Fair to horses 26-29 maj 2017 – Katrin Wallberg på Ridakademi Norr

Fair to horses var en stor uppvisning i Akademisk Ridkonst som arrangerades av Marius Schneider i Tyskland! Ett väldigt trevligt event med ett välfyllt program med varierande uppvisningar, miniclinics och föreläsningar, ett stort antal utställare, massor av trevliga människor och underbar högsommarvärme! Över 400 besökare kom till eventet! Eftersom det inte var tillåtet att fota har jag lånat Marius Schneiders officiella bilder för att åskådliggöra min text!

Över 400 besökare kom för att låta sig underhållas och fortbildas under ”Fair to horses”. Tack vare en inhyrd läktare kunde alla se riktigt bra! Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Bent Branderup
Grundaren av den Akademiska Ridkonsten. Eftersom han inte längre reser med sina hästar så kom han utan häst. Han deltog istället genom att hålla flera föredrag under helgen. Han har oerhört djup kunskap i hästens och ridningens historia och hästens biomekanik och träning.

Marius Schneider
Arrangören av detta fantastiska event, som nog får räknas som det hittills största inom den Akademiska Ridkonsten. Han är sedan två år tillbaka mästare i Akademisk Ridkonst. Han deltog i eventet med två av sina hästar; skäcken Aramis, som han bara jobbar från marken, och en femårig Knabstruper som är i början av sin utbildning till ridhäst.

Carina Dörfler
Marius sambo som fick vara med och bland annat demonstrera lite av grunderna i damsadelridning med sin sexåriga P.R.E Udeu.

Christofer Dahlgren
Har tillsammans med sin fru kört hit med hästar hela vägen från Sverige. Christofer är sedan ett år tillbaka mästare i Akademisk Ridkonst, och han är än så länge den enda mästaren i Sverige. Han hade med sig sin 9-åriga Fredriksborgare Ikaros.

Rebecca Dahlgren
Christofers fru som är tränare inom frihetsdressyr och trickträning. Hon är dock väldigt influerad av den Akademiska Ridkonsten och försöker därför inom frihetsdressyren att utbilda sina hästar i samma riktning. Hon hade med sig sin Connemara Asasara Eamonn, som till vardags går under namnet Sparv.

Sabine Oettel
Är förutom Bent den äldsta mästaren i Akademisk Ridkonst. Hon kommer från Tyskland och hade med sig två hästar till det här eventet; den högt utbildade skolhästen Jarl, som är en 17-årig Fredriksborgare och den 8-åriga Knabstruppern Theodor.

Christin Krichke
Wolfgang Krichke
Diana Krichke

Familjen Krichke driver Furstlig Hofreitschule i Bückeburg. Den har anor från tidigt 1600-tal och utgjorde fram till andra världskriget en del av det kungliga huset. Från och med 2004 har Wolfgang och Christin Krichke omvandlat den gamla hovridskolan till ett levande museum över den historiska ridkonsten. På det här eventet hade de med sig tre av hovridskolans hingstar; den 25-åriga Berberhingsten Raisulih el Hadi, en 25-årig spansk hingst och den 10-åriga Lucitanohingsten Clarim.

Några av utställarna under eventet. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Konstnären Lobelia Barker jobbade live med en vacker paintbrush målning under helgen. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Isabel Steiner visade och sålde sin populära Filzattel! Foto: Stephanie Birkeland

Bent Branderup – Föreläsning om träning av hästar idag och i historien

Den typiska akademiska ryttaren idag är en kvinna över 30 år med en akademisk utbildning. Det ställer krav på instruktören att denne kan ge svar på frågor både om hur och varför man ska träna sin häst på ett visst sätt. Kan man inte förklara detta så är man inte trovärdig som tränare och då vänder sig troligtvis kunden till någon annan instruktör.

Idag har vi ingen egentlig nytta av hästen. Syftet för de flesta att hålla på med hästar är att ägna sin tid till någonting som de tycker om, att spendera trevlig tid tillsammans med sin häst. När man utbildar en häst är det viktigt att man inte bara fokuserar på att nå ett slutmål! Istället ska man se till att uppleva och njuta av varje steg i hästens utbildning.

Du kan köpa en talangfull och högt utbildad häst och du kan köpa ett fint ridhus, men du kan inte köpa den kunskap som krävs för att bli en skicklig ryttare!

