Clinicen hölls på Sanna Nilsson Dressyrcenter utanför Eskilstuna. Det var värt de tio timmarnas bilresa för att få hålla till på en så fantastisk anläggning. Stort, luftigt, varmt (13 grader i ridhuset), allt under ett tak, rent och fräsch överallt och god mat! Vi kände oss helt enkelt väl omhändertagna!

Teori 1 – Muskeltonus och riktning av kraften

Muskeltonus eller avslappning

Det är populärt att fokusera på att ta bort spänningar från hästens muskler och lösgöra hästen så att den ska bli avslappnad. Enligt Jean Luc är det dock inte så som det fungerar. Hela hästens skelett hålls ihop av muskler, senor och fascia som behöver viss anspänning för att hålla benen i skelettet på plats. Släpper man på den spänningen så försvinner stabiliteten i lederna.

Det är musklerna och senorna som skapar rörelse i lederna i skelettet. Fascian har till uppgift att hålla benen i lederna på plats och hålla dem ifrån varandra, så att de aldrig har kontakt. Det ska alltså alltid vara någon millimeters mellanrum mellan de olika delarna i en led. Fascian skyddar på så sätt lederna och brosket i lederna från att skadas genom nötning mot varandra. Det behövs en spänning i fascian för att kunna utföra den här uppgiften.

Varje häst har sin egen kadens. Den har alltså en takt där den arbetar optimalt. Egentligen är det inte en specifik takt, utan det är mer ett intervall av takt inom vilken hästen kan arbeta korrekt. Men detta skiljer sig mellan olika hästar. En häst kommer att ha en långsammare takt och en annan häst kommer att ha en snabbare takt. Om en häst går i en snabbare takt än vad dess kropp är konstruerad för så kommer kroppen inte att fungera korrekt. Detta gäller i både skritt, trav och galopp. Då kommer kraften vid nedsättningen av hovarna att bli större än vad hästens fascia klarar av att hålla emot. Det innebär att det skapas kontakt mellan benen och brosken i lederna, vilket efter en tid leder till skador.

Hästens balans – en följd av bakbenens och ryggens aktivitet

Många ryttare har lärt sig att balans skapas i hästen genom att förskjuta hästens vikt bakåt genom halvhalter. Enligt Jean Luc så fungerar dock inte detta. Hästen tar inte mer vikt på bakbenen. Istället kommer hästen att bära vikt med bakbenen under längre tid i varje steg. Det är också en allmän åsikt att hästen skjuter med bakbenen så snart som bakhovarna sätts ned. Det är dock enligt Jean Luc inte så som det fungerar. Istället bromsar hästen med bakbenen när hovarna sätts ned. Man ser detta bland annat genom att kotan sjunker ned i det momentet. Det är också i det här momentet som musklerna och senorna lagrar energi som de senare använder när det skjuter ifrån. När kroppen går framåt så att bakbenen passerar sitt vertikala läge så slutar de bromsa och börjar istället skjuta på.

Kraften från bakbenens påskjut går via SI-leden in i hästens ryggrad. Där går kraften genom varje kota i ryggraden och fortsätter till frambenen som då måste bära mer vikt. Denna extra vikt på frambenen gör att frambenen lagrar mer energi i muskler och senor som i nästa moment används som en uppåtgående kraft.

Om vi sedan sätter en ryttare på hästens rygg så förstör vi den här balansen genom att belasta frambenen med för mycket vikt. När vikten på frambenen blir för stor så kan inte musklerna och senorna lagra all energi och återanvända den uppåt. Istället kommer frambenen då bara att flytta vikten mellan det ena och det andra frambenet. Steget blir långt och flackt och vikten hålls hela tiden kvar på frambenen. Då har man alltså förstört hela mekaniken i hästens rörelse. Kraften (vikten) på frambenen är större än vad strukturen kan absorbera och det blir då istället en belastning på lederna, vilket med tiden leder till skador.

