muskelkoordination i sin kropp.

När det gäller sitsen så har jag för mycket kontakt med rumpan i sadeln. Jag måste räta upp ryggraden mer och öppna bröstkorgen. Ländryggen kommer då lite bakåt, men jag får inte på samma gång sjunka ned med rumpan, utan jag ska istället föra höfterna lite framåt (men inte svanka). Jag ska också ha mer muskeltonus i ryggen, så att jag inte släpper fram så mycket rörelser i min ryggrad.

Den övning vi skulle jobba med var först en volt i skritt, där Valiosos hals skulle hållas så rak som möjligt. Med låren skulle jag se till att hans manke var helt vertikal och att han inte tryckte över sig på någon av bogarna. Jag skulle varken släppa fram någon rörelse åt sidan eller framåt-bakåt i min rygg. Stillheten i min rygg (muskeltonusen i ryggmusklerna) skulle sakta av skritten tills den var så långsam att det just så pass var en rörelse framåt. Det är viktigt att det är sitsen och inte handen som saktar av skritten. Den extremt långsamma skritten syftar till att hjälpa Valioso att koordinera sina ryggmuskler bättre. Det jag ska leta efter är ett läge där han börjar lyfta framdelen och bli längre i halsen. Jag lyckades hitta detta några gånger och kände då också att hans inre bakben mjuknade markant. Valioso kände också av förändringen och ville stanna direkt när det blev rätt. När jag fått ett par steg med bättre bärighet skulle jag ställa Valioso lite utåt och aktivera det bakben som var inåt i volten. Vi skulle alltså göra en övning i riktning mot förvänd sluta, men vi skulle göra betydligt mindre. Valioso skulle alltså vara i det närmaste rakställd och inte tvära mer än max en halv hovbredd. När han i den positionen hittade bärigheten (i riktigt långsam skritt – mycket långsammare än vad vi har använt hemma) så skulle jag ta upp honom i trav. Självklart så tappade vi då direkt bärigheten och Valioso försökte öka tvärningen och trycka över sig på ytterbogen. Jag skulle då bara göra samma arbete i trav som i skritt, men med lite mer energi. Det var viktigt att verkligen hålla Valiosos hals rak, även om han inte fick någon ställning och att hålla bogar och manke raka. När Valioso hittade bärigheten skulle jag byta böjning (så att han böjer sig inåt på volten). Jag skulle fortsätta trava med ”rätt” böjning på volten så många steg som han bibehåller bärigheten. När han föll ned med bröstkorgen skulle jag ställa honom utåt och aktivera ytter bakben (det som är mot mitten av volten) igen tills han hittade bärigheten igen och då byta tillbaka till rätt böjning. Kontraställningen på volten ska alltså korrigera Valioso och hjälpa honom att hitta bärigheten och sedan blir den rättvända böjningen som en belöning i så många steg som Valioso lyckas bibehålla bärigheten. Jean Luc var noga med att Valioso hela tiden höll huvudet högt (nacken som högsta punkten), men han ville att jag där skulle länga hans hals och ha väldigt lätt tygelkontakt.

Den här övningen påminner om en övning jag fick göra på kursen i somras, men nu har övningen ett annat fokus, vilket gör att jag tror vi kan få betydligt mer nytta av den.

Ridpass 2 – Diagonalsluta

Jag fick möjlighet att träna på övningen från första lektionen både på fredag kväll och tidigt på lördag morgon. I början av vårt första träningspass kändes det helt omöjligt att få rätt reaktion, men efter ett tag var det som att Valioso började förstå vad jag var ute efter, så då blev det betydligt enklare. När vi värmde upp inför lördagens lektion så jobbade vi också med den övningen och då gick det riktigt bra. Jean Luc såg nog det för han tyckte att vi direkt på lektionen skulle gå vidare med en övning för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg.

Den övning vi skulle använda för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg var diagonalslutan. Jag skulle dock inte göra den på det sätt som jag är van vid (med framdelen lite före bakdelen i rörelsen för att ytter bak ska gå i riktning mot hästens tyngdpunkt). Anledningen är att det då är svårt att få hästen att böja sig i bröstkorgen. Istället skulle vi göra övningen med hästens kropp parallell med väggen, med halsen så rak som möjligt och med väldigt lite rörelse åt sidan. Det är den position som bäst främjar böjningen i bröstkorgen.

Vi skulle göra en diagonalsluta från väggen till mittlinjen, en vändning, diagonalsluta tillbaka mot långsidan, vändning, diagonalsluta till mittlinjen etc. Jag skulle inte korrigera för mycket i själva diagonalslutan, utan om den blir dålig så gör jag ingen stor affär av det utan gör bara en vändning och ett nytt försök. Genom att fortsätta med samma övning i samma varv gång på gång ville Jean Luc att Valioso skulle börja tycka att det var ganska jobbigt och försöka fundera ut ett mer energibesparande sätt att göra övningen på.

Både för mig och för Valioso var det ganska svårt med omställningen till att göra diagonalslutan i en ny position. Det var väldigt lätt hänt att vi tog ett steg för mycket i vändningen och sedan inledde diagonalslutan i fel vinkel. När vi fick till den rätt så kände jag dock tydligt att det blev lättare att förbättra böjningen i bröstkorgen. Först gjorde vi övningen i skritt och därefter i trav. Vid några tillfällen blev faktiskt traven mer fjädrande än vanligt. I vänster varv kom dock problemet med att min inre underskänkel åker fram tillbaka, så Jean Luc var på mig flera gånger om att jag måste se till att hålla vänster skänkel i rätt position. Han menade att det var när mina höfter vinklades felaktigt som innerskänkeln åkte fram.

Ridpass 3 – Öppna

Jean Luc är skicklig på att upptäcka vad man har problem med. Han insåg ganska snabbt att ett av mina problem med Valioso är att det inte går att ställa honom inåt med tygeln, eftersom hans första reaktion hela tiden är att flytta huvudet ett par centimeter till insidan, vilket istället ger en förböjd hals. Enligt Jean Luc är det otroligt viktigt för hästens balans att halsen hålls rak. Han poängterade därför vikten av att jag inte låter Valioso böja halsen för mycket. Han är också den första instruktör jag har ridit för som inser att det inte är jag som med tygeln böjer Valiosos hals, utan det är Valioso som själv hela tiden väljer den positionen. Han beskrev det som att Valioso trycker ut ytterbogen en aning och det är vad som förflyttar huvudet till innersidan. När huvudet väl har förflyttats till innersidan så är det oerhört svårt att få kontroll över ytterbogen igen. Även en minimal förflyttning av huvudet är för mycket på Valioso. Jag måste därför hela tiden se till att hålla hans hals rak, även om det ibland innebär att han de facto ställer sig utåt (men jag får självklart inte hålla fast honom i den ställningen).

Under den tredje lektionen fick jag arbeta med att kontrollera Valiosos bogar och skapa böjning i hans kropp, utan att förstärka böjningen genom att lösgöra på innertygeln. Det var väldigt intressant, eftersom jag på det sättet kan komma ifrån problemet med att lyckas få en korrekt ställning. Om jag istället kan böja kroppen så blir inte ställningen något problem.

Den övning jag skulle använda för att skapa böjning i Valiosos kropp utan att ställa honom med tygeln var öppnan. Jag är ju van vid att böjningen är grunden för att kunna rida en bra öppna. När böjningen är bra är det lätt att rida en bra öppna. Det här blev därför ett helt nytt tänkt för mig. Även när jag tyckte att Valiosos hals var rak ville Jean Luc att jag skulle räta ut den ännu mer! Bogarna skulle jag sedan kontrollera med övre delen av mina lår. När han t.ex. ville trycka ut ytterbogen så skulle jag hålla emot med ytter lår. Det var dock viktigt att jag bara höll emot, istället för att trycka tillbaka. Annars blir effekten bara att hästen faller på den andra bogen. För att inte tappa kontrollen över ytter bak när böjningen är dålig skulle jag rida öppnan med väldigt lite tvärning, ungefär mitt emellan tagen framdel (shoulder fore) och öppna. Jean Luc förklarade att när böjningen blir bra så skapar den ett lyft i hästens rygg. Då skulle jag belöna genom att göra en volt tillbaka och byta varv. När Valioso börjar förstå hur han ska göra så är det dags att förlänga sträckorna med bärighet så att han får gå kvar i en bärig öppna några steg till innan han får byta varv.

