Tränare och lektioner

Clinic with Jean Luc Cornille November 16-17 2018

/ / /
Comments Closed

I have been at a Clinic with Jean Luc Cornille at Ledingenäs outside Stockholm. Here comes my notes from the lectures during the clinic. The first day he had a lecture about the equine thoracolumbar spine and the second day about tensegrity. If you find these subjects difficult it might be easier to understand if you first read the notes from the clinic at my place in September this year.

Equine thoracolumbar spine

According to tradition you have been told that the spine swing and the back muscles stretch. New knowledge show that the back and the spine of the horse does not work that way. The traditional riding technic also tells you to ride the horse forward to engage the hind legs more and rebalance the horse with half halts to shift the weight backwards. But this does not really work. No matter how the horse is working the force always goes forward.

The stance phase of the hind legs can be divided into two different parts; the braking phase and the pushing phase. When the horse put down one hind leg he starts by braking (decelerating) with the hind leg. Then the body of the horse moves forward over the hind leg. When the hind leg is behind the vertical it starts to push. The balance in the horse i created by increasing the braking phase of the hind legs instead of moving weight backwards. Also in collection the weight is not really redistributed backwards, instead the hind legs brake more och the chest is lifted more.

Kinematic problems

When the horse is moving, this creates movements in the spine. The range of these movements are actually much smaller than most of us believe. The vertical movements does never exceed 53,1 mm. Although the movements are small, they occur in three different dimensions; laterally (from side to side), vertical (up and down) and rotating. The thoracic spine moves more than the lumbar spine. Often when you have a problem in the lumbar spine, the cause of the problem is actually in the thoracic spine. The movements in the thoracic spine also create a movement in the pelvic. If the horse is moving (bending) the thoracic spine more in one direction than in the other direction, the pelvic will also move more in one direction. That will influence the movements of one hind leg more than the other hind leg. Therefore the kinematic problems in the hind legs most of the times come from the thoracic spine.

All horses will protect the kinematic dysfunction that it has. If the horse has learned to move in a dysfunctional way, it will not change that way by itself. Instead it will try to keep these movements and try to protect the tensions that the movements create.

Stabilising system of the vertebral column during movements

The push from the hind legs always creates a force that goes into the spine of the horse. When the left hind leg is pushing the force goes diagonally forward and to the right and when the right hind leg is pushing the force goes diagonally forward and to the left. Without compensation, the force will just move the spine laterally (to the side) and the horse will start to move from side to side.

The horse has a lot of quite strong back muscles. The bow and string theory tell you that the horse should relax all these back muscles and lengthen them by engaging the stomach muscles. But this is not the purpose of the back muscles. The purpose of the back muscles is to stabilise the spine and protect the spine from movements that are harmful to the spine.

Between the vertebras in the spine there are muscles that are attached diagonally. The multifidus muscles goes diagonally in one direction (from the spinous processes of one vertebra backwards and down to a vertebra 3-4 vertebras further back) and the longissimus muscles goes diagonally in the other direction (from the spinous processes of one vertebra forward and down to a vertebra 3-4 vertebras further back). These muscles must learn to resist the diagonal force from the hind legs in order to keep the stability in the spine and in order to prevent the horse from moving from side to side.

The multifidus and longissimus muscles are the muscles closest to the spine. Above them are several other layers of quite thick muscles. Therefore you can’t influence these muscles by touching them. Instead you must influence them with movements.

The traditional way of looking at the movements of the horse and the function of the muscles is that the muscles either are contracting or decontracting. But that is not the issue. You will not solve the problem of tension by decontracting the muscles. It is instead a matter of coordinating the muscles. If a muscle is under stress, you should not try to decontract it. Instead the horse need to find a better coordination between the muscles, which will release the stress from the muscles.

A main component of muscle elasticity is a filament known as filament titin. Titin (also known as connectin) is a protein that is of great importance for the contraction of muscles. Within the muscle titin functions as serially linked springs that develop tension when stretched. There are multiple titin isoforms (variations) that vary in size and stiffness. This explains the elastic stiffness diversity across vertebrate muscles. Titin has multiple roles in striated muscles ranging from sarcomere assembly to mechanical roles such as providing the forces needed to maintain proper sarcomere integrity during contraction.

Guiding the horse to a proper coordination

There are approximately 344 hyaline-covered articular surfaces in the equine vertebral column. There is a very large elastic-stiffness diversity across vertebrate muscles. There is no chance that the rider will be able to coordinate all the articular surfaces in the spine, all attaching muscles and fascia. Instead this must be the responsibility of the horse. Therefore horse training is not about submission and teaching reaction of aids. It is about guiding the horse to find a good coordination of the back muscles and teach the horse to search for stability, effortlessness and easiness.

This is a new way of training the horse. Instead of putting the horse into a certain frame or shape, you should suggest a certain movement and let the horse try it. In the beginning the horse will fail several times, partly because it will protect the old movements and the tensions in the body. Never punish the horse for failing. Instead you should analyse the movement and suggest a different reaction. After a while the horse will start to find the right coordination for a few steps and then loose it. The more times the horse find the right coordination the more it will start to get the feeling of effortless movements and easiness. Since that feels good for the horse, it will try to return to that feeling and by time the horse will also learn to keep it for longer times.

The front legs of the horse will create a force upward, which creates a backward force in the riders body. The hind legs of the horse will create a forward force, which create a forward force in the riders body. There are therefore a lot of forces acting on the rider. If the rider have to much slackness, the riders body will start swing a lot. Then the horse must protect himself from these movements in the rider and the horse get tensed in the back muscles. A horse with tensed back muscles will start to push more and accelerate.

There is an expression ” Hands without legs and legs without hands”. That is stupid. You should never use the legs without the hands. Your fingers need to be relaxed to be able to feel how the horse is reacting.

Lateral bending and rotation

The rotation can be correct or inverted. With a correct rotation a right bended horse will have a tiny rotation towards the right. With an inverted rotation a right bended horse will rotate to the left. Then the left front leg will be more loaded. All horses are by nature a little crooked. They will then have more tendency to rotate to one direction (with both lateral bendings).

Every single vertebra rotate very little, but in a segment of vertebras the rotation get bigger. Especially this is true for inverted rotation. When the horse rotate correct, the rotation is quite small, but when the horse rotate inverted the rotation become much bigger.

The scientific word for the rotation is named by the direction the ventral part (the part that is facing the ground) of the spine goes to. When you are riding on the horse you feel the movement in the dorsal part (the part facing upwards) of the vertebra. When the dorsal part of the spine rotate to the right the ventral part of cause rotate to the left. In practical riding we call this a right rotation (the dorsal part of the spine is going to the right), but in science this is called a left rotation (the ventral part of the spine is going to the left). This is very confusing. To avoid being confused we continue to name the rotation from the dorsal part of the spine. But if you read a scientific paper you must be aware of the fact that they will instead name the rotation from the ventral part.

Lateral bending occur between T16 and T9 and rotation occur between T14 and T9. Therefore both the lateral bending and the rotation is best controlled by the upper thigh of the rider. You can not do this if you sit on your glute with your knees high. Instead you need to sit on your seat bones with your thigh as vertical as possible. You can never be totally on your seat bones. You will always have some support from both your glute, your seat bones and your upper thigh. But the distribution should be more on the seat bones and less on the glute.

The riders upper thigh is hugging the chest of the horse and that is what will help the horse to find the correct rotation. But the upper thighs are influenced by the back muscles. If the horse is having an inverted rotation and the rider follows this rotation, the rider will get a bending in the spine. Then the rider will not be able to sit straight with the upper thighs. Therefore the rider should never follow an inverted rotation. Instead the rider must keep a straight spine to be able to help the horse to correct an inverted rotation.

There are many ways to correct inverted rotation, but different horses will react differently. One method that works great with one horse will not work with another horse. That’s because the horse will protect the inverted rotation. If one method doesn’t work you must try another one.

Harmonic tensegrity

What is tensegrity?

Tensegrity is not a new concept, but at the same time it is new in the biomechanics of the horse, since we now know more about it.

Engineering explains that the stability of a structural network is determined by

  • The material properties
  • Their arrangement
  • The ”play” (free movement) in the joints that interlink the different elements
  • Stability of the critical joints is often achieved by enlarging the amount of load-bearing material in the critical regions.

When weight is a consideration such as for a bridge, engineers have developed ”prestress” structures such as concrete beam with pre-tensioned steel bars placed in regions to take care of these strains.

Nature created biologic tensegrity placing the joints under tension providing grater strength for less mass. Nature engineered the horse’s legs and whole body for speed and jumping performance finding a way to combine light lower legs with strong propulsive power and capacity to absorb considerable impact forces. That’s why the muscle mass are situated higher up on the upper legs and the body of the horse. In the lower legs the structure consists mostly by tendons and ligaments. They therefore are light in weight, but strong, and can use the elastic energy and be part of the tensegrity in the horse.

Tensegrity, elastic energy, force transport and other engineering marvels have created the horse whose efficiency starts to be understood as never before.

Work with less effort

When the movements of the horse is created by contracting and elongating muscles, every movement takes a lot of energy to perform. If the horse moves in a certain cadence, frequency and coordination he can move in a more effortless way. When the horse discover that, he get interested in working with us. When the reward of the work is comfort, the horse starts to go even beyond what we ask for and maximise the performance in a way that at the same time minimise the effort.

We have to guide the horse in this direction. The horse will not find the right solution right away. But when the horse start to find the effortless way of moving, that will be one of the most powerful rewards you can imagine.

Most of the aids we are using when we are riding is actually punishing the horse. We are kicking the horse in the side or attacking him with the spurs. The horse need to protect himself against this. If we can guide the horse to move in an energy-optimising and more effortless way, we don’t need strong aids and force. Most riders has the dream of riding in a way that they do nothing, that the horse responds to the riders thoughts. What can make this dream come true is the use of tensegrity! When the horse is working with tensegrity, he will feel even the slightest change of muscle tone in the rider. Then the precondition for a good communication will be better balance control and core stability of the rider – not stronger aids!

Jean Luc is demonstrating how tensegrity works. When you touch each other with one finger you can feel the slightest change of muscle tone. But if Jean Luc is tensing a shoulder, his back or turning the head to the side, the tensegrity doesn’t work and then you will no longer feel the changes of tone.

Maximise the elastic energy

Power absorption is usually associated with eccentric contraction and power production is usually produced by concentric contractions. Power absorption can also be caused by elastic energy stored in tendons and ligaments. The subsequent power production originates then from the release of elastic energy instead of concentric muscles contraction.

We need to create a situation where the elastic energy is maximised. That is the only way to create effortless movements. The horse is constructed to bounce upwards. When the horse does not do that, he will only be moving weight from one front leg to the other. That kind of movement will bring lameness to the horse.

Forces can be transported through the limbs and body without power production by the transporting muscles. Power transport can take place during isometric contraction without power production by the transporting muscles. Therefore, no muscle fibers are needed to transport power and tendons can also transport power. Muscles spanning over more than one joint can transport power at one joint and simultaneously produce power at another joint.

Recent ultrasound-based measurements indicate that fascial tissues are commonly used for dynamics energy storage (catapult action) during oscillatory movements, such as walking, jumping or running. The long and stiff tendons in the distal limbs of the horse are able to store substantial amount of elastic energy.

The role of the fascia

A tensegrity structure is characterised by use of continuous tension and local compression. The simple joint is stabilised by continuous balance between tension and compression elements. The traditional thinking is that ligaments and tendons stabilise the joint and the cartilage assure the rotation in the joint. The model is no longer accurate. Cartilages are very thin and could not withstand the intensity of the impact forces during regulate gaits and never the less the landing of a jump.

Fascia, arranges in sleeves, wrap joints and keep bones apart as they flex. Under tension, fascia is strong enough to separate the joints creating a microscopic space protecting the joint.

Tension of the fascia is created by muscles work. Muscles leverage against the fascia to optimise tension for each movement to stabilise and prevent overloading of the joints. Fascia is light but resistant.

The horse will by himself figure out how much muscle work he need to create the right amount of tension for the fascia to function properly. But if the horse has to protect himself (for example from the rider) he will not have the ability to do this.

Stress, tension and injuries

If you go faster than the horse’s natural tempo or frequency, that will create stress on the structures and the horse need to protect himself. Horses create speed by stiffening the spine. Therefore you have to stay in the cadence of the horse.

The energy produced by normal walking would tear all the ligaments in the knee if it was not absorbed by muscular activity that are important for anteroposterior stability in the knee. Eccentric contraction dissipates energy to decelerate the knee immediately before the heel strike. Failure to decelerate the leg can generate forces as large as 65 x body weight.

The sacroiliac joint is a joint with two layers of cartilage. The joint hardly move at all. But the force travel through the joint in different direction. If there are movements in the joint it will be under stress and the horse has to protect it with tension and inflammation.

Communication between the rider and the horse

The traditional view of getting the horse to perform is that the rider use the correct combination of aids and that will make the horse perform the correct movement. In reality the combination of aids will only make the horse protect himself. The real conversation occur on a more sophisticated level. The rider need to use her own posture, tone and tensegrity to influence the horse in a certain way. If the rider start to tense, move, pull on the reins or kick with the legs, this communication will not work, because of the need for the horse to protect himself.

The classical equitation talks about a shift of the riders weight. With the knowledge we have today, we know that the rider must stay neutral the whole time. The rider should never act from back to front or from front to back.

There is an integrity of the whole body that has been completely missed by the equitation of the correct aids. Muscles never work alone and fascia connect the whole muscular system and support muscle function. Most of the length change required for the work of locomotion occurs not in the muscle fibers themselves, but by elastic recoil of the associated tendons and muscles aponeurosis.

The delicacy, the discretion, the finesse advised by the best were an incitation to an equitation of harmonic tensegrity where nuances in muscle tone replace the crude theories of hands, gestures, shifts of the rider weight, kicks of the legs and other coarse actions.

The integrity of the horses physique demands the integrity of the rider’s body.

Not one part acting, as taught by the equitation of the ”correct aids”, but instead the entire body playing with nuances within and overall integrity. ”I believe the true classical masters would embrace this information as a much better explanation of what they felt, but had only the language of their days available to them to use to explain.” – Patricia Cameron

Believes, misconceptions and scientific knowledge

We are no longer at the level of stretching and relaxation or elongating muscles to increase the range of motion. These theories have been the deal for centuries, but tissues do not function as theorised in the book.

We have been trained to believe that release and relaxation were the components of elasticity. Elastic stiffness does not fit our equestrian education for the simple reason that our equestrian education is based on literature instead of science.

Our ancestors explained what they felt and made theories that could explain their feelings. Therefore the classical literature are filled with misconceptions. That does not mean they were bad riders. But they could only explain their riding by the knowledge they had at that time. The concept of tensegrity is a much better explanation for what our ancestors felt.

Tensegrity is the explanation that the best of the best have hinted over centuries. Harmonic tensegrity is the new generation of equine athletic training.

Read More

Vertikal Balanserad Ridning (VBR 1 och 2) med Lena Gunnarsson 1-2 juni 2018

/ / /
Comments Closed

Lena Gunnarsson är legitimerad sjukgymnast och ryttare. Hon går verkligen ”all in” i allt som hon företar sig. Träning av ryttarens sits är inget undantag! Hon har läst in sig på all tillgänglig forskning om ryttarens sits. Hon har även använts sig av mycket av den kunskap om bland annat energioptimering som finns i den övriga idrottsvärlden. Skillnaden mellan energioptimering hos en ryttare och någon annan idrottsman är inte så stor som många ryttare nog skulle vilja tro. Vi styrs alla av samma fysiska lagar, oavsett om vi sitter på en hästrygg, springer eller hoppar höjdhopp.

Lena la ett för mig helt nytt perspektiv på ryttarens sits. Det jag är van vid är att man pratar om hållning, muskler, tryck mot hästen och tyngdpunkt. Lenas fokus var istället energier. Man kan tänka sig att energier måste ha med rörelse att göra, men även en ryttare som sitter stilla på hästen har faktiskt ett rörelsecentrum och påverkas av energier utifrån olika kroppsdelars tyngd, riktning och avstånd från rörelsecentrum. Enligt Lena handlar sitsoptimering bara om matematik och fysik och man kan till och med matematiskt beräkna vilken sits som är optimal!

Kursen blev dock inte inriktad på matematik, utan den var väldigt praktiskt inriktad på hur ryttaren ska sitta för att energioptimera ridningen och hur man åstadkommer detta i praktiken.

Den här kursen ligger verkligen i linje med den fokus på hästens och ryttarens bålstabilitet som jag numera har. Och Lena har nu gett mig så många viktiga verktyg för att jag lättare och effektivare ska kunna hjälpa mina elever att hitta sin bålstabilitet och vertikala balans. Dessutom har jag fått hjälp att sortera i alla de snedheter jag har i min egen sits, så att jag nu vet vilka snedheter jag ska inrikta mig på att korrigera, och vilka som bara utgör följdproblem.

Hästens biomekanik

Fokus ligger på ryttaren, men för att förstå ryttaren så måste man ha viss grundförståelse för hästens biomekanik.

Vilken rörelse man än ska göra så ska den utföras på ett så energisnålt sätt som möjligt. Ridning skiljer sig egentligen inte från någon annan slags idrott. Kan man lära sig att utföra en rörelse på ett energisnålt sätt så utvecklas man mycket snabbare än de som gör samma rörelse på ett mindre energisnålt sätt. Den största skillnaden mellan ridning och andra sporter är att man inom ridningen har tre komponenter att ta hänsyn till; ryttaren, hästen och sadeln.

Ridning är den sport som styrs mest av tyckande. Olika tränare säger olika saker och skapar teorier utifrån sin egen känsla och tyckande. Idag finns det en hel del forskning. Beträffande ryttaren är England och delvis Australien ledande inom forskningen. Trots att forskningsresultaten finns tillgängliga idag så har dock genomslaget till tränare och instruktörer gått ganska trögt.

Vad är biomekanik?

Biomekanik som begrepp kan förklaras som samspelet mellan anatomin och olika fysiska lagars påverkan på våra rörelser.

  • Transatorisk rörelsemekanik: Linjär förflyttning (rörelsen sker parallellt med ett underlag). Detta används inte så mycket inom idrottsvärlden
  • Rotatorisk rörelsemekanik: Hävarm. Kan beräknas om man vet vikt, riktning och avstånd från rörelsecentrum.

Man brukar säga att hästens energi och rörelse startar bakifrån. Numera vet man att det inte stämmer. Istället startar alla rörelser från ryggen och mer exakt från ryggkota 12-14, som alltså utgör rörelsecentrum (gravitationspunkt) för hästen. Detta medför att man kan göra om hästens rörelser till matematik. Man utgår från rörelsecentrum och beräknar vikt och hävarm för att räkna ut energiåtgången för en rörelse.

Jämvikt uppstår när hävarmarna tar ut varandra. Då är energin i båda ändarna lika stora och tar ut varandra. Det är alltid det mest energisnåla läget.

För att uppnå jämvikt så måste ryttaren placera sin tyngdpunkt mitt över hästens rörelsecentrum. Detta gäller i alla riktningar; bakåt-framåt, höger-vänster och rotationsmässigt.


Vi måste jobba med förändringar i hästen, ryttaren och sadeln. När man börjar ska man ha en good enough sadel, för både häst och ryttare kommer att förändras väldigt snabbt och då kommer kraven på sadeln också att förändras.

Man kan faktiskt förändra rörelsemönster väldigt snabbt, så länge som det inte finns någon irreversibel skada som ligger bakom det felaktiga rörelsemönstret. Nervbanorna och musklerna finns redan där, de ska bara användas. Det kan jämföras med en järnvägsräls som finns där och stationerna finns, men det går inga tåg. Sätter man dit tågen så kan de direkt köra till stationerna.

Båge-sträng- eller tältteori

Vi har lärt oss att hästen fungerar enligt båge-strängteorin. Den tillkom 1946. Den bygger på att det är bukmuskulaturen som ska lyfta hästens ryggrad. Bukmuskulaturen är dock oerhört tunn och svag i jämförelse med ryggmuskulaturen. Bukmuskulaturen är viktig för att stabilisera hästen, men det är inte den som bär upp hästen.

Muskelfibrerna i hästens rygg går i olika riktningar. När ryggmusklerna synkroniseras korrekt så verkar dessa muskelfibrer i olika riktningar som stabiliserar och lyfter upp ryggraden. Detta bygger på att varken frambenen eller bakbenen får gå för långt fram eller för långt bak. De måste alltså befinna sig ganska nära sin fästpunkt. På så sätt fungerar hästen mer som ett tält. Om båda tältpinnarna (frambenen respektive bakbenen) är vertikala så kan man spänna tältet så att taket (ryggraden) blir spänt.

Hästens tornutskott är upp till 25 cm långa. Det blir en otroligt stark hävarm. Och högst uppe på den sitter ryttaren. Hästens muskler måste korrigera väldigt mycket för varje millimeter som ryttaren hamnar fel.

Hästens rotation

80-85 procent av alla hästar är av naturen högerroterade. Det innebär att tornutskotten redan från början är svagt roterade till höger. Forskning visar att ryttaren väldigt snabbt förstärker detta. Högerrotationen gör att hästen känns ”starkare” i vänster varv. Där är det lätt att hästen går emot innertygeln och känns styv. Den högerroterade hästen har svårare att fatta höger galopp. Det beror på att hästen är överroterad till höger. Den kan då inte lyfta inner fram tillräckligt för att fatta höger galopp. För att fatta höger galopp är det väldigt viktigt att ryttaren inte faller över på höger sida. Man kan därför be ryttaren ta båda tyglarna i enhandsfattning i vänster hand. Då kommer ryttaren att hålla kvar sin tyngdpunkt längre till vänster, vilket minskar hästens överrotering till höger och det blir då möjligt att fatta höger galopp.

Lena ser hästen som ett hjul. Navet utgör hästens rörelsecentrum. Ekrarna är bakben, framben och hals.

Lenas lösning när hon ska korrigera en häst som är extremt snedroterad är att sitta på den barbacka i extrem klyksits. När man sätter sig i extrem klyksits så låser man sin kropp i den positionen och blir väldigt stark så att man man hålla sig vertikal även när hästen vill rotera.

Svikt och luftighet i steget

För att hästen ska kunna svikta upp med sina ben så att steget blir luftigare, så krävs det vissa saker. Dels så får inte påskjutet från bakbenen vara för stort. Men sedan måste även bakbenens stödfas öka. Det som är viktigt i stödfasen är den tid bakbenet befinner sig under höftleden. Lösningen är alltså inte att bakbenen står kvar längre i marken så att de hamnar längre bakom hästen och hästens påskjut ökar. Istället är det takten som ska sänkas för att stödfasen ska öka.

Tornutskott och kotkropp

Det finns en stark tilltro till att det är hälsosamt för hästen att länga sin överlinje. Men vad händer egentligen när hästen sträcker överlinjen maximalt. Då ökar avståndet mellan tornutskotten. Vad händer då i den andra änden, alltså underdelen av kotkroppen? I och med att hästen har väldigt tunna (i princip obefintliga) diskar mellan kotorna så blir det undersidan av kotorna som trycks mot varandra. Och då kommer nervbanorna i kläm.

Excentrisk eller koncentrisk träning

Om man tränar hästen i väldigt långsamma tempon så tvingas hästen till att förlänga sin bromsfas. Det innebär att musklerna får lov att hålla emot rörelsen medan musklerna är utlängda. Det blir alltså en excentrisk träning. Det får ungefär 8 gånger så kraftig träning av musklerna jämfört med om man hade tränat muskeln koncentrisk (i kontraktion).


Rakriktning och symmetri börjar med ryttaren

På youtube kan du hitta ”balancing your seatbone”. Den hjälper en att balansera upp hela överkroppen. Det tar ungefär fem minuter att köra igenom det. Testa! Låt gärna även eleverna testa.

Hjärnan gillar när kroppen är centrerad och i balans. Även om man från början måste anstränga sig mycket och påminna sig ofta för att bibehålla centreringen så blir det ganska snabbt automatiskt i och med att hjärnan gillar balansen.

Ryttarens sits ska analyseras och balanseras i tre plan:

  • Framåt-bakåt
  • Höger-vänster
  • Rotation

Ryttarens balans och rörelsecentrum

Stå upp med raka ben. Pendla svagt framåt och bakåt tills du känner att du är i centrum, där du får balans. Då aktiveras din bålmuskulatur automatiskt. Vinkla inte knäna när du gör detta, för då kommer du att kompensera genom att vinkla ditt bäcken. Håller du knäna raka så blir kroppen i detta en kraftig hävarm, så väldigt små avvikelser från rörelsecentrum får stor effekt.

