Annika Keller har just varit här och haft en helgkurs. Hon är liksom jag själv licensierad Bent Branderuptränare. Hon skiljer sig dock från många andra tränare inom Akademisk Ridkonst i och med att hon är mer intresserad av att energiskt rida hästen framåt i en horisontell balans istället för att fokusera på att flytta olika kroppsdelar sidledes och att vinkla bakbenen.
Annika instruerar på Ridakademi Norr! Vi bjöd självklart på vackert och soligt vinterväder under kursen och vårvinterns solstrålar lyser in i ridhuset!
Det här är precis det som jag under de senaste åren har arbetat med. Jag har nog fokuserat extra mycket på det just för att det är detta som Valioso har så svårt för! Fördelen med att hästen har svårt för något är att man blir väldigt skicklig på att hitta olika vägar till att nå just det målet och det blir väldigt enkelt att komma dit med andra hästar! Jag har nu implementerat det Annika lärde mig i min vanliga ridning och de sista två ridpassen har jag faktiskt kommit dit jag under så många år har velat komma! Valioso har varit stabil i en horisontell balans i skritt, trav och galopp och i den har han inte bara accepterat min hand utan till och med sökt kontakten med handen! Jag är så tacksam över att Annika hjälpte mig att bara höja kraven lite så att vi kom över den välkända tröskeln som oftast står i vägen för utvecklingen! Mitt mål nu är att stabilisera detta och jag inser att det viktigaste är att jag hela tiden rider Valioso fram till handen och inte nöjer mig förrän han själv söker kontakten med min hand. För att komma dit de dagar när han inte själv bjuder på det måste jag dock först skapa en ram där han i en lösgjord böjning riktar kraften rakt fram och inte trycker varken någon bog eller bakben åt sidan. Det som gör Valioso svår är att det räcker att nosen är en centimeter över eller bakom handen, att halsen är en centimeter för mycket böjd eller att en bog går en centimeter åt sidan för att man inte ska kunna omvandla kraften från bakbenen till bärighet! Och när man korrigerar ett fel så går han genast över i ett annat minimalt fel! Jag har dock blivit expert på att bolla honom mellan mina hjälper för att hålla honom inom ramen och när han är där behöver jag bara rida hans bakben mer framåt med mycket energi men långsam takt. Och när han tar hjälperna och börjar söka fram till handen så får även han en stabilitet!
Valioso i begynnande horisontell balans i trav. Han börjar söka kontakten med handen och svinga fram sina bakben, men det behövs fortfarande lite till för att han ska bli stabil.
Okej, det får vara nog av mina personliga reflektioner. Istället tänkte jag återge den intressanta föreläsning som Annika inledde sin kurs med, som handlar om hästens bärighetssystem och hur vi faktiskt kan använda och utbilda bakbenens påskjut för att komma till den fantastiska horisontella balansen. Om ni vill se hur detta utförs i praktiken så är ni välkomna till Annikas nästa kurs här på Ridakademi Norr! Hon kommer hit igen redan den 19-20 augusti!
Annika föreläser om det ämne som hon brinner för! Hur man rider hästens bakben framåt till ökad bärighet!
Det första bärighetssystemet – När hästen inte använder bakbenen
När hästen betar går den med huvudet lågt och har bakbenen bakom sig och buken hänger ned. Bakbenen har då ingen större aktivitet. Istället lutar hästen sin kropp över frambenen. Det är ett energibesparande system. Det är framför allt ligamenten som går längs hästens överlinje från nacken till svansen som bär upp hästen och lyfter upp ryggen. Manken sträcker ut ligamenten så att de lyfter ryggraden.
Detta är ett passivt bärighetssystem i och med att hästen inte aktivt gör något utan bärigheten sker passivt.
Ett naturligt sätt för hästen att använda bakbenen – Oanvändbart påskjut
Ett naturligt sätt för hästen att använda sina bakben är att bara skjuta på med dem. När hästen ökar farten går huvudet upp och bakbenen hamnar bakom hästen och skjuter på. Då kommer hästen alltså bara att använda bakbenen till att trycka kroppen framåt.
När hästen blir stressad eller skrämd använder den naturligt detta påskjut. Huvudet går upp, bakbenen skjuter hästens kropp framåt och ryggen sjunker ned så att hästen får en konkav överlinje. När hästen är stressad går den i den här formen och blir då även utåtställd i hörnen.
Stress medför alltså en användning av hästens kropp som inte är användbar för oss som ryttare.
