Vi hade planerat det så praktiskt att vi var veckoelever hos Marius Schneider i Tyskland samma vecka som Bent Branderup kom dit och hade en kurs (theme seminar) om ”bending of the haunches”. Kursen handlade alltså om vinklingen av hästens bakben, och inte bara så allmänt att hästen när den samlar sig ska vinkla bakbenen utan den här kursen fokuserade på de olika lederna i bakbenen.
Bents föreläsningar
Hästens bakben och rygg ska skapa lätthet i framdelen
Xenophon: ”Rid hästens bakben framåt in under hästens mage, gör sedan en förhållning (halt) så att hästen böjer alla vinklar i sin bakdel.”
Redan med Xenophon hade vi alltså en beskrivning av hela ridkonsten. Alla de senare mästarna ägnar sig åt att förklara detta mer noggrant och på lite olika sätt. Steinbrecht utgår t.ex. från ryggradens form och ägnar en stor del av sin bok till att beskriva hur man ska forma hästens ryggrad. När man har gjort det är det enligt honom ganska självklart hur man ska vinkla hästens bakdel.
Vi har flera olika vinklar i hästens bakdel:
- Lumbo-sakralleden
- Höftleden
- Knäleden
- Hasleden
- Kotleden
Knäleden och hasleden i bakdelen hänger ihop. Båda dessa leder vinklas alltså lika mycket. Kotleden är inte en led som vi arbetar så mycket med, men det är en led där vi kan se hur hästen fördelar sin vikt. Om hästen har mycket vikt på sin framdel så ser man att den vinklar kotlederna i frambenen mer. Om hästen istället har mycket vikt på sin bakdel så vinklar den kotlederna i bakbenen mer.
Bakbenen ska skapa energi. Den energin ska sedan flöda genom hästens kropp. Det är detta vi kallar schwung! Energin från bakbenen ska genom svingningarna i hästens ryggrad gå genom hästens kropp och skapa en lätthet i framdelen. Om det finns blockeringar i hästens kropp så kan inte svingningarna gå genom hästens kropp. Det arbete vi gör med hästens huvud och hals syftar till att forma ryggraden på ett sådant sätt att dessa blockeringar försvinner. Vi kan dock aldrig producera någon kraft eller energi med hästens framdel. Däremot kan vi (om vi inte har några blockeringar i ryggraden) ta en halvhalt i hästens framdel för att föra tyngdpunkten bakåt så att hästen kan ta mer vikt på sina bakben. När hästen arbetar korrekt med sin bakdel så vill vi också att det ska ge en god effekt i framdelen. Den goda effekten innebär att hästen ska bli lättare i sin framdel. Om hästen använder bakdelen korrekt, men det inte skapas någon lyftkraft i framdelen så finns det något däremellan som blockerar energin från hästens bakdel.
När vi rider hästen framåt vill vi att hästen ska vinkla alla leder i bakdelen mer så att bakbenen svingar längre fram inunder hästen. Det vanligaste när man ber en häst gå framåt är dock att det motsatta händer. Hästen rätar ut alla vinklar i bakdelen så att bakbenen inte hamnar längre inunder hästen utan tvärt emot hamnar längre bakom hästen och skjuter på mer. Då ökar farten och hästen rör sig snabbare framåt, men bakbenen sträcks inte fram mer. Steinbrecht skriver i sin bok: ”Rid din häst framåt! Missförstå mig inte, jag menar inte snabbt!” Det är precis den här beskrivningen han syftar på då. Man ska rida hästens bakben framåt istället för att bara få hästen att röra sig snabbare. Det viktiga är alltså om farten framåt skapas genom att bakbenen vinklas mer eller genom att bakbenen rätas ut.
Det finns hästar som sätter bakbenen långt inunder sig, men som ändå har bakbenen raka. De vinklar då höftleden mycket, men är väldigt raka i knäled och hasled. Då kan de inte ta vikten på bakbenen. Det finns också hästar som är raka i höftleden, men vinklar knäled och hasled mycket. De lyfter då bakbenen högt, men sträcker inte fram dem inunder sig. Detta ser man ofta hos araber och en del spanska hästar. Det finns också hästar som böjer sig mycket i lumbo-sakralleden, men är raka i höftled, knäled och hasled. Detta ser man ofta hos islandshästar.
Det är svårare att träna en häst som vinklar en led mycket och håller övriga leder raka. Det är enklare att träna en häst som har samma stelhet i alla leder. De är stabilare och man kan använda samma träning för att komma åt alla leder. När en häst överböjer en led på bekostnad av de övriga lederna så blir hästen instabil och det blir svårare att träna upp de övriga lederna. Men det finns olika övningar för att träna upp rörligheten i de olika lederna i bakdelen.