Detsamma gäller när du sitter på hästen. Pendlar du framåt och bakåt med din överkropp tills du har hittat balansen så aktiverar du bålmuskulaturen. Om du har rätt sadel så kommer du då också att befinna dig mitt över hästens rörelsecentrum. Om man sitter lite framför eller lite bakom sitt eget rörelsecentrum så kommer man att aktivera de kraftiga ryggmusklerna eller magmusklerna. Då deaktiveras bålmuskulaturen. Man kan aldrig aktivera de ytliga musklerna och bålmusklerna samtidigt. När de ytliga musklerna aktiveras så tar de alltid över och bålmusklerna deaktiveras.

Om man sitter bakom hästens rörelsecentrum så kommer kraften att riktas framåt ned i hästens framben. Kotorna i hästens ryggrad ligger i varandra. Det fungerar ungefär som kraftöverföringen mellan en traktor och ett redskap. Ryttarens tyngdpunkt hamnar bakåt hästens rörelsecentrum och kraftöverföringen går framåt genom hästens ryggrad och ned i frambenen.

Om man istället sitter framför hästens rörelsecentrum så går kraften rakt ned i hästens bogar och ned i frambenen.

Stå nu på samma sätt på ett ben. Gör en knäböj med det benet. Testa sedan med det andra benet. Känns det lika på båda sidorna? Det ben som det känns stadigare på är det ben du kommer att stödja dig mer på i ridningen. Allra tydligast blir det i hoppningen, eftersom man då står upp i sadeln.

Stabilitet och mobilitet

Sitt på stolen och hitta balansen. Testa sedan att dra in hakan. Då använder man de främre (djupa) nackmusklerna. Man kan säga att detta är plankan för nacken. När man gör det förlängs hela ryggraden och man bli ännu mer centrerad.

Vi måste stabiliseringsträna både ländrygg och nacke, eftersom vi där har mycket rörlighet och diskar mellan kotorna. I bröstryggen har vi (genom revbenen) en skelletal stabilitet. Om bröstryggen blir för stel så måste vi kompensera detta i ländrygg och nacke. För att kunna stabilisera ländrygg och nacke blir det därför viktigt att jobba mycket med bröstryggen.

I höfterna behöver vi ganska mycket mobilitet, medan knäna ska vara stabila. Vristerna ska vi ha mycket rörlighet i, men samtidigt behövs det väldigt mycket stabilitet i vristerna. Det är med vristerna vi balanserar upp oss och det är vristerna som kommunicerar med hjärnan om hur balansen är.

Den svikt som hästens rörelser gör (framför allt i ökad trav) ska ryttaren ta ut dels i höftleden och dels i bröstryggen. Hästens svikt ska alltså inte skapa rörelse i ryttarens ländrygg och nacke, vilket man väldigt ofta ser.

Vi rider som vi går

Det är väldigt få som använder fotlederna stabilt och koordinerat när de går. Den instabiliteten och skevheten fortplantar sig genom kroppen. Detta fungerar på samma sätt när man rider. Pronerar man (vinklar ut) den ena foten så kommer den foten att skjuta kroppen diagonalt i den andra riktningen. Det kommer att förskjuta tyngdpunkten i samma riktning. Särskilt tydligt blir detta vid lättridning.

Bra övningar för att träna bort detta är att stå på ett ben och göra knäböj och stå på ett ben och hoppa sakta upp och ned i balans. En annan bra övning är att stå framför en spegel och låtsas rida lätt och fokusera på att hålla bröstbenet rakt.

Man kan också hjälpa en ryttare genom att skaffa pronationsskydd till skorna.


Lena gör tyngdpunktsförskjutningen i sida genom att sidoförskjuta sin bröstkorg en minimal aning. Det använder hon framför allt för att skapa böjning i hästen. Om hon ska böja hästen till vänster så förskjuter hon alltså bröstkorgen någon millimeter till vänster. Samma förskjutning använder hon om hästen ska gå på en volt. Ska man gå i en öppna så blir det faktiskt också samma förskjutning, dvs tyngdpunkten förskjuts en aning till insidan i en öppna. Då får man med lite tygel eller skänkel visa hästen vilken riktning den ska gå åt.

Halvhalt eller samling

Man får ofta instruktionen att man ska spänna magmusklerna när man gör en halvhalt. Det som då händer är att man aktiverar de ytliga stora musklerna, vilket deaktiverar den djupa bålmuskulaturen. Istället för att öka stabiliteten så minskar alltså stabiliteten.

Istället ska man öppna upp bröstbenet mer när man gör en halvhalt. Då aktiveras den djupa bålmuskulaturen lite mer och buktrycket ökar. 



Det första Lena tittar på är hur hästen ställer upp sig. Man vill att hästen ska ställa upp sig rakt med alla fyra benen rakt under leden. En häst som är roterad ställer ofta upp sig så att sidan den är roterad till kortas av. Roterar den till höger så står den alltså oftast med vänster framben framåt och höger framben bakåt, samt med höger bakben framåt och vänster bakben bakåt.

Sedan tittar Lena på hästen rakt framifrån för att se hur bogspetsarna står i förhållande till varandra och hur musklade bogarna är. Bogen brukar vara mer musklad på den sidan till vilken hästen är roterad, eftersom hästen lägger mer vikt på det frambenet.

Därefter tittar Lena på hästen bakifrån. Är hästen mer musklad på ena sidan uppe på korset? Jämför glutealmusklerna och hamstringmusklerna. Är de lika stora på båda sidorna? På en högerroterad häst borde den högra hamstingmuskeln vara större än den vänstra.

Led hästen i skritt och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Titta om rotationen är lika stor åt båda sidorna? Rör sig båda höfterna lika? Går frambenen rakt? Låt gärna hästen ledas från båda hållen. En högerroterad häst ska egentligen alltid ledas från höger sida.

Ryttaren stående på marken

Börja stående på marken. Stå rakt. Titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Är någon sida högre?

Så här sned är jag! Stackars mina hästar!

Stå sedan på ett ben. Det som oftast händer när man ställer sig på ett ben är att höften på det ben man står på åker ut åt sidan. Prova att medvetet trycka ut den höften åt sidan (dvs förstärk felet så att du känner vad som händer) och dra sedan tillbaka höften så att höfterna blir raka och i rätt position igen. Stå kvar så och gör ett knäböj. Gör samma övning med det andra benet. Är det någon skillnad. Roterar man i någon av sidorna? Kan man stabilisera höfterna lika? Blir balansen sämre på något av benen?

Lyft båda armarna rakt upp. Sänk dem framåt långsamt. Kontrollera om man kan stabilisera båda skulderbladen lika eller om något ändrar position.

Lyft båda armarna uppåt och sänk dem långsamt ut åt sidorna. Stabiliseras båda skulderbladen lika? Gör sedan övningen med en arm i taget. Om det är en sida där man inte kan stabilisera skulderbladet så får man prova att bara höja armen så mycket som man kan utan att släppa skulderbladet. Det blir lättare att hitta gränsen och stabiliteten om någon håller ett finger just vid kanten av skulderbladet så att man känner när kontakten med fingret försvinner.

När man står på marken kan man gärna prova att stå på två badrumsvågar. Låt ryttaren ställa sig jämnt. Kontrollera hur många kilo det skiljer när ryttaren tycker sig stå jämnt. Vad händer i lätt sits? Vad händer i lättridning? Man kan även rulla ihop en träningsmatta och ställa sig på den (eventuellt ovanpå vågarna) så att man får samma känsla som med stigbyglar.

Ryttaren på sadelbock

Sitt på en sadelbock. Pendla med överkroppen framåt och bakåt mellan ytterlägena. Framåt pendlar man tills man bara känner pubisbenet och bakåt pendlar man tills man bara känner sittbenen. Pendla sedan mindre och mindre tills du hittar mittpositionen. Då ska man sitta mitt i bäckenbottenplattan. När man hittar den positionen så försvinner spänningen från de ytliga rygg- och magmusklerna och istället aktiveras den djupa bålmuskulaturen.

Musslan. Lyft ena benet en liten bit ut från sadelbocken. Sänk det igen och lyft det andra benet utåt. När man gör den här övningen är det viktigt att det är hälen som leder rörelsen. Om tån får leda rörelsen så kommer låren i fel position, eftersom knäna då vinklas ut. När hälen leder rörelsen så kommer låret och höftleden i en bättre position. Är det lika lätt/tungt åt båda hållen? Lyfter man benet lika rakt åt båda sidorna eller går det mer framåt åt något håll. Vad händer med höfterna och skulderbladen?

Flaxen. Håll ena armen rakt ut med handflatan uppåt och ”flaxa” med en liten rörelse uppåt-nedåt. Känn att du håller kvar stödet för skuldran. Tappar du stödet så får du inte lyfta armen så högt. På någon av sidorna kanske du bara kan lyfta armen ett par decimeter.

Om man lägger en liten bit wellpapp på sadelbocken när man sitter på den, så kan man sedan se hur avtrycket från sittbenen blir. Det säger en hel del om hur sned man är i sin belastning. Ska man behandlas så kan man göra ett avtryck före och ett efter.

Ryttaren på hästen

Sitt i samma position på hästen som du gjorde på sadelbocken. Pendla framåt och bakåt på samma sätt som på sadelbocken tills du hittar balanspositionen där den djupa bålmuskulaturen slår på. Gör musslan sittande på hästen.

Prova att långsamt ställa dig upp i sadeln några centimeter och sätta dig ned igen, som en långsam lättridning i skritt. Försök resa dig rakt upp, så att du bibehåller samma balans som när du sitter. Undvik att luta överkroppen framåt och att få ankstjärt.

Titta på ryttaren rakt bakifrån. Vilken stigbygel har ryttaren mest tryck i? Kan man se någon annan snedhet?

När Lena ska rätta ryttarens snedheter så börjar hon alltid uppifrån. Rätta aldrig mer än en sak i taget. Börja med att rätta skulderbladet.

Trava och rid lätt.

Hur rättar man ryttaren

När man korrigerar ryttarens sits ska man inte göra så som man traditionellt har gjort, dvs att vinkla om ryttarens bäcken och rätta positionen i ryttarens fötter. Istället ska man börja längst från rörelsecentrum. Det innebär att man ska börja med ryttarens axlar och skuldror. Huvudet är i och för sig längre upp, men i de andra dimensionerna (höger-vänster och rotation) så är skuldrorna längre från rörelsecentrum. Det innebär att skuldrorna totalt sett är längst från rörelsecentrum. En felaktig placering i någon av skuldrorna är därför det som får störst negativ effekt på ryttarens balans och tyngdpunkt. Det skapar därför en massa följdeffekter i andra delar av ryttaren. Om man rättar t.ex. ryttarens höfter, men missar en sned skuldra, så kommer problemet i höfterna att komma tillbaka. Om man istället börjar med att rätta den sneda skuldran, så kommer det att börja räta upp även höfterna.

Sits och sadel

Om man sitter på en bit wellpapp på en sadelbock så får man ett avtryck av ryttarens symfys och bäckenbågens vinkel. Symfysens bredd visar hur smal midja man behöver på sadeln och bredden strax bakom symfysen visar hur bred sittytan längre bak på sadeln behöver vara. Men kan också se hur lång sittyta man behöver, vilket påverkar hur lång sits sadeln behöver ha. Med remsor av liggunderlag kan man göra tillfälliga anpassningar för att testa vad som händer med ryttarens sits om man gör midjan på sadeln/sadelbocken smalare eller bredare.

Det är dock inte bara formen på ryttarens bäcken som avgör vilken sadel som passar till ryttaren. Bredden mellan höftlederna har också betydelse. Det påverkar inte vilken midja sadeln behöver ha eller formen på sitsen, utan hur bred sadeln behöver vara strax nedanför midjan (ungefär under lillkåpan). Detta mått är svårare att mäta. Det man kan göra är att prova lägga en remsa av ett liggunderlag högst upp under kåpan på sadeln, om man misstänker att ryttaren behöver en bredare sadel. En del ryttare behöver få den extra bredden längst fram på sadeln, andra längst bak och en del hela vägen. Om man har bredare mellan höftlederna än vad sadeln är så får man inget stöd av sadeln vid höstlederna. Det kan orsaka en svank, eftersom man faller fram när det inte finns något som stödjer en. Det kan också göra att man vinklar bäckenet bakåt, av rädsla för att annars falla fram.

Om man kan fästa stiglädren någon centimeter längre bak så gör det väldigt stor skillnad för balansen i sitsen. Eftersom stiglädret är så långt så medför en centimeters förändring av fästet väldigt stor skillnad på stigbygelns placering. Om stigbygelkramporna sitter för långt fram så kan man med en hårsnodd hindra stiglädret från att hamna längst fram i krampan. Man kan även vika ned stoppet på krampan och linda en liten gummisnodd runt änden på den som ett nytt stopp. Då kan man få stiglädret längre bak med den befintliga krampan.

Mina huvudsakliga snedheter

Lena kunde konstatera att jag är sned. Enligt hennes analys har snedheten sitt ursprung i mina axlar-skuldror, framför allt i den vänstra skuldran. Men båda skuldrorna måste korrigeras lite grann, men på olika sätt.

Vänster axel är framåt och uppåt. Den övning jag ska använda för att korrigera detta är att göra en långsam cirkelrörelse i vänster axel-skuldra; framåt-uppåt-bakåt-nedåt. Det är viktigt att rörelsen går långsamt och medvetet. Framför allt när axeln-skuldran tas nedåt. Den ska då föras bakåt och sedan nedåt en kota i taget. Gör man det för snabbt är risken stor att man ”släpper” skuldran och bara låter den falla ned.

På höger sida ska min korrigering ske direkt i skuldrans position. Höger skuldra ska jag föra in en aning närmare ryggraden och känna att musklerna fortsätter hålla den kvar där.

Även efter dessa justeringar av axlarna-skuldrorna kvarstår en liten sidoförskjutning av bröstkorgen till höger, så att tyngdpunkten hamnar för långt till höger. Jag måste göra några millimeters sidoförskjutning av bröstkorgen till vänster för att hitta mittpunkten. Sedan måste jag träna på att faktiskt kunna sidoförskjuta bröstkorgen inte bara till höger utan också till vänster.

Jag behöver en sadeln med normal till vid bredd på midjan. Den behöver inte vara särskilt lång. Men jag har långt mellan mina höftleder. Det gör att jag, framför allt framtill på sadeln, behöver mer bredd en bit nedanför sadelns midja. Annars får jag inget stöd för höftlederna och låren. Det som händer när jag inte får det stödet är att jag tippar framåt och börjar svanka.

Systematik när vi ska analysera en ryttare

Den andra delen av kursen inriktades på att vi skulle analysera varandra. Först stående på marken, sedan sittande på sadelbock, sedan skulle vi analysera hästarna och slutligen ryttarna under ridning. Vi fick en tydligt struktur för att göra analyserna. Det intressanta var att det faktiskt fungerade! När vi började korrigera i den ordning som Lena instruerat oss om så behövde vi inte göra så många korrigeringar av ryttarna, utan det mesta föll på plats av sig själv när vi gick in och korrigerade en eller två detaljer.

  1. Ta en bild stående rakt bakifrån och en bild rakt framifrån. Då kan man jämföra det med hur det ser ut efter att man jobbat lite med ryttarens kropp.
  2. Kolla stabilisatorn på utsidan av höften. Stå rakt. Lyft ena benet och se om man kan stå kvar med parallella höfter eller om man skjuter ut någon höft. Korrigera vid behov höften genom att släppa ut den och föra tillbaka den några gånger. Testa även knäböjd med bibehållen stabilitet i höfterna.
  3. Kontrollera skuldrorna. Håll upp armarna rakt upp och för dem långsamt framåt och ned. Skuldrorna ska inte ändra position. Lyft båda armarna ut åt sidorna med tummarna uppåt tills de är rakt upp och ta ned dem igen. Skuldrorna ska inte ändra position förrän armen har passerat axelhöjd. Ser det likadant ut med båda armarna? Känns det likadant? Lyft en arm i taget så kan skillnaden kännas tydligare.
  4. Pendla framåt och bakåt sittande på sadelbock och hitta läget där man sitter mitt över bäckenbottenplattan och ”ta tyglarna”.
  5. Musslan. Var noga med att hälen går ut först, för det är bara då man aktiverar utåtrotatorn. Kan ryttaren inte stabilisera bäckenet i musslan så ska man alltid gå upp och korrigera skuldran först. Ta gärna hjälp av ett finger i ryggen mot skuldran. Hjälper inte det eller hjälper det bara delvis, så korrigerar man det med skiften. Med det menar vi att förskjuta bröstkorten lite till höger eller vänster för att bli mer centrerad. Det kan då hjälpa att sätta en hand just nedanför axeln så att ryttaren får trycka sig mot handen.
  6. Lyft en arm i taget ut åt sidan. Håll handens ovansida utåt. Det stänger axelleden. Han man stora problem i skuldrorna så kan man istället hålla tummen uppåt. Det öppnar axelleden.
  7. Titta på avtrycket på wellpappen.
  8. Titta hur hästen står när den får välja själv. Står benen parallellt eller vilka ben väljer den att ta fram? Roterar hästen åt något håll? Hur belastas benen?
  9. Ställ hästen med parallella ben. Ta kort rakt framifrån, rakt bakifrån och snett uppifrån. Jämför bogarna. Jämför glutealmusklerna och hamstringsmusklerna. Är musklerna lika stora på båda sidorna eller är de olika?
  10. Led hästen i skritt och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Roterar den lika mycket åt båda hållen? Sänks båda höfterna lika mycket? Går frambenen rakt fram?
  11. Ryttaren sitter upp. Hur fungerar sadeln. Hjälper den ryttaren eller gör den det svårare för ryttaren?
  12. Låt ryttaren skritta och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Är krysset på jackan rakt?
  13. Prova samma sak i trav. Är man inte rak i skritt så är det ingen vits att prova i trav.
  14. Prova rida en åtta. Först i skritt och sedan i trav. Ser det lika ut i båda varven? Bibehåller man balansen när man byter böjning?
Read More

Clinic with Jean Luc Cornille 5-7th of January 2018

/ / /
Comments Closed

The clinic was held at Sanna Nilsson Dressage Center just outside of Eskilstuna in Sweden. It was worth travelling for ten hours by car to stay at this fantastic site. Large, well ventilated and warm (13˚C in the riding arena), everything under one roof, clean and modern everywhere, as well as great food. We simply felt well cared for!

Theory Lesson 1: Muscular tone and the direction of force

Muscular tone or relaxation?

It is popular to focus upon the release of tensions in the horses’ muscles and to loosen up the horse so that it relaxes. But according to Jean Luc this is not how it works. The horses’ skeleton is held up by muscles, tendons and fascia, that need a certain tension to keep the bones in their place. If those tensions are released, the stability of the joints is lost.

Muscles and tendons both create movements in the joints of the skeleton and stabilises the joints. The fascias’ job is to hold the bones and the joints in place and also to keep them separated from one another, to avoid direct contact. There should be always be some millimetre room between the parts of a joint. This way, the fascia protects the joint and cartilage from damage and abrasion by friction. Some tension is needed for the fascia to be able to work properly.

Every horse has its own cadence. Thereby is meant a beat (takt) on which the horse can work optimally. In principle this is not a specific beat, but an interval of beats within the horse works correctly. The velocity of this beat is different for every horse. One horse will have a slower beat and another horse will have a faster beat. If a horse goes in a faster beat than its body is constructed for, the body cannot work correctly. This is valid for all paces; walk, trot and canter. In this case, the force of the hoofs hitting the ground is greater than the fascia can bear. This means that bone and cartilage in the joint will touch which causes damage and injuries after a while.

The horses’ balance – A result of activity in hind legs and back

Many riders have learned that balance in the horse is created by moving the horses point of weight backwards through the use of half halts. According to Jean Luc this does not work. The horse does not take more weight on the hind legs. Instead, the horse carries weight with its hind legs for a longer time every step. We have also learned that the horse pushes with its hind legs as soon as the back hoofs are set down. Although, this is not really how it works. Instead, the horse brakes with its hind legs when the hooves are set down. This is visible by the fetlock being lowered in the moment (and if the horse was to slip, the hoof moves forward). In this very moment, that the muscles and tendons store energy that later will be freed and used when the leg pushes off the ground. When the body moves forward so that the leg passes the vertical, the braking of the leg stops and instead the leg thrusts the horse forward.

The force of the push (thrust) of the hind legs moves into the horses’ spine via the ilio-sacral joint. There, the force is transferred through every vertebra in the spine and continues to the front legs which then must carry more weight.  This extra weight makes the front legs store more energy (in the same way as the hind legs does) in its muscles and tendons, that in the next moment is used as an upwards force, (lifting the horses front).

If we put a rider on the horses’ back, we destroy the balance in the horse by straining the front legs with too much weight. When the weight on the front legs becomes too much, muscles and tendons cannot store all the energy and recycle it upwards. Instead, the weight is just moved between both front legs. The steps become low and long, and the weight never lifts from the front of the horse. In this case, the mechanics of the horses’ movements is destroyed. The weight on the front legs is higher than what the structures can bear and by this the joints become strained, which after a while leads to injuries and abrasion.

We have to teach the horse how to coordinate its muscles to work correctly with its body. Once it has learned to work correctly, it is no longer more difficult to perform a piaffe than to walk on a circle. In a piaffe, the breaking phase of the hind legs is enhanced so that they break a longer time during the strides contact phase with the ground. At the same time, the forward thrust is minimized, as the horse is not supposed to move forward. Instead, the front legs perform most of the pushing during the piaffe, creating a higher step.

If one instead tries to engage the hind legs more by using a whip, the coordination of the muscles will be disturbed. The horse will continue to thrust with the hind legs but the push will be directed upwards, lifting the horses hindquarters. By this, weight is transferred to the front legs, which then will be strained too much.

The longissimus dorsi muscle goes from the pelvis to the spinal processes at the withers, which are supposed to lift the horses front. This can only take place, if there is some tension / muscle tone in it. There are also multifidius muscles helping to transform the force from the thrust of the hind legs into an upwards directed force.

The horses spine does not really move very much. It can not move more than 53,1 mm in a vertical direction. The rider experiences movements significantly larger than this, because in the seat not only the swinging of the spine can be felt but also the force from front and hind legs. The task of the muscles in the horses back is actually not to move the spine, instead they stabilize and protect it from larger movements than what the spine is constructed for. To do this, they need to have a certain muscle tone all the time. When the rider relaxes and follows the horses’ movements, the riders lower back swings strongly as a result of the movement in the horses’ legs. This movement causes tension in the horses’ back because it tries to hold against a to large, damaging swinging in its own spine. The rider should therefore not only sit and relax and follow the horses’ movement. Instead, the rider must have some muscle tone to not experience such large movements in the spine.

Corrections and rewards

The horse is interested in comfortable, easy and energy saving work. This is something the horse all the time thrives after in training. This does not mean that the horse is lazy. If we can show the horse how to coordinate its muscles in a correct way, the work becomes easy and energy efficient.

What we during training experience as resistance in the horse is in principle just the horses will to protect itself from damaging movements and movements that cause pain.  All horses will make mistakes during training. This does not mean that the horse isn’t obedient, but it is the horses’ way to tell the rider that something in its muscle coordination is not right. Reading the mistakes that appear we can get a clearer picture of how to explain to the horse what it should do differently. Then the horse will make new mistakes and we improve our explanation accordingly until we have guided the horse to the right response. Rewards are not needed as the horse feels how comfortable, easy and energy efficient the work becomes, which is a big enough reward. So in this training neither rewards nor punishment is needed during training, as this is already included in the concept.

Horses do not react in the same way all the time. Therefore, communication with the horse is needed at all times to constantly analyse the horses’ movement and the mistakes that appear to guide the horse to a better coordination. This dialogue will always continue. The horse will never be able to coordinate its body on its own, but will always need the dialogue.

No matter how well educated the horse is, it will always protect its problems, its muscle memories, its stiffness, its crookedness etc. It will therefore always need more or less help from its rider. One can never expect the horse to be the same from one day to another. Therefore, the riding and dialogue with the horse must be adjusted according to how the horse is just that day at that time. The better the horse has learned to coordinate itself, the more perceptive it will be to the riders’ aids. The rider must adjust the aids to the horses’ development. In the beginning, maybe stronger aids are needed, but they must become finer in tune with the horses’ education. We shall not control and dominate the horse, but communicate with it.

