När Christofer instruerar arbetar han i princip alltid med alla tre gångarter i hästen. På det sättet skiljer han sig från många andra akademiska tränare som vill få skritten perfekt och sedan börja med traven och först när även traven är mer eller mindre perfekt så är det dags att börja med galoppen. En anledning till att Christofer vill att man ska arbeta med alla gångarter parallellt är att de olika gångarterna kan hjälpa hästen på olika sätt. Det är till exempel vanligt att galoppen hjälper hästen att hitta mer rundhet och lyfta sin rygg och att traven därför blir bättre efter galoppen. Om man aldrig galopperar så blir det då svårare att utveckla traven. En annan anledning är att man inte ska fastna i ett steg i utbildningen. Det är annars ganska vanligt att akademiska ryttare inte kommer till galoppen.
Som vanligt har Christofer ett väldigt beskrivande kroppsspråk när han undervisar!
Framåt, stopp, höger, vänster, bakåt
Det första som Christofer vill checka av med alla hästar är:
- Framåt
- Stopp
- Höger
- Vänster
- Bakåt
Förra gången Christofer var här (för två år sedan) var det flera av ekipagen som fick jobba en hel del med styrningen. Problemen med styrningen kommer sig oftast av att hästarna inte riktar kraften från bakbenen rakt, utan skjuter lite åt sidan. Om hästen skjuter snett utåt så blir det svårt att få med sig ytterbogen runt när man ska svänga och svängen blir större än man har tänkt sig. Man måste alltså träna sig på att svänga hästens framben och inte bara hästens huvud. På den här kursen fungerade styrningen bra för de flesta deltagarna!
Stopp och bakåt var det däremot några deltagare som fick jobba med. En av deltagarna i kursen red en kallblodstravare som har lätt att stressa upp sig och som då skjuter mot handen och inte tar halvhalterna. När inte halvhalterna fungerar så måste man jobba med hela halter för att lära hästen att förstå halterna bättre och då finns det förutsättningar för att även halvhalterna ska fungera. Med den här hästen var dock även halterna svåra. De fick därför jobba med att rygga två steg varje gång de gjorde halt. Inte för att korrigera hästen utan för att få hästen mer uppmärksam på bettet och faktiskt kunna få den att även tänka bakåt i halten istället för att hela tiden ligga på framåt. Efter några försök ökade hästen sin uppmärksamhet och tog halterna snabbare.
Rundhet och sökning fram och ned
Christofer börjar alltid med att lära sina hästar en låg form. När han släpper på tygeln så ska hästen sänka huvudet och länga ut halsen och kliva fram med bakbenen. När hästen har förstått det så rider han i en högre form. Om hästen börjar gå emot handen när man använder tygeln så har man två alternativ. Det ena är att släppa hästen mer fram och ned igen och det andra är att driva på hästen så att den slutar skjuta mot handen. Den andra metoden fungerar bara om hästen har börjat förstå skänkeln. Annars kommer den bara att skjuta mer mot handen när man driver på bakbenen.
Något som ett par av ekipagen på kursen fick jobba med var att släppa på tygeln för att hästen ska söka fram och ned och att sedan ta kontakt med tygeln. Den reaktion Christofer då vill att de ska få är att hästen går med huvudet lite högre, men utan att korta av halsen eller korta av steget. När man tar tyglarna så ska hästen alltså fortsätta framåt precis likadant som tidigare. På det sättet kan man lära hästen att acceptera tygeln utan att tygeln förstör hästens steg. Hästen ska alltså hela tiden söka fram och ned, men tygelns längd avgör hur mycket hästen ska sträcka sig. När man länger tygeln så ska hästen alltså länga sig mer fram och ned.
Precis som så många andra kallblodstravare har Lasse svårt att söka fram och ned när ryttaren tar kontakt med tygeln. Även om han är rund i formen så vill han gärna börja skjuta mot handen. Christofer förklarar det med att man har avlat fram ett riktigt springarhuvud för att kompensera kallblodets byggnad och trots det kunna få dem att springa så snabbt!