Många hästar rids idag dysfunktionellt! Många ryttare sätter på hästarna skydd på benen för att de rider dem på ett sådant sätt att de trampar sig själva. Vi ska inte i träningen eftersträva extrema och konstlade benrörelser, utan vi ska förbättra hästens naturliga rörelsemönster så att bärigheten ökar.
För att få en bra skolhalt måste man ha rätt form på hästens ryggrad. Om hästen är för djup i formen så kommer bröstkorgen att pressas ned när hästen går in i en skolhalt. Om hästen istället är för hög så kommer länden att pressas ned när hästen går in i en skolhalt. Hästen ska alltså varken vara för hög eller för djup. Vi måste också ha en ren böjning genom hästens kropp. Det som skapar böjningen är egentligen en rotation genom hästens kropp, vilket ger ett lyft i hästens yttersida, ger en ställning inåt och får hästen att föra fram sin inre höft. Hästen måste också vara lösgjord så att det inte finns några blockeringar genom hästens kropp. Om den lägger mer vikt på ett framben så skapas det en blockering där. Om hästen blockerar sig på inner fram så för man framdelen lite utåt (i riktning mot en sluta) och om hästen blockerar sig på ytter fram så för man framdelen lite inåt (i riktning mot en öppna). När hästen är i balans kan man föra tyngdpunkten bakåt. Om den då blockerar sig i bakdelen så kan den få en catback. Den lyfter sig då och överböjer sig kring lumbo-sakralleden. Problemet ligger dock inte i lumbo-sakralleden, utan problemet ligger i de övriga lederna i bakdelen. Då kan man behöva rörelse framåt för att komma åt de övriga lederna.
Det kan också finnas andra problem i skolhalten. Det finns t.ex. hästar som bara vinklar höftleden och bibehåller övriga leder raka. Detta är vanligt hos hästar med väldigt platt kors, t.ex araber. Man måste då hitta rätt övningar för att få dessa hästar att börja gymnastisera de övriga lederna. Ibland kan lösningen vara att rida bakbenen mer framåt med mer energi, ibland kan lösningen vara att gymnastisera bakbenen när man lyfter hovarna och ibland kan lösningen vara levaden.
Om hästen har dålig balans men mjuka leder så är det lättare för hästen att göra en piaff än att göra skolskritt, eftersom den i piaffen inte behöver balansera sig så länge på varje diagonal (eftersom takten är högre). I skolskritten måste hästen stå längre stund på respektive diagonal (eftersom skolskritten har en långsammare takt). I skolskritt är det då risk att hästen går in i en balanse, för att den har svårt att hålla balansen. Om hästen har bra balans men styva leder kan skolskritten vara enklare för hästen eftersom den då får mer tid på sig att böja lederna. Om hästen både har dålig balans och styva leder så blir problemen större…
Man kan inverka med spöt på olika delar av hästens bakdel för att påverka olika vinklar i bakdelen.
- Lumbo-sakralleden: Använd spöt ovanför svansen.
- Höftleden: Använd spöt på bakdelen av bakbenen, strax ovanför knät.
- Knäled och hasled: Använd spöt på baksidan av skenan.
Varför vill vi samla hästarna och få dem att vinkla sina bakben? Det gör vi faktiskt för att skapa ett lyft i hästens bröstrygg och bogar, så att den börjar bära sin ryttare. Med en del hästar får man den samlingen genom att använda skolskritt eller skolhalt och med en del hästar får man den genom arbetet med piaffen. Men piaffen har inget egenvärde, utan syftar bara till att lära hästarna att bära upp sina ryttare.
När man ber hästen ta tyngdpunkten bakåt ska vinklarna i bakdelen bli kraftigare. Annars kan inte hästen flytta tyngpunkten bakåt. Om man kan sitta på hästen och ta tyngdpunkten bakåt så att alla vinklar i bakdelen vinklas ordentligt och så att den blir lätt i framdelen får man känslan av att man sitter direkt på hästens bakben, så att man kan styra hästens bakben exakt med sin sits.
En häst som arbetar korrekt över sin rygg är alltid bekväm att sitta på. I många böcker om ryttarens sits beskrivs bara den rörelse som hästens framben skapar i hästens rygg. Då kan man med ganska stor säkerhet veta att författaren inte har suttit på någon häst som bär sig över ryggen. Man ska egentligen aldrig sitta på en häst som inte arbetar korrekt över ryggen, för i det läget tar hästen skada av belastningen.