Theory lesson 2 – The hind legs

The horses’ hind legs consist of many bones. The construction of the joints in the hind legs is very complicated. When the horse moves its hind legs, a complex system of movements in the different joints is put into action, which not only angles and straightens the leg but also rotates. All these different movements in the different joints must be coordinated and work together.

Riders are often taught to engage the hind legs more to make the horse lift its back and work correctly. Looking at how complex the movement of the hind leg actually is, it becomes obvious that this does not work. If the rider tries to for example get the horse to bend the hock more, the horse will feel very nice and well bearing for some weeks. By this, the coordination in the hind leg is disturbed and the joints get stressed. This starts an abrasion process which will lead to lameness.

If the horse does not engage its hind legs, it is easy to conclude that the horse is lazy. But this is not the case. In reality, the coordination is faulty in some part of the hind leg.

Navicular Syndrome

The purpose of the navicular bone is to confirm that the angle of the deep flexor tendon towards the navicular bone is always the same. The flexor tendons attachment in the navicular bone is a mixture of a tendon and a bone. If the angle of this tendon becomes faulty, stress is induced in the area, causing inflammation. This causes the navicular syndrome. It only leads to lameness if there is an acute inflammation in the attachment of the tendon.

The Hock

The hock consists of several small bones with joints in between. The two lower joints rotate in synchronisation with the rotation of the fetlock.  The two upper joints rotate in coordination with the stifle. If the rotation of one of these joints is not completely in sync, stress will occur in the tendons and bones in the hock, causing injuries and lameness. The stress can also lead to arthritis in the hock, a condition called spavin. Depending on how the synchronisation is faulty, the arthritis can appear in different parts of the joints.

If the horse is ridden long and low, the movement in the lumbar spine minimises and the croup flattens. The hind legs are set down earlier and the forward thrust is increased. The hock straightens, which leads to stress in its lower parts.

If the horse has too much movement sideways in its pelvis, the hip will move forward more, when the respective hind leg steps forward. The hind leg will be set down too far forward in relation to its upper parts. This stresses the middle parts of the hock.

This kind of strain leads slowly but surely to damage in the joints, but it can take years before the horse shows signs of lameness. The faulty synchronisation of the movements in the hind leg doesn’t only lead to damage but also to worse performance of the horse. Of course, the horse feels the stress of the joints in the hind legs and will protect itself by engaging them less and less.

Springing/Bouncing trot

A horse should have a bouncing trot. If a horse has a flat trot, it is not engaging its hind legs properly. This means that the horse after a while will become lame.

If the horse lowers its chest, the suspension in the thoracic spine, bending and rotation become worse. The protective mechanisms of the horse cause stiffness in these parts, which is compensated by an increased lateral movement in the pelvis.


In piaffe, the horse should actually set down its hind legs further back than in collected trot, simply because the piaffe does not include a forward movement of the horses’ body. If the hind legs are too long in under the horse, the hock is straightened, which is damaging for the horse.

There is a big difference between teaching a horse a movement, for example piaffe, and teaching the horse the coordination to perform the movement.

Theory lesson 3 – Long and law of physics

The muscles of the neck and Nuchal ligament

The splenius muscle and cervical spinalis capitis run along the neck on top of the spinal processes. The vertebrae of the neck can of course not change in length, but the cervical spine and the neck can change form. The horses head is held up by the muscles of the neck that sit on top of the spine. Gravity pulls the horses head down all the time. When the horse lowers its neck, the force comes mostly from gravity instead of muscular engagement.

The Nuchal ligament is situated along the upper line of the neck, fixed to the firs 4-5 cervical vertebrae. When the horse adapts to a “dressage form”, the Nuchal ligament is not engaged at all, but only the muscles hold up the horses head in this case. When the head is lowered, the Nuchal ligament starts to support the muscles. The muscles of the upper neck will still do part of the work, but not as much as in a higher form. These muscles work against gravity all the time. They never relax and never stretch but are always more or less contracted to work against gravity.

The Nuchal ligament is strong between the spinal processes of the withers and C2, but quite weak between C 2 and the atlas. This is the reason why the horses’ head can so easily be pulled behind the vertical.

The Longissimus dorsi is not only one muscle that works homogenously, but a large number of smaller muscles, working in a complex system in beat with the horses movements.  All these muscles do not contract and release at the same time, instead some will contract at one moment in the horses’ movement and others will contract at another time.

What happens when the horse goes long and low?

The theory that the horse would lengthen its upper line by contracting its lower line does according to Jean Luc not work practically. The muscles on the horses back are really strong and the muscles of the bowel are thin and weak. There is no chance that these muscles could lengthen the horses upper line. Their job is to hold the horses’ internal organs in place.

Gravity pulls the horses head and chest downwards. The serratus muscle is working against gravity to lift up the chest. As a consequence, there is upwards directed muscular force approximately by the wither. The Nuchal ligament and the supraspinous ligament are in principle the same ligament, covering the complete upper line of the horse. It is more elastic in the neck and becomes less and less flexible further back. Gravity that is pulling down the head is withstood both by these ligaments and the muscles in the cervical spine. The sum of these forces is transferred backwards through the vertebrae in the cervical spine, creating an upwards directed force in the thoracic spine. The verticalization of the long spinal processes create a rotation of the vertebrae, creating the feeling of lift in the withers. Actually, it is only the rotation of the vertebrae that tilts the spinal processes forward, making them higher without there being an actual lift. Instead, the forward tilt increases the strain on the front legs.

Science shows that the movability of the lumbar spine is minimized when the horse goes long and low, including even the movability in the last thoracic vertebrae, but increased movement in the thoracic vertebrae in the front. The lowered mobility is compensated by increasing movability in the lumbosacral joint.

In history, many masters have promoted the idea that the horse should be ridden with its head high up, to minimize strain on the fore legs and to engage the hind legs. Just as many masters of riding have promoted that the horse should go with the head long and low to lift the horses back and to engage the hind legs. Neither of which builds on scientific research.

Every horse has an optimal form

Jean Luc thinks, that the horse must lengthen its neck, but should not go in a low form. Which position is optimal for the head depends on how the horse is built. If the head is too high, the nuchal ligament is disengaged and cannot support the muscles in withstanding gravity. If the head is too low, the chest is lowered and the strain on the front legs is increased. Every horse has an interval within it can most efficiently withstand the force of gravity with both ligaments and muscles.

Jean Luc thinks therefore, that there is no reason to lift the horses head as high as for example Baucher, Fillis and others suggest. The horse is able to activate the muscles of its neck, even if the head is somewhat lower and longer, but not too low.

So there is a position for the horses’ head to be in that makes it easier for the horse to lift the chest and coordinate its back muscles correctly. The horse will tell the rider, where that position is. The horse will by itself choose this position after having learned to coordinate its muscles and lift its chest. If the rider tries to position the head for the horse, the risk of guessing wrongly is quite big.

When the horse is working correctly for some time, its chest becomes wider across its shoulders, as the muscles lifting the chest become stronger and well trained.


Translated from Swedish by Anke Carius

Read More

Clinic med Jean Luc Cornille 5-7 januari 2018

/ / /
Comments Closed

Clinicen hölls på Sanna Nilsson Dressyrcenter utanför Eskilstuna. Det var värt de tio timmarnas bilresa för att få hålla till på en så fantastisk anläggning. Stort, luftigt, varmt (13 grader i ridhuset), allt under ett tak, rent och fräsch överallt och god mat! Vi kände oss helt enkelt väl omhändertagna!

Teori 1 – Muskeltonus och riktning av kraften

Muskeltonus eller avslappning

Det är populärt att fokusera på att ta bort spänningar från hästens muskler och lösgöra hästen så att den ska bli avslappnad. Enligt Jean Luc är det dock inte så som det fungerar. Hela hästens skelett hålls ihop av muskler, senor och fascia som behöver viss anspänning för att hålla benen i skelettet på plats. Släpper man på den spänningen så försvinner stabiliteten i lederna.

Det är musklerna och senorna som skapar rörelse i lederna i skelettet. Fascian har till uppgift att hålla benen i lederna på plats och hålla dem ifrån varandra, så att de aldrig har kontakt. Det ska alltså alltid vara någon millimeters mellanrum mellan de olika delarna i en led. Fascian skyddar på så sätt lederna och brosket i lederna från att skadas genom nötning mot varandra. Det behövs en spänning i fascian för att kunna utföra den här uppgiften.

Varje häst har sin egen kadens. Den har alltså en takt där den arbetar optimalt. Egentligen är det inte en specifik takt, utan det är mer ett intervall av takt inom vilken hästen kan arbeta korrekt. Men detta skiljer sig mellan olika hästar. En häst kommer att ha en långsammare takt och en annan häst kommer att ha en snabbare takt. Om en häst går i en snabbare takt än vad dess kropp är konstruerad för så kommer kroppen inte att fungera korrekt. Detta gäller i både skritt, trav och galopp. Då kommer kraften vid nedsättningen av hovarna att bli större än vad hästens fascia klarar av att hålla emot. Det innebär att det skapas kontakt mellan benen och brosken i lederna, vilket efter en tid leder till skador.

Hästens balans – en följd av bakbenens och ryggens aktivitet

Många ryttare har lärt sig att balans skapas i hästen genom att förskjuta hästens vikt bakåt genom halvhalter. Enligt Jean Luc så fungerar dock inte detta. Hästen tar inte mer vikt på bakbenen. Istället kommer hästen att bära vikt med bakbenen under längre tid i varje steg. Det är också en allmän åsikt att hästen skjuter med bakbenen så snart som bakhovarna sätts ned. Det är dock enligt Jean Luc inte så som det fungerar. Istället bromsar hästen med bakbenen när hovarna sätts ned. Man ser detta bland annat genom att kotan sjunker ned i det momentet. Det är också i det här momentet som musklerna och senorna lagrar energi som de senare använder när det skjuter ifrån. När kroppen går framåt så att bakbenen passerar sitt vertikala läge så slutar de bromsa och börjar istället skjuta på.

Kraften från bakbenens påskjut går via SI-leden in i hästens ryggrad. Där går kraften genom varje kota i ryggraden och fortsätter till frambenen som då måste bära mer vikt. Denna extra vikt på frambenen gör att frambenen lagrar mer energi i muskler och senor som i nästa moment används som en uppåtgående kraft.

Om vi sedan sätter en ryttare på hästens rygg så förstör vi den här balansen genom att belasta frambenen med för mycket vikt. När vikten på frambenen blir för stor så kan inte musklerna och senorna lagra all energi och återanvända den uppåt. Istället kommer frambenen då bara att flytta vikten mellan det ena och det andra frambenet. Steget blir långt och flackt och vikten hålls hela tiden kvar på frambenen. Då har man alltså förstört hela mekaniken i hästens rörelse. Kraften (vikten) på frambenen är större än vad strukturen kan absorbera och det blir då istället en belastning på lederna, vilket med tiden leder till skador.

Vi måste lära hästen hur den ska koordinera sina muskler för att jobba rätt med sin kropp. När hästen har lärt sig att koordinera musklerna rätt så är det inte svårare att göra en piaff än att skritta på volt! I piaff ökar bakbenens bromsade fas så att bakbenen alltså bromsar under en längre tid av stegets kontaktfas. Samtidigt minskar bakbenens påskjut, för hästen ska ju inte trycka sin kropp framåt. Istället kommer frambenen att stå för huvuddelen av påskjutet i piaff, vilket ger frambenen en luftigare rörelse.

Om man istället försöker piaffera genom att aktivera bakbenen med spöt så kommer man att förstöra muskelkoordinationen. Hästen kommer då att fortsätta skjuta ifrån med bakbenen, men påskjutet riktas uppåt istället för framåt. Detta lyfter hästens bakdel och trycker över vikten till frambenen som då belastas för mycket.

Longissimus dorsi går från bäckenet till tornutskotten vid manken och spinalis går från halsen till tornutskotten vid manken. Det är dessa som ska lyfta hästens framdel, vilket bara kan ske genom viss anspänning (muskeltonus) i dem. Vi har också multifidierna som hjälper till att omvandla den framåtriktade kraften från bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft.

Hästens ryggrad rör sig inte särskilt mycket. Den kan faktiskt inte röra sig mer än 53,1 mm vertikalt. Ryttaren upplever dock att rörelsen är betydligt större än så, vilket beror på att ryttaren genom sin sits inte bara känner ryggradens svingningar utan även kraften från både bakbenen och frambenen. Ryggmusklernas uppgift är faktiskt inte att skapa rörelser i ryggen. Istället är det att säkerställa att ryggraden inte får en större rörelse än vad ryggraden är konstruerad för. För att göra detta krävs viss muskeltonus. Om ryttaren slappnar av och följer med i hästens rörelser så kommer ryttarens ländrygg att få en kraftig svingning som en följd av kraften från rörelsen i hästens ben. Denna rörelse kommer att skapa spänningar i hästens rygg när den försöker spjärna emot den alltför stora rörelsen för att inte få en skadlig rörelse i sin egen ryggrad. Ryttaren kan därför inte bara sitta och slappna av och följa med i hästens rörelse. Istället måste ryttaren ha viss muskeltonus för att inte få för stor rörelse i sin egen ryggrad.

Korrigeringar och belöningar

Hästen är intresserad av det som gör det bekvämt, lätt och energibesparande. Det är någonting som hästen hela tiden eftersträvar i träningen. Det behöver dock inte innebära att hästen är lat. Om vi kan visa hästen ett korrekt sätt att koordinera sin muskulatur så kan den arbeta korrekt och energibesparande.

Det som vi i träningen uppfattar som motstånd från hästen är egentligen bara hästens sätt att skydda sig mot skadliga rörelser och rörelser som gör ont. Alla hästar kommer att göra fel i träningen. Det innebär dock inte att hästen är olydig. Istället är det hästens sätt att tala om för ryttaren att något i muskelkoordinationen inte är riktigt bra. Utifrån de fel som uppstår kan vi försöka att bättre förklara för hästen hur den ska kunna koordinera sig bättre. Då kanske hästen istället gör ett nytt fel och vi får då förfina vår förklaringen bättre. Till sits kanske vi lyckas guida hästen till rätt respons. Det behövs då inga belöningar. Då kommer hästen att känna att det är bekvämt, lätt och energibesparande, vilket är tillräcklig belöning för hästen. Det behövs därför varken bestraffningar eller belöningar när man tränar hästar, för detta byggs in i själva systemet.

Hästen kommer aldrig att reagera på samma sätt hela tiden. Det krävs därför en ständig kommunikation med hästen, där man hela tiden analyserar hästens rörelser och de fel som uppstår för att guida hästen till en bättre koordination. Denna dialog kommer alltid att fortgå. Hästen kommer aldrig att kunna koordinera sig helt själv, utan den kommer hela tiden att behöva den här dialogen.

Oavsett hur högt utbildad hästen är så kommer den alltid att skydda sina problem, sina muskelminnen, sin stelhet, sin snedhet etc. Hästen kommer därför alltid att behöva mer eller mindre hjälp av sin ryttare. Man kan aldrig förvänta sig att hästen ska vara likadan från den ena dagen till den andra. Man måste därför hela tiden anpassa sin ridning och sin dialog med hästen utifrån hur hästen är den här dagen eller den här stunden. Ju bättre hästen lär sig att koordinera sig desto mer perseptiv blir hästen. Det innebär att ryttaren måste anpassa sina hjälper till hästens utveckling. I början kanske det behövdes kraftiga hjälper. Men de måste i takt med hästens utveckling bli allt finare. Vi ska inte kontrollera och dominera hästen, utan vi ska ha en dialog med hästen.

Teori 2 – Bakbenen

Hästens bakben består av ett stort antal ben. Lederna i bakbenen är väldigt komplicerat konstruerade. När hästen rör sina bakben sker ett komplext system av olika rörelser i de olika lederna, som inte bara vinklas och rätas ut, utan även roteras. Alla dessa olika rörelser i de olika lederna måste koordineras och arbeta tillsammans.

Ryttare får ofta lära sig att man ska engagera hästens bakben mer för att hästen ska lyfta ryggen och arbeta korrekt. När man tittar på hur komplexa bakbenens rörelser är så inser man att detta inte går. Om ryttaren försöker få hästen att t.ex. vinkla haslederna mer så kommer hästen att kännas väldigt fin och bärig ett par veckor. Men genom att göra detta stör man koordinationen i bakbenens rörelser, vilket kommer att skapa stress på lederna. Detta sätter igång en artrosprocess som till slut kommer att leda till hälta.

Om hästen inte engagerar sina bakben är det lätt att ryttaren drar slutsatsen att hästen är lat. Men så är det inte. Verkligheten är att koordinationen av någon av alla de delar som utgör hästens bakben inte fungerar korrekt.

Strålbenshälta (Navicular syndrom)

Strålbenet har till syfte att säkerställa att den vinkel som den djupa böjsenan går in mot hovbenet alltid är konstant. Böjsenans fäste i hovbenet utgörs av en struktur som är som en blandning mellan ben och sena. När senans vinkel i detta fäste blir felaktigt skapas stress i området, vilket ger upphov till inflammation. Det är detta som ger upphov till strålbenshälta. Man kan alltså röntga två hästar som har samma förändringar på strålbenet, och den ena hästen är halt men inte den andra. Orsaken är då att bara den ena (halta) hästen har utvecklat en inflammation i böjsenans fäste vid hovbenet.


Hasleden består av flera små ben med leder emellan. De två nedre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i kotleden. De två övre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i knäleden. Om någon av dessa leders rotation inte sker fullständigt synkroniserat så uppstår stress på ligamenten och benen i hasleden, vilket med tiden leder till skador och hälta. Stressen leder till artrit i leden, vilket är vad man kallas spatt. Beroende på vilken synkronisation som brister kan artriten uppstå i olika delar av leden.

Om hästen rids fram och ned leder det till att ländryggens rörelser minskar, vilket medför att korset plattas ut. Då kommer hästen att sätta ned bakbenen tidigare och skjuta på mer. Det innebär också att hasleden rätas ut. Detta leder till stress i den nedre delen av hasleden.

Om hästen har för mycket rörelse åt sidan i bäckenet så kommer höften att föras fram mer när hästen för fram det ena bakbenet mer. Hästen kommer då att sätta ned sina bakben för långt fram i förhållande till var den övre delen av bakbenen befinner sig. Detta kommer att ge upphov till stress i mitten av hasleden.

Den här typen av stress (belastning) leder sakta men säkert till skador i leden. Men det kan ta år innan hästen blir halt. Den felaktiga synkronisationen av bakbenens rörelser kommer inte bara att leda till skador, utan det kommer även att leda till sämre prestationer i hästen. Självklart så kommer hästen att känna av stressen i lederna och den kommer att skydda sig mot den genom att engagera sina bakben sämre.

Fjädrande trav

En häst ska ha en fjädrande trav (boancing). Om hästen har en flack trav så koordinerar den inte sina bakben korrekt. Det innebär att hästen med tiden kommer att bli halt.

Om hästen sänker sin bröstkorg så kommer fjädringen i bröstryggen, böjningen och rotationen att försämras. Det skapar en stelhet av hästen som hästen kompenserar genom en ökad lateral rörelse i bäckenet.


I piaff ska hästen faktiskt sätta bakbenen mindre långt inunder sig än vad den ska göra i samlad trav, av den enkla anledningen att piaffen inte innefattar någon framåtgående rörelse av hästens kropp. Om bakbenen är längre inunder hästen i piaffen så kommer den att ha en funktionellt rak hasled, vilket är skadligt för hästen.

Det är stor skillnad mellan att lära hästen en rörelse (såsom piaff) och att lära hästen den koordination som krävs för att utföra en rörelse.

Teori 3 – Long and law of physics

Halsmusklerna och nackligamentet

Splenius och Servical Spinalis Capitis går längs halsen ovanför halskotpelaren. Halskotpelaren kan självklart inte ändra längd. Däremot kan formen på halskotpelaren och halsen förändras. Hästens huvud hålls upp av de muskler i halsen som ligger ovanför halskotpelaren och gravitationen drar huvudet nedåt. När hästen sänker huvudet görs detta huvudsakligen av gravitationen istället för med muskelkraft.

Längs halsens överlinje går också nackligamentet som fäster i de första 4-5 halskotorna. När hästen går i en ”dressyrform” så används inte alls nackligamentet, utan det är helt och hållet musklerna som håller uppe huvudet och halsen. När hästen sänker huvudet så kommer nackligamentet att hjälpa till att hålla uppe huvudet. De övre halsmusklerna kommer fortfarande att göra en del av arbetet, men inte lika mycket som i en högre form. Musklerna ovanför halskotpelaren motverkar hela tiden gravitationen mer eller mindre. De slappnar aldrig av helt och hållet och stretchas aldrig ut helt, utan har alltid mer eller mindre kontraktion för att motverka gravitationen.

Nackligamentet är starkt mellan mankens tornutskott och C2, men väldigt svagt mellan C2 och nacken. Det innebär att det är väldigt lätt att förböja hästens nacke så att hästen går bakom lodplan.

Longissimus dorsi är inte en enda muskel som arbetar homogent. Istället är det ett stort antal muskler som arbetar i ett komplext system i takt med hästens rörelser. Alla dessa muskler kommer inte att kontraheras eller längas ut samtidigt. Istället kommer några av musklerna att kontraheras i ett visst moment av hästens rörelse medan andra kontraheras i ett annat moment. 

Vad händer när hästen går lång och låg?

Teorin att hästen genom att korta av underlinjen (med magmusklerna) ska kunna länga överlinjen fungerar enligt Jean Luc inte i praktiken. Musklerna kring hästens ryggrad (överlinjen) är väldigt kraftiga och magmusklerna är väldigt tunna och svaga. Det finns ingen chans att magmusklerna ska kunna länga hästens överlinje. Magmusklernas uppgift är istället att hålla inälvorna i buken på plats.

Gravitationen kommer att dra både hästens huvud och bröstkorgen nedåt. Seratusmuskulaturen motverkar gravitationen genom att hålla uppe bröstkorgen. Vi har alltså en uppåtriktad muskelkraft ungefär vid manken. Nackligamentet och ryggligamentet är egentligen samma ligament som går längs hela hästens överlinje. Det är mer elastiskt i halsen och mindre elastiskt ju längre bak man kommer (vävnaden i ligamentet är lite olika). Gravitationen som drar huvudet nedåt motverkas både av nackligamentet och musklerna ovanför halskotpelaren. Summan av dessa krafter kommer att gå bakåt genom halskotpelaren, vilket skapar en uppåtriktad kraft i bröstkotorna. Vertikalisationen av tornutskotten skapar en rotation. Detta ger en känsla av att manken lyfts, men det är egentligen en rotation av kotorna framåt som gör att tornutskotten vid manken vinklas mer framåt. Detta känns som att manken lyfts, men egentligen ökar belastningen på hästens framben.

Vetenskapen visar att när hästen går lång och låg så minskar rörligheten i ländkotorna. Det sker också viss minskning av rörligheten i de bakre bröstkotorna, men viss ökad rörlighet i de främre bröstkotorna. Den minskade rörligheten kompenserar hästen med att öka rörligheten i lumbosakralleden.

Genom historien har det varit många ”ridmästare” som har förespråkat att hästen ska ha huvudet högt för att minska belastningen på frambenen och engagera bakbenen. Lika många ”ridmästare” har förespråkat att man ska sänka hästens huvud (lång och låg) för att lyfta hästens rygg och engagera bakbenen. Ingen av dessa vägar bygger dock på vetenskap.

Varje häst har en optimal form

Jean Luc menar att hästen ska länga ut halsen, men den ska inte gå i en låg form. Exakt vilken huvudposition som är optimal beror på hur hästen är byggd. Är huvudet för högt så kan inte hästen använda nackligamentet för att motverka gravitationen. Är huvudet för lågt så sänks bröstkorgen och belastningen på frambenen ökar. Varje häst har alltså ett intervall inom vilket den kan motverka gravitationen med både nackligamentet och halsmusklerna.

Jean Luc menar alltså att det inte finns någon anledning att ha hästens huvud i en så hög position som Baucher, Fillis m.fl. förespråkar. Hästen kan aktivera halsmusklerna och använda nackligamentet med huvudet lite lägre (men inte lågt) och med lite längre hals.