Ryttarens sits

Jean Luc pratade en hel del om ryttarens sits, framför allt under lektionerna. Jag tänkte försöka summera de viktigaste delarna av sitsen här.

Först och främst betonar Jean Luc ryttarens placering i sadeln. Om ryttaren sitter för långt bak eller sitter bakåtlutad så kommer hon att trycka hästen framåt så att påskjutet ökar och hästen hamnar på framdelen. Om ryttaren istället sitter framåtlutad så kommer ryggen att tryckas bakåt, vilket även det placerar hästen på framdelen. Ryttaren ska istället sitta långt fram i sadeln, föra bäckenet framåt, men inte svanka utan istället eftersträva en ganska rak ryggrad.

Min sits ledde till ungefär följande korrigeringar av Jean Luc: Advance you pelvic, open your chest, straighten your back, bend your knees, don’t lower your heels, hold your calves towards the horse!

Det är viktigt att ryttaren bär upp sin egen kropp genom att aktivera sina stabiliseringsmuskler. Ryggraden ska alltså rätas ut och förlängas uppåt så att kotorna inte trycks direkt mot varandra utan istället hålls uppe av fascian. Bröstkorgen ska öppnas upp så att axlarna förs bakåt. Händerna ska hållas i en låg position och fingrarna ska vara mjuka så att kontakten med hästens mun blir mjuk.

Knäna ska böjas och man ska inte trampa ned hälarna för djupt i stigbyglarna, eftersom fötterna då trycks framåt. Istället ska båda underskänklarna föras något bakåt och båda vaderna ska ligga an mot hästens sidor.

Sitsen ska filtrera hästens rörelser, på så sätt att den är följsam med de rörelser som vi vill ha, men håller emot de rörelser som vi inte vill ha. Genom att spänna psoasmuskeln och de djupa magmusklerna kan ryttaren hålla emot rörelsen i ryggen från hästens påskjut och på så sätt motverka påskjutet och bromsa hästen. Den övre delen av låren kontrollerar hästens bogar och säkerställer att manken hela tiden är vertikal. Om hästen trycker ut en bog så ska alltså ryttaren inte följa med den rörelsen, utan ryttaren ska stanna kvar i en vertikal position mitt över hästen och hålla emot hästens tryck mot bogen med övre delen av låret. När hästen hittar balansen slappnar ryttaren av i låren. Det är viktigt att ryttaren hela tiden är avslappnad kring knäna. Det är alltså bara övre delen av låren som får hålla emot obalansen i hästens framdel. Nedre delen av låren ska hela tiden slappna av. Böja och svänga hästen gör man genom att vrida höfterna i den riktning som hästens kropp ska riktas mot. Det är viktigt att det bara är en vridning i höfterna, så att ryttaren inte lutar sin överkropp åt något håll. Även när man vrider höfterna så ska de fortsätta vara parallella och man ska hela tiden sitta med lika mycket vikt på båda sittbenen.

På motsvarande sätt ska underskänklarna styra hästens bakdel. Vaderna ska hela tiden ligga an mot hästens sida. Det har två syften. Dels så motverkar man spänningar när man inte tar bort och lägger till skänkeln. Sedan får man också mycket information om vad hästens bakben gör via vaderna. Om hästen trycker något av bakbenen åt sidan så känns det som ett tryck mot ryttarens vad. Ryttaren ska då öka trycket mot hästens sida med den vaden (utan att ta bort kontakten med den andra vaden) för att hålla emot bakdelen när den går snett. På samma sätt som med framdelen så är det viktigt att bara hålla emot istället för att trycka tillbaka hästen. Försöker man trycka tillbaka hästen så är risken stor att man istället trycker hästen åt det andra hållet. Det finns forskning som visar att hästen är känsligare i huden på sina sidor än vad vi är i våra fingertoppar. Man behöver därför inte använda mycket kraft från underskänklarna, utan man ska hela tiden eftersträva att kunna återföra hästen till balans med ett svagare tryck. Underskänklarna används dock inte bara för att föra hästens bakdel i balans, utan även för att minska bakbenens påskjut och öka deras framåtsvingning. Det gör man med ett litet tryck från båda vaderna samtidigt. Även här gäller det att inte trycka för mycket och att slappna av så fort hästen reagerar på trycket.

Den här ryttaren fick jobba mycket med att filtrera hästens rörelser med sin psoasmuskel i övergångarna mellan olika gångarter och att vid behov hålla emot bakbenens påskjut med vaderna. Hon har en ganska balanserad och funktionell sits. Möjligtvis håller hon händerna lite högt på den här bilden.

Read More

Clinic med Jean Luc Cornille 7-9 juli 2017

2017-07-10
/ / /

Teori

Presentation av Jean Luc Cornille

Jean Luc utbildades på Cadre Noir i Saumur. Där utgick träningen från tradition. De analyserade inte hästarnas rörelser och funderade inte riktigt över hur rörelserna utfördes. Forskningen om hästens rörelser fanns redan på den tiden (1970-talet), men man följde traditionen istället för att utgå från forskningen.

Jean Luc höll på med gymnastik i sin ungdom. Han hade problem med landningen efter volter och hans tränare försökte i två år att få honom att förbättra sina landningar, men utan resultat. Han träffade då en annan tränare som sa att problemet inte ligger i landningen. Landningen är en konsekvent av vad som händer i hoppet. I hoppet var han inte rak i ryggen och då går det inte att landa korrekt. När de istället korrigerade hoppet så försvann problemet i landningen. Det är detsamma i träningen av hästar. De flesta ägnar mycket tid till att försöka korrigera övningarna och utföra dem bättre, men de jobbar med symptom. Jean Luc vill istället utgå från vetenskapen om hästarnas rörelser, för när rörelserna är korrekta så blir övningarna enkla att utföra.

Jean Luc är väldigt påläst kring all forskning om hästens rörelsemekanik. Han deltar i en ”studiegrupp” bestående av sju personer. De läser varje dag vetenskapliga rapporter och delger varandra de som är av intresse för att utveckla träningen av hästar.

Med detta som utgångspunkt har Jean Luc sedan många år tillbaka drivit ett rehabcenter i USA där han rehabiliterar hästar som har sådana skador som annars ofta leder till att hästarna avlivas. Exempel på skador som han med stor framgång har rehabiliterat hästar från är strålbenshälta och kissing spines. I genomsnitt tränar han hästarna i tre månader för att ge dem ett nytt rörelsemönster och muskla om dem. Sedan måste förstås även hästens ägare utbildas för att inte de gamla problemen ska komma tillbaka.

Tradition eller vetenskap

Ridningen idag grundar sig enligt Jean Luc i stor utsträckning på tradition och felaktiga teorier. De gamla mästarna hade väldigt bra känsla. De kände hur hästarna arbetade och utifrån detta skapade de teorier om hästarnas rörelser. Teorierna byggde dels på deras känsla och dels på den kunskap man hade om hästens anatomi och biomekanik på den tiden (vilken var väldigt låg). Idag har vetenskapen kommit så mycket längre, så vi vet idag att de teorier som de gamla mästarna skapade inte stämmer. Deras känsla kan fortfarande ha varit korrekt och skapat en god ridning, men de förklarade vad som händer i hästen på ett felaktigt sätt.

Under 1900-talet har en mängd teorier om hur hästen använder sin kropp lagts fram. En sådan är t.ex. sträng och båge teorin, som i korthet innebär att hästen med sina magmuskler lyfter ryggen (underlinjen kortas av så att överlinjen längs ut och ryggen lyfts). Hästens rygg beskrivs också ibland som en valvbro som går mellan frambenen och bakbenen. Det har också skapats teorier om att hästens muskler ska stretchas genom arbete i en lång och låg form och teorier om hur hästens ryggrad ska svinga. Trots att det idag finns forskning som visar att alla dessa teorier är felaktiga, så fortsätter man att utbilda både hästar och ryttare utifrån dessa. Traditionen blir alltså viktigare än vetenskapen inom ridningen, vilket motverkar utveckling och förändring.