När hästen samlar sig korrekt så vinklar den bakdelen mer och sänker sin bakdel. Då får ryggraden en form som en båge som är högre framtill än baktill. Det är detta som ger känslan av att ha hästen framför sitsen. Då känner man också huvudsakligen hästens bakben. När man har kommit dit är ryttarens uppgift att hålla hästens bakben kvar inunder sitsen. Man måste dock komma ihåg att hästen inte orkar vara kvar i den positionen så länge. Ju mer skjutkraft hästen har av naturen desto tyngre blir det för den att vara i den samlade positionen.
När man tar en halvhalt ska hästen egentligen fortsätta med samma hastighet (men den ska göra det i bättre balans och börja svinga fram bakbenen).
Alla hästar har en gräns. För att kunna flytta hästens gräns måste man först och främst kunna upptäcka var hästens gräns är och man måste veta vad man vill att hästen ska förändra och på vilket sätt. Sedan måste man kunna förklara det för hästen och bedöma om hästen utför den förändring man har föreslagit.
Hästens båda framben ska alltid svinga i samma riktning. Vanligtvis är frambenens riktning densamma som hästens nos. Undantaget från detta är öppnan. I en öppna svingar frambenen lite utåt medan nosen pekar lite inåt. Skillnaden i vinkel mellan frambenen och nosen i öppnan ska dock vara så liten som möjligt.
Det finns hästar som klarar av att gå på bogarna under en period (en del till och med hela livet). Det gäller hästar som även när de är på bogarna bär upp sig bra över ryggen. Exempel på hästar som kan klara detta bättre än andra är quarterhästar. Med de allra flesta hästar (även många quarterhästar) skapas dock problem med slitage när hästen går på bogarna. Om man medvetet placerar hästen på bogarna så ska man därför se till att inte arbeta den i en sådan form under lång tid.
Ryttarens hand och skänklar
Vad är en skolad hand? En skolad hand är inte bara en hand som kan ge hästen instruktioner, utan en skolad hand är även en hand som kan läsa av vad som händer i hästens kropp. En hand som bara kan känna att det är ett motstånd i hästens mun kan inte lösa några problem. Handen måste kunna känna vad som händer i hästen. Först känner man det som händer närmast handen (i hästens käke, nacke, hals och bogar), men när handen är skolad ska man även via handen kunna känna vad som händer i hästens bakben.
Ett sätt att bedöma om samlingen är bra eller dålig är att känna hur det känns i handen. Korrekt samling ska göra hästen lätt i handen. Om hästen lägger vikt i handen så har den inte samlat sig korrekt. Det är omöjligt för hästen att samla sig korrekt och samtidigt lägga vikt i tygeln. Det tryck man känner mot handen är bakbenens påskjut och att frambenen går bakåt.
Man kan använda skänklarna genom att lägga dem mot hästen så att det skapas ett litet tryck. Det man då ska lära hästen är att gå bort från det trycket (och då ska man självklart ta bort trycket). Om man lär hästen att trycka emot skänkeln så kommer man inte att kunna forma hästen med skänklarna.
Skänklarna kan också användas med små impulser, för att få en reaktion från hästens bakben. Oftast använder man det för att säga till hästens bakben i vilket ögonblick de ska lyftas. Man kan på det sättet minska hästens påskjut, genom att man ber hästen att lyfta bakbenen tidigare. Det är viktigt att skänklarna används med väldigt svaga impulser. Skänkeln ska inte tvinga hästen någonstans, för det skapar spänningar i hästen. Istället ska skänkeln skapa en reaktion från hästens bakben. Hästen känner en fluga och man behöver då inte sparka på den.
Det finns sex olika skänklar som hästen måste lära sig att förstå:
- Böjning runt skänkeln – Hästen ska böja sig runt innerskänkeln som då inverkar vid sadelgjorden.
- Böjning bort från skänkeln – Hästen ska böja sig bort från ytterskänkeln
- Förvarande skänkeln (Preventing leg) – Om hästen vill falla ur ramen med ett bakben så för skänkeln tillbaka bakbenet. Det kan t.ex. behövas en ytterskänkel i en öppna eller en innerskänkel i en sluta.
- Inramande skänkeln (Framing leg)
- Direkt skänkel – Ber bakbenet kliva fram mer
- Samlande skänkel – Samlar hästen (minskar påskjutet genom att bakbenet lyfts tidigare)
Unghästar och utbildningtrappan
När Bent tittar på en unghäst så tittar han först på hur hästen lyfter bakbenen och svingar fram dem inunder sig. Då ser han om hästen har en god naturlig fallenhet för att vinkla sina bakben. Sedan tittar han på hur rent hästen sätter ned sina hovar mot marken. Här eftersträvar han hästar som av naturen sätter ned hela hoven jämnt mot marken.