Det finns alltså en halshållning som gör det lättare för hästen att lyfta bröstkorgen och koordinera ryggmusklerna korrekt. Hästen kommer att tala om för ryttaren vilken position detta är. Det är den position som hästen själv kommer att välja när den börjar koordinera sina ryggmuskler korrekt och lyfta sin bröstkorg. Om ryttaren försöker placera hästen i den form där den tror att hästen arbetar bättre än risken stor att man gissar fel.

När hästen arbetar korrekt så kommer den att bli bredare i bogpartiet. Det beror på att musklerna som lyfter hästens bröstkorg kommer att göra framdelen kraftigare och mer välmusklad.

Ridpass 1 – Volt med ställning utåt och inåt

Jag fick (liksom övriga deltagare) börja med att rida Valioso lite i skritt och trav. Jean Luc kom ihåg oss från kursen i Kalix i juli. Då var Valiosos huvudsakliga problem att han sänkte bröstkorgen, lämnade bakbenen bakom sig, förböjde halsen och reagerade på alla ryttarens hjälper med att flytta bogarna och bakdelen sidledes, så att han alltså hela tiden kastade sig mellan den ena och andra bogen. Nu tyckte Jean Luc att Valioso inte längre hade särskilt stora problem med sin bakdel. Emellanåt hade han problem att ta fram höger bakben, men Jean Luc var överens med mig om att det är en effekt av att han faller på en bog. Valioso har fortfarande en tendens till att försöka trycka sig över på ytter eller inner bog, men problemet är betydligt mindre än i somras. Det problem som nu är viktigast att ta itu med och åtgärda är att han står kvar för länge på sina framben. Det är detta som är orsaken till att han inte lyfter bröstkorgen tillräckligt och det är också detta som orsakar passtakten i skritten. Problemet är detsamma i trav, men där är ju takten ändå ren så det är nog därför som traven känns lättare än skritten. Det som istället händer i traven är att återfjädringen i frambenen är för liten.

Jean Luc ville att jag skulle angripa problemet genom en kombination av att jobba med min egen sits och hållning och att placera Valioso på ett sådant sätt på volten att placeringen hjälper honom att hitta rätt muskelkoordination i sin kropp.

När det gäller sitsen så har jag för mycket kontakt med rumpan i sadeln. Jag måste räta upp ryggraden mer och öppna bröstkorgen. Ländryggen kommer då lite bakåt, men jag får inte på samma gång sjunka ned med rumpan, utan jag ska istället föra höfterna lite framåt (men inte svanka). Jag ska också ha mer muskeltonus i ryggen, så att jag inte släpper fram så mycket rörelser i min ryggrad.

Den övning vi skulle jobba med var först en volt i skritt, där Valiosos hals skulle hållas så rak som möjligt. Med låren skulle jag se till att hans manke var helt vertikal och att han inte tryckte över sig på någon av bogarna. Jag skulle varken släppa fram någon rörelse åt sidan eller framåt-bakåt i min rygg. Stillheten i min rygg (muskeltonusen i ryggmusklerna) skulle sakta av skritten tills den var så långsam att det just så pass var en rörelse framåt. Det är viktigt att det är sitsen och inte handen som saktar av skritten. Den extremt långsamma skritten syftar till att hjälpa Valioso att koordinera sina ryggmuskler bättre. Det jag ska leta efter är ett läge där han börjar lyfta framdelen och bli längre i halsen. Jag lyckades hitta detta några gånger och kände då också att hans inre bakben mjuknade markant. Valioso kände också av förändringen och ville stanna direkt när det blev rätt. När jag fått ett par steg med bättre bärighet skulle jag ställa Valioso lite utåt och aktivera det bakben som var inåt i volten. Vi skulle alltså göra en övning i riktning mot förvänd sluta, men vi skulle göra betydligt mindre. Valioso skulle alltså vara i det närmaste rakställd och inte tvära mer än max en halv hovbredd. När han i den positionen hittade bärigheten (i riktigt långsam skritt – mycket långsammare än vad vi har använt hemma) så skulle jag ta upp honom i trav. Självklart så tappade vi då direkt bärigheten och Valioso försökte öka tvärningen och trycka över sig på ytterbogen. Jag skulle då bara göra samma arbete i trav som i skritt, men med lite mer energi. Det var viktigt att verkligen hålla Valiosos hals rak, även om han inte fick någon ställning och att hålla bogar och manke raka. När Valioso hittade bärigheten skulle jag byta böjning (så att han böjer sig inåt på volten). Jag skulle fortsätta trava med ”rätt” böjning på volten så många steg som han bibehåller bärigheten. När han föll ned med bröstkorgen skulle jag ställa honom utåt och aktivera ytter bakben (det som är mot mitten av volten) igen tills han hittade bärigheten igen och då byta tillbaka till rätt böjning. Kontraställningen på volten ska alltså korrigera Valioso och hjälpa honom att hitta bärigheten och sedan blir den rättvända böjningen som en belöning i så många steg som Valioso lyckas bibehålla bärigheten. Jean Luc var noga med att Valioso hela tiden höll huvudet högt (nacken som högsta punkten), men han ville att jag där skulle länga hans hals och ha väldigt lätt tygelkontakt.

Den här övningen påminner om en övning jag fick göra på kursen i somras, men nu har övningen ett annat fokus, vilket gör att jag tror vi kan få betydligt mer nytta av den.

Ridpass 2 – Diagonalsluta

Jag fick möjlighet att träna på övningen från första lektionen både på fredag kväll och tidigt på lördag morgon. I början av vårt första träningspass kändes det helt omöjligt att få rätt reaktion, men efter ett tag var det som att Valioso började förstå vad jag var ute efter, så då blev det betydligt enklare. När vi värmde upp inför lördagens lektion så jobbade vi också med den övningen och då gick det riktigt bra. Jean Luc såg nog det för han tyckte att vi direkt på lektionen skulle gå vidare med en övning för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg.

Den övning vi skulle använda för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg var diagonalslutan. Jag skulle dock inte göra den på det sätt som jag är van vid (med framdelen lite före bakdelen i rörelsen för att ytter bak ska gå i riktning mot hästens tyngdpunkt). Anledningen är att det då är svårt att få hästen att böja sig i bröstkorgen. Istället skulle vi göra övningen med hästens kropp parallell med väggen, med halsen så rak som möjligt och med väldigt lite rörelse åt sidan. Det är den position som bäst främjar böjningen i bröstkorgen.

Vi skulle göra en diagonalsluta från väggen till mittlinjen, en vändning, diagonalsluta tillbaka mot långsidan, vändning, diagonalsluta till mittlinjen etc. Jag skulle inte korrigera för mycket i själva diagonalslutan, utan om den blir dålig så gör jag ingen stor affär av det utan gör bara en vändning och ett nytt försök. Genom att fortsätta med samma övning i samma varv gång på gång ville Jean Luc att Valioso skulle börja tycka att det var ganska jobbigt och försöka fundera ut ett mer energibesparande sätt att göra övningen på.

Både för mig och för Valioso var det ganska svårt med omställningen till att göra diagonalslutan i en ny position. Det var väldigt lätt hänt att vi tog ett steg för mycket i vändningen och sedan inledde diagonalslutan i fel vinkel. När vi fick till den rätt så kände jag dock tydligt att det blev lättare att förbättra böjningen i bröstkorgen. Först gjorde vi övningen i skritt och därefter i trav. Vid några tillfällen blev faktiskt traven mer fjädrande än vanligt. I vänster varv kom dock problemet med att min inre underskänkel åker fram tillbaka, så Jean Luc var på mig flera gånger om att jag måste se till att hålla vänster skänkel i rätt position. Han menade att det var när mina höfter vinklades felaktigt som innerskänkeln åkte fram.

Ridpass 3 – Öppna

Jean Luc är skicklig på att upptäcka vad man har problem med. Han insåg ganska snabbt att ett av mina problem med Valioso är att det inte går att ställa honom inåt med tygeln, eftersom hans första reaktion hela tiden är att flytta huvudet ett par centimeter till insidan, vilket istället ger en förböjd hals. Enligt Jean Luc är det otroligt viktigt för hästens balans att halsen hålls rak. Han poängterade därför vikten av att jag inte låter Valioso böja halsen för mycket. Han är också den första instruktör jag har ridit för som inser att det inte är jag som med tygeln böjer Valiosos hals, utan det är Valioso som själv hela tiden väljer den positionen. Han beskrev det som att Valioso trycker ut ytterbogen en aning och det är vad som förflyttar huvudet till innersidan. När huvudet väl har förflyttats till innersidan så är det oerhört svårt att få kontroll över ytterbogen igen. Även en minimal förflyttning av huvudet är för mycket på Valioso. Jag måste därför hela tiden se till att hålla hans hals rak, även om det ibland innebär att han de facto ställer sig utåt (men jag får självklart inte hålla fast honom i den ställningen).

Under den tredje lektionen fick jag arbeta med att kontrollera Valiosos bogar och skapa böjning i hans kropp, utan att förstärka böjningen genom att lösgöra på innertygeln. Det var väldigt intressant, eftersom jag på det sättet kan komma ifrån problemet med att lyckas få en korrekt ställning. Om jag istället kan böja kroppen så blir inte ställningen något problem.

Den övning jag skulle använda för att skapa böjning i Valiosos kropp utan att ställa honom med tygeln var öppnan. Jag är ju van vid att böjningen är grunden för att kunna rida en bra öppna. När böjningen är bra är det lätt att rida en bra öppna. Det här blev därför ett helt nytt tänkt för mig. Även när jag tyckte att Valiosos hals var rak ville Jean Luc att jag skulle räta ut den ännu mer! Bogarna skulle jag sedan kontrollera med övre delen av mina lår. När han t.ex. ville trycka ut ytterbogen så skulle jag hålla emot med ytter lår. Det var dock viktigt att jag bara höll emot, istället för att trycka tillbaka. Annars blir effekten bara att hästen faller på den andra bogen. För att inte tappa kontrollen över ytter bak när böjningen är dålig skulle jag rida öppnan med väldigt lite tvärning, ungefär mitt emellan tagen framdel (shoulder fore) och öppna. Jean Luc förklarade att när böjningen blir bra så skapar den ett lyft i hästens rygg. Då skulle jag belöna genom att göra en volt tillbaka och byta varv. När Valioso börjar förstå hur han ska göra så är det dags att förlänga sträckorna med bärighet så att han får gå kvar i en bärig öppna några steg till innan han får byta varv.

Ryttarens sits

Jean Luc pratade en hel del om ryttarens sits, framför allt under lektionerna. Jag tänkte försöka summera de viktigaste delarna av sitsen här.

Först och främst betonar Jean Luc ryttarens placering i sadeln. Om ryttaren sitter för långt bak eller sitter bakåtlutad så kommer hon att trycka hästen framåt så att påskjutet ökar och hästen hamnar på framdelen. Om ryttaren istället sitter framåtlutad så kommer ryggen att tryckas bakåt, vilket även det placerar hästen på framdelen. Ryttaren ska istället sitta långt fram i sadeln, föra bäckenet framåt, men inte svanka utan istället eftersträva en ganska rak ryggrad.

Min sits ledde till ungefär följande korrigeringar av Jean Luc: Advance you pelvic, open your chest, straighten your back, bend your knees, don’t lower your heels, hold your calves towards the horse!

Det är viktigt att ryttaren bär upp sin egen kropp genom att aktivera sina stabiliseringsmuskler. Ryggraden ska alltså rätas ut och förlängas uppåt så att kotorna inte trycks direkt mot varandra utan istället hålls uppe av fascian. Bröstkorgen ska öppnas upp så att axlarna förs bakåt. Händerna ska hållas i en låg position och fingrarna ska vara mjuka så att kontakten med hästens mun blir mjuk.

Knäna ska böjas och man ska inte trampa ned hälarna för djupt i stigbyglarna, eftersom fötterna då trycks framåt. Istället ska båda underskänklarna föras något bakåt och båda vaderna ska ligga an mot hästens sidor.

Sitsen ska filtrera hästens rörelser, på så sätt att den är följsam med de rörelser som vi vill ha, men håller emot de rörelser som vi inte vill ha. Genom att spänna psoasmuskeln och de djupa magmusklerna kan ryttaren hålla emot rörelsen i ryggen från hästens påskjut och på så sätt motverka påskjutet och bromsa hästen. Den övre delen av låren kontrollerar hästens bogar och säkerställer att manken hela tiden är vertikal. Om hästen trycker ut en bog så ska alltså ryttaren inte följa med den rörelsen, utan ryttaren ska stanna kvar i en vertikal position mitt över hästen och hålla emot hästens tryck mot bogen med övre delen av låret. När hästen hittar balansen slappnar ryttaren av i låren. Det är viktigt att ryttaren hela tiden är avslappnad kring knäna. Det är alltså bara övre delen av låren som får hålla emot obalansen i hästens framdel. Nedre delen av låren ska hela tiden slappna av. Böja och svänga hästen gör man genom att vrida höfterna i den riktning som hästens kropp ska riktas mot. Det är viktigt att det bara är en vridning i höfterna, så att ryttaren inte lutar sin överkropp åt något håll. Även när man vrider höfterna så ska de fortsätta vara parallella och man ska hela tiden sitta med lika mycket vikt på båda sittbenen.

På motsvarande sätt ska underskänklarna styra hästens bakdel. Vaderna ska hela tiden ligga an mot hästens sida. Det har två syften. Dels så motverkar man spänningar när man inte tar bort och lägger till skänkeln. Sedan får man också mycket information om vad hästens bakben gör via vaderna. Om hästen trycker något av bakbenen åt sidan så känns det som ett tryck mot ryttarens vad. Ryttaren ska då öka trycket mot hästens sida med den vaden (utan att ta bort kontakten med den andra vaden) för att hålla emot bakdelen när den går snett. På samma sätt som med framdelen så är det viktigt att bara hålla emot istället för att trycka tillbaka hästen. Försöker man trycka tillbaka hästen så är risken stor att man istället trycker hästen åt det andra hållet. Det finns forskning som visar att hästen är känsligare i huden på sina sidor än vad vi är i våra fingertoppar. Man behöver därför inte använda mycket kraft från underskänklarna, utan man ska hela tiden eftersträva att kunna återföra hästen till balans med ett svagare tryck. Underskänklarna används dock inte bara för att föra hästens bakdel i balans, utan även för att minska bakbenens påskjut och öka deras framåtsvingning. Det gör man med ett litet tryck från båda vaderna samtidigt. Även här gäller det att inte trycka för mycket och att slappna av så fort hästen reagerar på trycket.

Den här ryttaren fick jobba mycket med att filtrera hästens rörelser med sin psoasmuskel i övergångarna mellan olika gångarter och att vid behov hålla emot bakbenens påskjut med vaderna. Hon har en ganska balanserad och funktionell sits. Möjligtvis håller hon händerna lite högt på den här bilden.

Read More

Clinic med Jean Luc Cornille 7-9 juli 2017

/ / /
Comments Closed


Presentation av Jean Luc Cornille

Jean Luc utbildades på Cadre Noir i Saumur. Där utgick träningen från tradition. De analyserade inte hästarnas rörelser och funderade inte riktigt över hur rörelserna utfördes. Forskningen om hästens rörelser fanns redan på den tiden (1970-talet), men man följde traditionen istället för att utgå från forskningen.

Jean Luc höll på med gymnastik i sin ungdom. Han hade problem med landningen efter volter och hans tränare försökte i två år att få honom att förbättra sina landningar, men utan resultat. Han träffade då en annan tränare som sa att problemet inte ligger i landningen. Landningen är en konsekvent av vad som händer i hoppet. I hoppet var han inte rak i ryggen och då går det inte att landa korrekt. När de istället korrigerade hoppet så försvann problemet i landningen. Det är detsamma i träningen av hästar. De flesta ägnar mycket tid till att försöka korrigera övningarna och utföra dem bättre, men de jobbar med symptom. Jean Luc vill istället utgå från vetenskapen om hästarnas rörelser, för när rörelserna är korrekta så blir övningarna enkla att utföra.

Jean Luc är väldigt påläst kring all forskning om hästens rörelsemekanik. Han deltar i en ”studiegrupp” bestående av sju personer. De läser varje dag vetenskapliga rapporter och delger varandra de som är av intresse för att utveckla träningen av hästar.

Med detta som utgångspunkt har Jean Luc sedan många år tillbaka drivit ett rehabcenter i USA där han rehabiliterar hästar som har sådana skador som annars ofta leder till att hästarna avlivas. Exempel på skador som han med stor framgång har rehabiliterat hästar från är strålbenshälta och kissing spines. I genomsnitt tränar han hästarna i tre månader för att ge dem ett nytt rörelsemönster och muskla om dem. Sedan måste förstås även hästens ägare utbildas för att inte de gamla problemen ska komma tillbaka.

Tradition eller vetenskap

Ridningen idag grundar sig enligt Jean Luc i stor utsträckning på tradition och felaktiga teorier. De gamla mästarna hade väldigt bra känsla. De kände hur hästarna arbetade och utifrån detta skapade de teorier om hästarnas rörelser. Teorierna byggde dels på deras känsla och dels på den kunskap man hade om hästens anatomi och biomekanik på den tiden (vilken var väldigt låg). Idag har vetenskapen kommit så mycket längre, så vi vet idag att de teorier som de gamla mästarna skapade inte stämmer. Deras känsla kan fortfarande ha varit korrekt och skapat en god ridning, men de förklarade vad som händer i hästen på ett felaktigt sätt.

Under 1900-talet har en mängd teorier om hur hästen använder sin kropp lagts fram. En sådan är t.ex. sträng och båge teorin, som i korthet innebär att hästen med sina magmuskler lyfter ryggen (underlinjen kortas av så att överlinjen längs ut och ryggen lyfts). Hästens rygg beskrivs också ibland som en valvbro som går mellan frambenen och bakbenen. Det har också skapats teorier om att hästens muskler ska stretchas genom arbete i en lång och låg form och teorier om hur hästens ryggrad ska svinga. Trots att det idag finns forskning som visar att alla dessa teorier är felaktiga, så fortsätter man att utbilda både hästar och ryttare utifrån dessa. Traditionen blir alltså viktigare än vetenskapen inom ridningen, vilket motverkar utveckling och förändring.

Hästar är intelligenta och försöker göra det som ryttaren ber den att göra. Om hästen är skev i ryggraden så kommer den att hitta ett sätt att genomföra de övningar som ryttaren ber om med en skev ryggrad. Men bakbenen kommer då att jobba ojämnt och bäckenet kommer att vara placerat snett åt det ena eller andra hållet. Det fungerar bra för hästen att arbeta så i ett par år och sedan blir hästen halt.

Krafter och motkrafter – Science of motion

Teorierna är ofta att det är magmusklerna som lyfter hästens rygg. Om man studerar hästens muskulatur så upptäcker man dock att ryggmusklerna är väldigt kraftiga och starka, medan magmusklerna är betydligt tunnare och svagare. Det innebär att magmusklerna inte har någon möjlighet att lyfta hästens rygg. Istället är det ryggmusklerna så måste göra detta arbete. För att förstå hur detta går till måste man förstå de krafter som inverkar på hästens kropp i alla rörelser.

Gravitationen drar hästen nedåt. När hästen sätter ned ett benpar så tar benen emot hästen och bromsar rörelsen. När benen är mer bakom hästen skjuter de ifrån och bakbenen skjuter då ifrån framåt och skjuter vikten över mot frambenen. Frambenen kompenserar detta genom att trycka ifrån uppåt. Det är alltså inte bakbenen som bär upp hästen. När hästen får en ryttare på ryggen så blir det för tungt för hästen att lyfta kroppen med frambenen. Detta kommer inte att underlättas av att man rider hästen fram till handen, eftersom sådana metoder medför att bakbenen skjuter över ännu mer vikt till frambenen. Det enda som kan hjälpa hästen att lyfta framdelen är ryggmusklerna.

Det kommer alltid i all rörelse att finnas en kraft som verkar i en riktning och ett motstånd som verkar i den motsatta riktningen. Hästens bakben skapar en kraft som går diagonalt framåt-uppåt, och musklerna mellan hästens ryggkotor skapar ett motstånd som verkar diagonalt nedåt-bakåt.

När höger bakben skjuter på så skapas en kraft som går diagonalt till vänster. Om det inte finns någon motkraft så kommer hästen att röra sig till vänster. Det som omvandlar den diagonala kraften från ett bakben till en rörelse framåt är de motverkande musklerna.

Hästen lagrar energi i senor och muskler i bakbenen under den ”mottagande” fasen i steget och under den påskjutande fasen i steget omvandlas den energin till en påskjutande kraft. Så fungerar både frambenen och bakbenen, men de krafter som skapas verkar i olika riktningar. Bakbenens påskjutande kraft verkar framåt och frambenens ”påskjutande” kraft verkar uppåt. Detta sätt att lagra och återanvända enerig medför att rörelserna blir väldigt energibesparande och hästar är faktiskt de djur i världen som med minst energi kan skapa maximal rörelse!

Bakbenen skapar en framåtgående (horisontell) kraft framåt. Hästens rygg ska omvandla 30 procent av denna kraft till en uppåtriktad kraft. Resterande kraft flyttar över vikt till frambenen, vilket skapar ett tryck nedåt på frambenen. Denna kraft lagrar energi i frambenens senor och skapar en uppåtriktad kraft (ungefär som en återfjädring) som både lyfter bröstryggen mellan frambenen och ger en högre frambensrörelse. Detta kommer inte att fungera om belastningen på frambenen blir för stor. Frambenen kan bara omvandla den nedåtgående kraften till en uppåtriktad kraft om belastningen på frambenen i det ögonblicket är maximalt 70 procent av hästens vikt. Om hästens rygg inte omvandlar delar av bakbenens framåtgående kraft (påskjut) till ett lyft så blir belastningen på frambenen för stor (över 70 procent) och då kan de inte skapa en uppåtriktad kraft.

De gamla mästarna visste inte detta. De beskriver istället teorin att hästarna sätter bakbenen långt inunder sig och rundar sin rygg så att bakbenen och ryggen tillsammans lyfter hästens framdel och skapar lätthet. Det känns så när man rider hästen, men det är i verkligheten inte detta som händer i hästens kropp.

Modern forskning visar att hästens ryggrad bara kan röra sig uppåt-nedåt totalt 53,1 mm. Det är en väldigt liten svingning. För ryttaren känns det ofta som att svingningen är betydligt större än så. Det beror på att det som ryttaren känner är summan av rörelsen i ryggraden och den uppåtriktade kraften från hästens ben. Kraften från hästens bakben ger en större rörelse än vad rörelserna i ryggraden gör.

Det centrala nervsystemet styr väldigt mycket av hästens rörelser. När hästen står stilla kopplas detta bort. De krafter som påverkar hästens muskler i rörelse finns inte heller när hästen står stilla. Den effekt man får i hästens muskler när hästen står stilla är därför helt annorlunda än den effekt man får när hästen rör sig. Det är därför omöjligt att analysera eller utbilda hästens kropp och muskulatur när hästen står still. Detta måste alltid göras i rörelse. Det är därför som Jean Luc använder beteckningen ”Science of motion”.

Modern forskning visar också att man inte kan länga ut (stretcha) hästens rygg. Ryggmusklernas uppgift är att skydda ryggraden mot för stora (skadliga) rörelser. Hästens bärighet handlar inte om geometri, det handlar om olika krafter som arbetar i olika riktning. När muskler är spända så finns det alltid en anledning till detta. Lösningen är inte att massera eller stretcha ut muskeln ifall man inte åtgärdar orsaken till att muskeln spänner sig. Muskler spänner sig för att försvara sig mot skadliga krafter. Om man kan identifiera den skadliga kraften och åtgärda den så finns det inte längre någon anledning för muskeln att spänna (försvara) sig.

Lateral böjning, rotation och rakriktning

Hästen måste gå rakt, men rakt finns inte. När hästen rör sina bakben så kommer ryggraden att böjas. Biomekaniskt finns inget rakt i hästen. Med rakt menar vi istället att hästen kommer att röra sig framåt såsom att den var i en korridor, men ryggraden måste få böja sig. Rakt är inte hur hästen ser ut, utan rakt är hur ryggraden fungerar.

Ryggraden kan ha en lateral böjning och en rotation. När hästen böjer dig lateralt till höger så roterar ryggraden också till höger (om det är korrekt). När rotationen är felaktig så roterar den utåt, bort från den laterala böjningen.