Hästar är intelligenta och försöker göra det som ryttaren ber den att göra. Om hästen är skev i ryggraden så kommer den att hitta ett sätt att genomföra de övningar som ryttaren ber om med en skev ryggrad. Men bakbenen kommer då att jobba ojämnt och bäckenet kommer att vara placerat snett åt det ena eller andra hållet. Det fungerar bra för hästen att arbeta så i ett par år och sedan blir hästen halt.

Krafter och motkrafter – Science of motion

Teorierna är ofta att det är magmusklerna som lyfter hästens rygg. Om man studerar hästens muskulatur så upptäcker man dock att ryggmusklerna är väldigt kraftiga och starka, medan magmusklerna är betydligt tunnare och svagare. Det innebär att magmusklerna inte har någon möjlighet att lyfta hästens rygg. Istället är det ryggmusklerna så måste göra detta arbete. För att förstå hur detta går till måste man förstå de krafter som inverkar på hästens kropp i alla rörelser.

Gravitationen drar hästen nedåt. När hästen sätter ned ett benpar så tar benen emot hästen och bromsar rörelsen. När benen är mer bakom hästen skjuter de ifrån och bakbenen skjuter då ifrån framåt och skjuter vikten över mot frambenen. Frambenen kompenserar detta genom att trycka ifrån uppåt. Det är alltså inte bakbenen som bär upp hästen. När hästen får en ryttare på ryggen så blir det för tungt för hästen att lyfta kroppen med frambenen. Detta kommer inte att underlättas av att man rider hästen fram till handen, eftersom sådana metoder medför att bakbenen skjuter över ännu mer vikt till frambenen. Det enda som kan hjälpa hästen att lyfta framdelen är ryggmusklerna.

Det kommer alltid i all rörelse att finnas en kraft som verkar i en riktning och ett motstånd som verkar i den motsatta riktningen. Hästens bakben skapar en kraft som går diagonalt framåt-uppåt, och musklerna mellan hästens ryggkotor skapar ett motstånd som verkar diagonalt nedåt-bakåt.

När höger bakben skjuter på så skapas en kraft som går diagonalt till vänster. Om det inte finns någon motkraft så kommer hästen att röra sig till vänster. Det som omvandlar den diagonala kraften från ett bakben till en rörelse framåt är de motverkande musklerna.

Hästen lagrar energi i senor och muskler i bakbenen under den ”mottagande” fasen i steget och under den påskjutande fasen i steget omvandlas den energin till en påskjutande kraft. Så fungerar både frambenen och bakbenen, men de krafter som skapas verkar i olika riktningar. Bakbenens påskjutande kraft verkar framåt och frambenens ”påskjutande” kraft verkar uppåt. Detta sätt att lagra och återanvända enerig medför att rörelserna blir väldigt energibesparande och hästar är faktiskt de djur i världen som med minst energi kan skapa maximal rörelse!

Bakbenen skapar en framåtgående (horisontell) kraft framåt. Hästens rygg ska omvandla 30 procent av denna kraft till en uppåtriktad kraft. Resterande kraft flyttar över vikt till frambenen, vilket skapar ett tryck nedåt på frambenen. Denna kraft lagrar energi i frambenens senor och skapar en uppåtriktad kraft (ungefär som en återfjädring) som både lyfter bröstryggen mellan frambenen och ger en högre frambensrörelse. Detta kommer inte att fungera om belastningen på frambenen blir för stor. Frambenen kan bara omvandla den nedåtgående kraften till en uppåtriktad kraft om belastningen på frambenen i det ögonblicket är maximalt 70 procent av hästens vikt. Om hästens rygg inte omvandlar delar av bakbenens framåtgående kraft (påskjut) till ett lyft så blir belastningen på frambenen för stor (över 70 procent) och då kan de inte skapa en uppåtriktad kraft.

De gamla mästarna visste inte detta. De beskriver istället teorin att hästarna sätter bakbenen långt inunder sig och rundar sin rygg så att bakbenen och ryggen tillsammans lyfter hästens framdel och skapar lätthet. Det känns så när man rider hästen, men det är i verkligheten inte detta som händer i hästens kropp.

Modern forskning visar att hästens ryggrad bara kan röra sig uppåt-nedåt totalt 53,1 mm. Det är en väldigt liten svingning. För ryttaren känns det ofta som att svingningen är betydligt större än så. Det beror på att det som ryttaren känner är summan av rörelsen i ryggraden och den uppåtriktade kraften från hästens ben. Kraften från hästens bakben ger en större rörelse än vad rörelserna i ryggraden gör.

Det centrala nervsystemet styr väldigt mycket av hästens rörelser. När hästen står stilla kopplas detta bort. De krafter som påverkar hästens muskler i rörelse finns inte heller när hästen står stilla. Den effekt man får i hästens muskler när hästen står stilla är därför helt annorlunda än den effekt man får när hästen rör sig. Det är därför omöjligt att analysera eller utbilda hästens kropp och muskulatur när hästen står still. Detta måste alltid göras i rörelse. Det är därför som Jean Luc använder beteckningen ”Science of motion”.

Modern forskning visar också att man inte kan länga ut (stretcha) hästens rygg. Ryggmusklernas uppgift är att skydda ryggraden mot för stora (skadliga) rörelser. Hästens bärighet handlar inte om geometri, det handlar om olika krafter som arbetar i olika riktning. När muskler är spända så finns det alltid en anledning till detta. Lösningen är inte att massera eller stretcha ut muskeln ifall man inte åtgärdar orsaken till att muskeln spänner sig. Muskler spänner sig för att försvara sig mot skadliga krafter. Om man kan identifiera den skadliga kraften och åtgärda den så finns det inte längre någon anledning för muskeln att spänna (försvara) sig.

Lateral böjning, rotation och rakriktning

Hästen måste gå rakt, men rakt finns inte. När hästen rör sina bakben så kommer ryggraden att böjas. Biomekaniskt finns inget rakt i hästen. Med rakt menar vi istället att hästen kommer att röra sig framåt såsom att den var i en korridor, men ryggraden måste få böja sig. Rakt är inte hur hästen ser ut, utan rakt är hur ryggraden fungerar.

Ryggraden kan ha en lateral böjning och en rotation. När hästen böjer dig lateralt till höger så roterar ryggraden också till höger (om det är korrekt). När rotationen är felaktig så roterar den utåt, bort från den laterala böjningen.

Det är vanligt att hästen har lätt för att rotera åt det ena hållet, men svårt att rotera åt det andra hållet. Ofta uppfattar man det som att hästen inte vill böja sig åt det ena hållet. Detta är dock inte ett beteendeproblem. Utan hästen försöker genom sitt beteende tala om att den har svårt att böja sig åt det ena hållet. Detsamma gäller med väldigt många av de s.k. beteendeproblem som vi upplever att vi har. I de allra flesta fall så är det ett sätt för hästen att tala om att den har ett fysiskt problem. Om man lyckas analysera hästens biomekanik och hjälpa hästen att lösa det fysiska problemet så försvinner beteendeproblemet.

Det lyft i hästens rygg som vi kan känna när vi rider är egentligen inte ett ”lyft” rakt upp av ryggen. Istället är det en effekt av den laterala böjningen och rotationen, som får hästen att lyfta och rotera den ena och andra sidan i takt med hästens rörelser.

Tanken med att hästen rör sig i en korridor är ett sätt att minska rörelserna åt sidorna, så att korridoren successivt kan bli smalare. Om vi kan minska den laterala böjningen så ökar rotationen. Det är ryttarens uppgift att skapa den korridor som hästen ska röra sig i. Jean Lucs metod för att skapa den korridoren är genom sitsen. Genom att sitta mitt över hästen, ta bort trycket från överskänklarna och knäna och istället hålla vaderna intill hästens kropp så känner man direkt i vaderna om hästen ökar eller minskar rörelserna åt sidan i sin kropp. Låren ska kontrollera hästens bogar och vaderna ska kontrollera hästens bakben, så att både bogarna och bakbenen ska hålla sig inom korridoren.