Bent håller en föreläsning om hur förutsättningarna för utbildningen av ryttare och hästar skiljer sig idag jämfört med de historiska förhållandena. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Praktisk del om inledningen av hästens utbildning, kommunikation och relation

Marius Schneider – Ledövningar och markarbete

Marius är skicklig på att använda och lära ut arbetet från marken med hästen. I detta arbete lägger han stor vikt vid att hästen hela tiden är i balans och mellan hjälperna. Medan han förklarade hur man kan använda olika positioner för olika syften demonstrerade han detta med hästen Aramis.

Marius använder ledövningar för att arbeta med hästens hjärna, inte hästens kropp. Innan man kan börja arbeta med hästens kropp så måste man få hästens fokus och koncentration, så att hästen är uppmärksam på kroppsspråket och läser av de hjälper man ger den. Grundpositionen är vid sidan av hästens huvud, vänd i samma riktning som hästen. Det första Marius arbetar med är att få hästen att följa hans tempo, så om Marius går med längre steg så ska hästen gå med längre steg och om Marius går långsammare så ska hästen gå långsammare. Hästen ska också stanna när Marius stannar och börja gå när Marius börjar gå. Allt detta arbete sker med hängande lina, för syftet är att hästen ska bli uppmärksam på Marius kroppsspråk. Nästa steg är att arbeta med att byta riktning så att hästen måste svänga runt honom eller bort från honom. När man svänger måste hästen också anpassa hastigheten. Om man vänder sig bort från hästen så måste hästen gå med längre steg för att bibehålla sin position och vänder man mot hästen så måste hästen ta kortare steg för att bibehålla sin position.

Nästa steg är att istället gå baklänges framför hästen. Hästen ska då fortsätta att följa med i samma hastighet och riktning. Man ska också kunna växla mellan dessa positioner. När man går framför hästen måste man fokusera på att hästen följer exakt i den linje där man går. När man går bredvid hästen måste hästen hela tiden bibehålla samma avstånd till en. Nästa steg är att även kunna gå bredvid hästens bog eller bredvid hästens bakben. Oavsett vilken position man har så ska hästen följa kroppsspråket.

Först när hästen hela tiden håller sin position och följer kroppsspråket så börjar Marius använda kapsonen. Först då börjar han formge och böja hästen i markarbete och dirigera hästens bakben in i olika sidvärtsrörelser med spöt. Därefter arbetar han med hästen mellan hjälperna även i longerposition och i positionen för arbete på lång tygel, men med enbart kapson och lina. I longerpositionen är man i grundpositionen på hästens innersida. Han använder då visuella spöhjälper för att kontrollera hästens yttersida. När han som i arbete på lång tygel befinner sig bakom hästen använder han spöt som en visuell yttertygel. Han har alltså linan på hästens insida, men ramar in bakdelen med spöt, ungefär som i longering men i en annan position. Därefter kan man fortsätta till positionerna på hästens yttersida, vid hästens yttre bakben eller yttre framben. Fortsätter man fram till huvudet kan man återgå till markarbetespositionen gående baklänges framför hästen. Man kommer då att ha en del av linan på var sida av halsen. Syftet med att kunna byta position på detta sätt när man arbetar hästen från marken är att i varje stund kunna använda den position som man just då har mest nytta av. Ofta har man mest nytta av att placera sig nära den kroppsdel som man har mest problem att jobba med. Om man har problem med hästens ytterbog kan det alltså vara mer ändamålsenligt att placera sig intill hästens yttre bog än att placera sig intill hästens inre bog.

Marius visar crossover från longering till arbete på lång tygel. Han går då vid hästens bakdel, men använder bara en longerlina. Ett finurligt sätt att binda ihop olika arbetssätt så att man kan arbeta i den position man för tillfället har mest nytta av. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

För att kunna använda ännu mer precisa hjälper kan man övergå till arbete vid handen. Linan byts då ut till en tygel, som kan fästas i kapsonen eller i ett bett. Man kan då använda samma tygelhjälper som i ridningen och detta arbete passar bra för mer avancerat arbete med hästen, såsom arbete i samling.

Arbete vid handen passar bra för arbete i hög samling med mer nyanserad hjälpgivning. Här visar Marius och Aramis en levad. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Rebecca Dahlgren – Frihetsdressyr och markarbete

Rebecca höll en väldigt grundlig och informativ presentation av hur hon lär in grunderna i frihetsdressyren till sina hästar. Hon demonstrerade alla steg med sin häst Eamonn och förklarade samtidigt vad hon gjorde och varför.