När överlinjens muskler aktiveras lite grann så kommer alltid bakbenens framåtsvinging att minska i och med att kontraktionen i musklerna inte låter bakbenen komma fram ordentligt.
Hos racinghästar använder man överlinjens kontraktion för att öka bakbenens påskjut så att hästen kan springa snabbare.
Det andra bärighetssystemet – Aktiva bakben
Vi vill att hästen ska använda sin kropp på ett annat sätt. Vi måste lära hästarna att använda kroppen på det sättet, för det är inte ett naturligt sätt för hästen att använda sin kropp på.
Om vi kan driva hästen framåt utan att skapa stress i hästen så skapas en annan bärighet i hästen, där bakbenen svingar fram inunder hästen istället för att bara skjuta hästens kropp framåt. Magmusklerna måste kontraheras för att hästen ska kunna föra bakbenen framåt.
Sambandet mellan de två bärighetssystmeten
I naturen kommer hästen aldrig att aktivera båda bärighetssystemen på samma gång. När vi tränar hästarna ska vi trots detta försöka aktivera båda systemen samtidigt. Vi ska försöka få hästen att slappna av och sträcka sig framåt och sänka huvudet och samtidigt röra sig framåt. Vi måste försöka hitta ett tempo där det är möjligt för hästen att sänka huvudet.
Det går inte att skapa bärighet bara genom att bromsa upp hästens påskjut. Om vi bara bromsar upp hästen så kortar den steget med bakbenen. Det innebär i och för sig att påskjutet minskar, men samtidigt slutar bakbenen kliva fram. Utan impulsion kommer bakbenen inte att kliva fram. Då blir bakbenen inaktiva.
Utbildningsgången och den horisontella balansen
Först måste vi stabilisera hästens första bärighetssystem (det inaktiva systemet). Hästen lär sig då att sträcka sig framåt och länga sin överlinje, vilket tar bort stressen från hästen. När hästen är avslappnad och lugn kan vi börja driva den lite framåt. Om hästen då bibehåller en avspänd position så aktiverar vi både det andra bärighetssystemet (aktiva bakben som svingar framåt). Då kommer hästen att aktivera underlinjens muskulatur och svinga fram bakbenen mer. Samtidigt aktiveras dock påskjutet från bakbenen, i och med att hästens fart framåt ökar. Eftersom bakbenen svingar framåt så är dock inte påskjutet från bakbenen så skadligt att det förstör den bärighet vi börjar skapa. Nu kan ryttaren också börja få en liten kontakt med hästens mun. Om hästen tar huvudet nedåt-bakåt så skapas aldrig den kontakten, men då kommer inte heller bakbenen att svinga fram. I det läget blir bakbenens påskjut skadligt. Istället ska hästen börja sträcka sig fram och söka kontakt med ryttarens hand.
Här håller hästen kvar frambenet i marken tills det är ganska långt under kroppen. Det innebär att den inte flyttar vikten till bakdelen. Det här är ändå ett viktigt steg i hästens utbildning i och med att den stretchar ut överlinjen och sträcker sig framåt och tränar sig på att sträcka bakbenen framåt och söka kontakt med ryttarens hand. Först när de här reaktionerna på ryttarens hjälper är väl stabiliserade är det dags att minska påskjutet.
Hästen måste alltså lära sig att när vi driver den framåt så ska den öka bakbenens framåtsvingning, utan att bli spänd eller stressad. Självklart kommer hästen samtidigt att öka påskjutet en aning, men poängen är att hästen lär sig att svinga fram sina bakben bättre.
Det ena bakbenet svingar fram medan det andra skjuter på och hästen söker kontakt med ryttarens hand!
Nästa steg är att kunna minska tempot och på samma gång driva hästens bakben framåt. Då minskar påskjutet från bakbenen en aning samtidigt som bakbenens framåtsvingning bibehålls. Det är då man uppnår den horisontella balansen i hästen. Den ska vara grunden för all annan utbildning av hästen.
I den Akademiska Ridkonsten är vi väldigt ivriga att börja samla hästarna. Det är därför många som mer eller mindre hoppar över den här delen av hästens utbildning, eller ägnar för lite tid till den och alltför snabbt börjar jobba med samling av hästen.