Det är vanligt att hästen har lätt för att rotera åt det ena hållet, men svårt att rotera åt det andra hållet. Ofta uppfattar man det som att hästen inte vill böja sig åt det ena hållet. Detta är dock inte ett beteendeproblem. Utan hästen försöker genom sitt beteende tala om att den har svårt att böja sig åt det ena hållet. Detsamma gäller med väldigt många av de s.k. beteendeproblem som vi upplever att vi har. I de allra flesta fall så är det ett sätt för hästen att tala om att den har ett fysiskt problem. Om man lyckas analysera hästens biomekanik och hjälpa hästen att lösa det fysiska problemet så försvinner beteendeproblemet.

Det lyft i hästens rygg som vi kan känna när vi rider är egentligen inte ett ”lyft” rakt upp av ryggen. Istället är det en effekt av den laterala böjningen och rotationen, som får hästen att lyfta och rotera den ena och andra sidan i takt med hästens rörelser.

Tanken med att hästen rör sig i en korridor är ett sätt att minska rörelserna åt sidorna, så att korridoren successivt kan bli smalare. Om vi kan minska den laterala böjningen så ökar rotationen. Det är ryttarens uppgift att skapa den korridor som hästen ska röra sig i. Jean Lucs metod för att skapa den korridoren är genom sitsen. Genom att sitta mitt över hästen, ta bort trycket från överskänklarna och knäna och istället hålla vaderna intill hästens kropp så känner man direkt i vaderna om hästen ökar eller minskar rörelserna åt sidan i sin kropp. Låren ska kontrollera hästens bogar och vaderna ska kontrollera hästens bakben, så att både bogarna och bakbenen ska hålla sig inom korridoren.

Ryttaren kan genom sin placering och genom att kontrollera sina egna rörelser stimulera hästen till att använda sina ryggmuskler på rätt sätt. Det är då viktigt att inte ha något stöd på bettet, för det gör att hästens rygg styvnar. Istället får man guida hästen till en bättre balans, vilket faktiskt gör det mer bekvämt för hästen. När hästen märker att det blir mer bekvämt så blir den mer intresserad av att följa den guidning som ryttaren ger. Blir det inte bekvämt för hästen så lyder den bara.

Hästarna kan redan utföra alla övningar. Men de ska inte göra dem utifrån tygeln och med spöt på bakbenen, utan de ska utföra dem utifrån kontrollen över ryggens rörelser. Det är väldigt viktigt att ryttaren inte gör för mycket, för det stör hästen. Om man t.ex. ska rida i passage så räcker det att ryttaren lägger till en minimal muskeltonus i magmusklerna. Gör man mer så stör man hästen.

Hästens bakben

Det är viktigt att förstå hur hästens bakben fungerar. Man kan engagera hästens bakben med spöt, men det leder i de flesta fall till problem och i förlängningen kan det uppstå förslitningsskador i knä, has mm. Om man engagerar bakbenen med spöt är det väldigt lätt att man skapar abnormala rörelser. Det är viktigt att bakbenens rörelser samverkar med rörelserna i hästens rygg för att undvika problem.

Skelettet i bakbenen består av väldigt många delar och alla olika ben i bakbenen kan röra sig lite i förhållande till varandra. Hasleden består till exempel egentligen av fyra olika leder. Alla onaturliga rörelser i bakbenen kan ge upphov till sneda belastningar i någon av bakbenens leder, med förslitningsskador som följd.

Strålbenshälta: När hästen lägger vikt på ett ben sjunker kotan och går sedan uppåt igen. Om hästen lägger för mycket vikt på benet så kan sänkningen av kotan bli för kraftig (överflexion). Då kommer den djupa böjsenan att sträckas för mycket och då skapas ett för stort tryck mot det strålbenet (navikulära benet). Det som då händer är att återskapandet av celler i strålbenet upphör, men cellerna i benet fortsätter att dö, vilket gör att strålbenet degenererar. Vanligtvis avlivar man sådana hästar. Om man kan hitta orsaken till översträckningen och åtgärda detta så kan man dock i de flesta fall rehabilitera hästar med strålbenshälta. Jean Luc har arbetat med att rehabilitera 20 hästar med strålbenshälta. 19 av dessa lyckades han rehabilitera. En av hästarna höll sig frisk i ridningen, men klarade inte av att ta med sig det nya rörelsemönstret till hagen så han blev halt av att gå i hage. Genom träningen höll han sig dock fräsch i sju år. Strålbenshälta är alltså en ridrelaterad skada.

Kotleden: Många hästar roterar kotan på det ena eller båda bakbenen en aning när de sätter ned hoven. Det kan bero på att hovarna inte är balanserade (att det inte är samma höjd på hovens ytter- och innersida) eller att hästens rörelser är felaktiga (t.ex. på grund av felaktig rotation). Om hästen lägger lite mer vikt på den ena bogen så kommer det att skapa en vridning av kotan på det ena bakbenet.

Hasleden: Hasleden är en väldigt komplicerat uppbyggd led som består av ett flertal ben med rörlighet emellan. När hästen sätter ned ett bakben sker faktiskt en svag rotation i leden, först i den ena riktningen och sedan i den andra. De två lägre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med kotleden medan de två övre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med knäleden. Om rotationen i hasleden är felaktig så fungerar inte denna synkronisering, vilket med tiden skapar artrit. Om hästen ha vikten på framdelen och står kvar på frambenen tills de är långt inunder kroppen så måste hästen sätta ned bakbenen för tidigt (för att frambenen är i vägen för bakbenen). Den nedre delen av hästens bakben är då för långt bak i förhållande till den övre delen av bakbenen, vilket ger upphov till problem (artrit) i hasleden. Är det detta som är spatt? Denna förändring i hasleden har alltså med hästens biomekanik att göra. 

Knäleden: När knät förs framåt så svingar lårbenet framåt men roterar också en aning inåt. När lårbenet sedan förs bakåt så roterar det tillbaka utåt. Om inte hästens bäcken sviktar nedåt så måste det kompenseras med en ökad rotation i lårbenet. När det händer blir belastningen i knät felaktig.

Om hästens ryggrad och bakben inte rör sig synkroniserat så kan flera olika felaktigheter i bakbenens rörelser uppstå, vilket ger upphov till felaktiga belastningar i lederna. Det är av den anledningen som man måste engagera bakbenen via hästens ryggrad istället för att göra det med hjälp av toucheringar med spöt.

Piaff och andra samlande övningar

I en ”vanlig” rörelse framåt används bakbenen till 45 procent till att ta emot hästen. I piaff används bakbenen till 82 procent till att ta emot hästen. Det håller vikten borta från frambenen och frambenen kan då lättare lyfta kroppen. Frambenen används i piaff till 80 procent till att lyfta kroppen och frambenen. Om man driver på bakbenen med spöt i piaffen så ökar man bakbenens påskjut, istället för att öka bakbenens ”mothållande” kraft (decelleration). Det medför att hästen skjuter över mer vikt på frambenen och då är det inte längre en piaff. Hästen kompenserar oftast det med att ta frambenen mer bakåt.

Vad är det då egentligen som lyfter hästens framben i piaffen? När ett framben sätts ned så lagras energi i senorna i frambenet och det ”trycker” upp frambenet. Det är en slags katapulteffekt! Om hästen har för mycket vikt på frambenen i piaffen (mer än 70 procent) så kommer denna lagring av energi inte att fungera.

Det är ryggraden som ska synkronisera fram- och bakbenen så att de arbetar tillsammans. I piaffen ska hästen inte sätta ned bakbenen för långt inunder sig. Piaff är en travrörelse och då ska bakbenen också lagra energi i senorna, vilket skapar en lyftkraft i ryggraden. Bakbenen fungerar ungefär som en studsboll. Om hästen sätter bakbenen längre inunder sig i piaffen (sätter sig) så kommer bakbenen inte längre att fungera så. Det som gör att hästen ökar vikten på bakbenen i piaffen är att den fas av steget då hästen tar emot sig med bakbenen och lagrar energi (decellerationen) förlängs. Om man toucherar på bakbenen så förstärker man istället påskjutet (vilket flyttar vikten till frambenen och gör att hästen lyfter rumpan i piaffen). Istället ska man be hästen lyfta sin rygg (genom att lära hästen att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen) och sedan be om mer. Hästen inser att den inte kan lyfta ryggen mer och får då fundera ut att de istället ska använda bakbenen mer.

Jean Luc tycker inte att man ska jobba med övningar som terre-á-terre och spansk skritt, eftersom hästen då kontraherar ryggmusklerna.


Varje ekipage fick börja med att visa lite skritt, trav och galopp med sin häst. Sedan redogjorde Jean Luc för vilka problem i hästens rörelsemekanik han såg och hur de skulle bära sig åt för att försöka lösa dessa. Jean Luc har ett otroligt öga för att se nyanser i hästarnas rörelser. De flesta hästarna hade problem med bakbensaktiviteten, såsom att de lämnade bakbenen bakom sig, hade för mycket påskjut med bakbenen eller blev för platta i korset. Han kunde dock i samtliga av dessa fall konstatera att problemen inte bara fanns i bakbenen, utan det fanns motsvarande problem i hästarnas framdelar. Där kunde problemen vara att en häst stod kvar för länge med frambenen inunder sig, en annan häst krullade ihop halsen bakom handen, ytterligare en gick över handen och reagerade på alla hjälper med att trycka nosen framåt och uppåt och en annan hade i och för sig huvudet i lodplan men drog ihop halsen så att ryggen blev låst. För samtliga hästar låg den viktigaste delen av lösningen i att lära hästen att lyfta sin rygg och att lyfta upp bröstkorgen mer mellan frambenen. Han pratade också om att den bakre delen av halsen skulle lyftas upp mer.

Detta kändes väldigt bra för mig, i och med att jag fokuserar så mycket på att få hästarna att reagera uppåt i ryggen, lyfta bröstkorgen mer mellan frambenen och att välva den bakre delen av halsen vilket i princip är detsamma som att lyfta upp den bakre delen av halsen. Den väg jag har använt för att komma dit skiljer sig dock en del från den väg som Jean Luc använder, vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag fokuserar mycket på att drivningen ska ge en längning av halsen, vilket man lättast lär ut i en lång och låg form. Sedan kan man ta upp hästen i en högre form och driva den fram till handen så att manken, pannan och den yttre bogen förs framåt. Jean Luc pratade aldrig om denna stretching framåt, utan han fokuserade helt och hållet på att hästen skulle lära sig att omvandla bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft i bröstryggen. Det var dock tydligt att han eftersträvade precis samma resultat som jag, där hästen lyfter bröstryggen och länger ut och välver halsen utan att bli djup. Skillnaden låg både i vilka detaljer han fokuserar mest på och vilka verktyg han använder för att komma dit. Jag tror också att Jean Lucs resultat blir en häst som själv tar ett större ansvar för sin bärighet. Jean Luc driver inte hästen fram till handen, utan han jobbar istället huvudsakligen utifrån sitsen och med hjälp av olika övningar som öppna, piruetter, diagonalsluta och förvänd sluta på volt för att få hästen att slappna av och lyfta bröstryggen i en bärig form. Jean Luc använder sig också av delvis lite olika metoder för att skapa bärighet i olika gångarter.

Jean Luc rider hela tiden med kontakt med hästens mun. Han är dock väldigt noga med att man inte ska ge en massa hjälper genom bettet (eller genom indirekta tygeltag). Börjar man ge hästen signaler genom handen så kommer hästens fokus att hamna i munnen och om hästen ska lära sig att bli självbärig över ryggen så måste fokus ligga i hästens rygg. Det blir därför där som hjälperna ska komma istället för i munnen. Bettet ska egentligen bara fungera som en sensor som talar om för ryttaren vad ryggen gör!


För att skapa bärighet i skritt så saktar Jean Luc av hästen till en extremt långsam skritt för att minska det påskjut som trycker hästens vikt över till frambenen och för att hästen ska få tid att koordinera sig och fundera över hur den själv kan lösa den uppgift som ryttaren ställer den inför. På så sätt lämnar han över ett större ansvar till hästen, vilket med tiden borde leda till större stabilitet. Det som är viktigt för att metoden ska fungera är dels att man lyckas hålla manken vertikal (så att den inte får en utåtrotation) och hästens bogar och bakben inom den ”korridor” som ska fungera som en ram för hästen och dels att allt fokus hamnar på hästens rygg och inte i hästens mun. Det är ju med hjälp av ryggen som hästen ska lära sig att lösa uppgiften.

För att undvika att fokus flyttas till munnen så får ryttaren inte korrigera hästens bogar med tyglarna eller styra hästen med tyglarna. Det man får göra med tyglarna är att placera hästens huvud framför hästens kropp (så att halsen blir rak). Sedan är det sitsens uppgift att hålla manken vertikal och att hålla hästen borta från höger respektive vänster bog. Det innebär inte att man börjar korrigera bogarna med skänklarna. När en bog trycks ut åt sidan så får det direkt en effekt i hästens bröstkorg. Det är där ryttaren ska gå in och korrigera (trycka tillbaka bröstkorgen) med sina lår. På motsvarande sätt ska vaderna hela tiden ligga intill hästen, för att ryttaren direkt ska känna när ett bakben faller ur ramen (korridoren). Då ska ryttaren trycka tillbaka det med vaden. Jean Luc jobbar inte med att knacka med skänklarna (och han använder aldrig sporrar), utan han jobbar bara med att öka och minska trycket från vaden mot hästens sida.

I och med att fokus ska ligga i hästens rygg så måste man också i skritt kunna bromsa upp hästen med sitsen, istället för att ta förhållningar på tygeln. Metoden för detta är dels att hålla kvar en stillhet i sitsen (så att man inte följer med i alla rörelser framåt, bakåt och åt sidorna som hästen har i sin rygg) och dels att ”elevera” sin sits genom att aktivera psoas och de djupa magmusklerna och öppna upp bröstkorgen. Tyngdpunkten ska inte föras bakåt. Det är därför som psoasmusklerna måste mötas upp med de djupa magmusklerna, så att ryggraden hålls rak och balanserad. Istället ska ryggraden med hjälp av de djupa stabiliseringsmusklerna förlängas uppåt.


Grundprincipen med att hålla hästen inom en korridor är densamma i trav som i skritt och ryttaren ska på samma sätt hålla manken vertikal med sitsen, hålla kvar bogarna i korridoren med låren, hålla bakbenen kvar i korridoren med vaderna och styra hästen med vridningar i bäckenet. Skillnaden jämfört med skritten är att Jean Luc i trav inte bromsar hästen till balans, utan istället trycker han fram bakbenen för att få en riktig trav. Det gäller alltså att hålla hästen i korridoren och sedan med ett tryck med vaderna få hästens bakben att svinga fram mer så att påskjutet från bakbenen minskar och hästen börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen och traven blir mjukare och mer bekväm att sitta i. När man trycker fram hästens bakben med vaderna så ska  hästen inte springa fortare (alltså öka takten), utan det är steget som ska längas.


I skritt och trav arbetar Jean Luc med att i gångarten successivt försöka få korridoren smalare och få mer lyft i ryggen så att gångarten blir bättre och bättre. Så arbetar han inte med galoppen. Där är istället principen att man fattar galopp ur en skritt där hästen håller manken vertikal och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Sedan låter man hästen galoppera så många språng som den (utan en massa inverkningar från ryttaren) lyckas hålla kvar bärigheten. Direkt den tappar bärigheten brytare man av, skapar ny bärighet i skritt och fattar ny galopp. I galoppen arbetar inte Jean Luc med att korrigera manken och bogarna med sitsen, utan det ska vara på plats när hästen fattar galopp och sedan får hästen bara galoppera så många språng som den lyckas bibehålla detta (vinklas manken fel eller trycks en bog ut så försvinner ju bärigheten direkt). Däremot kan man behöva lägga på ett tryck med vaderna för att stötta hästen i galoppen. Man får inte trycka hästen framåt med sitsen i galopp, utan rörelsen i sitsen ska ske uppåt. I det ögonblick då man vanligtvis vill trycka framåt ska man istället bara genom att aktivera psoas och magmusklerna ”suga” sitsen lite uppåt.

Exempel 1 – Lyfta bröstryggen med sitsen och med hjälp av piruetter och diagonalsluta

Den första hästen var en arab som har ett väldigt platt kors. Jean Luc ville att hästen skulle vinkla sitt bäcken aningen mer och lyfta upp bröstkorgen lite mellan frambenen. Hästen hade också en tendens att stå kvar på frambenen tills de är lite för långt inunder honom. Det första Jean Luc ville att de skulle göra var att skritta väldigt sakta helt rakt (utan någon böjning). Ryttaren skulle placera sig precis mitt i sadeln med överkroppen precis mitt över sittbenen och fötterna precis mitt under sittbenen. Hon skulle med sin sits försöka minska rörelserna i hästens rygg (hon skulle alltså inte följa med i rörelserna, utan bli lite trögrörlig). Bäckenet skulle hon hålla helt rakt mitt över hästen, för om hon i varje steg rör bäckenet till höger och vänster så kommer hästens rörelser åt sidorna att öka. Tyglarna ska inverka så lite som möjligt och egentligen bara hålla huvudet mitt framför hästens kropp. Genom att minska rörelserna ska hon försöka sakta ned skritten tills den är extremt långsam. Syftet med detta är att hästen i ett väldigt långsamt tempo ska upptäcka hur den ska använda musklerna i ryggen.

En annan övning de fick jobba med för att ryttaren skulle lära sig att känna vilket håll hästen tryckte olika kroppsdelar åt var piruetter. Ryttaren skulle då vända hästen inåt med sitt bäcken. Med ytter skänkel skulle hon flytta hästens yttre bakben inunder honom och därefter vända framdelen inåt. Det är viktigt att hon i den övningen sitter kvar jämnt på båda sittbenen, så att hästen inte trycker ut henne på yttersidan. Effekten av övningen ska bli att hästen böjer sig runt ryttarens inre skänkel. Hon fick göra detta både i skritt och trav. Ett av problemen hon stötte på var att hästen hela tiden sänkte sitt huvud för mycket och drog in nosen. Då styvar den sig i kroppen och kan inte forma sig korrekt. Den måste ha huvudet högre (inte gå bakom handen), hålla halsen rakare och böja sig mer i bröstryggen.

Jean Luc tyckte att ett effektivt sätt att få den hästen att lyfta bröstryggen var att växla mellan piruett och diagonalsluta. I en diagonalsluta ska bakdelen vara parallell med staketet och hästen ska böja bröstryggen, vilket gör att framdelen kommer framför bakdelen. Man ska alltså inte tvära för mycket i diagonalslutan, för då skapas inget lyft i bröstryggen. Med andra ord rider Jean Luc diagonalslutor på precis samma sätt som vi gör inom den akademiska ridkonsten.

Exempel 2 – Lösgöra hästen med hjälp av förvänd sluta på volten

Den andra hästen var en knabstrupper som hela tiden ville gå över handen. Jean Luc konstaterade att hästen reagerade på ryttarens hjälper med att ta nosen framåt-uppåt. Då får inte ryttaren tillgång till hästens rygg. Innan ryttaren kan börja komma åt rotationen så måste hon lösa det problemet. Ryttaren skulle försöka lösa detta genom att gå på en volt till vänster med halsen rak men hästen ställd till höger (alltså utåtställd). Samtidigt som hon ska försöka hindra hästen från att falla höger-vänster med bogarna ska hon med vänster skänkel sätta hästens vänstra bakben på samma linje som höger fram. Det resultat som Jean Luc vill få är att hästen börjar lyfta bröstryggen mer mellan frambenen. Det Jean Luc vill att hästen ska göra är alltså en förvänd sluta. Om hästen trycker höger bog till höger (alltså inte böjer sig runt höger skänkel) så ska hon kontrollera det med höger lår (så att hon får en böjning av bröstryggen till höger och så att frambenen håller sig på voltspåret). Ryttaren fick göra detta i både skritt och trav. Hon måste hela tiden hålla händerna stadiga, framför allt i traven. Hon ska fortsätta tills hon känner att hästen blir mjuk i handen och mjuk i ryggen. När hästen börjar lyfta den bakre delen av halsen så ger han ryttaren nacken och blir mjuk i handen. Det är viktigt att ryttaren lyckas hålla frambenen på samma voltspår hela tiden, för om hästen får falla ut från volten så kommer den att falla med framdelen istället för att lyfta framdelen.

Nästa övning var att börja med en förvänd sluta på volten. Hon ska då gå väldigt långsamt tills hästen lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen och blir mjuk i handen. Då ska hon gå över i en vänster öppna parallellt med långsidan (hon ska alltså bibehålla samma bärande bakben, men byta böjning och rörelseriktning). När hästen börjar lyfta sig blir också rotationen korrekt, så då slutar hästen trycka över ryttaren till yttersidan.

Exempel 3 –  Länga hästens hals

Det här är en arab som hela tiden vill sätta det högra bakbenet åt sidan och som gärna kortar av halsen. Ryttaren fick börja med att rida hästen rakställd på en rak linje och med låren hålla bogarna på linjen och med vaderna hålla bakbenen på linjen. Hon fick först rida i mellanskritt och sedan med sitsen (genom att lyfta psoasmuskeln) samla hästen och gå långsammare. Hon fick sedan rida på en ganska liten volt i väldigt långsam skritt och på samma sätt som på det raka spåret hålla hästens bogar och bakben inom korridoren. Hon ska hela tiden eftersträva att få en längre hals. När hon känner att han är redo att länga halsen ska hon alltså länga tyglarna.

Även om Jean Luc inte arbetar hästarna långa och låga så vill han att de ska ha en lång hals. Det blev väldigt tydligt med den här hästen, där hästen drar ihop halsen lite och då låser bröstryggen. För att hästen ska kunna böja sig så måste den först länga ut halsen så att den låser upp bröstryggen.

För att länga ut halsen mer fick ryttaren (fortfarande på en volt) trava och driva med inner vad varje gång inner bak är i luften. När hästen börjar länga halsen ska hon länga tygeln. Hon får dock problemet att hästen ökar farten istället för att länga ut steget och länga halsen. Hon kan korrigera detta genom att minska volten för att få hästen att minska tempot. Hon ska trycka med inner vad tills hästen börjar länga steget och länga halsen. Då ska hon direkt upphöra, så att hästen förstår att den ska länga sig när hon trycker med vaden. När hästen bromsar upp traven och länger steget en aning så ska hon byta volt.

Även när hästen börjar länga sig en aning så skjuter den inte ifrån uppåt med sin framdel. Nästa steg med den hästen är därför att jobba med detta. Hon fick börja med att försöka lösa detta genom att rida en förvänd sluta på volten och från den gå till en piruett inåt (alltså byta böjning) och från piruetten gå in i en förvänd sluta på en volt åt andra hållet (alltså hålla kvar böjningen, men byta rörelseriktning). Direkt hästen svarar med eftergift på en av övningarna byter hon övning och hon ska liksom tidigare hela tiden försöka länga ut halsen (alltså länga tyglarna när hästen erbjuder en längre hals).

Exempel 4 – Använda tagen framdel för att få böjning (rotation)

Jean Luc använder gärna tagen framdel (shoulder fore) för att hjälpa hästen att få rätt rotation. Hästen är i den övningen så rak att det inte är någon risk att man förböjer halsen och trycker ut hästen på ytterbogen (= hästen roterar utåt), men man får den ändå mjuk i innersidan. När hästen är rak men mjuk i innersidan är det lättast att hitta rätt rotation. Den laterala böjningen är i det här sammanhanget egentligen helt ointressant. Det är rotationen som är syftet med övningen.

En av hästarna hade svårt att böja sig i bröstryggen och svårt att ställa sig inåt. Den ville bara trycka ganaschen inåt istället för att ställa sig. Istället för att rida den hästen böjd på en volt fick ryttaren rida den rak med tagen framdel några meter, sedan vända inåt, rida rakt, vända inåt etc, så att volten förvandlas till en hexagon där hästen på alla raka linjer går med tagen framdel. Utför man det riktigt väl så ska man lägga in vändningarna där hästen roterar inåt och börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Samma ekipage fick i trav växla mellan tagen framdel och öppna längs långsidan för att få hästen att länga ut steget. Rotationen (och steglängden) blev egentligen bättre i tagen framdel, men hästen försvarade sig då genom att öka farten (istället för att länga steget). Varje gång den ökade farten fick ryttaren korrigera det genom att ta in hästen i en öppna och när hästen lugnade steget fick hon gå tillbaka till en tagen framdel. Om hästen istället föll på framdelen så fick hon gå tillbaka  till hexagonen för att hitta tillbaka till lyftet i bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Exempel 5 – Växla mellan långsam skritt och energisk trav

För att hjälpa hästen att länga steget i trav istället för att bara springa fortare så kan man växla mellan att med sitsen skapa ett lyft i bröstryggen och den bakre delen av halsen i en väldigt långsam skritt och ur detta med vaderna trycka fram hästen i en energisk (men inte springig) trav. Man ska då bara trava så lång bit som hästen bibehåller lyftet i framdelen. Sedan bryter man av till skritt igen och återskapar bärigheten innan man åter trycker fram hästen i trav. Detta blir lite som en variant av att samla och länga hästen i traven, men genom att ta samlingen i skritt istället för i trav så blir det lättare att skapa lyftet i hästens bröstrygg.