Rebecca använder fyra steg i sin grundutbildning:

Hästen måste förstå sticken
Hästen måste förstå stringen (snöret på sticken) utan att bli spänd
Hästen får inte vara rädd för människan
Hästen måste följa en i skritt, trav eller galopp beroende på hur snabbt man går eller springer

Rebecca börjar med att förklara för hästen hur den ska reagera på sticken. För att kunna arbeta med hästen lös är det viktigt att den inte flyttar sig bort från sticken. Istället ska den lära sig att böja sig runt sticken och söka sig mot henne. Det första hon gör med sticken är att backa hästen ett par steg så att hästen kommer i en position där hon kan se hästens båda ögon. Därefter flyttar hon hästens bakdel bort med sticken, men syftet är inte att trycka hästen bort från sticken, utan även här är syftet att hästen ska vrida sig så att båda ögonen pekar mot henne. Alla de grundläggande övningarna syftar alltså till att hästen ska söka sig mot henne. När hon startar ur en halt börjar hon att backa hästen 1-2 steg så att hästen tittar på henne, sedan fångar hon ytterbogen med sticken och börjar gå, med hästens båda ögon mot henne. Först därefter börjar hon använda sticken på insidan och då ska hästen böja sig runt den. Hon lär alltså hästen att följa henne med ytterbogen innan hon lär hästen att böja sig runt sticken på insidan. Alla dessa hjälper med sticken är visuella. Sticken betyder alltså böj dig runt och fokusera på mig (ge mig två ögon).

För att kunna använda stringen på sticken måste man först lära hästen att inte vara rädd för den. Man ska både stillastående och i rörelse kunna lägga den över hästen eller snärta med den vid sidan av hästen utan att hästen blir spänd eller reagerar.

Det räcker dock inte att hästen accepterar sticken och stringen, den får inte heller vara rädd för människan. Man måste kunna springa runt och mot hästen utan att den blir skrämd och försöker springa undan. Syftet med det är inte att man ska kunna springa mot hästen, utan syftet är att man ska kunna lägga på ett tryck utan att hästen blir spänd och drar sig undan.

Rebecca kallar innerbogen för avslappningsknappen. Hon använder sticken på innerbogen för att få hästen avslappnad runt innerbogen så att hästen ökar böjningen och sträcker huvudet framåt och nedåt. Avslappningen får hästen att sänka huvudet, men det sker inte genom att hon drar huvudet nedåt. En annan sak man kan göra för att få hästen avslappnad är att jobba med övningar som den redan kan. Då känner hästen sig säker och stolt och det gör hästen avslappnad.

Ytterligare en sak är viktig i frihetsdressyren. Det är att kunna be hästen gå fram i skritt, trav eller galopp. Här kan man använda stringen bakom hästen för att be hästen att skynda på sig. Det används framför allt i början för att lära hästen att hela tiden följa med i den hastighet man själv håller.

Rebecca och Eamonn visar grunderna i frihetsdressyren. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christofer Dahlgren – Hästens karaktär avgör hur du bör lägga upp träningen

Om vi bättre förstår vilken karaktär en specifik häst har så kan vi bättre anpassa träningen så att den passar just den hästen. Christofer beskrev hästarnas mest särpräglade karaktärstyper och förklarade vad man bör tänka på i träningen för att den ska passa till respektive häst. Han demonstrerade samtidigt olika former av arbete från marken med sin häst Ikaros.

Christofer delar upp hästarna i fyra olika grupper beroende på deras karaktär:

Den glada hästen: Kommer fram till en i hagen, undersöker allt, är glad över att få följa med etc.
Den säkra hästen: Är lugn och stabil. Står still utan att reagera när man kommer ut i hagen. Vill helst stå stilla och äta.
Den snabba hästen: Springer ofta iväg när man går mot den i hagen. Om man får på den grimman och börjar leda den så springer den runt en och reagerar på allt i omgivningen. Den ger alltså ett stressat intryck.
Den snälla hästen: Står stilla i hagen och tittar på en, men ser lite misstänksam ut. Backar ofta undan när man ska ta på grimman. Står blickstilla när man sadlar och tränsar, men om det blir för mycket för den så kan den plötsligt explodera.

Oavsett vilken karaktär hästen har är det viktigt att den är lugn och avspänd när man jobbar med den. Hur man på enklast sätt får hästen lugn och avspänd är dock olika beroende på hästens karaktär.