Runda sig runt innerskänkeln och sträcka fram ytterbogen
Anledningen till att så många hästar har så svårt att runda sig runt innerskänkeln och istället faller på ytterbogen när man använder innerskänkeln är att det är den reaktionen som de flesta lär sina hästar direkt de påbörjar utbildningen. Det gör man oftast genom att man i markarbete ställer hästen med kapsonen och driver hästens inre bakben till underträdelse med spöt i skänkelläget. Den reaktion de flesta då får är att hästen då tar sitt inre bakben in mot tyngdpunkten, dvs snett utåt på volten. Samtidigt rör sig då det yttre frambenet i samma riktning som det inre bakbenet, dvs hästen faller ut med ytterbogen. Oftast märker man inte att ytterbogen faller ut, för hästen blir ändå kvar i rätt position i och med att man håller i kapsonen, dvs huvudet går lite in samtidigt som ytterbogen går lite ut. Att föra huvudet och frambenen åt två olika håll skapar en obalans i hästen och får den att drifta ut över ytterbogen. För att undvika detta arbetar Christofer redan från början med att hästen ska runda sig runt spöhjälpen i skänkelläget. Det gör han genom det följande arbetet, dvs han går framför hästen på en volt och hästen ska hela tiden följa honom med båda ögonen och båda frambenen.
Christofer använder inte bara det följande arbetet som ett första steg i hästens utbildning som man utför på volten. Han använder det även för att få kontroll över hästens ytterbog i olika övningar. Det tydligaste exemplet på detta är slutan. Ofta när man ber hästen om en sluta från marken så lyfter man spöt och ber hästen komma in med sin bakdel. Det är den enkla delen i slutan. Det som kan vara lite mer komplicerat är att få rätt reaktion i bogarna när man ber hästen om en sluta. Ett vanligt fel är att hästen inte bara kommer in med bakdelen, utan att den samtidigt trycker framdelen inåt. När hästen gör det så vinklar den ut armbågen på innerbogen och böjer sig alltså åt fel håll genom bogpartiet. Ytterbogen förs då bakåt istället för framåt. Ett vanligt sätt att korrigera detta är att öka hästens böjning. Då kan man få innerbogen på plats, men oftast blir resultatet istället att hästen flyttar framdelen ett steg utåt när man ber om en sluta. Det ger i och för sig mer stabilitet än när hästen faller på innerbogen, men resultatet blir att hästen driftar ut över ytterbogen istället. Christofers sätt att lösa problemet på är att koppla ihop slutan med det följande arbetet. Så snart som han har lärt hästen att förstå slutahjälpen så lämnar han väggen. När han ber om en sluta så ber han samtidigt hästen att komma till honom med ytterbogen. Men han gör inte detta genom att använda spöt på framdelen, utan genom att koppla ihop slutan och det följande arbetet. Det blir alltså hans kroppsspråk som vrider hästens framdel inåt och tar med sig ytterbogen. Istället för att hålla en rak linje i slutan så går Christofer direkt in mot en volt och en diagonalslutaliknande rörelse när han lyfter spöt för att be om en sluta. Detta ger dock bara rätt effekt om man har befäst det följande arbetet ordentligt, så att hästen vrider hela framdelen mot en och riktar båda frambenen rakt mot en. Senare i utbildningen kan Christofer använda samma hjälp (kroppsspråket) för att ta med sig ytterbogen runt på volten i longeringen. Därmed har han spöt fritt för att jobba med hästens bakdel.
Alla säger: ”Böj hästen runt innerskänkeln och få den att komma fram till yttertygeln.” Det är dock väldigt svårt för de flesta att åstadkomma det. Det beror inte på att alla är korkade och inte förstår vd de ska uppnå, utan det beror helt enkelt på att detta är ganska svårt att utföra. Christofers lösning på det är alltså att befästa det följande arbetet för att kunna få hästen att runda sig runt innerskänkeln.
Låt hästen ta mer ansvar
En sak som Christofer poängterade i allt arbete är att man måste låta hästen ta ett större ansvar. Ett exempel på detta är när man longerar en unghäst. Bland det första Christofer lär unghästen i longeringen är att ta ansvar för gångart, avstånd och riktning. Med det menar han att har han sagt att hästen ska trava så ska hästen fortsätta trava tills han ber om en annan gångart, utan att han påminner den hela tiden. Detsamma gäller övriga gångarter. Har han talat om för hästen att den ska gå på en volt som har en viss storlek så ska hästen hålla den riktningen tills han säger till hästen att den ska öka eller minska volten. Och har han sagt till hästen att den ska hålla ett visst avstånd från honom så ska den hålla det avståndet tills han säger något annat. När detta sitter bra i alla gångarter så blir resultatet en häst som är väldigt stabil. När man sedan börjar rida så gäller det att arbeta med samma sak i ridningen. Att ge hästen ansvar för att hålla gångarten och riktningen tills man ber den göra någonting annat.