Exempel 6 – Arbete vid handen

Ett par hästar arbetades vid handen. Jean Lucs metod för arbete vid handen är att hålla båda tyglarna i en hand och går parallellt med hästen bredvid hästens framben. Handen hålls mitt på manken och man tar ett stöd mot manken. Man kan då påverka bogarna genom att trycka mankens tornutskott en aning utåt eller inåt för att korrigera när hästen trycker en bog åt sidan. Hästen som arbetades sköt på mot handen. Istället för att skapa en dragkamp ville Jean Luc att detta skulle lösas dels genom att placera hästen i en piruett (i det här fallet bort från en, så att man står på hästens utsida) och dels genom att ta ett tydligt stöd med handen i manken. När hästen drar i tygeln så kommer den då bara att dra sig själv i manken. När hästen drar i tyglarna tar man in den i en piruett och när man får lätthet så går man på en rak linje. Om hästen åter börjar dra så går man in i en piruett igen. För att röra sig i perfekt harmoni med hästen så ska man helst gå i samma takt som hästens framben.

På samma sätt som i ridningen får man börja med en väldigt långsam skritt, tills hästen börjar lyfta ryggen och hittar lättheten. När man hittar lättheten på rakt spår är nästa steg att vända (t.ex. för att gå in på medellinjen eller för att gå in på en volt). Man ska då INTE ta i innertygeln, utan man ska med tygelhanden föra hästens tornutskott in i vändningen så att hästen vänder med rotation.

Min första lektion – Lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen i skritt

Jag fick liksom övriga ekipage börja med att visa Valioso i skritt, trav och galopp. Jean Luc upptäckte genast att Valioso sätter ned sina bakhovar med tån lite utåt och med hovens innersida först. Han sa att det är något som hovslagaren måste justera, men det räcker inte med att justera hovarna. Man måste även lära hästen ett bättre sätt att använda sina bakben och sitt bäcken på för att han ska kunna sätta ned hovarna rakare. När han tittade på Valiosos rörelser så konstaterade han att Valioso skjuter på för mycket med sina bakben och han klarar inte av att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen. Han måste alltså lära sig att lyfta sin rygg. Detta är ju inte precis någon nyhet för mig, utan det är precis det som vi har kämpat med i många år. Jag har provat många olika metoder för att komma åt problemet, men det känns som att vi större delen av tiden bara går runt problemet. Dessutom räcker det att Valioso gör ett minimalt fel (t.ex. tar en bog en centimeter för mycket inåt eller utåt) för att lyftet i ryggen ska utebli. Jag bad därför Jean Luc att prova rida Valioso, så att han kan känna vilken väg som är bäst att gå för att komma åt problemet.

Jean Luc red Valioso i extremt långsam skritt. Han satt helt lodrätt utan att släppa fram några stora rörelser genom sin kropp. Han red Valioso i en ganska hög form, med nacken som högsta punkt och bekymrade sig inte om att halsen blev kort och underhalsen kom fram. Istället satt han bara kvar i position och inväntade rätt reaktion i Valiosos rygg. För att hjälpa Valioso placerade han honom i en ganska svag öppna (ca 35 grader i höger varv och ca 45 grader men med helt rak hals i vänster varv). Precis som jag är van vid så kände han att Valioso hela tiden växlade mellan att trycka lite med inner och ytter bog. Så fort man korrigerar en bog så flyttas alltså problemet till den andra bogen. Han lät inte de bogrörelserna trycka hans sits åt sidan utan satt bara kvar i en mellanposition. Till sist insåg Valioso att lösningen inte var att trycka bogarna åt sidan och då kom lyftet i ryggen, vilket ledde till att bakbenen kom betydligt längre inunder honom under några steg. Då försökte Jean Luc föra in Valioso på en volt, men då föll han på bogarna igen.

Sedan var det min tur att prova att få samma reaktion i Valioso. Jean Luc började med att räta upp min kropp. Jag skulle sitta längre fram i sadeln och ta underskänklarna betydligt längre bak (vilket inte är någon nyhet, utan det är ett gammalt problem som jag fortfarande kämpar med…). Jag skulle också räta ut ryggraden mer och länga ut den genom att aktivera psoas men utan att ta svanken mer bakåt. Det var väldigt svårt både att hitta rätt position och att bibehålla rätt position när Valioso vill trycka omkring mig i sadeln. Jag kände också hur viktigt det var att Valioso gick riktigt långsamt för att det över huvud taget skulle bli möjligt för honom att reagera uppåt i ryggen. Jag hann bara fått rätt reaktion två steg innan lektionen var slut, men jag hade sådan tur att det var en kort rast mellan mig och nästa häst så jag kunde öva själv en stund. Jag tyckte då att jag fick en bra reaktion i båda varven, men det kändes lite för enkelt, så jag är inte säker på att det var rätt.

På fredag kväll och på lördag morgon red jag själv för att träna mig på att kunna guida Valioso rätt och för att Valioso skulle få träna sig på att ge rätt reaktioner. Åsa Johansson hjälpte mig otroligt bra genom att påminna mig om alla mina kroppsdelar som vill placera sig fel! Jag blev förvånad över hur snabbt Valioso började förstå vad jag menade. Han blev då längre längst bak i halsen och tog manken och ytterbogen framåt, precis de reaktioner som jag har kämpat med genom att rida bakbenen fram mot handen. Men nu kändes det faktiskt lite stadigare och det kändes som att Valioso gjorde detta lite mer på frivillig väg. En skillnad som Jean Luc gör jämfört med vad jag har gjort tidigare är (förutom drivningen) att jag har korrigerat bogarna med tyglarna medan Jean Luc korrigerar bogarna med låren. Bent Branderup är ju väldigt hård med att man inte får styra frambenen med skänklarna, men det är inte det som Jean Luc gör. Istället använder han sätet (låren) för att via hästens bröstkorg hindra hästen från att trycka sig på den ena eller andra bogen. Så fort som hästen trycker ut en bog så känner ju ryttaren detta i sitsen genom att bröstkorgen trycks ut åt den sidan. Genom att inte följa med ut med sitsen kan Jean Luc hindra hästen från att trycka bogen åt sidan. Fördelen med den metoden jämfört med att korrigera bogarna med tyglarna är att det inte finns något som kortar av hästens hals. Det problem jag har haft med Valioso har nog varit just detta. Hans bogar har varit så instabila och så fort jag korrigera en bog så flyttar han trycket till den andra bogen, så jag kan sitta och bolla hans bogar mellan tyglarna utan att någonsin lyckas placera honom precis mitt emellan (i balans). Och det är bara när han är precis mitt emellan som det skapas ett lyft i bröstryggen (annars håller han ju kvar vikten på det framben som han för tillfället stödjer sig på). Min lösning på detta har varit att med tyglarna korrigera båda bogarna samtidigt. Problemet har varit att Valioso då börjar med att korta av halsen så att hans problem ökar. Då har jag hållit kvar svagt i tyglarna och lyft lite samtidigt som jag med skänklarna har drivit honom framåt. Jag har då kunnat få rätt reaktion, så att han har börjat lyfta ryggen och sträcka sig framåt. Men jag har aldrig fått någon stabilitet eftersom varje korrigering först har skapat en avkortning innan jag har fått rätt reaktion. Med den här metoden (där sitsen tar över tyglarnas uppgift) så finns det ingen avkortande kraft, så då undviker jag det problemet. Jag tror därför att det här kan vara den förändring vi behöver för att kunna hitta stabilitet och äntligen utvecklas mer!

Min andra lektion – Lyfta bröstryggen och svinga fram bakbenen i trav

Den här lektionen jobbade vi mycket med traven. Jean Luc ville att Valioso skulle länga ut sitt steg och trycka ifrån uppåt med sina framben. Traven blir då ”återfjädrande” (bouncing) med stuns i.

För att komma till den reaktionen fick vi börja med att rida förvänd sluta på volt. Jag skulle hålla Valiosos hals i princip helt rak och en minimal ställning utåt på en volt och med sitsen se till att hålla manken helt vertikal (så att han inte roterar utåt). När manken var helt rak skulle jag aktivera ytter bak (det bakben som är inåt i volten) och placera Valioso i en svag förvänd sluta. Böjningen skulle komma från placeringen av ytter bak. När hästen börjar fundera på att länga steget (manken börjar komma en aning framåt) så skulle jag byta böjning och bara fortsätta på volten. För att få den effekten räcker det inte att bara placera hästen i en förvänd sluta, utan jag skulle trycka hästens bakben mer framåt med vaderna (lägga ett tryck mot hästens sidor för att länga steget). Detta gav inte särskilt stor effekt på Valioso (på grund av att jag inte lyckades hålla manken helt vertikal med sitsen). När jag bytte böjning ville Valioso mest bara trycka ut sig på ytterbogen istället för att lyfta bröstryggen över sina framben. Vi fick därför ändra övningen lite. Förvänd sluta på volt var fortfarande utgångspunkten och när hästen började tänka rätt skulle jag byta böjning och gå in i en diagonalsluta (om jag börjar med en höger sluta på en volt till vänster så skulle jag alltså gå vidare till en diagonalsluta till vänster och sedan gå in i en vänster sluta på en volt till höger). Detta gav lite bättre effekt på Valioso. Jag skulle på samma sätt som på volten trycka bakbenen ganska mycket framåt med vaderna i diagonalslutan.

Avslutningsvis fick jag prova ytterligare en variant. Jag började med förvänd sluta och diagonalsluta och när hästen kändes redo i den förvända slutan så gick jag in i en tagen framdel (shoulder fore) parallellt med långsidan. Det innebär alltså att jag fick byta böjning och gå in i en tagen framdel.

Jean Luc var nöjd med min ridning och tyckte att jag var duktig på att känna när det var rätt ögonblick att byta övning. Själv tyckte jag dock att min ridning kändes lite hafsig och att vi aldrig riktigt kom till det resultat som jag hade velat ha. Det kändes mycket bättre på morgonen när jag tränade med Åsas hjälp. Då hade jag hästen mycket bättre i min sits och han sökte sig fram till en eftergiven hand.

Min tredje lektion – Lyfta bröstryggen och bära sig i galopp

Vid min tredje lektion bad jag Jean Luc om hjälp med hur jag ska kunna förbättra Valiosos galopp. Jag är ju (utifrån den akademiska ridkonsten) van vid inställningen att hästen först ska lära sig ett korrekt rörelsemönster i skritt och sedan i trav och först när den har blivit stark i detta är den redo att göra detsamma i galopp. Så arbetar dock inte Jean Luc, så han hade ingenting emot att vi började jobba med galoppen, trots att vi inte har uppnått stabilitet i de övriga gångarterna.

Jean Luc konstaterade att Valioso både har problem med sina bakben och sina framben i galoppen. Han vill börja med att jobba med framdelen, så att den blir stabilare och hästen får en bättre balans i galoppen. Därefter kan jag börja jobba med bakbenen i galopp.

Att jobba på med olika övningar i en icke bärig galopp är enligt Jean Luc inte ett effektivt sätt att lära hästen att bli bärig i galoppen. Det kan nog istället leda till att hästen blir van vid att kunna följa ryttarens hjälper utan att bära upp sig i galoppen. Istället vill Jean Luc att jag ur en bärig skritt ska fatta en bärig galopp och bara galoppera så många språng som Valioso bibehåller bärigheten.  Jag ska alltså inte korrigera honom i galoppen, utan den korrigering jag ska göra när han ”faller” är att bryta av till trav och sedan gå tillbaka till en bärig skritt och be honom fatta en bärig galopp igen. För att ha så bra utgångsläge som möjligt inför galoppen skulle jag först skritta långsamt på en volt (t.ex. i vänster varv) tills hästen placerar manken vertikalt och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Då skulle jag ställa om honom (utåt på volten, i det här fallet till höger), aktivera hans vänstra bakben med vänster vad och med mitt bäcken flytta framdelen till höger. Med andra ord skulle jag från en volt i vänster varv byta ställning och göra en inte alltför centrerad piruett till höger. Det är viktigt att hästen går riktigt långsamt och verkligen flyttar frambenen steg för steg i piruetten. När jag har med mig båda bogarna med ett fint lyft i bröstryggen så släpper jag efter lite extra på tygeln och fattar galopp. Jag ska på det sättet tydligt signalera till hästen att jag inte kommer att hjälpa till att balansera upp honom med tyglarna, utan han måste balansera sig själv genom att fortsätta lyfta sin bröstrygg. Jag galopperar på en volt i höger varv så många språng som han bibehåller bärigheten. Direkt bröstryggen börjar falla ned saktar jag av till trav, låter hästen hästen trava ett halvt varv på volten, gärna i lättridning, och saktar sedan av till en långsam skritt på en volt till höger. När jag fått bärigheten i skritten ställer jag hästen till vänster, gör en piruett till vänster, släpper på tygeln och fattar vänster galopp. Så kan jag fortsätta med ganska många galoppfattningar så att hästen ”kommer igång” och börjar fatta galopp med allt bättre balans. Ibland kommer hästen bara att hålla balansen/bärigheten i galoppen ett par steg, medan han ibland kanske håller det ett halvt eller ett helt varv på volten.

Sitsen är viktig i galoppen. När hästen galopperar utan att lyfta bröstryggen (såsom Valioso gärna gör) så kommer han att trycka mig framåt i varje galoppsprång. Det är väldigt svårt att sitta korrekt på en häst som galopperar utan bärighet. Men nu ska vi ju bara galoppera så många språng som han kan hålla kvar bärigheten, så då spelar detta ingen roll. Det jag ska göra när han fattar galopp med bibehållen bärighet är att i varje språng sträcka mig uppåt (genom att aktivera psoasmuskeln och de djupa magmusklerna) istället för att trycka på framåt (för i så fall trycker jag ned hästens bröstrygg). Det krävs ganska mycket kraft och energi från bakbenen för att Valioso ska kunna hålla en galopp där han lyfter bröstryggen. Jag måste därför trycka fram honom lite med vaderna mot hans sida.

När Valioso blir stadigare i galoppen, så att han kan hålla upp bröstryggen lite längre bit så kan jag när jag får en bra galopp på volten gå över i en diagonalsluta för att aktivera bakbenen lite mer. Principen med att bryta av när hästen tappar bärigheten är densamma. Jag ska bara prova diagonalslutan när jag får en bärig galopp som hästen lyckas hålla några meter.

Efter ett tag kommer jag att upptäcka att Valioso bjuder till galopp direkt när jag går in i en piruett. Jag ska inte låta honom fatta galopp innan jag har bett om det, men jag ska försöka minska mina hjälper så att signalen för galopp blir så minimal som möjligt. Det kommer att göra hästen både mer uppmärksam och mer direkt på hjälperna, vilket också ökar hästens bärighet. Efter ett tag så kommer jag att kunna få samma bärighet i galoppen även utan att utgå från en piruett. Då kan jag prova fatta galopp utan piruett, men om fattningarna börjar försämras så går jag genast tillbaka till piruetterna.

Nästa steg är sedan att börja använda öppnan för att förbättra galoppen. Jag ska då gå in i en öppna i skritt på spåret i vänster varv. När hästen hittar bärigheten går jag diagonalt över ridbanan från öppnan och fattar höger galopp (jag byter alltså böjning). Efter galoppen på diagonalen saktar jag av till trav, fortsätter i höger varv, saktar av till skritt och går in i höger öppna. Från höger öppna går jag in på en rak linje längs diagonalen och fattar vänster galopp. Anledningen till att jag från vänster öppna ska fatta höger galopp är att om jag ur en vänster öppna fattar vänster galopp så är risken stor att hästen driftar ut över ytterbogen. Om fattningarna blir sämre när jag gör dem ur öppna så ska jag genast gå tillbaka till piruetten för att förbättra fattningarna. När jag får fina fattningar ur piruetten och han kan hålla en bärig galopp en bit så jobbar jag med fattningar ur öppna, men bara så länge som fattningarna fortsätter att vara bäriga. Det är alltså kvaliteten i fattningarna och kvaliteten i galoppen som avgör vilken övning jag behöver för att förbättra galoppen.

Jean Luc tycker att jag ska jobba med olika saker olika dagar. En dag kan jag fokusera på galopparbetet och dagen efter kan jag istället jobba med att förbättra traven.

Read More

Kurs för Christofer Dahlgren 1-2 april 2017

/ / /
Comments Closed

När Christofer instruerar arbetar han i princip alltid med alla tre gångarter i hästen. På det sättet skiljer han sig från många andra akademiska tränare som vill få skritten perfekt och sedan börja med traven och först när även traven är mer eller mindre perfekt så är det dags att börja med galoppen. En anledning till att Christofer vill att man ska arbeta med alla gångarter parallellt är att de olika gångarterna kan hjälpa hästen på olika sätt. Det är till exempel vanligt att galoppen hjälper hästen att hitta mer rundhet och lyfta sin rygg och att traven därför blir bättre efter galoppen. Om man aldrig galopperar så blir det då svårare att utveckla traven. En annan anledning är att man inte ska fastna i ett steg i utbildningen. Det är annars ganska vanligt att akademiska ryttare inte kommer till galoppen.

Som vanligt har Christofer ett väldigt beskrivande kroppsspråk när han undervisar!

Framåt, stopp, höger, vänster, bakåt

Det första som Christofer vill checka av med alla hästar är:

  • Framåt
  • Stopp
  • Höger
  • Vänster
  • Bakåt

Förra gången Christofer var här (för två år sedan) var det flera av ekipagen som fick jobba en hel del med styrningen. Problemen med styrningen kommer sig oftast av att hästarna inte riktar kraften från bakbenen rakt, utan skjuter lite åt sidan. Om hästen skjuter snett utåt så blir det svårt att få med sig ytterbogen runt när man ska svänga och svängen blir större än man har tänkt sig. Man måste alltså träna sig på att svänga hästens framben och inte bara hästens huvud. På den här kursen fungerade styrningen bra för de flesta deltagarna!

Stopp och bakåt var det däremot några deltagare som fick jobba med. En av deltagarna i kursen red en kallblodstravare som har lätt att stressa upp sig och som då skjuter mot handen och inte tar halvhalterna. När inte halvhalterna fungerar så måste man jobba med hela halter för att lära hästen att förstå halterna bättre och då finns det förutsättningar för att även halvhalterna ska fungera. Med den här hästen var dock även halterna svåra. De fick därför jobba med att rygga två steg varje gång de gjorde halt. Inte för att korrigera hästen utan för att få hästen mer uppmärksam på bettet och faktiskt kunna få den att även tänka bakåt i halten istället för att hela tiden ligga på framåt. Efter några försök ökade hästen sin uppmärksamhet och tog halterna snabbare.

Rundhet och sökning fram och ned

Christofer börjar alltid med att lära sina hästar en låg form. När han släpper på tygeln så ska hästen sänka huvudet och länga ut halsen och kliva fram med bakbenen. När hästen har förstått det så rider han i en högre form. Om hästen börjar gå emot handen när man använder tygeln så har man två alternativ. Det ena är att släppa hästen mer fram och ned igen och det andra är att driva på hästen så att den slutar skjuta mot handen. Den andra metoden fungerar bara om hästen har börjat förstå skänkeln. Annars kommer den bara att skjuta mer mot handen när man driver på bakbenen.

Något som ett par av ekipagen på kursen fick jobba med var att släppa på tygeln för att hästen ska söka fram och ned och att sedan ta kontakt med tygeln. Den reaktion Christofer då vill att de ska få är att hästen går med huvudet lite högre, men utan att korta av halsen eller korta av steget. När man tar tyglarna så ska hästen alltså fortsätta framåt precis likadant som tidigare. På det sättet kan man lära hästen att acceptera tygeln utan att tygeln förstör hästens steg. Hästen ska alltså hela tiden söka fram och ned, men tygelns längd avgör hur mycket hästen ska sträcka sig. När man länger tygeln så ska hästen alltså länga sig mer fram och ned.

Precis som så många andra kallblodstravare har Lasse svårt att söka fram och ned när ryttaren tar kontakt med tygeln. Även om han är rund i formen så vill han gärna börja skjuta mot handen. Christofer förklarar det med att man har avlat fram ett riktigt springarhuvud för att kompensera kallblodets byggnad och trots det kunna få dem att springa så snabbt!

Runda sig runt innerskänkeln och sträcka fram ytterbogen

Anledningen till att så många hästar har så svårt att runda sig runt innerskänkeln och istället faller på ytterbogen när man använder innerskänkeln är att det är den reaktionen som de flesta lär sina hästar direkt de påbörjar utbildningen. Det gör man oftast genom att man i markarbete ställer hästen med kapsonen och driver hästens inre bakben till underträdelse med spöt i skänkelläget. Den reaktion de flesta då får är att hästen då tar sitt inre bakben in mot tyngdpunkten, dvs snett utåt på volten. Samtidigt rör sig då det yttre frambenet i samma riktning som det inre bakbenet, dvs hästen faller ut med ytterbogen. Oftast märker man inte att ytterbogen faller ut, för hästen blir ändå kvar i rätt position i och med att man håller i kapsonen, dvs huvudet går lite in samtidigt som ytterbogen går lite ut. Att föra huvudet och frambenen åt två olika håll skapar en obalans i hästen och får den att drifta ut över ytterbogen. För att undvika detta arbetar Christofer redan från början med att hästen ska runda sig runt spöhjälpen i skänkelläget. Det gör han genom det följande arbetet, dvs han går framför hästen på en volt och hästen ska hela tiden följa honom med båda ögonen och båda frambenen.

Christofer använder inte bara det följande arbetet som ett första steg i hästens utbildning som man utför på volten. Han använder det även för att få kontroll över hästens ytterbog i olika övningar. Det tydligaste exemplet på detta är slutan. Ofta när man ber hästen om en sluta från marken så lyfter man spöt och ber hästen komma in med sin bakdel. Det är den enkla delen i slutan. Det som kan vara lite mer komplicerat är att få rätt reaktion i bogarna när man ber hästen om en sluta. Ett vanligt fel är att hästen inte bara kommer in med bakdelen, utan att den samtidigt trycker framdelen inåt. När hästen gör det så vinklar den ut armbågen på innerbogen och böjer sig alltså åt fel håll genom bogpartiet. Ytterbogen förs då bakåt istället för framåt. Ett vanligt sätt att korrigera detta är att öka hästens böjning. Då kan man få innerbogen på plats, men oftast blir resultatet istället att hästen flyttar framdelen ett steg utåt när man ber om en sluta. Det ger i och för sig mer stabilitet än när hästen faller på innerbogen, men resultatet blir att hästen driftar ut över ytterbogen istället. Christofers sätt att lösa problemet på är att koppla ihop slutan med det följande arbetet. Så snart som han har lärt hästen att förstå slutahjälpen så lämnar han väggen. När han ber om en sluta så ber han samtidigt hästen att komma till honom med ytterbogen. Men han gör inte detta genom att använda spöt på framdelen, utan genom att koppla ihop slutan och det följande arbetet. Det blir alltså hans kroppsspråk som vrider hästens framdel inåt och tar med sig ytterbogen. Istället för att hålla en rak linje i slutan så går Christofer direkt in mot en volt och en diagonalslutaliknande rörelse när han lyfter spöt för att be om en sluta. Detta ger dock bara rätt effekt om man har befäst det följande arbetet ordentligt, så att hästen vrider hela framdelen mot en och riktar båda frambenen rakt mot en. Senare i utbildningen kan Christofer använda samma hjälp (kroppsspråket) för att ta med sig ytterbogen runt på volten i longeringen. Därmed har han spöt fritt för att jobba med hästens bakdel.