Vi måste lära hästen hur den ska koordinera sina muskler för att jobba rätt med sin kropp. När hästen har lärt sig att koordinera musklerna rätt så är det inte svårare att göra en piaff än att skritta på volt! I piaff ökar bakbenens bromsade fas så att bakbenen alltså bromsar under en längre tid av stegets kontaktfas. Samtidigt minskar bakbenens påskjut, för hästen ska ju inte trycka sin kropp framåt. Istället kommer frambenen att stå för huvuddelen av påskjutet i piaff, vilket ger frambenen en luftigare rörelse.

Om man istället försöker piaffera genom att aktivera bakbenen med spöt så kommer man att förstöra muskelkoordinationen. Hästen kommer då att fortsätta skjuta ifrån med bakbenen, men påskjutet riktas uppåt istället för framåt. Detta lyfter hästens bakdel och trycker över vikten till frambenen som då belastas för mycket.

Longissimus dorsi går från bäckenet till tornutskotten vid manken och spinalis går från halsen till tornutskotten vid manken. Det är dessa som ska lyfta hästens framdel, vilket bara kan ske genom viss anspänning (muskeltonus) i dem. Vi har också multifidierna som hjälper till att omvandla den framåtriktade kraften från bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft.

Hästens ryggrad rör sig inte särskilt mycket. Den kan faktiskt inte röra sig mer än 53,1 mm vertikalt. Ryttaren upplever dock att rörelsen är betydligt större än så, vilket beror på att ryttaren genom sin sits inte bara känner ryggradens svingningar utan även kraften från både bakbenen och frambenen. Ryggmusklernas uppgift är faktiskt inte att skapa rörelser i ryggen. Istället är det att säkerställa att ryggraden inte får en större rörelse än vad ryggraden är konstruerad för. För att göra detta krävs viss muskeltonus. Om ryttaren slappnar av och följer med i hästens rörelser så kommer ryttarens ländrygg att få en kraftig svingning som en följd av kraften från rörelsen i hästens ben. Denna rörelse kommer att skapa spänningar i hästens rygg när den försöker spjärna emot den alltför stora rörelsen för att inte få en skadlig rörelse i sin egen ryggrad. Ryttaren kan därför inte bara sitta och slappna av och följa med i hästens rörelse. Istället måste ryttaren ha viss muskeltonus för att inte få för stor rörelse i sin egen ryggrad.

Korrigeringar och belöningar

Hästen är intresserad av det som gör det bekvämt, lätt och energibesparande. Det är någonting som hästen hela tiden eftersträvar i träningen. Det behöver dock inte innebära att hästen är lat. Om vi kan visa hästen ett korrekt sätt att koordinera sin muskulatur så kan den arbeta korrekt och energibesparande.

Det som vi i träningen uppfattar som motstånd från hästen är egentligen bara hästens sätt att skydda sig mot skadliga rörelser och rörelser som gör ont. Alla hästar kommer att göra fel i träningen. Det innebär dock inte att hästen är olydig. Istället är det hästens sätt att tala om för ryttaren att något i muskelkoordinationen inte är riktigt bra. Utifrån de fel som uppstår kan vi försöka att bättre förklara för hästen hur den ska kunna koordinera sig bättre. Då kanske hästen istället gör ett nytt fel och vi får då förfina vår förklaringen bättre. Till sits kanske vi lyckas guida hästen till rätt respons. Det behövs då inga belöningar. Då kommer hästen att känna att det är bekvämt, lätt och energibesparande, vilket är tillräcklig belöning för hästen. Det behövs därför varken bestraffningar eller belöningar när man tränar hästar, för detta byggs in i själva systemet.

Hästen kommer aldrig att reagera på samma sätt hela tiden. Det krävs därför en ständig kommunikation med hästen, där man hela tiden analyserar hästens rörelser och de fel som uppstår för att guida hästen till en bättre koordination. Denna dialog kommer alltid att fortgå. Hästen kommer aldrig att kunna koordinera sig helt själv, utan den kommer hela tiden att behöva den här dialogen.