Den snälla hästen är en sådan häst som mår bra av att hela tiden veta vad man har tänkt göra. Med den hästen kan man upprepa samma övningar massor av gånger och det gör bara att hästen känner sig mer trygg. För den hästen passar grunderna i markarbetet bra för att få hästen lugn och introducera ett arbete. Det första Christofer lär hästarna i markarbetet är start, stopp, höger, vänster och bakåt. När han i markarbetet går baklänges framför hästen så vill han att hästen hela tiden ska rikta sitt huvud mot hans navel. Han provar sedan att svänga och håller då koll på att hästen följer honom med den yttre bogen. Följer inte ytter bog med så använder han spöt på ytterbogen för att ta med den. Först när detta fungerar börjar han använda kapsonen. Använder man kapsonen tidigare är risken stor att man tar med sig hästens huvud på en liten volt, men hästens ytterbog blir kvar på en större volt. Det är första steget i att lära hästen att falla ut med ytterbogen!

Även med den säkra hästen kan man gärna börja med markarbetet.

Den snabba hästen måste få röra på fötterna för att bli lugn, men om man jagar på den så blir den bara mer uppstressad. Man ska inte be en sådan häst att gå alltför långsamt, för det skapar bara frustration. Då är det bättre att introducera arbetet från marken via longering, istället för genom markarbete. Hästen får då möjlighet att röra benen samtidigt som man kan öka hästens avslappning.

Den glada hästen blir snabbt uttråkad om man repeterar samma övning för många gånger och det skapar frustration hos hästen. Det gäller då att variera arbetet och göra många olika saker istället för att göra samma sak upprepade gånger.

I markarbete använder Christofer gärna väggen för att lära hästen nya övningar såsom öppna och sluta. Öppnan introducerar han genom att helt enkelt flytta framdelen (bogarna) bort från väggen och tillbaka till väggen. Slutan introducerar han genom att först från stillastående och sedan i rörelse flytta bakdelen inåt (bort från väggen). Det är då viktigt att kontrollera att hästen fortsätter vara lösgjord i innerbogen. När hästen har lärt sig detta vid väggen är det viktigt att börja arbeta med samma övningar utan vägg, så att hästen inte börjar stödja sig mot väggen. Man kan då gärna börja på medellinjen med att flytta framdelen in ett steg och flytta bakdelen in ett steg. När hästen förstår det kan man börja gå i öppna och sluta och sedan kan man helt enkelt föra hästen i olika riktningar såsom diagonalsluta och förvänd sluta. Det är viktigt att hästen i alla dessa övningar fortsätter att söka sig mot Christofer så att han inte behöver dra i linan (eftersom det oftast får hästen att falla ut med ytterbogen) och så att hästens yttre framben hela tiden strävar mot honom istället för bort från honom). Särskilt diagonalslutan och slutan på volt lär hästen att även i sluta följa en med sitt yttre framben.

Bent Branderup – Föreläsning, det hemliga receptet ställning och böjning

Bent Branderup höll en faktaspäckad föreläsning om betydelsen av hästens böjning för att bakbenens rörelser ska fortplanta sig korrekt genom hela hästens kropp och för att ryttarens hand ska kunna inverka korrekt på hästens bakben. Här följer en väldigt summarisk redogörelse för detta.

När hästen går på en volt måste det inre bakbenet svinga fram mer och det yttre bakbenet skjuta ifrån mer. Anledningen till detta är att det inre bakbenet går på en mindre volt än det yttre bakbenet. Om inner bak börjar skjuta ifrån för mycket så förstörs rörelsen. Guérinière löste detta genom att rida volter i en väldigt svag öppna.

Vad är ställning? Det är en höftaktivitet som går genom ryggraden och fortsätter till skallen. När ställningen är bra ska även bröstkorgen rotera. Vi vill då inte att den inre sidan av bröstkorgen ska rotera ned. Istället ska den yttre sidan av bröstkorgen rotera uppåt.

Ryggraden är alltså länken mellan bakbenen och skallen, och därigenom även länken mellan bakbenen och ryttarens hand. Om det finns spänningar (dvs spända muskler) eller för kraftiga böjningar någonstans längs ryggraden så fungerar inte den länken mellan bakbenen och handen. Det får alltså inte finnas någonting som blockerar flödet från bakbenen till ryttarens hand eller från ryttarens hand till bakbenen. En jämn böjning av hela hästens ryggrad skapar ordning i muskulaturen och gör det enklare att undvika sådana blockeringar.