Alla säger: ”Böj hästen runt innerskänkeln och få den att komma fram till yttertygeln.” Det är dock väldigt svårt för de flesta att åstadkomma det. Det beror inte på att alla är korkade och inte förstår vd de ska uppnå, utan det beror helt enkelt på att detta är ganska svårt att utföra. Christofers lösning på det är alltså att befästa det följande arbetet för att kunna få hästen att runda sig runt innerskänkeln.

Låt hästen ta mer ansvar

En sak som Christofer poängterade i allt arbete är att man måste låta hästen ta ett större ansvar. Ett exempel på detta är när man longerar en unghäst. Bland det första Christofer lär unghästen i longeringen är att ta ansvar för gångart, avstånd och riktning. Med det menar han att har han sagt att hästen ska trava så ska hästen fortsätta trava tills han ber om en annan gångart, utan att han påminner den hela tiden. Detsamma gäller övriga gångarter. Har han talat om för hästen att den ska gå på en volt som har en viss storlek så ska hästen hålla den riktningen tills han säger till hästen att den ska öka eller minska volten. Och har han sagt till hästen att den ska hålla ett visst avstånd från honom så ska den hålla det avståndet tills han säger något annat. När detta sitter bra i alla gångarter så blir resultatet en häst som är väldigt stabil. När man sedan börjar rida så gäller det att arbeta med samma sak i ridningen. Att ge hästen ansvar för att hålla gångarten och riktningen tills man ber den göra någonting annat.

Här tar hästen ansvar för riktning och gångart och så länge som hästen tar sitt ansvar så följer ryttaren bara med utan att inverka med tygel eller skänkel.

Det här är någonting som jag verkligen ska ta till mig. Jag har haft många hästar som har haft problem att använda sin kropp rätt. Dessa hästar har verkligen behövt mycket hjälp. Jag har lärt mig hur jag bäst hjälper en häst att hitta en biomekaniskt korrekt rörelse där hästen kan röra sig i balans och börja bära upp sig. Problemet är dock att jag ofta försöker hjälpa alla hästar till en bättre rörelse på det sättet. Och det fungerar! Hästarna förbättrar sin bärighet. Men det sker på bekostnad av det egna ansvaret. Jag måste alltså träna mig själv på att låta den oförstörda hästen jobba mer självständigt. Om man ger hästen en riktning, avstånd och gångart i longeringen så ska hästen själv kunna hitta balansen på den volten. Tappar hästen balansen så kommer det att märkas genom att den även tappar riktningen eller avståndet. Riktas kraften inåt så blir volten mindre och riktas kraften utåt så blir volten större (eller hästen börjar sträcka linan). Min hemläxa blir alltså att göra ingenting så länge som hästen följer den volt som jag har angett. Om hästen byter riktning så inverkar jag och placerar tillbaka hästen på den anvisade volten. Därefter gör jag ingenting igen! Detsamma gäller med gångarten. Har jag bett om galopp så ska hästen galoppera tills jag ber om någonting annat. Jag ska inte behöva be om galopp var fjärde meter för att hästen ska kunna hålla galoppen.

Undvik mellanmjölksläget

Det var många av ryttarna på kursen som framför allt i trav red sina hästar i ett tempo som inte är framåt och inte är samlat. Hästarna blev då lite lufsande och släpande i gången. Christofer var väldigt noga med att se till att de ryttarna antingen rider fram mer eller samlar hästen mer. Det gav väldigt stor effekt i hästarna för de fick mycket mer aktivitet i sina bakben. Christofer förklarade det som att han i skritten ville känna att hästen i vilket steg som helst skulle kunna göra en övergång till trav och att den i trav i vilket steg som helst skulle kunna fatta galopp direkt när man bad om det.

Här får Katharina jobba med att öka energin i samlingen!

Om jag lägger min mer biomekaniska tolkning på det så innebär det lufsande mellanmjölksläget att hästen blir väldigt lösgjord, men att den blir för lång i kroppen. Man får då överdrivet stora svingningar i ryggen. I början av hästens utbildning vill man få hästen lösgjord och börja aktivera ryggen så att man får bakbenens rörelser att gå genom hela hästens kropp och så att ryggen svingar olika beroende på om man rider skritt, trav eller galopp. Men om svingningarna i ryggen blir för stora så faller hästen isär. Tydligast blir detta i trav då svingningarna går nedåt och tillbaka istället för uppåt och tillbaka. Den stora och huvudsakligen nedåtgående svingningen ger en långsam takt och hästen känns väldigt mjuk och harmonisk, men samtidigt trycks bakbenen bakåt och hästen blir lång i kroppen. När hästen bär upp sig och svingar fram sina bakben så ska svingningarna i ryggen huvudsakligen vara uppåtriktade. Ryggen blir då också mer kompakt och rörelserna blir mindre. Man får dock inte blanda ihop dessa mindre rörelser med den avsaknad av svingning som en spänd rygg har.

Med den här hästen blir det ingen mellanmjölkskänsla…

Mina egna lektioner under kursen

Jag red Valioso på kursen. Mitt stora problem med honom har alltid varit hans överrörlighet, som jag tyvärr har förstärkt genom att arbeta med att kunna flytta bogar och bakdel. Alla hans kroppsdelar är väldigt lätta att flytta och han är aldrig tung på några hjälper. Men det är oerhört svårt att få honom stabil i läget mitt emellan. Det blir alltid lite för mycket upp eller lite för mycket ned, och lita för mycket inåt eller lite för mycket utåt. Jag kan snabbare korrigera honom nu, men hamnar ändå lätt i ett läge där jag måste bolla honom mellan hjälperna hela tiden för att hålla honom inom ramen. För att lösa problemet har jag de senaste två året fokuserat på att han ska rikta kraften rakt och hålla huvudet mitt framför kroppen men ändå vara lösgjord och ha en inner- och en yttersida. Mitt målmedvetna arbete har gett resultat. På kursen för Annika Keller för en dryg månad sedan kunde jag börja rida honom fram till handen. Jag har tidigare varit nöjd med att han har accepterat handen och inte dragit ihop halsen så fort som jag har lite kontakt med tygeln. Men därifrån till att jag kan driva fram hans bakben så att han tar kontakten är med den hästen en enorm skillnad. Eftersom jag nu tränat på detta några veckor så var mitt mål med den här kursen att Christofer skulle titta igenom arbetet och förhoppningsvis bekräfta att jag var på rätt väg. Och det lyckades jag med. Andra passet kunde jag rida Valioso fram till handen i en lite högre (dvs bärigare) form både i längning och i samling. I längningen sänkte han inte huvudet utan sträckte bara nosen och bakbenen lite mer framåt i en något långsammare takt och i samlingen ökade hans rundhet  och takten blev högre, men han sökte fortfarande kontakten med handen. Just att lyckas bibehålla kontakten i samlingen är avgörande för att han ska fortsätta jobba korrekt över ryggen. Med många andra hästar fokuserar man på att de ska bli lätta i handen i samlingen, men Valioso är alltid lätt i handen, oavsett om han arbetar korrekt eller felaktigt. Med honom blir det alltså inte ökad lätthet som ska bekräfta när det är rätt, utan en bibehållen kontakt.

Christofer pratar alltid om att det är lätt att komma in i samlingen, men att det svåra är att bibehålla den bärighet som samlingen skapar och ta med den in i en längning. Jag tycker dock att det är tvärt om. Och det beror inte bara på den häst jag rider, utan även när jag undervisar tycker jag att vägen ur samlingen är lätt att lära ut. Men detta är alltså bara ytterligare ett tecken på att olika ryttare, tränare och instruktörer har olika styrkor och svagheter och det är perfekt när man på detta sätt kan komplettera varandra! Christofer lät riktigt imponerad av hur väl Valioso bibehöll bärigheten när jag längde honom ur samlingen och istället fick Christofer guida oss lite i hur vi ska komma in i samlingen utan att den första reaktionen blir en avkortad hals (och ett avkortat steg) och att vi därefter ska ägna samlingen åt att korrigera de felen. Principen var ungefär att jag först ska rida hästen fram till handen så att jag känner bakbenens energi i handen (min formulering) och sedan öka drivningen och be om lite mer energi och rikta den lite mer framåt-uppåt. När Valioso formar sig in i samlingen (en väldigt framåtgående samling) så ska jag be honom öka takten. Om takten minskar när man går in i samlingen så blir ryggsvinget för stort (och det är detta som ger intryck av att ryttaren jobbar mer än hästen i samlingen).

Här rider jag Valioso fram till handen med mycket energi! Jag driver så mycket så att kameran inte hinner med, det är därför bilden är så suddig… Nej, sanningen är den att jag inte kunde fota mig själv, så bilden är hämtad från en film…

Det här var väldigt intressant! Jag ska nu stabilisera detta (dvs den raka kraften där jag kan rida hästens bakben, manke och panna framåt) och jobba mycket med övergångar in och ut ur samling utan att hästen släpper kontakten med min hand. I september ska jag till Christofer som veckoelev och då ska det här vara stabilt hela tiden så att vi kan gå vidare. Men innan det har vi en kurs här för Bent Branderup i maj och en kurs för Annika Keller i augusti, så jag har många möjligheter till avstämning av mitt arbete!

Vill du också rida för Christofer?

Jag kan väldigt glädjande tala om att Christofer kommer hit igen redan nästa år, den 7-8 april. Och är ni intresserad av det arbete hans fru Rebecca Dahlgren praktiserar med frihetsdressyr, trickträning och toleransträning så kommer hon hit och har kurs den 9-10 juni nästa år!

Read More

Besök hos Yvonne Heynckes den 14 december 2016

/ / /
Comments Closed

Efter besöket hos Kristina körde jag, Elise och Sonja västerut, i princip tvärs över hela Tyskland, tills vi kom till ett litet samhälle strax söder om Düsseldorf. Där var vårt mål Yvonne Heynckes, som också är licensierad tränare.

Till höger är Yvonnes ridtält och fortsätter man rakt fram kommer man till ”stallplanen”.

Yvonne skiljer sig både till sin personlighet och sin verksamhet från de flesta andra licensierade tränare i den akademiska ridkonsten. Hon är uppvuxen på den ridskola (Ponyhof Heynckes) som hennes föräldrar drev och har de senaste 18 åren drivit den i egen regi, fast med ett gott stöd från sina förändrar. Ridskolan har ett 70-tal elever, de flesta barn men i takt med att gamla elever har vuxit upp är det även allt fler vuxna som rider där. De flesta barnen börjar rida i Yvonnes ridskola när de är 5-8 år gamla och många av dem trivs så bra att Yvonne får följa deras ridutveckling ända upp till vuxen ålder. Flera av de som vi träffade hos Yvonne hade ridit för henne i mer än 15 år! Det tycker jag är ett riktigt bra betyg!

På gården finns för närvarande 26 hästar (ponnyer), varav 8 är inackorderingar och resten är hästar i verksamheten. Alla hästar går på lösdrift, fördelade på några olika hagar beroende på vilka behov de har. Det finns till exempel en särskild hage för de hästar som är extra känsliga för damm och där serveras enbart blötlagt hö. Gården är enkel, men väldigt välorganiserad. Utan några dyra investeringar eller byggprojekt har Yvonne lyckats ordna en effektiv hästhållning för alla hästar. Det är rent och snyggt, hästarna får rätt mängd mat, det finns vattenkoppar i alla hagar och samtliga hagar mockas två gånger dagligen! Det kanske låter som en arbetsam lösning, men faktum är att med genomtänkta lösningar klaras arbetet ganska snabbt och enkelt utan vare sig anställda eller praktikanter. För att få viss avlastning har Yvonne dock byggt upp ett system där de äldre eleverna hjälper till på gården, först med kvällsmockningen och efter hand även med vissa lektioner för de minsta barnen. Eleverna hjälper också varandra med att göra i ordning hästarna inför lektionerna. Det här systemet syftar inte bara till att minska arbetsbördan för Yvonne, utan det ökar också sammanhållningen mellan eleverna.

En av lösdrifterna på gården.

En fin liten sjukhage.

Enkel utfodring i en av de större lösdrifterna.

Smart grindsystem där man antingen kan koppla ihop två lösdrifter till en stor hage eller stänga grindarna så att det blir två lite mindre lösdrifter med en väg emellan.

Mockningen går snabbt när man hjälps åt! Med släta fasta underlag blir det dessutom väldigt lättmockat!

Yvonne brinner verkligen för sin ridskola! Istället för att se skötseln och träningen av alla ridskolehästar som ett arbete och något nödvändigt ont så trivs hon verkligen varje gång hon tränar en häst. En av hennes största förtjänster är också att hon verkligen ser varje individ, oavsett om det är en häst eller ett av ridskolebarnen och hon anpassar sig helt efter varje individs enskilda behov. På Ponyhof är alla lika mycket värda, oavsett vilka deras förutsättningar är. Av den anledningen har Yvonne också valt att inte ha någon eller några hästar som är hennes egna och andra som hör till verksamheten. Det skulle innebära att hon skulle sätta någon framför någon annan och det vill hon inte. Istället tränar hon löpande alla hästarna som går i verksamheten. Självklart tränar hon dem inte varje dag, men alla tränas någon eller några dagar i veckan. Eftersom ridskolan huvudsakligen riktar sig mot barn och hon lär ut ridningen på ett lekfullt sätt och med väldigt mjuka hjälper så behöver hon aldrig ”reparera” hästarna efter lektionerna, utan hon tar helt enkelt vid där hon avslutade träningen några dagar tidigare! Jag skulle aldrig klara av att göra så med mina hästar. Jag vill ha ett fåtal hästar som verkligen är ”mina” och som jag prioriterar över de övriga. Men hos Yvonne känner sig istället alla hästar prioriterade. Yvonne har också som princip att aldrig sälja några hästar. De hästar hon köper stannar hos henne resten av livet! Och då länge de kan arbetar de i verksamheten. Det är bara om någon häst är sjuk eller för gammal för att arbeta som den inte ingår i verksamheten.

Självklart fick vi också se Yvonne träna några av sina hästar, både från marken och i ridning. Bland de ”hästar” hon tränade ingick faktiskt också en åsna. Hennes målsättning med den är densamma som med de övriga hästarna. Den ska från marken lära sig allt som ingår i markarbetes- och longerprovet, eftersom det är den utbildningsnivå som hon tycker att en häst ska ha för att eleverna ska kunna lära sig markarbete och longeringsarbete med den. Och åsnan är verkligen på god väg i den riktningen. Den arbetar lika fint och fokuserat som någon av hästarna, men självklart utifrån sina egna exteriöra förutsättningar!

Åsnan i en sluta.

En shetlandsponny i en vägvinnande skritt!

En haflingerponny med ett luftigt och fint steg.

En av de många islandshästarna på gården. Här i en bärig trav.

Som ryttare har Yvonne några riktigt starka förtjänster. Det absolut viktigaste är att hon inte stör hästarna. Hon har en balanserad och följsam sits och hon överarbetar inte med en massa hjälper. Istället försöker hon bara hitta balansen i hästen så att den får möjlighet att arbeta själv. Hon rider dem från början i en ganska fri form och ofta med lite glappande tygel och hon låter dem röra sig energiskt framåt i alla gångarter. Det gör att hästarna ganska snabbt hittar balansen och lösgjordheten och börjar svinga fram sina bakben och arbeta över ryggen utan att bli vare sig förböjda, för djupa eller hamna bakom lodplan. Trots att hon har så många hästar så är faktiskt alla hästarna väldigt fint musklade och det är verkligen ett gott betyg i en ridskoleverksamhet! Yvonne har väldigt stor erfarenhet av att grundutbilda hästar och hon är duktig på det!

Balanserad och energisk trav med fint ryggsving!

Med den här tinkern har Yvonne kommit igång ganska ordentligt med det samlande arbetet.

Förutom att titta umgås med Yvonne, titta på träningen av hennes hästar och titta på några lektioner så hann vi faktiskt också leka lite! I ridundervisningen använder Yvonne väldigt mycket lek. Hon kan t.ex. låta barnen träna på att känna när hästarna lyfter ett visst ben samtidigt som de får kasta en boll mellan varandra, och ibland kan detta även ske sittandes baklänges på hästarna! Vår lek blev dock varken baklängesridning eller bollkastning, utan vi fick prova beridet bågskytte! Först fick vi en kort introduktion i hur man gör för att avfyra en pil i rätt riktning så att den träffar en piltavla och sedan fick vi göra detsamma från hästryggen! Eftersom vi är nybörjare så sköt vi dock bara i skritt! Men det var riktigt kul!

Övning från marken för att hitta rätt teknik.

Skarpt läge med pil och båge från hästryggen!

Det är klart att vi träffade hela tiden…

Jag måste säga att jag efter mitt besök på Ponyhof Heynckes är väldigt imponerad av Yvonne! Både hennes entusiasm och ledsamhet (som är väldigt smittande), av hennes organisationsförmåga och av hennes förmåga att ta fram det bästa från varje häst och ryttare och få dem alla att känna sig värdefulla och speciella! Har ni vägarna förbi så är det ett ställe som är väl värt ett besök!

Read More

Besök hos Kristina Winholz den 13 december 2016

/ / /
Comments Closed

Idag har jag, Elise Nilsson och Sonja Ask firat lucia på ett för oss lite ovanligt sätt – genom att besöka Kristina Winholz. Hon är född och uppvuxen i Ryssland men har de senaste 15 åren bott med sina hästar utanför Dresden i Tyskland. Kristina är en licensierad tränare i Akademisk Ridkonst som kanske inte varit så välkänd i Sverige! Men efter att ha sett henne träna sina hästar så får jag en känsla av att vi kommer att få se betydligt mer av henne i framtiden!

Men innan jag jag fördjupar mig i Kristinas förtjänster som tränare och ryttare måste jag få beskriva den otroliga värme och gästfrihet som Kristina och hennes man tog emot oss med. Nej för resten, vi börjar från början. Jag flög till Dresden och Elise och Sonja körde bil dit och plockade upp mig på flygplatsen. Vi började då genast att febrilt leta efter en restaurang när vi fick ett meddelande från Kristina att hon tänkte bjuda oss på middag! Snabbt fick vi ändra GPS:en  från närmaste restaurang till Kristinas adress! När GPS:en med bestämd röst talade om att ”målet ligger på höger sida” befann vi oss i mörkret på en trafikerad väg med tätt mellan husen på höger sida! Det såg inte ut som att som att det skulle finnas någon hästgård där… Men efter att ha följt vägen fram och tillbaka ett par vändor såg vi två hästtransporter sticka fram mellan huset! ”Där är det” hojtade Elise glatt. Väl inne på gården möttes vi av Kristinas man som hälsade oss välkomna och bad oss packa ut våra väskor så skulle han visa oss till våra rum! Sedan var det dags för min absolut första BBQ i december månad! Kristinas man stod för grillningen medan vi andra slog oss ned i sadelkammaren och drack vin! Och vilken BBQ det blev! Sallad, helgrillat bröd med smält smör och ost, bratwurst, två sorters kött och grillad fetaost! Helt fantastiskt efter en dags resande! När vi ätit oss mätta packade Kristinas man en ”doggybag” och kilade över till hyresvärden: ”Karl Otto” för att betala hyran i form av en god middag! Vi hade en fantastisk kväll med god mat, trevligt sällskap och stämning på topp!

Kristina och Sonja framför grinden till Kristinas gård.


En gyllene riddare på sin gyllene springare på kristinas tak!

När vi vaknade utvilade och det hade ljusnat kunde vi se att det på bakgården faktiskt fanns både en hage och en liten ridbana. På andra sidan vägen (nedanför ett slott och en slänt med vinodlingar) gick en flock hästar (inackorderingar av Kristinas elever). Sina egna hästar hade dock Kristina i något som liknade ett kolonilottsområde, en kilometer från huset! Nu hade vi kommit fram till programmets höjdpunkt – att få se Kristina träna sina hästar! Först red hon en 7-årig PRE-hingst (Relampago), ett 17-årigt varmblod (Aramis) och en welshkorsning (Theo)! När vi passerade valackernas hage gjorde Theo genast några skolhalter och tittade sedan stolt på Kristina, som såklart skrattade glatt och gav honom en godis! Även de andra hästarna gjorde sig till och visade upp sig för att få hennes uppmärksamhet! Det syntes tydligt att Kristina inte bara var deras ledare och tränare, utan även deras kompis!

Slottet och vinodlingarna som man ser från sovrumsfönstret hos Kristina.


Kristina och Aramis leker följa John på ridbanan.


Vem är mest full i sjutton? Kristina eller Theo?


Relampago gäspar nöjt medan Kristina sadlar honom.

Vi fick se Kristina rida Relampago och Theo och arbeta Aramis vid handen. När jag ser en annan tränare arbeta med sina hästar är jag alltid intresserad av att se vilka styrkor den tränaren har! Beträffande Kristina var det väldigt lätt att se styrkorna! När det gäller samspelet med hästarna är hennes styrka att hästarna hela tiden har 100 procent fokus på henne och att de verkligen anstränger sig för att vara henne till lags! Är hon inte tillräckligt snabb med att tala om vad hon vill att de ska göra så provar de med en skolhalt, några språng skolgalopp eller någonting annat som hon brukar uppskatta! Det var härligt att se denna lekfullhet och glädje både hos hästarna och hos Kristina! Det syntes tydligt att båda parter verkligen uppskattade umgänget på ridbanan!

Rent träningsmässigt så är nog Kristinas största styrka hennes otroliga förmåga att hela tiden hålla hästarna inom ramen! Med det menar jag att hästarna hela tiden lyfter bogarna, vinklar manken inåt och håller riktningen på båda bakbenen så att kraften riktas rakt in under hästarna. Kristina klarar också av att verkligen använda samlingen till vad den är till för – att öka bärigheten i hästarna! Hästarna inte bara vinklar sina bakben mer i samlingen, utan de längre också överlinjen mer och välver den bakre delen av halsen! Hon får samma fina reaktioner oavsett om samlingen sker i halt, i skritt eller i trav! Och allt detta gör hon med ett leende över hela ansiktet, nästan osynliga hjälper och en avspänd och stilla sits! Man kan inte annat än att bli glad när man ser detta!

Read More

Kurs för Bent Branderup om vinklingen av hästens bakben 9-10 juli 2016

/ / /
Comments Closed

Vi hade planerat det så praktiskt att vi var veckoelever hos Marius Schneider i Tyskland samma vecka som Bent Branderup kom dit och hade en kurs (theme seminar) om ”bending of the haunches”. Kursen handlade alltså om vinklingen av hästens bakben, och inte bara så allmänt att hästen när den samlar sig ska vinkla bakbenen utan den här kursen fokuserade på de olika lederna i bakbenen.

Bents föreläsningar

Hästens bakben och rygg ska skapa lätthet i framdelen

Xenophon: ”Rid hästens bakben framåt in under hästens mage, gör sedan en förhållning (halt) så att hästen böjer alla vinklar i sin bakdel.”

Redan med Xenophon hade vi alltså en beskrivning av hela ridkonsten. Alla de senare mästarna ägnar sig åt att förklara detta mer noggrant och på lite olika sätt. Steinbrecht utgår t.ex. från ryggradens form och ägnar en stor del av sin bok till att beskriva hur man ska forma hästens ryggrad. När man har gjort det är det enligt honom ganska självklart hur man ska vinkla hästens bakdel.

Vi har flera olika vinklar i hästens bakdel:

  • Lumbo-sakralleden
  • Höftleden
  • Knäleden
  • Hasleden
  • Kotleden

Knäleden och hasleden i bakdelen hänger ihop. Båda dessa leder vinklas alltså lika mycket. Kotleden är inte en led som vi arbetar så mycket med, men det är en led där vi kan se hur hästen fördelar sin vikt. Om hästen har mycket vikt på sin framdel så ser man att den vinklar kotlederna i frambenen mer. Om hästen istället har mycket vikt på sin bakdel så vinklar den kotlederna i bakbenen mer.

Bakbenen ska skapa energi. Den energin ska sedan flöda genom hästens kropp. Det är detta vi kallar schwung! Energin från bakbenen ska genom svingningarna i hästens ryggrad gå genom hästens kropp och skapa en lätthet i framdelen. Om det finns blockeringar i hästens kropp så kan inte svingningarna gå genom hästens kropp. Det arbete vi gör med hästens huvud och hals syftar till att forma ryggraden på ett sådant sätt att dessa blockeringar försvinner. Vi kan dock aldrig producera någon kraft eller energi med hästens framdel. Däremot kan vi (om vi inte har några blockeringar i ryggraden) ta en halvhalt i hästens framdel för att föra tyngdpunkten bakåt så att hästen kan ta mer vikt på sina bakben. När hästen arbetar korrekt med sin bakdel så vill vi också att det ska ge en god effekt i framdelen. Den goda effekten innebär att hästen ska bli lättare i sin framdel. Om hästen använder bakdelen korrekt, men det inte skapas någon lyftkraft i framdelen så finns det något däremellan som blockerar energin från hästens bakdel.