Oavsett hur högt utbildad hästen är så kommer den alltid att skydda sina problem, sina muskelminnen, sin stelhet, sin snedhet etc. Hästen kommer därför alltid att behöva mer eller mindre hjälp av sin ryttare. Man kan aldrig förvänta sig att hästen ska vara likadan från den ena dagen till den andra. Man måste därför hela tiden anpassa sin ridning och sin dialog med hästen utifrån hur hästen är den här dagen eller den här stunden. Ju bättre hästen lär sig att koordinera sig desto mer perseptiv blir hästen. Det innebär att ryttaren måste anpassa sina hjälper till hästens utveckling. I början kanske det behövdes kraftiga hjälper. Men de måste i takt med hästens utveckling bli allt finare. Vi ska inte kontrollera och dominera hästen, utan vi ska ha en dialog med hästen.

Teori 2 – Bakbenen

Hästens bakben består av ett stort antal ben. Lederna i bakbenen är väldigt komplicerat konstruerade. När hästen rör sina bakben sker ett komplext system av olika rörelser i de olika lederna, som inte bara vinklas och rätas ut, utan även roteras. Alla dessa olika rörelser i de olika lederna måste koordineras och arbeta tillsammans.

Ryttare får ofta lära sig att man ska engagera hästens bakben mer för att hästen ska lyfta ryggen och arbeta korrekt. När man tittar på hur komplexa bakbenens rörelser är så inser man att detta inte går. Om ryttaren försöker få hästen att t.ex. vinkla haslederna mer så kommer hästen att kännas väldigt fin och bärig ett par veckor. Men genom att göra detta stör man koordinationen i bakbenens rörelser, vilket kommer att skapa stress på lederna. Detta sätter igång en artrosprocess som till slut kommer att leda till hälta.

Om hästen inte engagerar sina bakben är det lätt att ryttaren drar slutsatsen att hästen är lat. Men så är det inte. Verkligheten är att koordinationen av någon av alla de delar som utgör hästens bakben inte fungerar korrekt.

Strålbenshälta (Navicular syndrom)

Strålbenet har till syfte att säkerställa att den vinkel som den djupa böjsenan går in mot hovbenet alltid är konstant. Böjsenans fäste i hovbenet utgörs av en struktur som är som en blandning mellan ben och sena. När senans vinkel i detta fäste blir felaktigt skapas stress i området, vilket ger upphov till inflammation. Det är detta som ger upphov till strålbenshälta. Man kan alltså röntga två hästar som har samma förändringar på strålbenet, och den ena hästen är halt men inte den andra. Orsaken är då att bara den ena (halta) hästen har utvecklat en inflammation i böjsenans fäste vid hovbenet.

Hasleden

Hasleden består av flera små ben med leder emellan. De två nedre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i kotleden. De två övre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i knäleden. Om någon av dessa leders rotation inte sker fullständigt synkroniserat så uppstår stress på ligamenten och benen i hasleden, vilket med tiden leder till skador och hälta. Stressen leder till artrit i leden, vilket är vad man kallas spatt. Beroende på vilken synkronisation som brister kan artriten uppstå i olika delar av leden.

Om hästen rids fram och ned leder det till att ländryggens rörelser minskar, vilket medför att korset plattas ut. Då kommer hästen att sätta ned bakbenen tidigare och skjuta på mer. Det innebär också att hasleden rätas ut. Detta leder till stress i den nedre delen av hasleden.

Om hästen har för mycket rörelse åt sidan i bäckenet så kommer höften att föras fram mer när hästen för fram det ena bakbenet mer. Hästen kommer då att sätta ned sina bakben för långt fram i förhållande till var den övre delen av bakbenen befinner sig. Detta kommer att ge upphov till stress i mitten av hasleden.

Den här typen av stress (belastning) leder sakta men säkert till skador i leden. Men det kan ta år innan hästen blir halt. Den felaktiga synkronisationen av bakbenens rörelser kommer inte bara att leda till skador, utan det kommer även att leda till sämre prestationer i hästen. Självklart så kommer hästen att känna av stressen i lederna och den kommer att skydda sig mot den genom att engagera sina bakben sämre.

Fjädrande trav

En häst ska ha en fjädrande trav (boancing). Om hästen har en flack trav så koordinerar den inte sina bakben korrekt. Det innebär att hästen med tiden kommer att bli halt.