Ryttaren kan genom sin placering och genom att kontrollera sina egna rörelser stimulera hästen till att använda sina ryggmuskler på rätt sätt. Det är då viktigt att inte ha något stöd på bettet, för det gör att hästens rygg styvnar. Istället får man guida hästen till en bättre balans, vilket faktiskt gör det mer bekvämt för hästen. När hästen märker att det blir mer bekvämt så blir den mer intresserad av att följa den guidning som ryttaren ger. Blir det inte bekvämt för hästen så lyder den bara.

Hästarna kan redan utföra alla övningar. Men de ska inte göra dem utifrån tygeln och med spöt på bakbenen, utan de ska utföra dem utifrån kontrollen över ryggens rörelser. Det är väldigt viktigt att ryttaren inte gör för mycket, för det stör hästen. Om man t.ex. ska rida i passage så räcker det att ryttaren lägger till en minimal muskeltonus i magmusklerna. Gör man mer så stör man hästen.

Hästens bakben

Det är viktigt att förstå hur hästens bakben fungerar. Man kan engagera hästens bakben med spöt, men det leder i de flesta fall till problem och i förlängningen kan det uppstå förslitningsskador i knä, has mm. Om man engagerar bakbenen med spöt är det väldigt lätt att man skapar abnormala rörelser. Det är viktigt att bakbenens rörelser samverkar med rörelserna i hästens rygg för att undvika problem.

Skelettet i bakbenen består av väldigt många delar och alla olika ben i bakbenen kan röra sig lite i förhållande till varandra. Hasleden består till exempel egentligen av fyra olika leder. Alla onaturliga rörelser i bakbenen kan ge upphov till sneda belastningar i någon av bakbenens leder, med förslitningsskador som följd.

Strålbenshälta: När hästen lägger vikt på ett ben sjunker kotan och går sedan uppåt igen. Om hästen lägger för mycket vikt på benet så kan sänkningen av kotan bli för kraftig (överflexion). Då kommer den djupa böjsenan att sträckas för mycket och då skapas ett för stort tryck mot det strålbenet (navikulära benet). Det som då händer är att återskapandet av celler i strålbenet upphör, men cellerna i benet fortsätter att dö, vilket gör att strålbenet degenererar. Vanligtvis avlivar man sådana hästar. Om man kan hitta orsaken till översträckningen och åtgärda detta så kan man dock i de flesta fall rehabilitera hästar med strålbenshälta. Jean Luc har arbetat med att rehabilitera 20 hästar med strålbenshälta. 19 av dessa lyckades han rehabilitera. En av hästarna höll sig frisk i ridningen, men klarade inte av att ta med sig det nya rörelsemönstret till hagen så han blev halt av att gå i hage. Genom träningen höll han sig dock fräsch i sju år. Strålbenshälta är alltså en ridrelaterad skada.

Kotleden: Många hästar roterar kotan på det ena eller båda bakbenen en aning när de sätter ned hoven. Det kan bero på att hovarna inte är balanserade (att det inte är samma höjd på hovens ytter- och innersida) eller att hästens rörelser är felaktiga (t.ex. på grund av felaktig rotation). Om hästen lägger lite mer vikt på den ena bogen så kommer det att skapa en vridning av kotan på det ena bakbenet.

Hasleden: Hasleden är en väldigt komplicerat uppbyggd led som består av ett flertal ben med rörlighet emellan. När hästen sätter ned ett bakben sker faktiskt en svag rotation i leden, först i den ena riktningen och sedan i den andra. De två lägre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med kotleden medan de två övre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med knäleden. Om rotationen i hasleden är felaktig så fungerar inte denna synkronisering, vilket med tiden skapar artrit. Om hästen ha vikten på framdelen och står kvar på frambenen tills de är långt inunder kroppen så måste hästen sätta ned bakbenen för tidigt (för att frambenen är i vägen för bakbenen). Den nedre delen av hästens bakben är då för långt bak i förhållande till den övre delen av bakbenen, vilket ger upphov till problem (artrit) i hasleden. Är det detta som är spatt? Denna förändring i hasleden har alltså med hästens biomekanik att göra. 

Knäleden: När knät förs framåt så svingar lårbenet framåt men roterar också en aning inåt. När lårbenet sedan förs bakåt så roterar det tillbaka utåt. Om inte hästens bäcken sviktar nedåt så måste det kompenseras med en ökad rotation i lårbenet. När det händer blir belastningen i knät felaktig.

Om hästens ryggrad och bakben inte rör sig synkroniserat så kan flera olika felaktigheter i bakbenens rörelser uppstå, vilket ger upphov till felaktiga belastningar i lederna. Det är av den anledningen som man måste engagera bakbenen via hästens ryggrad istället för att göra det med hjälp av toucheringar med spöt.

Piaff och andra samlande övningar

I en ”vanlig” rörelse framåt används bakbenen till 45 procent till att ta emot hästen. I piaff används bakbenen till 82 procent till att ta emot hästen. Det håller vikten borta från frambenen och frambenen kan då lättare lyfta kroppen. Frambenen används i piaff till 80 procent till att lyfta kroppen och frambenen. Om man driver på bakbenen med spöt i piaffen så ökar man bakbenens påskjut, istället för att öka bakbenens ”mothållande” kraft (decelleration). Det medför att hästen skjuter över mer vikt på frambenen och då är det inte längre en piaff. Hästen kompenserar oftast det med att ta frambenen mer bakåt.

Vad är det då egentligen som lyfter hästens framben i piaffen? När ett framben sätts ned så lagras energi i senorna i frambenet och det ”trycker” upp frambenet. Det är en slags katapulteffekt! Om hästen har för mycket vikt på frambenen i piaffen (mer än 70 procent) så kommer denna lagring av energi inte att fungera.

Det är ryggraden som ska synkronisera fram- och bakbenen så att de arbetar tillsammans. I piaffen ska hästen inte sätta ned bakbenen för långt inunder sig. Piaff är en travrörelse och då ska bakbenen också lagra energi i senorna, vilket skapar en lyftkraft i ryggraden. Bakbenen fungerar ungefär som en studsboll. Om hästen sätter bakbenen längre inunder sig i piaffen (sätter sig) så kommer bakbenen inte längre att fungera så. Det som gör att hästen ökar vikten på bakbenen i piaffen är att den fas av steget då hästen tar emot sig med bakbenen och lagrar energi (decellerationen) förlängs. Om man toucherar på bakbenen så förstärker man istället påskjutet (vilket flyttar vikten till frambenen och gör att hästen lyfter rumpan i piaffen). Istället ska man be hästen lyfta sin rygg (genom att lära hästen att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen) och sedan be om mer. Hästen inser att den inte kan lyfta ryggen mer och får då fundera ut att de istället ska använda bakbenen mer.

Jean Luc tycker inte att man ska jobba med övningar som terre-á-terre och spansk skritt, eftersom hästen då kontraherar ryggmusklerna.

Ridlektioner

Varje ekipage fick börja med att visa lite skritt, trav och galopp med sin häst. Sedan redogjorde Jean Luc för vilka problem i hästens rörelsemekanik han såg och hur de skulle bära sig åt för att försöka lösa dessa. Jean Luc har ett otroligt öga för att se nyanser i hästarnas rörelser. De flesta hästarna hade problem med bakbensaktiviteten, såsom att de lämnade bakbenen bakom sig, hade för mycket påskjut med bakbenen eller blev för platta i korset. Han kunde dock i samtliga av dessa fall konstatera att problemen inte bara fanns i bakbenen, utan det fanns motsvarande problem i hästarnas framdelar. Där kunde problemen vara att en häst stod kvar för länge med frambenen inunder sig, en annan häst krullade ihop halsen bakom handen, ytterligare en gick över handen och reagerade på alla hjälper med att trycka nosen framåt och uppåt och en annan hade i och för sig huvudet i lodplan men drog ihop halsen så att ryggen blev låst. För samtliga hästar låg den viktigaste delen av lösningen i att lära hästen att lyfta sin rygg och att lyfta upp bröstkorgen mer mellan frambenen. Han pratade också om att den bakre delen av halsen skulle lyftas upp mer.