Inom tävlingsdressyren säger man att man först måste utbilda hästens påskjut. Inom den Akademiska Ridkonsten brukar vi istället säga att hästen har påskjutet av naturen, så det behöver vi inte utbilda. Istället ska vi utbilda hästens förmåga att bära med bakbenen. Men det påskjut hästen har av naturen är ett ”oanvändbart” påskjut. Vi måste därför utbilda hästens påskjut för att kunna använda det på ett bra sätt. Samtidigt som hästen skjuter på med det ena bakbenet måste den fånga upp påskjutet med det andra bakbenet som svingar fram. Detta är innebörden av en horisontell balans. Den horisontella balansen varierar med hästens utbildningsnivå och styrka.
Det vi ska eftersträva i utbildningen av hästen är alltså att uppnå horisontell balans. Sedan ska hästen stärkas i den horisontella balansen så att den orkar vara där längre tid och stabilare kan hålla båda bärighetssystemen aktiva.
Om man börjar samla hästen innan man har skolat hästens påskjut på det här sättet så blir ofta resultatet att man kortar av bakbenens framåtsvingning samtidigt som man minskar påskjutet. Resultatet blir att hästen bara tar korta steg.
Utan den horisontella balansen och förmågan att driva hästens bakben framåt så blir det svårt både att komma in i samling och gå ur samlingen. Då kommer hästen antagligen att dra ihop sig både när man ska gå in i samlingen och när man ska gå ur den. Det enda sättet för att mjukt kunna gå ur samlingen är om hästen svingar fram sina bakben i samlingen. Annars kommer bakbenen bara att skjuta hästens kropp framåt och överlinjen kortas av.
När man ska lära hästen vägen in till samlingen så handlar det i början om att kunna minska och öka tempot. Om man lär hästen att man kan driva bakbenen framåt och komma till en horisontell balans och att man därifrån kan minska påskjutet lite men fortsätta driva bakbenen framåt så lär sig hästen att kunna göra mjuka övergångar in i samling och ut ur samlingen.
Ofta kan det faktiskt vara så att hästen har mer bärighet när den går framåt i en horisontell balans jämfört med när man samlar den. Det beror på att många hästar kortar av bakbenens framåtsvingning i samlingen. Då hjälper det inte om hästen kan vara på stället, och kanske till och med vinkla sina bakben. Om inte bakbenen svingar fram så skapas ingen bärighet även om man har lyckats ta bort påskjutet.
Utmattning i bärighetssystemen
När vi har en bra stretch av överlinjen så att det passiva systemet aktiveras så sträcks överlinjen framifrån. När bakbenen svingar framåt så sträcks överlinjen bakifrån. Om man förlorar ett av bärighetssystemen så kommer hästen att behöva börja bära med skelettet.
När hästen kortar överlinjen och skjuter på så blir bäckenet plattare. Det blir då en kraftig belastning i övergången mellan korsbenet och ländryggen. Samma effekt kan man få när hästen är för låg i formen. Då kan hästen bli så låg så att halsbasen sjunker ned och bröstryggen sjunker ned mellan bogbladen. Om hästen lär sig att svinga fram bakbenen ordentligt så kan den bibehålla rundheten och lyftet i bröstryggen även i en väldigt låg form, men det normala är att hästen sjunker ned med framdelen när den är djupare än en viss nivå.
Alltid när de främre bröstkotorna sjunker ned så får vi en ökad belastning i övergången mellan korsbenet och ländryggen. En sänkning av bröstbenet ger nästan alltid också ett problem i hästens tungben, i och med att de är sammanknutna med starka muskler. Då får man oftast symtom som att hästen börjar tugga för mycket eller blir spända i käken. Så dessa tre punkter samverkar. Får man problem i en av dem så får man problem i alla tre punkter. Överlinjens muskler reagerar på detta genom att dra ihop sig, för att på så sätt hålla uppe ryggraden. I början kommer hästen då att bygga mer ryggmuskler, men sedan kommer musklerna att börja försvinna vid manken. Istället får hästen en överdriven bröstmuskulatur. Gluteusmusklerna och musklerna på varje sida av svansen blir också väldigt spända och överdrivna.
De tre ställen där hästen får problem när den inte använder sina bärighetssystem är vid länden-korset-bäckenet, vid nedre delen av halskotpelaren-bröstbenet och vid tungbenet-nacken.
Dessa problem kan komma när man rider med för mycket påskjut, men det kan faktiskt också uppstå när man rider hästen för sakta, så att man inte får tillräckligt med impulsion för att skapa stretch i överlinjen. Problemet kan faktiskt också uppstå när man rider hästen i en korrekt form, men håller på för länge så att hästen blir för trött i de muskler som ska bära upp hästen.