Om hästen sänker sin bröstkorg så kommer fjädringen i bröstryggen, böjningen och rotationen att försämras. Det skapar en stelhet av hästen som hästen kompenserar genom en ökad lateral rörelse i bäckenet.

Piaff

I piaff ska hästen faktiskt sätta bakbenen mindre långt inunder sig än vad den ska göra i samlad trav, av den enkla anledningen att piaffen inte innefattar någon framåtgående rörelse av hästens kropp. Om bakbenen är längre inunder hästen i piaffen så kommer den att ha en funktionellt rak hasled, vilket är skadligt för hästen.

Det är stor skillnad mellan att lära hästen en rörelse (såsom piaff) och att lära hästen den koordination som krävs för att utföra en rörelse.

Teori 3 – Long and law of physics

Halsmusklerna och nackligamentet

Splenius och Servical Spinalis Capitis går längs halsen ovanför halskotpelaren. Halskotpelaren kan självklart inte ändra längd. Däremot kan formen på halskotpelaren och halsen förändras. Hästens huvud hålls upp av de muskler i halsen som ligger ovanför halskotpelaren och gravitationen drar huvudet nedåt. När hästen sänker huvudet görs detta huvudsakligen av gravitationen istället för med muskelkraft.

Längs halsens överlinje går också nackligamentet som fäster i de första 4-5 halskotorna. När hästen går i en ”dressyrform” så används inte alls nackligamentet, utan det är helt och hållet musklerna som håller uppe huvudet och halsen. När hästen sänker huvudet så kommer nackligamentet att hjälpa till att hålla uppe huvudet. De övre halsmusklerna kommer fortfarande att göra en del av arbetet, men inte lika mycket som i en högre form. Musklerna ovanför halskotpelaren motverkar hela tiden gravitationen mer eller mindre. De slappnar aldrig av helt och hållet och stretchas aldrig ut helt, utan har alltid mer eller mindre kontraktion för att motverka gravitationen.

Nackligamentet är starkt mellan mankens tornutskott och C2, men väldigt svagt mellan C2 och nacken. Det innebär att det är väldigt lätt att förböja hästens nacke så att hästen går bakom lodplan.

Longissimus dorsi är inte en enda muskel som arbetar homogent. Istället är det ett stort antal muskler som arbetar i ett komplext system i takt med hästens rörelser. Alla dessa muskler kommer inte att kontraheras eller längas ut samtidigt. Istället kommer några av musklerna att kontraheras i ett visst moment av hästens rörelse medan andra kontraheras i ett annat moment. 

Vad händer när hästen går lång och låg?

Teorin att hästen genom att korta av underlinjen (med magmusklerna) ska kunna länga överlinjen fungerar enligt Jean Luc inte i praktiken. Musklerna kring hästens ryggrad (överlinjen) är väldigt kraftiga och magmusklerna är väldigt tunna och svaga. Det finns ingen chans att magmusklerna ska kunna länga hästens överlinje. Magmusklernas uppgift är istället att hålla inälvorna i buken på plats.

Gravitationen kommer att dra både hästens huvud och bröstkorgen nedåt. Seratusmuskulaturen motverkar gravitationen genom att hålla uppe bröstkorgen. Vi har alltså en uppåtriktad muskelkraft ungefär vid manken. Nackligamentet och ryggligamentet är egentligen samma ligament som går längs hela hästens överlinje. Det är mer elastiskt i halsen och mindre elastiskt ju längre bak man kommer (vävnaden i ligamentet är lite olika). Gravitationen som drar huvudet nedåt motverkas både av nackligamentet och musklerna ovanför halskotpelaren. Summan av dessa krafter kommer att gå bakåt genom halskotpelaren, vilket skapar en uppåtriktad kraft i bröstkotorna. Vertikalisationen av tornutskotten skapar en rotation. Detta ger en känsla av att manken lyfts, men det är egentligen en rotation av kotorna framåt som gör att tornutskotten vid manken vinklas mer framåt. Detta känns som att manken lyfts, men egentligen ökar belastningen på hästens framben.

Vetenskapen visar att när hästen går lång och låg så minskar rörligheten i ländkotorna. Det sker också viss minskning av rörligheten i de bakre bröstkotorna, men viss ökad rörlighet i de främre bröstkotorna. Den minskade rörligheten kompenserar hästen med att öka rörligheten i lumbosakralleden.