Detta kändes väldigt bra för mig, i och med att jag fokuserar så mycket på att få hästarna att reagera uppåt i ryggen, lyfta bröstkorgen mer mellan frambenen och att välva den bakre delen av halsen vilket i princip är detsamma som att lyfta upp den bakre delen av halsen. Den väg jag har använt för att komma dit skiljer sig dock en del från den väg som Jean Luc använder, vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag fokuserar mycket på att drivningen ska ge en längning av halsen, vilket man lättast lär ut i en lång och låg form. Sedan kan man ta upp hästen i en högre form och driva den fram till handen så att manken, pannan och den yttre bogen förs framåt. Jean Luc pratade aldrig om denna stretching framåt, utan han fokuserade helt och hållet på att hästen skulle lära sig att omvandla bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft i bröstryggen. Det var dock tydligt att han eftersträvade precis samma resultat som jag, där hästen lyfter bröstryggen och länger ut och välver halsen utan att bli djup. Skillnaden låg både i vilka detaljer han fokuserar mest på och vilka verktyg han använder för att komma dit. Jag tror också att Jean Lucs resultat blir en häst som själv tar ett större ansvar för sin bärighet. Jean Luc driver inte hästen fram till handen, utan han jobbar istället huvudsakligen utifrån sitsen och med hjälp av olika övningar som öppna, piruetter, diagonalsluta och förvänd sluta på volt för att få hästen att slappna av och lyfta bröstryggen i en bärig form. Jean Luc använder sig också av delvis lite olika metoder för att skapa bärighet i olika gångarter.

Jean Luc rider hela tiden med kontakt med hästens mun. Han är dock väldigt noga med att man inte ska ge en massa hjälper genom bettet (eller genom indirekta tygeltag). Börjar man ge hästen signaler genom handen så kommer hästens fokus att hamna i munnen och om hästen ska lära sig att bli självbärig över ryggen så måste fokus ligga i hästens rygg. Det blir därför där som hjälperna ska komma istället för i munnen. Bettet ska egentligen bara fungera som en sensor som talar om för ryttaren vad ryggen gör!

Skritt

För att skapa bärighet i skritt så saktar Jean Luc av hästen till en extremt långsam skritt för att minska det påskjut som trycker hästens vikt över till frambenen och för att hästen ska få tid att koordinera sig och fundera över hur den själv kan lösa den uppgift som ryttaren ställer den inför. På så sätt lämnar han över ett större ansvar till hästen, vilket med tiden borde leda till större stabilitet. Det som är viktigt för att metoden ska fungera är dels att man lyckas hålla manken vertikal (så att den inte får en utåtrotation) och hästens bogar och bakben inom den ”korridor” som ska fungera som en ram för hästen och dels att allt fokus hamnar på hästens rygg och inte i hästens mun. Det är ju med hjälp av ryggen som hästen ska lära sig att lösa uppgiften.

För att undvika att fokus flyttas till munnen så får ryttaren inte korrigera hästens bogar med tyglarna eller styra hästen med tyglarna. Det man får göra med tyglarna är att placera hästens huvud framför hästens kropp (så att halsen blir rak). Sedan är det sitsens uppgift att hålla manken vertikal och att hålla hästen borta från höger respektive vänster bog. Det innebär inte att man börjar korrigera bogarna med skänklarna. När en bog trycks ut åt sidan så får det direkt en effekt i hästens bröstkorg. Det är där ryttaren ska gå in och korrigera (trycka tillbaka bröstkorgen) med sina lår. På motsvarande sätt ska vaderna hela tiden ligga intill hästen, för att ryttaren direkt ska känna när ett bakben faller ur ramen (korridoren). Då ska ryttaren trycka tillbaka det med vaden. Jean Luc jobbar inte med att knacka med skänklarna (och han använder aldrig sporrar), utan han jobbar bara med att öka och minska trycket från vaden mot hästens sida.

I och med att fokus ska ligga i hästens rygg så måste man också i skritt kunna bromsa upp hästen med sitsen, istället för att ta förhållningar på tygeln. Metoden för detta är dels att hålla kvar en stillhet i sitsen (så att man inte följer med i alla rörelser framåt, bakåt och åt sidorna som hästen har i sin rygg) och dels att ”elevera” sin sits genom att aktivera psoas och de djupa magmusklerna och öppna upp bröstkorgen. Tyngdpunkten ska inte föras bakåt. Det är därför som psoasmusklerna måste mötas upp med de djupa magmusklerna, så att ryggraden hålls rak och balanserad. Istället ska ryggraden med hjälp av de djupa stabiliseringsmusklerna förlängas uppåt.

Trav

Grundprincipen med att hålla hästen inom en korridor är densamma i trav som i skritt och ryttaren ska på samma sätt hålla manken vertikal med sitsen, hålla kvar bogarna i korridoren med låren, hålla bakbenen kvar i korridoren med vaderna och styra hästen med vridningar i bäckenet. Skillnaden jämfört med skritten är att Jean Luc i trav inte bromsar hästen till balans, utan istället trycker han fram bakbenen för att få en riktig trav. Det gäller alltså att hålla hästen i korridoren och sedan med ett tryck med vaderna få hästens bakben att svinga fram mer så att påskjutet från bakbenen minskar och hästen börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen och traven blir mjukare och mer bekväm att sitta i. När man trycker fram hästens bakben med vaderna så ska  hästen inte springa fortare (alltså öka takten), utan det är steget som ska längas.

Galopp

I skritt och trav arbetar Jean Luc med att i gångarten successivt försöka få korridoren smalare och få mer lyft i ryggen så att gångarten blir bättre och bättre. Så arbetar han inte med galoppen. Där är istället principen att man fattar galopp ur en skritt där hästen håller manken vertikal och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Sedan låter man hästen galoppera så många språng som den (utan en massa inverkningar från ryttaren) lyckas hålla kvar bärigheten. Direkt den tappar bärigheten brytare man av, skapar ny bärighet i skritt och fattar ny galopp. I galoppen arbetar inte Jean Luc med att korrigera manken och bogarna med sitsen, utan det ska vara på plats när hästen fattar galopp och sedan får hästen bara galoppera så många språng som den lyckas bibehålla detta (vinklas manken fel eller trycks en bog ut så försvinner ju bärigheten direkt). Däremot kan man behöva lägga på ett tryck med vaderna för att stötta hästen i galoppen. Man får inte trycka hästen framåt med sitsen i galopp, utan rörelsen i sitsen ska ske uppåt. I det ögonblick då man vanligtvis vill trycka framåt ska man istället bara genom att aktivera psoas och magmusklerna ”suga” sitsen lite uppåt.

Exempel 1 – Lyfta bröstryggen med sitsen och med hjälp av piruetter och diagonalsluta

Den första hästen var en arab som har ett väldigt platt kors. Jean Luc ville att hästen skulle vinkla sitt bäcken aningen mer och lyfta upp bröstkorgen lite mellan frambenen. Hästen hade också en tendens att stå kvar på frambenen tills de är lite för långt inunder honom. Det första Jean Luc ville att de skulle göra var att skritta väldigt sakta helt rakt (utan någon böjning). Ryttaren skulle placera sig precis mitt i sadeln med överkroppen precis mitt över sittbenen och fötterna precis mitt under sittbenen. Hon skulle med sin sits försöka minska rörelserna i hästens rygg (hon skulle alltså inte följa med i rörelserna, utan bli lite trögrörlig). Bäckenet skulle hon hålla helt rakt mitt över hästen, för om hon i varje steg rör bäckenet till höger och vänster så kommer hästens rörelser åt sidorna att öka. Tyglarna ska inverka så lite som möjligt och egentligen bara hålla huvudet mitt framför hästens kropp. Genom att minska rörelserna ska hon försöka sakta ned skritten tills den är extremt långsam. Syftet med detta är att hästen i ett väldigt långsamt tempo ska upptäcka hur den ska använda musklerna i ryggen.