Här tar hästen ansvar för riktning och gångart och så länge som hästen tar sitt ansvar så följer ryttaren bara med utan att inverka med tygel eller skänkel.
Det här är någonting som jag verkligen ska ta till mig. Jag har haft många hästar som har haft problem att använda sin kropp rätt. Dessa hästar har verkligen behövt mycket hjälp. Jag har lärt mig hur jag bäst hjälper en häst att hitta en biomekaniskt korrekt rörelse där hästen kan röra sig i balans och börja bära upp sig. Problemet är dock att jag ofta försöker hjälpa alla hästar till en bättre rörelse på det sättet. Och det fungerar! Hästarna förbättrar sin bärighet. Men det sker på bekostnad av det egna ansvaret. Jag måste alltså träna mig själv på att låta den oförstörda hästen jobba mer självständigt. Om man ger hästen en riktning, avstånd och gångart i longeringen så ska hästen själv kunna hitta balansen på den volten. Tappar hästen balansen så kommer det att märkas genom att den även tappar riktningen eller avståndet. Riktas kraften inåt så blir volten mindre och riktas kraften utåt så blir volten större (eller hästen börjar sträcka linan). Min hemläxa blir alltså att göra ingenting så länge som hästen följer den volt som jag har angett. Om hästen byter riktning så inverkar jag och placerar tillbaka hästen på den anvisade volten. Därefter gör jag ingenting igen! Detsamma gäller med gångarten. Har jag bett om galopp så ska hästen galoppera tills jag ber om någonting annat. Jag ska inte behöva be om galopp var fjärde meter för att hästen ska kunna hålla galoppen.
Undvik mellanmjölksläget
Det var många av ryttarna på kursen som framför allt i trav red sina hästar i ett tempo som inte är framåt och inte är samlat. Hästarna blev då lite lufsande och släpande i gången. Christofer var väldigt noga med att se till att de ryttarna antingen rider fram mer eller samlar hästen mer. Det gav väldigt stor effekt i hästarna för de fick mycket mer aktivitet i sina bakben. Christofer förklarade det som att han i skritten ville känna att hästen i vilket steg som helst skulle kunna göra en övergång till trav och att den i trav i vilket steg som helst skulle kunna fatta galopp direkt när man bad om det.
Här får Katharina jobba med att öka energin i samlingen!
Om jag lägger min mer biomekaniska tolkning på det så innebär det lufsande mellanmjölksläget att hästen blir väldigt lösgjord, men att den blir för lång i kroppen. Man får då överdrivet stora svingningar i ryggen. I början av hästens utbildning vill man få hästen lösgjord och börja aktivera ryggen så att man får bakbenens rörelser att gå genom hela hästens kropp och så att ryggen svingar olika beroende på om man rider skritt, trav eller galopp. Men om svingningarna i ryggen blir för stora så faller hästen isär. Tydligast blir detta i trav då svingningarna går nedåt och tillbaka istället för uppåt och tillbaka. Den stora och huvudsakligen nedåtgående svingningen ger en långsam takt och hästen känns väldigt mjuk och harmonisk, men samtidigt trycks bakbenen bakåt och hästen blir lång i kroppen. När hästen bär upp sig och svingar fram sina bakben så ska svingningarna i ryggen huvudsakligen vara uppåtriktade. Ryggen blir då också mer kompakt och rörelserna blir mindre. Man får dock inte blanda ihop dessa mindre rörelser med den avsaknad av svingning som en spänd rygg har.