Genom historien har det varit många ”ridmästare” som har förespråkat att hästen ska ha huvudet högt för att minska belastningen på frambenen och engagera bakbenen. Lika många ”ridmästare” har förespråkat att man ska sänka hästens huvud (lång och låg) för att lyfta hästens rygg och engagera bakbenen. Ingen av dessa vägar bygger dock på vetenskap.

Varje häst har en optimal form

Jean Luc menar att hästen ska länga ut halsen, men den ska inte gå i en låg form. Exakt vilken huvudposition som är optimal beror på hur hästen är byggd. Är huvudet för högt så kan inte hästen använda nackligamentet för att motverka gravitationen. Är huvudet för lågt så sänks bröstkorgen och belastningen på frambenen ökar. Varje häst har alltså ett intervall inom vilket den kan motverka gravitationen med både nackligamentet och halsmusklerna.

Jean Luc menar alltså att det inte finns någon anledning att ha hästens huvud i en så hög position som Baucher, Fillis m.fl. förespråkar. Hästen kan aktivera halsmusklerna och använda nackligamentet med huvudet lite lägre (men inte lågt) och med lite längre hals.

Det finns alltså en halshållning som gör det lättare för hästen att lyfta bröstkorgen och koordinera ryggmusklerna korrekt. Hästen kommer att tala om för ryttaren vilken position detta är. Det är den position som hästen själv kommer att välja när den börjar koordinera sina ryggmuskler korrekt och lyfta sin bröstkorg. Om ryttaren försöker placera hästen i den form där den tror att hästen arbetar bättre än risken stor att man gissar fel.

När hästen arbetar korrekt så kommer den att bli bredare i bogpartiet. Det beror på att musklerna som lyfter hästens bröstkorg kommer att göra framdelen kraftigare och mer välmusklad.

Ridpass 1 – Volt med ställning utåt och inåt

Jag fick (liksom övriga deltagare) börja med att rida Valioso lite i skritt och trav. Jean Luc kom ihåg oss från kursen i Kalix i juli. Då var Valiosos huvudsakliga problem att han sänkte bröstkorgen, lämnade bakbenen bakom sig, förböjde halsen och reagerade på alla ryttarens hjälper med att flytta bogarna och bakdelen sidledes, så att han alltså hela tiden kastade sig mellan den ena och andra bogen. Nu tyckte Jean Luc att Valioso inte längre hade särskilt stora problem med sin bakdel. Emellanåt hade han problem att ta fram höger bakben, men Jean Luc var överens med mig om att det är en effekt av att han faller på en bog. Valioso har fortfarande en tendens till att försöka trycka sig över på ytter eller inner bog, men problemet är betydligt mindre än i somras. Det problem som nu är viktigast att ta itu med och åtgärda är att han står kvar för länge på sina framben. Det är detta som är orsaken till att han inte lyfter bröstkorgen tillräckligt och det är också detta som orsakar passtakten i skritten. Problemet är detsamma i trav, men där är ju takten ändå ren så det är nog därför som traven känns lättare än skritten. Det som istället händer i traven är att återfjädringen i frambenen är för liten.

Jean Luc ville att jag skulle angripa problemet genom en kombination av att jobba med min egen sits och hållning och att placera Valioso på ett sådant sätt på volten att placeringen hjälper honom att hitta rätt muskelkoordination i sin kropp.

När det gäller sitsen så har jag för mycket kontakt med rumpan i sadeln. Jag måste räta upp ryggraden mer och öppna bröstkorgen. Ländryggen kommer då lite bakåt, men jag får inte på samma gång sjunka ned med rumpan, utan jag ska istället föra höfterna lite framåt (men inte svanka). Jag ska också ha mer muskeltonus i ryggen, så att jag inte släpper fram så mycket rörelser i min ryggrad.