En annan övning de fick jobba med för att ryttaren skulle lära sig att känna vilket håll hästen tryckte olika kroppsdelar åt var piruetter. Ryttaren skulle då vända hästen inåt med sitt bäcken. Med ytter skänkel skulle hon flytta hästens yttre bakben inunder honom och därefter vända framdelen inåt. Det är viktigt att hon i den övningen sitter kvar jämnt på båda sittbenen, så att hästen inte trycker ut henne på yttersidan. Effekten av övningen ska bli att hästen böjer sig runt ryttarens inre skänkel. Hon fick göra detta både i skritt och trav. Ett av problemen hon stötte på var att hästen hela tiden sänkte sitt huvud för mycket och drog in nosen. Då styvar den sig i kroppen och kan inte forma sig korrekt. Den måste ha huvudet högre (inte gå bakom handen), hålla halsen rakare och böja sig mer i bröstryggen.

Jean Luc tyckte att ett effektivt sätt att få den hästen att lyfta bröstryggen var att växla mellan piruett och diagonalsluta. I en diagonalsluta ska bakdelen vara parallell med staketet och hästen ska böja bröstryggen, vilket gör att framdelen kommer framför bakdelen. Man ska alltså inte tvära för mycket i diagonalslutan, för då skapas inget lyft i bröstryggen. Med andra ord rider Jean Luc diagonalslutor på precis samma sätt som vi gör inom den akademiska ridkonsten.

Exempel 2 – Lösgöra hästen med hjälp av förvänd sluta på volten

Den andra hästen var en knabstrupper som hela tiden ville gå över handen. Jean Luc konstaterade att hästen reagerade på ryttarens hjälper med att ta nosen framåt-uppåt. Då får inte ryttaren tillgång till hästens rygg. Innan ryttaren kan börja komma åt rotationen så måste hon lösa det problemet. Ryttaren skulle försöka lösa detta genom att gå på en volt till vänster med halsen rak men hästen ställd till höger (alltså utåtställd). Samtidigt som hon ska försöka hindra hästen från att falla höger-vänster med bogarna ska hon med vänster skänkel sätta hästens vänstra bakben på samma linje som höger fram. Det resultat som Jean Luc vill få är att hästen börjar lyfta bröstryggen mer mellan frambenen. Det Jean Luc vill att hästen ska göra är alltså en förvänd sluta. Om hästen trycker höger bog till höger (alltså inte böjer sig runt höger skänkel) så ska hon kontrollera det med höger lår (så att hon får en böjning av bröstryggen till höger och så att frambenen håller sig på voltspåret). Ryttaren fick göra detta i både skritt och trav. Hon måste hela tiden hålla händerna stadiga, framför allt i traven. Hon ska fortsätta tills hon känner att hästen blir mjuk i handen och mjuk i ryggen. När hästen börjar lyfta den bakre delen av halsen så ger han ryttaren nacken och blir mjuk i handen. Det är viktigt att ryttaren lyckas hålla frambenen på samma voltspår hela tiden, för om hästen får falla ut från volten så kommer den att falla med framdelen istället för att lyfta framdelen.

Nästa övning var att börja med en förvänd sluta på volten. Hon ska då gå väldigt långsamt tills hästen lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen och blir mjuk i handen. Då ska hon gå över i en vänster öppna parallellt med långsidan (hon ska alltså bibehålla samma bärande bakben, men byta böjning och rörelseriktning). När hästen börjar lyfta sig blir också rotationen korrekt, så då slutar hästen trycka över ryttaren till yttersidan.

Exempel 3 –  Länga hästens hals

Det här är en arab som hela tiden vill sätta det högra bakbenet åt sidan och som gärna kortar av halsen. Ryttaren fick börja med att rida hästen rakställd på en rak linje och med låren hålla bogarna på linjen och med vaderna hålla bakbenen på linjen. Hon fick först rida i mellanskritt och sedan med sitsen (genom att lyfta psoasmuskeln) samla hästen och gå långsammare. Hon fick sedan rida på en ganska liten volt i väldigt långsam skritt och på samma sätt som på det raka spåret hålla hästens bogar och bakben inom korridoren. Hon ska hela tiden eftersträva att få en längre hals. När hon känner att han är redo att länga halsen ska hon alltså länga tyglarna.

Även om Jean Luc inte arbetar hästarna långa och låga så vill han att de ska ha en lång hals. Det blev väldigt tydligt med den här hästen, där hästen drar ihop halsen lite och då låser bröstryggen. För att hästen ska kunna böja sig så måste den först länga ut halsen så att den låser upp bröstryggen.

För att länga ut halsen mer fick ryttaren (fortfarande på en volt) trava och driva med inner vad varje gång inner bak är i luften. När hästen börjar länga halsen ska hon länga tygeln. Hon får dock problemet att hästen ökar farten istället för att länga ut steget och länga halsen. Hon kan korrigera detta genom att minska volten för att få hästen att minska tempot. Hon ska trycka med inner vad tills hästen börjar länga steget och länga halsen. Då ska hon direkt upphöra, så att hästen förstår att den ska länga sig när hon trycker med vaden. När hästen bromsar upp traven och länger steget en aning så ska hon byta volt.

Även när hästen börjar länga sig en aning så skjuter den inte ifrån uppåt med sin framdel. Nästa steg med den hästen är därför att jobba med detta. Hon fick börja med att försöka lösa detta genom att rida en förvänd sluta på volten och från den gå till en piruett inåt (alltså byta böjning) och från piruetten gå in i en förvänd sluta på en volt åt andra hållet (alltså hålla kvar böjningen, men byta rörelseriktning). Direkt hästen svarar med eftergift på en av övningarna byter hon övning och hon ska liksom tidigare hela tiden försöka länga ut halsen (alltså länga tyglarna när hästen erbjuder en längre hals).

Exempel 4 – Använda tagen framdel för att få böjning (rotation)

Jean Luc använder gärna tagen framdel (shoulder fore) för att hjälpa hästen att få rätt rotation. Hästen är i den övningen så rak att det inte är någon risk att man förböjer halsen och trycker ut hästen på ytterbogen (= hästen roterar utåt), men man får den ändå mjuk i innersidan. När hästen är rak men mjuk i innersidan är det lättast att hitta rätt rotation. Den laterala böjningen är i det här sammanhanget egentligen helt ointressant. Det är rotationen som är syftet med övningen.

En av hästarna hade svårt att böja sig i bröstryggen och svårt att ställa sig inåt. Den ville bara trycka ganaschen inåt istället för att ställa sig. Istället för att rida den hästen böjd på en volt fick ryttaren rida den rak med tagen framdel några meter, sedan vända inåt, rida rakt, vända inåt etc, så att volten förvandlas till en hexagon där hästen på alla raka linjer går med tagen framdel. Utför man det riktigt väl så ska man lägga in vändningarna där hästen roterar inåt och börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Samma ekipage fick i trav växla mellan tagen framdel och öppna längs långsidan för att få hästen att länga ut steget. Rotationen (och steglängden) blev egentligen bättre i tagen framdel, men hästen försvarade sig då genom att öka farten (istället för att länga steget). Varje gång den ökade farten fick ryttaren korrigera det genom att ta in hästen i en öppna och när hästen lugnade steget fick hon gå tillbaka till en tagen framdel. Om hästen istället föll på framdelen så fick hon gå tillbaka  till hexagonen för att hitta tillbaka till lyftet i bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Exempel 5 – Växla mellan långsam skritt och energisk trav

För att hjälpa hästen att länga steget i trav istället för att bara springa fortare så kan man växla mellan att med sitsen skapa ett lyft i bröstryggen och den bakre delen av halsen i en väldigt långsam skritt och ur detta med vaderna trycka fram hästen i en energisk (men inte springig) trav. Man ska då bara trava så lång bit som hästen bibehåller lyftet i framdelen. Sedan bryter man av till skritt igen och återskapar bärigheten innan man åter trycker fram hästen i trav. Detta blir lite som en variant av att samla och länga hästen i traven, men genom att ta samlingen i skritt istället för i trav så blir det lättare att skapa lyftet i hästens bröstrygg.