När vi rider hästen framåt vill vi att hästen ska vinkla alla leder i bakdelen mer så att bakbenen svingar längre fram inunder hästen. Det vanligaste när man ber en häst gå framåt är dock att det motsatta händer. Hästen rätar ut alla vinklar i bakdelen så att bakbenen inte hamnar längre inunder hästen utan tvärt emot hamnar längre bakom hästen och skjuter på mer. Då ökar farten och hästen rör sig snabbare framåt, men bakbenen sträcks inte fram mer. Steinbrecht skriver i sin bok: ”Rid din häst framåt! Missförstå mig inte, jag menar inte snabbt!” Det är precis den här beskrivningen han syftar på då. Man ska rida hästens bakben framåt istället för att bara få hästen att röra sig snabbare. Det viktiga är alltså om farten framåt skapas genom att bakbenen vinklas mer eller genom att bakbenen rätas ut.

Det finns hästar som sätter bakbenen långt inunder sig, men som ändå har bakbenen raka. De vinklar då höftleden mycket, men är väldigt raka i knäled och hasled. Då kan de inte ta vikten på bakbenen. Det finns också hästar som är raka i höftleden, men vinklar knäled och hasled mycket. De lyfter då bakbenen högt, men sträcker inte fram dem inunder sig. Detta ser man ofta hos araber och en del spanska hästar. Det finns också hästar som böjer sig mycket i lumbo-sakralleden, men är raka i höftled, knäled och hasled. Detta ser man ofta hos islandshästar.

Det är svårare att träna en häst som vinklar en led mycket och håller övriga leder raka. Det är enklare att träna en häst som har samma stelhet i alla leder. De är stabilare och man kan använda samma träning för att komma åt alla leder. När en häst överböjer en led på bekostnad av de övriga lederna så blir hästen instabil och det blir svårare att träna upp de övriga lederna. Men det finns olika övningar för att träna upp rörligheten i de olika lederna i bakdelen.

Många hästar rids idag dysfunktionellt! Många ryttare sätter på hästarna skydd på benen för att de rider dem på ett sådant sätt att de trampar sig själva. Vi ska inte i träningen eftersträva extrema och konstlade benrörelser, utan vi ska förbättra hästens naturliga rörelsemönster så att bärigheten ökar.

För att få en bra skolhalt måste man ha rätt form på hästens ryggrad. Om hästen är för djup i formen så kommer bröstkorgen att pressas ned när hästen går in i en skolhalt. Om hästen istället är för hög så kommer länden att pressas ned när hästen går in i en skolhalt. Hästen ska alltså varken vara för hög eller för djup. Vi måste också ha en ren böjning genom hästens kropp. Det som skapar böjningen är egentligen en rotation genom hästens kropp, vilket ger ett lyft i hästens yttersida, ger en ställning inåt och får hästen att föra fram sin inre höft. Hästen måste också vara lösgjord så att det inte finns några blockeringar genom hästens kropp. Om den lägger mer vikt på ett framben så skapas det en blockering där. Om hästen blockerar sig på inner fram så för man framdelen lite utåt (i riktning mot en sluta) och om hästen blockerar sig på ytter fram så för man framdelen lite inåt (i riktning mot en öppna). När hästen är i balans kan man föra tyngdpunkten bakåt. Om den då blockerar sig i bakdelen så kan den få en catback. Den lyfter sig då och överböjer sig kring lumbo-sakralleden. Problemet ligger dock inte i lumbo-sakralleden, utan problemet ligger i de övriga lederna i bakdelen. Då kan man behöva rörelse framåt för att komma åt de övriga lederna.

Det kan också finnas andra problem i skolhalten. Det finns t.ex. hästar som bara vinklar höftleden och bibehåller övriga leder raka. Detta är vanligt hos hästar med väldigt platt kors, t.ex araber. Man måste då hitta rätt övningar för att få dessa hästar att börja gymnastisera de övriga lederna. Ibland kan lösningen vara att rida bakbenen mer framåt med mer energi, ibland kan lösningen vara att gymnastisera bakbenen när man lyfter hovarna och ibland kan lösningen vara levaden.

Om hästen har dålig balans men mjuka leder så är det lättare för hästen att göra en piaff än att göra skolskritt, eftersom den i piaffen inte behöver balansera sig så länge på varje diagonal (eftersom takten är högre). I skolskritten måste hästen stå längre stund på respektive diagonal (eftersom skolskritten har en långsammare takt). I skolskritt är det då risk att hästen går in i en balanse, för att den har svårt att hålla balansen. Om hästen har bra balans men styva leder kan skolskritten vara enklare för hästen eftersom den då får mer tid på sig att böja lederna. Om hästen både har dålig balans och styva leder så blir problemen större…

Man kan inverka med spöt på olika delar av hästens bakdel för att påverka olika vinklar i bakdelen.

  • Lumbo-sakralleden: Använd spöt ovanför svansen.
  • Höftleden: Använd spöt på bakdelen av bakbenen, strax ovanför knät.
  • Knäled och hasled: Använd spöt på baksidan av skenan.

Varför vill vi samla hästarna och få dem att vinkla sina bakben? Det gör vi faktiskt för att skapa ett lyft i hästens bröstrygg och bogar, så att den börjar bära sin ryttare. Med en del hästar får man den samlingen genom att använda skolskritt eller skolhalt och med en del hästar får man den genom arbetet med piaffen. Men piaffen har inget egenvärde, utan syftar bara till att lära hästarna att bära upp sina ryttare.

När man ber hästen ta tyngdpunkten bakåt ska vinklarna i bakdelen bli kraftigare. Annars kan inte hästen flytta tyngpunkten bakåt. Om man kan sitta på hästen och ta tyngdpunkten bakåt så att alla vinklar i bakdelen vinklas ordentligt och så att den blir lätt i framdelen får man känslan av att man sitter direkt på hästens bakben, så att man kan styra hästens bakben exakt med sin sits.

En häst som arbetar korrekt över sin rygg är alltid bekväm att sitta på. I många böcker om ryttarens sits beskrivs bara den rörelse som hästens framben skapar i hästens rygg. Då kan man med ganska stor säkerhet veta att författaren inte har suttit på någon häst som bär sig över ryggen. Man ska egentligen aldrig sitta på en häst som inte arbetar korrekt över ryggen, för i det läget tar hästen skada av belastningen.

När hästen samlar sig korrekt så vinklar den bakdelen mer och sänker sin bakdel. Då får ryggraden en form som en båge som är högre framtill än baktill. Det är detta som ger känslan av att ha hästen framför sitsen. Då känner man också huvudsakligen hästens bakben. När man har kommit dit är ryttarens uppgift att hålla hästens bakben kvar inunder sitsen. Man måste dock komma ihåg att hästen inte orkar vara kvar i den positionen så länge. Ju mer skjutkraft hästen har av naturen desto tyngre blir det för den att vara i den samlade positionen.

När man tar en halvhalt ska hästen egentligen fortsätta med samma hastighet (men den ska göra det i bättre balans och börja svinga fram bakbenen). 

Alla hästar har en gräns. För att kunna flytta hästens gräns måste man först och främst kunna upptäcka var hästens gräns är och man måste veta vad man vill att hästen ska förändra och på vilket sätt. Sedan måste man kunna förklara det för hästen och bedöma om hästen utför den förändring man har föreslagit.

Hästens båda framben ska alltid svinga i samma riktning. Vanligtvis är frambenens riktning densamma som hästens nos. Undantaget från detta är öppnan. I en öppna svingar frambenen lite utåt medan nosen pekar lite inåt. Skillnaden i vinkel mellan frambenen och nosen i öppnan ska dock vara så liten som möjligt.

Det finns hästar som klarar av att gå på bogarna under en period (en del till och med hela livet). Det gäller hästar som även när de är på bogarna bär upp sig bra över ryggen. Exempel på hästar som kan klara detta bättre än andra är quarterhästar. Med de allra flesta hästar (även många quarterhästar) skapas dock problem med slitage när hästen går på bogarna. Om man medvetet placerar hästen på bogarna så ska man därför se till att inte arbeta den i en sådan form under lång tid.

Ryttarens hand och skänklar

Vad är en skolad hand? En skolad hand är inte bara en hand som kan ge hästen instruktioner, utan en skolad hand är även en hand som kan läsa av vad som händer i hästens kropp. En hand som bara kan känna att det är ett motstånd i hästens mun kan inte lösa några problem. Handen måste kunna känna vad som händer i hästen. Först känner man det som händer närmast handen (i hästens käke, nacke, hals och bogar), men när handen är skolad ska man även via handen kunna känna vad som händer i hästens bakben.

Ett sätt att bedöma om samlingen är bra eller dålig är att känna hur det känns i handen. Korrekt samling ska göra hästen lätt i handen. Om hästen lägger vikt i handen så har den inte samlat sig korrekt. Det är omöjligt för hästen att samla sig korrekt och samtidigt lägga vikt i tygeln. Det tryck man känner mot handen är bakbenens påskjut och att frambenen går bakåt.

Man kan använda skänklarna genom att lägga dem mot hästen så att det skapas ett litet tryck. Det man då ska lära hästen är att gå bort från det trycket (och då ska man självklart ta bort trycket). Om man lär hästen att trycka emot skänkeln så kommer man inte att kunna forma hästen med skänklarna.

Skänklarna kan också användas med små impulser, för att få en reaktion från hästens bakben. Oftast använder man det för att säga till hästens bakben i vilket ögonblick de ska lyftas. Man kan på det sättet minska hästens påskjut, genom att man ber hästen att lyfta bakbenen tidigare. Det är viktigt att skänklarna används med väldigt svaga impulser. Skänkeln ska inte tvinga hästen någonstans, för det skapar spänningar i hästen. Istället ska skänkeln skapa en reaktion från hästens bakben. Hästen känner en fluga och man behöver då inte sparka på den.

Det finns sex olika skänklar som hästen måste lära sig att förstå:

  • Böjning runt skänkeln – Hästen ska böja sig runt innerskänkeln som då inverkar vid sadelgjorden.
  • Böjning bort från skänkeln – Hästen ska böja sig bort från ytterskänkeln
  • Förvarande skänkeln (Preventing leg) – Om hästen vill falla ur ramen med ett bakben så för skänkeln tillbaka bakbenet. Det kan t.ex. behövas en ytterskänkel i en öppna eller en innerskänkel i en sluta.
  • Inramande skänkeln (Framing leg)
  • Direkt skänkel – Ber bakbenet kliva fram mer
  • Samlande skänkel – Samlar hästen (minskar påskjutet genom att bakbenet lyfts tidigare)

Unghästar och utbildningtrappan

När Bent tittar på en unghäst så tittar han först på hur hästen lyfter bakbenen och svingar fram dem inunder sig. Då ser han om hästen har en god naturlig fallenhet för att vinkla sina bakben. Sedan tittar han på hur rent hästen sätter ned sina hovar mot marken. Här eftersträvar han hästar som av naturen sätter ned hela hoven jämnt mot marken.

De flesta har dock inte hästar som av naturen har så lätt för sig. Istället är de flesta hästar mer eller mindre på bogarna, så att frambenen går bakåt och hästen sjunker ned med bröstkorgen mellan bogarna. Då hindrar framdelen hästens bakben från att svinga fram.

Hästens utbildning följer följande punkter:

  1. Balans – Hästen måste först hitta sin balans, så att energin från bakbenen går rakt fram, så att hästen inte faller ut med någon av bogarna.
  2. Lösgjordhet – När hästen hittat sin balans måste man bli av med de spänningar som blockerar svingningarna genom hästens ryggrad.
  3. Form – När hästen är i balans och lösgjord kan man börja formge den. Då ligger fokus på att hitta en form där hästens ryggrad kan svinga bra.
  4. Tempo – När hästen är balanserad, lösgjord och formgiven kan man börja påverka dess tempo.
  5. Takt – När hästen är i balans, lösgjord och formgiven och vi kan kontrollera dess tempo kan vi jobba med att påverka takten.
  6. Schwung – Schwung är resultatet av alla de övriga punkterna.

Mina lektioner på Bentkursen

Vid den första lektionen fick jag börja med att bara skritta på en volt medan Bent analyserade Valiosos rörelser. Han konstaterade att Valioso sätter ned hovarna ganska ”rent” i skritten, men i påskjutsfasen öppnar han höftleden och knäleden i bakbenen för mycket (så att man ser ett streck mellan musklerna på bakbenet). Det extra påskjutet speglas i framdelen genom att han står kvar lite för länge på sina framben och för dem bakåt. För att komma ifrån problemet skulle bakbenen behöva komma 10, 20 eller till och med 30 cm längre inunder honom. Bent sa att man kan lösa detta på två sätt; antingen genom att rida hästen framåt eller genom att samla den. Jag fick först prova att rida Valioso mer framåt, vilket självklart resulterade i att frambenen gick mer bakåt, så problemet blev större istället för mindre. Jag fick då prova att samla honom lite. Då lyfte han frambenen tidigare och blev lättare i framdelen. Från det utgångsläget fick jag rida honom framåt, men bara så mycket att jag bibehöll lättheten i framdelen. Då fick vi en skritt framåt med mer lätthet i framdelen.


Valioso har svårt att böja knäled och hasled. Framför allt i påskjutsfasen av steget vill han räta ut knäled och hasled. Det medför att han står kvar längre inunder sig med frambenen.

Med denna utgångspunkt fick jag börja jobba med samlingen av Valioso. Det jag skulle göra när jag samlade honom var att på volten i skritt be om en svag sluta och samtidigt börja samla honom genom att göra halvhalter med sitsen. För att inte belasta ryggen för mycket innan han börjar vinkla bakbenen skulle jag ta ländryggen lite framåt (svanka) och stänga sitsen lite så att jag fick mer vikt på låren. Halvhalterna med sitsen skulle vara riktade framåt i riktning mot hästens inre bog och bakåt i riktning mot hästens inre bakben (eftersom det är en sluta och tyngdpunkten då ska förskjutas lite inåt samt för att skapa frihet för ytterbogen och ytter bakben). För att jag inte skulle göra för mycket med sitsen skulle jag göra halvhalterna enbart med huvudet, alltså genom att bara sänka näsan någon cm i halvhalten. Detta var för resten väldigt effektivt för att få mig att titta upp. Man kan inte jobba med att sänka näsan en cm om man hela tiden tittar ned…

När jag började samla Valioso skulle jag göra halvhalterna med sitsen (huvudet) varje gång hans inre bakben var i luften. Jag skulle alltså använda en svag sluta för att få det yttre bakbenet att skapa ett stöd så att det inre bakbenet skulle kunna svinga fram. Samtidigt skulle min sits placera hans tyngdpunkt i riktning mot inner bak genom att halvhalterna med sitsen görs när det inre bakbenet svingar fram. Då minskar också belastningen när det yttre bakbenet sträcks fram, så att det inte blockeras. När Valioso svarade bra på det skulle jag göra halvhalter med sitsen både när han stod på inner och ytter bakben. När det fungerade bra skulle jag lägga till skänklarna i bakbenens takt, för att få mer lyft och energi i bakbenen.

Det är inte någon självklarhet att halvhalterna med sitsen ska göras just när det inre bakbenet är i luften. Det beror på hur hästen använder sina bakben. Med de flesta hästarna får man bäst resultat om man placerar hästen i en svag sluta och tar halvhalterna när hästens inre bakben är i luften. Man får dock inte sitta på ett bakben som inte svingar fram ordentligt. Om hästen kortar av framåtsvingningen i det inre bakbenet så måste man ta tyndpunkten lite mer framåt så att hästen börjar svinga fram inner bak igen.

Anna-Clara fick jobba på samma sätt in i samlingen. När hon med skänklarna bad om lite mer energi och samling så reagerade hästen med att bli lite vid i bakbenen, framför allt med det yttre bakbenet. Bent förklarade det som att alla hästar har en gräns. De mer talangfulla har bara gränsen längre bort, men även de har en gräns. Acacias reaktion när hon närmar sig sin gräns är att bli vid i bakbenen, vilket medför att de hamnar längre från tyngdpunkten. Den innebär också att hon blockerar sig i bakbenen. Anna-Claras uppgift blev då att vara så mjuk i sina underskänklar att hon där känner när hästen blir vid i något bakben och att då korrigera det bakbenet med den skänkeln. Vilket symptom som uppstår när man närmar sig hästens gräns är olika från häst till häst, så även korrigeringen är olika från häst till häst.


En engagerad instruktör och en koncentrerad elev! Anna-Clara känner in Acacias bakben med vaderna.

Stephanie fick också arbeta med samlingen på det här sättet. När hon fick en bra reaktion från Willow, så att han började vinkla bakbenen mer och ta mer vikt på dem, så fick hon börja ta halvhalterna inte bara i överkroppen, utan i magen. När hon tar halvhalterna i magen är det väldigt viktigt att inte göra för mycket, så att man blir för belastande på hästens rygg, för då pressar man undan ryggen. Om hästen börjar sänka ryggen så måste man rida mer framåt.


Stephanie samlar Willow i trav genom att göra halvhalter med magen.

Vid min andra lektion inledde jag där jag slutade den första lektionen. Jag fick samla i skritt i en sluta tills bogarna kom upp lite. Ur det läget skulle jag sedan rida honom framåt så mycket jag kunde utan att han hamnade på bogarna igen. Sedan fick jag prova att samla lite mer och förstärka lite med spöt på bakdelen. När han styvade sig lite fick jag gå en aning framåt och sedan samla igen. Därefter fick jag prova att ur den samlade skritten gå över i en samlad trav och i den samlade traven växla mellan att gå lite framåt och samla lite mer. Jag fick fram båda bakbenen ganska bra och han reagerade på den samlade hjälperna, så Bent blev nöjd. Men samtidigt kändes det som att jag helt lämnade det arbete jag ägnat mig åt under veckan med att skapa en ram för Valioso och få ytterbogen lätt. Framför allt i vänster varv drog han bak ytterbogen och riktade kraften lite utåt, och de instruktioner jag fick för att korrigera det var att be om mer sluta med ytterskänkeln.


Samling i skritt med enbart halvhalter med sitsen.

Innan min tredje lektion rid jag fram Valioso på utomhusridbanan. Jag fokuserade då på att hitta tillbaka till det arbete vi hade gjort vid lektionerna för Marius och på att rida Valiosos bakben framåt inunder honom såsom jag brukar göra hemma. Han gick då på mer energiskt än vad han gjorde under gårdagens lektioner för Bent och rörelserna var kanske inte så mycket på stället, men han höll ändå ihop kroppen bättre och fick bättre bärighet. Jag var dock tvungen att emellanåt använda skänklarna för att påminna bakbenen om att kliva fram bättre.


Valioso blev rund och fin i formen när jag red fram honom inför sista lektionen för Bent. Här tycker jag att han får bättre bakben och mer lätthet i framdelen.

Vid sista lektionen på kursen försökte jag kombinera mitt eget sätt att rida på med det som Bent ville att jag skulle göra. Han ville dock inte att jag skulle använda skänklarna för att rida bakbenen framåt på hästen. Anledningen såsom han beskrev den var att man inte får göra annat än att använda skänklarna ifall sitsen hindrar bakbenen från att kliva fram ordentligt. Min syn på det hela är dock att man mycket väl kan använda de sekundära hjälperna för att placera bakbenen på hästen, men att sitsen sedan ska ta över mycket av arbetet så att skänklarna bara används för att korrigera hästen om den kortar av steget, faller på framdelen, förlorar energin eller liknande. Eftersom jag redan hade värmt upp Valioso behövdes det inte så mycket skänkelhjälper för att få med sig bakbenen. Jag tillämpade därför lite ”civil olydnad” och plockade lite diskret med med Valiosos bakben med skänklarna. Och Bent bekräftade min känsla med att berömma reaktionen från Valioso i dessa ögonblick. Det kändes som ett bra avslut inför en lång hemresa!

Read More

Veckoelev hos Marius Schneider 4-8 juli 2016 – Del 8

/ / /
Comments Closed

Ridning i damsadel

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 09.40.18

Carina Dörfler lät mig prova hennes damsadel på Valioso! Det var fantastiskt roligt och vi var faktiskt ganska duktiga!

För 1,5 år sedan besökte jag Sabine Oettel. Jag hade då förmånen att få en lektion i damsadelridning på hennes högt skolade häst Jarl. Det var otroligt roligt och jag blev fascinerad av hur mycket man faktiskt kan inverka med sitsen trots att man sitter i damsadel. Mer information om mitt besök hos Sabine Oettel hittar du om du klickar på bilden.


Efter den resan har jag letat lite efter en egen damsadel, men om många tycker att det är en djungel att köpa en ”vanlig” sadel så är det faktiskt ännu svårare att köpa en damsadel. Ovansidan av sadeln ska ha mått som passar till ryttarens benlängd och undersidan av sadeln ska förståss både i längd, bredd och utformning passa till hästens rygg. Eftersom de flesta begagnade sadlarna finns i exempelvis Storbritannien så är det inte heller så enkelt att provrida en sadel. Jag har dessutom varit osäker på om någon av mina hästar är lämplig för ridning i damsadel. Jag har tänkt mig att den mest lämpliga hästen är en fysiskt stabil häst med ganska lång rygg (eftersom jag har långa ben och därför behöver en lång sadel). Valioso som är överrörlig och har ganska kort rygg passar inte riktigt in i den bilden.

När vi var hos Marius visade det sig att hans sambo Carina hade en damsadel. Den såg ut att kunna passa ganska bra på Valioso och även om den var lite för kort för mina långa ben så borde det fungera. Carina lät mig villigt prova sadeln på Valioso och hjälpte mig generöst både med inpassningen av sadeln och med en introduktion i vad jag skulle tänka på för att han skulle förstå mina hjälper.


Carina Dörfler hjälper mig att passa in en damsadel på Valioso.

Den första utmaningen när man sitter i en damsadel är att hitta sin balanspunkt mitt över hästen. I början är det lätt att man vill sitta lite till vänster, för att det känns tryggare, men trots att man sitter snett är det viktigt att tyngdpunkten är mitt över hästen. Man ska också se till att hålla axlarna parallella med hästens bogar så att man bibehåller känslan av vad som är rakt. Carina hjälpte mig att hitta min hållning i damsadeln och från det utgångsläget skulle jag försöka att styra hästen enbart genom att titta i den riktning vi skulle gå. När jag var balanserad så fungerade det faktiskt! Det som förvånade mig mest var att Valioso inte blev mer vinglig och instabil nu när jag inte kunde rama in honom med sitsen. Istället blev han faktiskt lite stabilare än vanligt!


Det gick lätt att hitta balansen i skritt på volt i båda varven.

Trav är inte så annorlunda än skritt. Den ända skillnaden är att man måste hitta travrörelsen i sitsen. Det kan därför vara enklast att börja med lite samlad trav så att man inte får för stora rörelser att följa med i.


Traven var från början lite stötig och svårare än skritten, men efter en stund hittade jag travrytmen i sitsen och då kunde Valioso slappna av och följa mig så då blev det lugnt och behagligt.

Jag provade också att växla mellan att rida på volt och böjd rakt fram samt att göra öppna och sluta. Vänster skänkel använder man som vanligt, men höger skänkel ersätts av en stick som man använder i skänkelläget. I början kan därför vänster öppna och höger sluta kännas enklare än höger öppna och vänster sluta. Det är dock viktigt att man även hittar övningarna i sin egen sits. Eftersom man använder sticken som högerskänkel så bör man rida med enhandsfattning när man rider i damsadel. Man har alltså tyglarna i vänster hand och sticken i höger hand.

Carina blev nog lite inspirerad av mitt damsadelintresse, så efter att jag hade ridit Valioso i damsadel red hon en häst i damsadel. Det syntes tydligt att det inte var första gången, varken för henne eller för hästen!


Efter att jag och Valioso hade provat oss fram visade Carina hur ridning i damsadel ska se ut. Stabilt, elegant och med fin bärighet.

Det enda problem som återstår nu är hur jag ska hitta en damsadel! Nu vet jag ju att Valioso faktiskt fungerar ganska bra för ridning i damsadel, så nu måste jag hitta mig en egen damsadel!

Read More
  • Artikelarkiv

  • Webshop