Den övning vi skulle jobba med var först en volt i skritt, där Valiosos hals skulle hållas så rak som möjligt. Med låren skulle jag se till att hans manke var helt vertikal och att han inte tryckte över sig på någon av bogarna. Jag skulle varken släppa fram någon rörelse åt sidan eller framåt-bakåt i min rygg. Stillheten i min rygg (muskeltonusen i ryggmusklerna) skulle sakta av skritten tills den var så långsam att det just så pass var en rörelse framåt. Det är viktigt att det är sitsen och inte handen som saktar av skritten. Den extremt långsamma skritten syftar till att hjälpa Valioso att koordinera sina ryggmuskler bättre. Det jag ska leta efter är ett läge där han börjar lyfta framdelen och bli längre i halsen. Jag lyckades hitta detta några gånger och kände då också att hans inre bakben mjuknade markant. Valioso kände också av förändringen och ville stanna direkt när det blev rätt. När jag fått ett par steg med bättre bärighet skulle jag ställa Valioso lite utåt och aktivera det bakben som var inåt i volten. Vi skulle alltså göra en övning i riktning mot förvänd sluta, men vi skulle göra betydligt mindre. Valioso skulle alltså vara i det närmaste rakställd och inte tvära mer än max en halv hovbredd. När han i den positionen hittade bärigheten (i riktigt långsam skritt – mycket långsammare än vad vi har använt hemma) så skulle jag ta upp honom i trav. Självklart så tappade vi då direkt bärigheten och Valioso försökte öka tvärningen och trycka över sig på ytterbogen. Jag skulle då bara göra samma arbete i trav som i skritt, men med lite mer energi. Det var viktigt att verkligen hålla Valiosos hals rak, även om han inte fick någon ställning och att hålla bogar och manke raka. När Valioso hittade bärigheten skulle jag byta böjning (så att han böjer sig inåt på volten). Jag skulle fortsätta trava med ”rätt” böjning på volten så många steg som han bibehåller bärigheten. När han föll ned med bröstkorgen skulle jag ställa honom utåt och aktivera ytter bakben (det som är mot mitten av volten) igen tills han hittade bärigheten igen och då byta tillbaka till rätt böjning. Kontraställningen på volten ska alltså korrigera Valioso och hjälpa honom att hitta bärigheten och sedan blir den rättvända böjningen som en belöning i så många steg som Valioso lyckas bibehålla bärigheten. Jean Luc var noga med att Valioso hela tiden höll huvudet högt (nacken som högsta punkten), men han ville att jag där skulle länga hans hals och ha väldigt lätt tygelkontakt.

Den här övningen påminner om en övning jag fick göra på kursen i somras, men nu har övningen ett annat fokus, vilket gör att jag tror vi kan få betydligt mer nytta av den.

Ridpass 2 – Diagonalsluta

Jag fick möjlighet att träna på övningen från första lektionen både på fredag kväll och tidigt på lördag morgon. I början av vårt första träningspass kändes det helt omöjligt att få rätt reaktion, men efter ett tag var det som att Valioso började förstå vad jag var ute efter, så då blev det betydligt enklare. När vi värmde upp inför lördagens lektion så jobbade vi också med den övningen och då gick det riktigt bra. Jean Luc såg nog det för han tyckte att vi direkt på lektionen skulle gå vidare med en övning för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg.

Den övning vi skulle använda för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg var diagonalslutan. Jag skulle dock inte göra den på det sätt som jag är van vid (med framdelen lite före bakdelen i rörelsen för att ytter bak ska gå i riktning mot hästens tyngdpunkt). Anledningen är att det då är svårt att få hästen att böja sig i bröstkorgen. Istället skulle vi göra övningen med hästens kropp parallell med väggen, med halsen så rak som möjligt och med väldigt lite rörelse åt sidan. Det är den position som bäst främjar böjningen i bröstkorgen.

Vi skulle göra en diagonalsluta från väggen till mittlinjen, en vändning, diagonalsluta tillbaka mot långsidan, vändning, diagonalsluta till mittlinjen etc. Jag skulle inte korrigera för mycket i själva diagonalslutan, utan om den blir dålig så gör jag ingen stor affär av det utan gör bara en vändning och ett nytt försök. Genom att fortsätta med samma övning i samma varv gång på gång ville Jean Luc att Valioso skulle börja tycka att det var ganska jobbigt och försöka fundera ut ett mer energibesparande sätt att göra övningen på.