De flesta har dock inte hästar som av naturen har så lätt för sig. Istället är de flesta hästar mer eller mindre på bogarna, så att frambenen går bakåt och hästen sjunker ned med bröstkorgen mellan bogarna. Då hindrar framdelen hästens bakben från att svinga fram.
Hästens utbildning följer följande punkter:
- Balans – Hästen måste först hitta sin balans, så att energin från bakbenen går rakt fram, så att hästen inte faller ut med någon av bogarna.
- Lösgjordhet – När hästen hittat sin balans måste man bli av med de spänningar som blockerar svingningarna genom hästens ryggrad.
- Form – När hästen är i balans och lösgjord kan man börja formge den. Då ligger fokus på att hitta en form där hästens ryggrad kan svinga bra.
- Tempo – När hästen är balanserad, lösgjord och formgiven kan man börja påverka dess tempo.
- Takt – När hästen är i balans, lösgjord och formgiven och vi kan kontrollera dess tempo kan vi jobba med att påverka takten.
- Schwung – Schwung är resultatet av alla de övriga punkterna.
Mina lektioner på Bentkursen
Vid den första lektionen fick jag börja med att bara skritta på en volt medan Bent analyserade Valiosos rörelser. Han konstaterade att Valioso sätter ned hovarna ganska ”rent” i skritten, men i påskjutsfasen öppnar han höftleden och knäleden i bakbenen för mycket (så att man ser ett streck mellan musklerna på bakbenet). Det extra påskjutet speglas i framdelen genom att han står kvar lite för länge på sina framben och för dem bakåt. För att komma ifrån problemet skulle bakbenen behöva komma 10, 20 eller till och med 30 cm längre inunder honom. Bent sa att man kan lösa detta på två sätt; antingen genom att rida hästen framåt eller genom att samla den. Jag fick först prova att rida Valioso mer framåt, vilket självklart resulterade i att frambenen gick mer bakåt, så problemet blev större istället för mindre. Jag fick då prova att samla honom lite. Då lyfte han frambenen tidigare och blev lättare i framdelen. Från det utgångsläget fick jag rida honom framåt, men bara så mycket att jag bibehöll lättheten i framdelen. Då fick vi en skritt framåt med mer lätthet i framdelen.
Valioso har svårt att böja knäled och hasled. Framför allt i påskjutsfasen av steget vill han räta ut knäled och hasled. Det medför att han står kvar längre inunder sig med frambenen.
Med denna utgångspunkt fick jag börja jobba med samlingen av Valioso. Det jag skulle göra när jag samlade honom var att på volten i skritt be om en svag sluta och samtidigt börja samla honom genom att göra halvhalter med sitsen. För att inte belasta ryggen för mycket innan han börjar vinkla bakbenen skulle jag ta ländryggen lite framåt (svanka) och stänga sitsen lite så att jag fick mer vikt på låren. Halvhalterna med sitsen skulle vara riktade framåt i riktning mot hästens inre bog och bakåt i riktning mot hästens inre bakben (eftersom det är en sluta och tyngdpunkten då ska förskjutas lite inåt samt för att skapa frihet för ytterbogen och ytter bakben). För att jag inte skulle göra för mycket med sitsen skulle jag göra halvhalterna enbart med huvudet, alltså genom att bara sänka näsan någon cm i halvhalten. Detta var för resten väldigt effektivt för att få mig att titta upp. Man kan inte jobba med att sänka näsan en cm om man hela tiden tittar ned…
När jag började samla Valioso skulle jag göra halvhalterna med sitsen (huvudet) varje gång hans inre bakben var i luften. Jag skulle alltså använda en svag sluta för att få det yttre bakbenet att skapa ett stöd så att det inre bakbenet skulle kunna svinga fram. Samtidigt skulle min sits placera hans tyngdpunkt i riktning mot inner bak genom att halvhalterna med sitsen görs när det inre bakbenet svingar fram. Då minskar också belastningen när det yttre bakbenet sträcks fram, så att det inte blockeras. När Valioso svarade bra på det skulle jag göra halvhalter med sitsen både när han stod på inner och ytter bakben. När det fungerade bra skulle jag lägga till skänklarna i bakbenens takt, för att få mer lyft och energi i bakbenen.
Det är inte någon självklarhet att halvhalterna med sitsen ska göras just när det inre bakbenet är i luften. Det beror på hur hästen använder sina bakben. Med de flesta hästarna får man bäst resultat om man placerar hästen i en svag sluta och tar halvhalterna när hästens inre bakben är i luften. Man får dock inte sitta på ett bakben som inte svingar fram ordentligt. Om hästen kortar av framåtsvingningen i det inre bakbenet så måste man ta tyndpunkten lite mer framåt så att hästen börjar svinga fram inner bak igen.