Exempel 6 – Arbete vid handen

Ett par hästar arbetades vid handen. Jean Lucs metod för arbete vid handen är att hålla båda tyglarna i en hand och går parallellt med hästen bredvid hästens framben. Handen hålls mitt på manken och man tar ett stöd mot manken. Man kan då påverka bogarna genom att trycka mankens tornutskott en aning utåt eller inåt för att korrigera när hästen trycker en bog åt sidan. Hästen som arbetades sköt på mot handen. Istället för att skapa en dragkamp ville Jean Luc att detta skulle lösas dels genom att placera hästen i en piruett (i det här fallet bort från en, så att man står på hästens utsida) och dels genom att ta ett tydligt stöd med handen i manken. När hästen drar i tygeln så kommer den då bara att dra sig själv i manken. När hästen drar i tyglarna tar man in den i en piruett och när man får lätthet så går man på en rak linje. Om hästen åter börjar dra så går man in i en piruett igen. För att röra sig i perfekt harmoni med hästen så ska man helst gå i samma takt som hästens framben.

På samma sätt som i ridningen får man börja med en väldigt långsam skritt, tills hästen börjar lyfta ryggen och hittar lättheten. När man hittar lättheten på rakt spår är nästa steg att vända (t.ex. för att gå in på medellinjen eller för att gå in på en volt). Man ska då INTE ta i innertygeln, utan man ska med tygelhanden föra hästens tornutskott in i vändningen så att hästen vänder med rotation.

Min första lektion – Lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen i skritt

Jag fick liksom övriga ekipage börja med att visa Valioso i skritt, trav och galopp. Jean Luc upptäckte genast att Valioso sätter ned sina bakhovar med tån lite utåt och med hovens innersida först. Han sa att det är något som hovslagaren måste justera, men det räcker inte med att justera hovarna. Man måste även lära hästen ett bättre sätt att använda sina bakben och sitt bäcken på för att han ska kunna sätta ned hovarna rakare. När han tittade på Valiosos rörelser så konstaterade han att Valioso skjuter på för mycket med sina bakben och han klarar inte av att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen. Han måste alltså lära sig att lyfta sin rygg. Detta är ju inte precis någon nyhet för mig, utan det är precis det som vi har kämpat med i många år. Jag har provat många olika metoder för att komma åt problemet, men det känns som att vi större delen av tiden bara går runt problemet. Dessutom räcker det att Valioso gör ett minimalt fel (t.ex. tar en bog en centimeter för mycket inåt eller utåt) för att lyftet i ryggen ska utebli. Jag bad därför Jean Luc att prova rida Valioso, så att han kan känna vilken väg som är bäst att gå för att komma åt problemet.

Jean Luc red Valioso i extremt långsam skritt. Han satt helt lodrätt utan att släppa fram några stora rörelser genom sin kropp. Han red Valioso i en ganska hög form, med nacken som högsta punkt och bekymrade sig inte om att halsen blev kort och underhalsen kom fram. Istället satt han bara kvar i position och inväntade rätt reaktion i Valiosos rygg. För att hjälpa Valioso placerade han honom i en ganska svag öppna (ca 35 grader i höger varv och ca 45 grader men med helt rak hals i vänster varv). Precis som jag är van vid så kände han att Valioso hela tiden växlade mellan att trycka lite med inner och ytter bog. Så fort man korrigerar en bog så flyttas alltså problemet till den andra bogen. Han lät inte de bogrörelserna trycka hans sits åt sidan utan satt bara kvar i en mellanposition. Till sist insåg Valioso att lösningen inte var att trycka bogarna åt sidan och då kom lyftet i ryggen, vilket ledde till att bakbenen kom betydligt längre inunder honom under några steg. Då försökte Jean Luc föra in Valioso på en volt, men då föll han på bogarna igen.

Sedan var det min tur att prova att få samma reaktion i Valioso. Jean Luc började med att räta upp min kropp. Jag skulle sitta längre fram i sadeln och ta underskänklarna betydligt längre bak (vilket inte är någon nyhet, utan det är ett gammalt problem som jag fortfarande kämpar med…). Jag skulle också räta ut ryggraden mer och länga ut den genom att aktivera psoas men utan att ta svanken mer bakåt. Det var väldigt svårt både att hitta rätt position och att bibehålla rätt position när Valioso vill trycka omkring mig i sadeln. Jag kände också hur viktigt det var att Valioso gick riktigt långsamt för att det över huvud taget skulle bli möjligt för honom att reagera uppåt i ryggen. Jag hann bara fått rätt reaktion två steg innan lektionen var slut, men jag hade sådan tur att det var en kort rast mellan mig och nästa häst så jag kunde öva själv en stund. Jag tyckte då att jag fick en bra reaktion i båda varven, men det kändes lite för enkelt, så jag är inte säker på att det var rätt.

På fredag kväll och på lördag morgon red jag själv för att träna mig på att kunna guida Valioso rätt och för att Valioso skulle få träna sig på att ge rätt reaktioner. Åsa Johansson hjälpte mig otroligt bra genom att påminna mig om alla mina kroppsdelar som vill placera sig fel! Jag blev förvånad över hur snabbt Valioso började förstå vad jag menade. Han blev då längre längst bak i halsen och tog manken och ytterbogen framåt, precis de reaktioner som jag har kämpat med genom att rida bakbenen fram mot handen. Men nu kändes det faktiskt lite stadigare och det kändes som att Valioso gjorde detta lite mer på frivillig väg. En skillnad som Jean Luc gör jämfört med vad jag har gjort tidigare är (förutom drivningen) att jag har korrigerat bogarna med tyglarna medan Jean Luc korrigerar bogarna med låren. Bent Branderup är ju väldigt hård med att man inte får styra frambenen med skänklarna, men det är inte det som Jean Luc gör. Istället använder han sätet (låren) för att via hästens bröstkorg hindra hästen från att trycka sig på den ena eller andra bogen. Så fort som hästen trycker ut en bog så känner ju ryttaren detta i sitsen genom att bröstkorgen trycks ut åt den sidan. Genom att inte följa med ut med sitsen kan Jean Luc hindra hästen från att trycka bogen åt sidan. Fördelen med den metoden jämfört med att korrigera bogarna med tyglarna är att det inte finns något som kortar av hästens hals. Det problem jag har haft med Valioso har nog varit just detta. Hans bogar har varit så instabila och så fort jag korrigera en bog så flyttar han trycket till den andra bogen, så jag kan sitta och bolla hans bogar mellan tyglarna utan att någonsin lyckas placera honom precis mitt emellan (i balans). Och det är bara när han är precis mitt emellan som det skapas ett lyft i bröstryggen (annars håller han ju kvar vikten på det framben som han för tillfället stödjer sig på). Min lösning på detta har varit att med tyglarna korrigera båda bogarna samtidigt. Problemet har varit att Valioso då börjar med att korta av halsen så att hans problem ökar. Då har jag hållit kvar svagt i tyglarna och lyft lite samtidigt som jag med skänklarna har drivit honom framåt. Jag har då kunnat få rätt reaktion, så att han har börjat lyfta ryggen och sträcka sig framåt. Men jag har aldrig fått någon stabilitet eftersom varje korrigering först har skapat en avkortning innan jag har fått rätt reaktion. Med den här metoden (där sitsen tar över tyglarnas uppgift) så finns det ingen avkortande kraft, så då undviker jag det problemet. Jag tror därför att det här kan vara den förändring vi behöver för att kunna hitta stabilitet och äntligen utvecklas mer!

Min andra lektion – Lyfta bröstryggen och svinga fram bakbenen i trav

Den här lektionen jobbade vi mycket med traven. Jean Luc ville att Valioso skulle länga ut sitt steg och trycka ifrån uppåt med sina framben. Traven blir då ”återfjädrande” (bouncing) med stuns i.