Både för mig och för Valioso var det ganska svårt med omställningen till att göra diagonalslutan i en ny position. Det var väldigt lätt hänt att vi tog ett steg för mycket i vändningen och sedan inledde diagonalslutan i fel vinkel. När vi fick till den rätt så kände jag dock tydligt att det blev lättare att förbättra böjningen i bröstkorgen. Först gjorde vi övningen i skritt och därefter i trav. Vid några tillfällen blev faktiskt traven mer fjädrande än vanligt. I vänster varv kom dock problemet med att min inre underskänkel åker fram tillbaka, så Jean Luc var på mig flera gånger om att jag måste se till att hålla vänster skänkel i rätt position. Han menade att det var när mina höfter vinklades felaktigt som innerskänkeln åkte fram.

Ridpass 3 – Öppna

Jean Luc är skicklig på att upptäcka vad man har problem med. Han insåg ganska snabbt att ett av mina problem med Valioso är att det inte går att ställa honom inåt med tygeln, eftersom hans första reaktion hela tiden är att flytta huvudet ett par centimeter till insidan, vilket istället ger en förböjd hals. Enligt Jean Luc är det otroligt viktigt för hästens balans att halsen hålls rak. Han poängterade därför vikten av att jag inte låter Valioso böja halsen för mycket. Han är också den första instruktör jag har ridit för som inser att det inte är jag som med tygeln böjer Valiosos hals, utan det är Valioso som själv hela tiden väljer den positionen. Han beskrev det som att Valioso trycker ut ytterbogen en aning och det är vad som förflyttar huvudet till innersidan. När huvudet väl har förflyttats till innersidan så är det oerhört svårt att få kontroll över ytterbogen igen. Även en minimal förflyttning av huvudet är för mycket på Valioso. Jag måste därför hela tiden se till att hålla hans hals rak, även om det ibland innebär att han de facto ställer sig utåt (men jag får självklart inte hålla fast honom i den ställningen).

Under den tredje lektionen fick jag arbeta med att kontrollera Valiosos bogar och skapa böjning i hans kropp, utan att förstärka böjningen genom att lösgöra på innertygeln. Det var väldigt intressant, eftersom jag på det sättet kan komma ifrån problemet med att lyckas få en korrekt ställning. Om jag istället kan böja kroppen så blir inte ställningen något problem.

Den övning jag skulle använda för att skapa böjning i Valiosos kropp utan att ställa honom med tygeln var öppnan. Jag är ju van vid att böjningen är grunden för att kunna rida en bra öppna. När böjningen är bra är det lätt att rida en bra öppna. Det här blev därför ett helt nytt tänkt för mig. Även när jag tyckte att Valiosos hals var rak ville Jean Luc att jag skulle räta ut den ännu mer! Bogarna skulle jag sedan kontrollera med övre delen av mina lår. När han t.ex. ville trycka ut ytterbogen så skulle jag hålla emot med ytter lår. Det var dock viktigt att jag bara höll emot, istället för att trycka tillbaka. Annars blir effekten bara att hästen faller på den andra bogen. För att inte tappa kontrollen över ytter bak när böjningen är dålig skulle jag rida öppnan med väldigt lite tvärning, ungefär mitt emellan tagen framdel (shoulder fore) och öppna. Jean Luc förklarade att när böjningen blir bra så skapar den ett lyft i hästens rygg. Då skulle jag belöna genom att göra en volt tillbaka och byta varv. När Valioso börjar förstå hur han ska göra så är det dags att förlänga sträckorna med bärighet så att han får gå kvar i en bärig öppna några steg till innan han får byta varv.

Ryttarens sits

Jean Luc pratade en hel del om ryttarens sits, framför allt under lektionerna. Jag tänkte försöka summera de viktigaste delarna av sitsen här.

Först och främst betonar Jean Luc ryttarens placering i sadeln. Om ryttaren sitter för långt bak eller sitter bakåtlutad så kommer hon att trycka hästen framåt så att påskjutet ökar och hästen hamnar på framdelen. Om ryttaren istället sitter framåtlutad så kommer ryggen att tryckas bakåt, vilket även det placerar hästen på framdelen. Ryttaren ska istället sitta långt fram i sadeln, föra bäckenet framåt, men inte svanka utan istället eftersträva en ganska rak ryggrad.