Anna-Clara fick jobba på samma sätt in i samlingen. När hon med skänklarna bad om lite mer energi och samling så reagerade hästen med att bli lite vid i bakbenen, framför allt med det yttre bakbenet. Bent förklarade det som att alla hästar har en gräns. De mer talangfulla har bara gränsen längre bort, men även de har en gräns. Acacias reaktion när hon närmar sig sin gräns är att bli vid i bakbenen, vilket medför att de hamnar längre från tyngdpunkten. Den innebär också att hon blockerar sig i bakbenen. Anna-Claras uppgift blev då att vara så mjuk i sina underskänklar att hon där känner när hästen blir vid i något bakben och att då korrigera det bakbenet med den skänkeln. Vilket symptom som uppstår när man närmar sig hästens gräns är olika från häst till häst, så även korrigeringen är olika från häst till häst.
En engagerad instruktör och en koncentrerad elev! Anna-Clara känner in Acacias bakben med vaderna.
Stephanie fick också arbeta med samlingen på det här sättet. När hon fick en bra reaktion från Willow, så att han började vinkla bakbenen mer och ta mer vikt på dem, så fick hon börja ta halvhalterna inte bara i överkroppen, utan i magen. När hon tar halvhalterna i magen är det väldigt viktigt att inte göra för mycket, så att man blir för belastande på hästens rygg, för då pressar man undan ryggen. Om hästen börjar sänka ryggen så måste man rida mer framåt.
Stephanie samlar Willow i trav genom att göra halvhalter med magen.
Vid min andra lektion inledde jag där jag slutade den första lektionen. Jag fick samla i skritt i en sluta tills bogarna kom upp lite. Ur det läget skulle jag sedan rida honom framåt så mycket jag kunde utan att han hamnade på bogarna igen. Sedan fick jag prova att samla lite mer och förstärka lite med spöt på bakdelen. När han styvade sig lite fick jag gå en aning framåt och sedan samla igen. Därefter fick jag prova att ur den samlade skritten gå över i en samlad trav och i den samlade traven växla mellan att gå lite framåt och samla lite mer. Jag fick fram båda bakbenen ganska bra och han reagerade på den samlade hjälperna, så Bent blev nöjd. Men samtidigt kändes det som att jag helt lämnade det arbete jag ägnat mig åt under veckan med att skapa en ram för Valioso och få ytterbogen lätt. Framför allt i vänster varv drog han bak ytterbogen och riktade kraften lite utåt, och de instruktioner jag fick för att korrigera det var att be om mer sluta med ytterskänkeln.
Samling i skritt med enbart halvhalter med sitsen.
Innan min tredje lektion rid jag fram Valioso på utomhusridbanan. Jag fokuserade då på att hitta tillbaka till det arbete vi hade gjort vid lektionerna för Marius och på att rida Valiosos bakben framåt inunder honom såsom jag brukar göra hemma. Han gick då på mer energiskt än vad han gjorde under gårdagens lektioner för Bent och rörelserna var kanske inte så mycket på stället, men han höll ändå ihop kroppen bättre och fick bättre bärighet. Jag var dock tvungen att emellanåt använda skänklarna för att påminna bakbenen om att kliva fram bättre.
Valioso blev rund och fin i formen när jag red fram honom inför sista lektionen för Bent. Här tycker jag att han får bättre bakben och mer lätthet i framdelen.
Vid sista lektionen på kursen försökte jag kombinera mitt eget sätt att rida på med det som Bent ville att jag skulle göra. Han ville dock inte att jag skulle använda skänklarna för att rida bakbenen framåt på hästen. Anledningen såsom han beskrev den var att man inte får göra annat än att använda skänklarna ifall sitsen hindrar bakbenen från att kliva fram ordentligt. Min syn på det hela är dock att man mycket väl kan använda de sekundära hjälperna för att placera bakbenen på hästen, men att sitsen sedan ska ta över mycket av arbetet så att skänklarna bara används för att korrigera hästen om den kortar av steget, faller på framdelen, förlorar energin eller liknande. Eftersom jag redan hade värmt upp Valioso behövdes det inte så mycket skänkelhjälper för att få med sig bakbenen. Jag tillämpade därför lite ”civil olydnad” och plockade lite diskret med med Valiosos bakben med skänklarna. Och Bent bekräftade min känsla med att berömma reaktionen från Valioso i dessa ögonblick. Det kändes som ett bra avslut inför en lång hemresa!