För att komma till den reaktionen fick vi börja med att rida förvänd sluta på volt. Jag skulle hålla Valiosos hals i princip helt rak och en minimal ställning utåt på en volt och med sitsen se till att hålla manken helt vertikal (så att han inte roterar utåt). När manken var helt rak skulle jag aktivera ytter bak (det bakben som är inåt i volten) och placera Valioso i en svag förvänd sluta. Böjningen skulle komma från placeringen av ytter bak. När hästen börjar fundera på att länga steget (manken börjar komma en aning framåt) så skulle jag byta böjning och bara fortsätta på volten. För att få den effekten räcker det inte att bara placera hästen i en förvänd sluta, utan jag skulle trycka hästens bakben mer framåt med vaderna (lägga ett tryck mot hästens sidor för att länga steget). Detta gav inte särskilt stor effekt på Valioso (på grund av att jag inte lyckades hålla manken helt vertikal med sitsen). När jag bytte böjning ville Valioso mest bara trycka ut sig på ytterbogen istället för att lyfta bröstryggen över sina framben. Vi fick därför ändra övningen lite. Förvänd sluta på volt var fortfarande utgångspunkten och när hästen började tänka rätt skulle jag byta böjning och gå in i en diagonalsluta (om jag börjar med en höger sluta på en volt till vänster så skulle jag alltså gå vidare till en diagonalsluta till vänster och sedan gå in i en vänster sluta på en volt till höger). Detta gav lite bättre effekt på Valioso. Jag skulle på samma sätt som på volten trycka bakbenen ganska mycket framåt med vaderna i diagonalslutan.

Avslutningsvis fick jag prova ytterligare en variant. Jag började med förvänd sluta och diagonalsluta och när hästen kändes redo i den förvända slutan så gick jag in i en tagen framdel (shoulder fore) parallellt med långsidan. Det innebär alltså att jag fick byta böjning och gå in i en tagen framdel.

Jean Luc var nöjd med min ridning och tyckte att jag var duktig på att känna när det var rätt ögonblick att byta övning. Själv tyckte jag dock att min ridning kändes lite hafsig och att vi aldrig riktigt kom till det resultat som jag hade velat ha. Det kändes mycket bättre på morgonen när jag tränade med Åsas hjälp. Då hade jag hästen mycket bättre i min sits och han sökte sig fram till en eftergiven hand.

Min tredje lektion – Lyfta bröstryggen och bära sig i galopp

Vid min tredje lektion bad jag Jean Luc om hjälp med hur jag ska kunna förbättra Valiosos galopp. Jag är ju (utifrån den akademiska ridkonsten) van vid inställningen att hästen först ska lära sig ett korrekt rörelsemönster i skritt och sedan i trav och först när den har blivit stark i detta är den redo att göra detsamma i galopp. Så arbetar dock inte Jean Luc, så han hade ingenting emot att vi började jobba med galoppen, trots att vi inte har uppnått stabilitet i de övriga gångarterna.

Jean Luc konstaterade att Valioso både har problem med sina bakben och sina framben i galoppen. Han vill börja med att jobba med framdelen, så att den blir stabilare och hästen får en bättre balans i galoppen. Därefter kan jag börja jobba med bakbenen i galopp.

Att jobba på med olika övningar i en icke bärig galopp är enligt Jean Luc inte ett effektivt sätt att lära hästen att bli bärig i galoppen. Det kan nog istället leda till att hästen blir van vid att kunna följa ryttarens hjälper utan att bära upp sig i galoppen. Istället vill Jean Luc att jag ur en bärig skritt ska fatta en bärig galopp och bara galoppera så många språng som Valioso bibehåller bärigheten.  Jag ska alltså inte korrigera honom i galoppen, utan den korrigering jag ska göra när han ”faller” är att bryta av till trav och sedan gå tillbaka till en bärig skritt och be honom fatta en bärig galopp igen. För att ha så bra utgångsläge som möjligt inför galoppen skulle jag först skritta långsamt på en volt (t.ex. i vänster varv) tills hästen placerar manken vertikalt och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Då skulle jag ställa om honom (utåt på volten, i det här fallet till höger), aktivera hans vänstra bakben med vänster vad och med mitt bäcken flytta framdelen till höger. Med andra ord skulle jag från en volt i vänster varv byta ställning och göra en inte alltför centrerad piruett till höger. Det är viktigt att hästen går riktigt långsamt och verkligen flyttar frambenen steg för steg i piruetten. När jag har med mig båda bogarna med ett fint lyft i bröstryggen så släpper jag efter lite extra på tygeln och fattar galopp. Jag ska på det sättet tydligt signalera till hästen att jag inte kommer att hjälpa till att balansera upp honom med tyglarna, utan han måste balansera sig själv genom att fortsätta lyfta sin bröstrygg. Jag galopperar på en volt i höger varv så många språng som han bibehåller bärigheten. Direkt bröstryggen börjar falla ned saktar jag av till trav, låter hästen hästen trava ett halvt varv på volten, gärna i lättridning, och saktar sedan av till en långsam skritt på en volt till höger. När jag fått bärigheten i skritten ställer jag hästen till vänster, gör en piruett till vänster, släpper på tygeln och fattar vänster galopp. Så kan jag fortsätta med ganska många galoppfattningar så att hästen ”kommer igång” och börjar fatta galopp med allt bättre balans. Ibland kommer hästen bara att hålla balansen/bärigheten i galoppen ett par steg, medan han ibland kanske håller det ett halvt eller ett helt varv på volten.

Sitsen är viktig i galoppen. När hästen galopperar utan att lyfta bröstryggen (såsom Valioso gärna gör) så kommer han att trycka mig framåt i varje galoppsprång. Det är väldigt svårt att sitta korrekt på en häst som galopperar utan bärighet. Men nu ska vi ju bara galoppera så många språng som han kan hålla kvar bärigheten, så då spelar detta ingen roll. Det jag ska göra när han fattar galopp med bibehållen bärighet är att i varje språng sträcka mig uppåt (genom att aktivera psoasmuskeln och de djupa magmusklerna) istället för att trycka på framåt (för i så fall trycker jag ned hästens bröstrygg). Det krävs ganska mycket kraft och energi från bakbenen för att Valioso ska kunna hålla en galopp där han lyfter bröstryggen. Jag måste därför trycka fram honom lite med vaderna mot hans sida.

När Valioso blir stadigare i galoppen, så att han kan hålla upp bröstryggen lite längre bit så kan jag när jag får en bra galopp på volten gå över i en diagonalsluta för att aktivera bakbenen lite mer. Principen med att bryta av när hästen tappar bärigheten är densamma. Jag ska bara prova diagonalslutan när jag får en bärig galopp som hästen lyckas hålla några meter.

Efter ett tag kommer jag att upptäcka att Valioso bjuder till galopp direkt när jag går in i en piruett. Jag ska inte låta honom fatta galopp innan jag har bett om det, men jag ska försöka minska mina hjälper så att signalen för galopp blir så minimal som möjligt. Det kommer att göra hästen både mer uppmärksam och mer direkt på hjälperna, vilket också ökar hästens bärighet. Efter ett tag så kommer jag att kunna få samma bärighet i galoppen även utan att utgå från en piruett. Då kan jag prova fatta galopp utan piruett, men om fattningarna börjar försämras så går jag genast tillbaka till piruetterna.

Nästa steg är sedan att börja använda öppnan för att förbättra galoppen. Jag ska då gå in i en öppna i skritt på spåret i vänster varv. När hästen hittar bärigheten går jag diagonalt över ridbanan från öppnan och fattar höger galopp (jag byter alltså böjning). Efter galoppen på diagonalen saktar jag av till trav, fortsätter i höger varv, saktar av till skritt och går in i höger öppna. Från höger öppna går jag in på en rak linje längs diagonalen och fattar vänster galopp. Anledningen till att jag från vänster öppna ska fatta höger galopp är att om jag ur en vänster öppna fattar vänster galopp så är risken stor att hästen driftar ut över ytterbogen. Om fattningarna blir sämre när jag gör dem ur öppna så ska jag genast gå tillbaka till piruetten för att förbättra fattningarna. När jag får fina fattningar ur piruetten och han kan hålla en bärig galopp en bit så jobbar jag med fattningar ur öppna, men bara så länge som fattningarna fortsätter att vara bäriga. Det är alltså kvaliteten i fattningarna och kvaliteten i galoppen som avgör vilken övning jag behöver för att förbättra galoppen.

Jean Luc tycker att jag ska jobba med olika saker olika dagar. En dag kan jag fokusera på galopparbetet och dagen efter kan jag istället jobba med att förbättra traven.

Read More
  • Artikelarkiv

  • Webshop