Min sits ledde till ungefär följande korrigeringar av Jean Luc: Advance you pelvic, open your chest, straighten your back, bend your knees, don’t lower your heels, hold your calves towards the horse!

Det är viktigt att ryttaren bär upp sin egen kropp genom att aktivera sina stabiliseringsmuskler. Ryggraden ska alltså rätas ut och förlängas uppåt så att kotorna inte trycks direkt mot varandra utan istället hålls uppe av fascian. Bröstkorgen ska öppnas upp så att axlarna förs bakåt. Händerna ska hållas i en låg position och fingrarna ska vara mjuka så att kontakten med hästens mun blir mjuk.

Knäna ska böjas och man ska inte trampa ned hälarna för djupt i stigbyglarna, eftersom fötterna då trycks framåt. Istället ska båda underskänklarna föras något bakåt och båda vaderna ska ligga an mot hästens sidor.

Sitsen ska filtrera hästens rörelser, på så sätt att den är följsam med de rörelser som vi vill ha, men håller emot de rörelser som vi inte vill ha. Genom att spänna psoasmuskeln och de djupa magmusklerna kan ryttaren hålla emot rörelsen i ryggen från hästens påskjut och på så sätt motverka påskjutet och bromsa hästen. Den övre delen av låren kontrollerar hästens bogar och säkerställer att manken hela tiden är vertikal. Om hästen trycker ut en bog så ska alltså ryttaren inte följa med den rörelsen, utan ryttaren ska stanna kvar i en vertikal position mitt över hästen och hålla emot hästens tryck mot bogen med övre delen av låret. När hästen hittar balansen slappnar ryttaren av i låren. Det är viktigt att ryttaren hela tiden är avslappnad kring knäna. Det är alltså bara övre delen av låren som får hålla emot obalansen i hästens framdel. Nedre delen av låren ska hela tiden slappna av. Böja och svänga hästen gör man genom att vrida höfterna i den riktning som hästens kropp ska riktas mot. Det är viktigt att det bara är en vridning i höfterna, så att ryttaren inte lutar sin överkropp åt något håll. Även när man vrider höfterna så ska de fortsätta vara parallella och man ska hela tiden sitta med lika mycket vikt på båda sittbenen.

På motsvarande sätt ska underskänklarna styra hästens bakdel. Vaderna ska hela tiden ligga an mot hästens sida. Det har två syften. Dels så motverkar man spänningar när man inte tar bort och lägger till skänkeln. Sedan får man också mycket information om vad hästens bakben gör via vaderna. Om hästen trycker något av bakbenen åt sidan så känns det som ett tryck mot ryttarens vad. Ryttaren ska då öka trycket mot hästens sida med den vaden (utan att ta bort kontakten med den andra vaden) för att hålla emot bakdelen när den går snett. På samma sätt som med framdelen så är det viktigt att bara hålla emot istället för att trycka tillbaka hästen. Försöker man trycka tillbaka hästen så är risken stor att man istället trycker hästen åt det andra hållet. Det finns forskning som visar att hästen är känsligare i huden på sina sidor än vad vi är i våra fingertoppar. Man behöver därför inte använda mycket kraft från underskänklarna, utan man ska hela tiden eftersträva att kunna återföra hästen till balans med ett svagare tryck. Underskänklarna används dock inte bara för att föra hästens bakdel i balans, utan även för att minska bakbenens påskjut och öka deras framåtsvingning. Det gör man med ett litet tryck från båda vaderna samtidigt. Även här gäller det att inte trycka för mycket och att slappna av så fort hästen reagerar på trycket.

Den här ryttaren fick jobba mycket med att filtrera hästens rörelser med sin psoasmuskel i övergångarna mellan olika gångarter och att vid behov hålla emot bakbenens påskjut med vaderna. Hon har en ganska balanserad och funktionell sits. Möjligtvis håller hon händerna lite högt på den här bilden.