Gruppbild med den svensk-norska delegationen (bestående av Lovisa Stenbom, Elise Nilsson, Ramona Dolan, Katrin Wallberg och Stephanie Birkeland) och Annika Keller!
Vi inledde vår resa med två helt fantastiska dagar hos Annika Keller! Vi har under dessa dagar fått se Annikas dagliga arbete med sina hästar, både markarbete, longeringsarbete och ridning och vi har fått följa med och se några av hennes ridlektioner. Annika har under dessa dagar inte bara bjudit på sin tid, sin kompetens och sina elevers arbete, utan hon har också bjudit in oss i sitt hem och frikostigt bjudit oss på hemlagad soppa till lunch.
I det här vackra huset bor Annika Keller.
Annikas hästar går på lösdrift med fina ligghallar och en stor del av hagen är belagd med betongplattor. Det är dels för att slippa ifrån lera, men också för att hovarna ska bli starkare och vänjas vid hårdare underlag.
Annika är en fascinerande människa. Hon började rida för Bent i 14-årsåldern när Bent bodde i Tyskland. Sedan utbildande hon sig till MP inom försvaret och hann med två perioder i Afghanistan. Därefter har hon utbildat sig till osteopat för hästar och arbetar nu heltid som instruktör inom akademisk ridkonst kombinerat med en del osteopati. Annika funderar mycket över hästarnas biomekanik, muskler och rörelsemönster. Det ledde till att vi hade en hel del intressanta diskussioner, bland annat om hästens naturliga form som ett parallellogram.
Under den här resan är jag dels ute efter att få inspiration och nya idéer kring vad jag bör fokusera på i träningen av mina hästar, men jag är också ute efter att ta reda på mer om vad olika instruktörer har för styrkor, för att hitta instruktörer var styrkor matchar mina svagheter. Jag har därför försökt analysera Annikas styrkor, både utifrån träningen av hennes egna hästar och av hennes elevers hästar.
Hur upplever jag då Annikas styrkor och fokusområden? Det är självklart en svår fråga. Men rent allmänt måste jag säga att Annikas träning av sina hästar ser väldigt trevlig ut. Hon har en otrolig närvaro i sin kommunikation med hästen och det skapas en trevlig atmosfär när hon tränar sina hästar. Det märks att hästarna tycker om träningen. Ett bestående intryck är också att Annika använder väldigt små och få hjälper, framför allt i longeringsarbetet, men även i ridningen. Det gör att arbetet ser väldigt lugnt och lätt ut. Hon har också ett fint flöde med mjuka övergångar i arbetet.
Balanserad galopp i longeringsarbetet.
Förvänd sluta i longering, med placering på hästens yttersida.
Det samlade galopparbetet är det som har hjälpt den här hästen att lära sig att jobba korrekt genom sin kropp.
Ok, det var kanske lite för allmänt hållet för att vara skrivet av mig. Annika fokuserar mycket på att rida hästarna framåt. Det innebär inte att hon inte arbetar med samling, men hon vill undvika det försiktiga tassande som man ser hos alltför många akademiskt tränade hästar. Detta är nog vad hon själv skulle framhålla om sin ridning. Min egen största reflektion var att Annika, både i longeringsarbetet, sin egen ridning och i sina elevers ridning lyckas få hästarna att svinga fram sina bakben så långt inunder sig. Detta är något som jag själv fokuserar väldigt mycket på just nu och försöker åstadkomma med mina hästar. Självklart var jag tvungen att fråga ut henne. Hur bar hon sig åt för att få hästarna att kliva fram så fint med sina bakben. Det första svaret var förståss: ”jag vet inte…”. Men sedan kom det fram att det nog berodde på att Annika inte korrigerar alla små fel i bogarna, böjningen, rotationen osv. Istället korrigerar hon dessa små fel med att rida hästarna framåt. Vill hästen då reagera med att gå för fort så korrigerar hon den, och ber den sedan gå framåt igen. Detta ständiga tänkande framåt har fått hästarna att svinga fram sina bakben. Annika undviker också att skapa en massa problem genom att inte förböja hästarnas halsar.
Fram och ned i trav, där bakbenen svingar in ordentligt inunder hästen.
Bra jobbat! Annika får hästarna att känna sig duktiga och arbeta självständigt utan att använda för mycket hjälper eller för mycket press.
Hästens naturliga böjning som ett parallellogram.
Vad var då detta kring hästens naturliga böjning som ett parallellogram? När vi kom in på det området blev Annika riktigt entusiastisk och ritade den här bilden i sanden. Titta närmare på den så är kontentan fullständigt självklar! De flesta hästarna har naturligt den vänstra höften och den vänstra bogen framåt, och höger höft och höger bog bakåt. Det innebär att det känns lättare att få hästen att ställa sig till vänster och svårare till höger. Men man kan gå djupare in i analysen. När man rider i vänster varv är det lätt att ställa hästen, för hästen för naturligt fram sin inre höft (och nacken och höften reagerar reflektoriskt på varandra). Det man däremot får problem med är att hästen drar bak ytterbogen. För att lösa det måste man antingen få hästen att föra fram sin yttre bog eller dra bak innerbogen. I höger varv blir effekten den motsatta. Egentligen borde höger varv vara lättare, eftersom hästen redan har bogarna korrekt placerade. Det räcker alltså egentligen med att forma om hästens höfter (så att hästen för fram innerhöften). Problemet är att om man i höger varv börjar med att försöka ställa hästen till höger så är det svårt eftersom hästen för fram den yttre höften istället för den inre. Resultatet blir då istället att hästen böjer halsen till höger, men ställer sig till vänster. Den förböjda halsen leder till att hästen faller på ytterbogen, som då förs bakåt och plötsligt har man problem med både bogarna och höfterna (och ställningen).