Med den här hästen blir det ingen mellanmjölkskänsla…
Mina egna lektioner under kursen
Jag red Valioso på kursen. Mitt stora problem med honom har alltid varit hans överrörlighet, som jag tyvärr har förstärkt genom att arbeta med att kunna flytta bogar och bakdel. Alla hans kroppsdelar är väldigt lätta att flytta och han är aldrig tung på några hjälper. Men det är oerhört svårt att få honom stabil i läget mitt emellan. Det blir alltid lite för mycket upp eller lite för mycket ned, och lita för mycket inåt eller lite för mycket utåt. Jag kan snabbare korrigera honom nu, men hamnar ändå lätt i ett läge där jag måste bolla honom mellan hjälperna hela tiden för att hålla honom inom ramen. För att lösa problemet har jag de senaste två året fokuserat på att han ska rikta kraften rakt och hålla huvudet mitt framför kroppen men ändå vara lösgjord och ha en inner- och en yttersida. Mitt målmedvetna arbete har gett resultat. På kursen för Annika Keller för en dryg månad sedan kunde jag börja rida honom fram till handen. Jag har tidigare varit nöjd med att han har accepterat handen och inte dragit ihop halsen så fort som jag har lite kontakt med tygeln. Men därifrån till att jag kan driva fram hans bakben så att han tar kontakten är med den hästen en enorm skillnad. Eftersom jag nu tränat på detta några veckor så var mitt mål med den här kursen att Christofer skulle titta igenom arbetet och förhoppningsvis bekräfta att jag var på rätt väg. Och det lyckades jag med. Andra passet kunde jag rida Valioso fram till handen i en lite högre (dvs bärigare) form både i längning och i samling. I längningen sänkte han inte huvudet utan sträckte bara nosen och bakbenen lite mer framåt i en något långsammare takt och i samlingen ökade hans rundhet och takten blev högre, men han sökte fortfarande kontakten med handen. Just att lyckas bibehålla kontakten i samlingen är avgörande för att han ska fortsätta jobba korrekt över ryggen. Med många andra hästar fokuserar man på att de ska bli lätta i handen i samlingen, men Valioso är alltid lätt i handen, oavsett om han arbetar korrekt eller felaktigt. Med honom blir det alltså inte ökad lätthet som ska bekräfta när det är rätt, utan en bibehållen kontakt.
Christofer pratar alltid om att det är lätt att komma in i samlingen, men att det svåra är att bibehålla den bärighet som samlingen skapar och ta med den in i en längning. Jag tycker dock att det är tvärt om. Och det beror inte bara på den häst jag rider, utan även när jag undervisar tycker jag att vägen ur samlingen är lätt att lära ut. Men detta är alltså bara ytterligare ett tecken på att olika ryttare, tränare och instruktörer har olika styrkor och svagheter och det är perfekt när man på detta sätt kan komplettera varandra! Christofer lät riktigt imponerad av hur väl Valioso bibehöll bärigheten när jag längde honom ur samlingen och istället fick Christofer guida oss lite i hur vi ska komma in i samlingen utan att den första reaktionen blir en avkortad hals (och ett avkortat steg) och att vi därefter ska ägna samlingen åt att korrigera de felen. Principen var ungefär att jag först ska rida hästen fram till handen så att jag känner bakbenens energi i handen (min formulering) och sedan öka drivningen och be om lite mer energi och rikta den lite mer framåt-uppåt. När Valioso formar sig in i samlingen (en väldigt framåtgående samling) så ska jag be honom öka takten. Om takten minskar när man går in i samlingen så blir ryggsvinget för stort (och det är detta som ger intryck av att ryttaren jobbar mer än hästen i samlingen).
Här rider jag Valioso fram till handen med mycket energi! Jag driver så mycket så att kameran inte hinner med, det är därför bilden är så suddig… Nej, sanningen är den att jag inte kunde fota mig själv, så bilden är hämtad från en film…
Det här var väldigt intressant! Jag ska nu stabilisera detta (dvs den raka kraften där jag kan rida hästens bakben, manke och panna framåt) och jobba mycket med övergångar in och ut ur samling utan att hästen släpper kontakten med min hand. I september ska jag till Christofer som veckoelev och då ska det här vara stabilt hela tiden så att vi kan gå vidare. Men innan det har vi en kurs här för Bent Branderup i maj och en kurs för Annika Keller i augusti, så jag har många möjligheter till avstämning av mitt arbete!
Vill du också rida för Christofer?
Jag kan väldigt glädjande tala om att Christofer kommer hit igen redan nästa år, den 7-8 april. Och är ni intresserad av det arbete hans fru Rebecca Dahlgren praktiserar med frihetsdressyr, trickträning och toleransträning så kommer hon hit och har kurs den 9-10 juni nästa år!