Bent förklarar hur ryggraden ska fortplanta rörelserna från hästens bakben till hästens framdel. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Praktisk del om gymnastiserande markarbete

Sabine Oettel – Arbete på lång tygel och markarbete

Det är lättast att påbörja arbetet på lång tygel när hästen redan kan alla ryttarens hjälper såsom drivande skänkel, sidförande skänkel, omslutande skänkel, direkt tygel, indirekt tygel etc.

Sabine börjar med att lära hästen att förstå innerskänkeln, som alltså i arbetet på lång tygel ersätts av linan på innersidan. När hon använder den är hon noga med att öppna upp tygeln på yttersidan (genom att hålla ut armen). Hon använder hörnen på ridbanan för att driva hästens bakben ut i hörnen med innerskänkeln. Anledningen till att hon inte använder öppnan för att lära hästen att förstå innerskänkeln är att öppnan är så mycket svårare att utföra korrekt. Hon föredrar därför att vänta med den tills efter att hon har lärt in slutan.

Därefter lär hon hästen att förstå ytterskänkeln. Det gör hon genom att använda sig av slutan. Hon går då vid hästens yttre bakben (som en ytterskänkel) och lyfter innertygeln över till yttersidan. Innertygeln för då ut hästens framdel som en indirekt innertygel i ridning och hästen går in i en sluta.

För att göra en öppna lyfter Sabine upp yttertygeln så att den inverkar indirekt mot hästens hals. Hon placerar sig vid det inre bakbenet så att hennes placering inverkar som en innerskänkel.

Med dessa grundläggande hjälper kan man sedan föra hästen i olika skolor. Det är viktigt att inte bara arbeta intill väggen, utan att även kontrollera att man kan följa andra linjer.

Med sin Knabstrupper Theodor visade Sabine alla sidvärtsrörelser och piaff. Till de högre skolorna använde hon sin Fredriksborgare Jarl. Med honom visade hon på lång tygel övningar som piaff, levad och väldigt kraftfull terre-à-terre. Avslutningsvis visade hon rak terre-à-terre, terre-à terre i kraftig sluta och en courbette.

Sabine och Jarl visar avancerade skolor på lång tygel. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christofer Dahlgren – Avancerad longering

När Christofer ger en hjälp har han tre steg i hur hästen ska reagera på hjälpen.

Hästen förstår hjälpen och ger en reaktion i rätt riktning.
Hästen förstår hjälpen och hjälpen gör inte hästen sämre. Om Christofer t.ex. ber om en öppna så ska hästen gå in i en öppna och det ska inte göra gångarten sämre.
Hästen förstår hjälpen och går att reglera. I den övning han ber om ska hästen kunna gå i högre eller lägre form, mer framåt eller mer i samling.

Det är en god investering att ägna ganska mycket tid till steg 2, till och med år av träning. Det ger en bra grund för det fortsatta arbetet.

Grunderna för longeringsarbetet är att kunna reglera hästen. Hästen ska då lära sig följande:

Backa
Flytta ut framdelen till volten, så att den inre bogen blir mjuk
Följa riktningen på volten
Hålla avståndet – Längre lina ger större avstånd och större volt, kortare lina ger mindre avstånd och mindre volt
Hålla gångarten och hastigheten

När hästen har lärt sig grunderna i longeringsarbetet ska den kunna ta ansvar och inte behöva instruktioner hela tiden. Ger man inte hästen några instruktioner så ska den alltså bibehålla voltstorlek, avstånd, gångart och hastighet själv. Detta ger en viktig stabilitet som underlättar resten av longeringsarbetet.

Christofer föredrar att lära in alla hjälper i markarbete, där han alltså går baklänges framför hästen. Det grundläggande longeringsarbetet gör hästen van vid den nya positionen som longeringsarbetet innebär. Det ger också kontroll över hästens inre bog och inre bakben. Nästa steg är att lära hästen hjälperna för ytter bog och ytter bakben. Det gör Christofer genom att i markarbetesposition lyfta spöt för att ta med sig ytter bak och ytter bog på en volt, sedan vänder han sig om så att han går intill hästen, men bibehåller hjälpen för att ta med sig ytter bak och ytter bog och förflyttar sig sakta bakåt så att han närmar sig longeringspositionen. Har hästen svårt att förstå det så går han längre fram igen för att förklara hjälpen bättre för hästen och räcker inte det vänder han sig och går baklänges några steg. På så sätt blir det inte så dramatiskt för hästen att föra över ytterhjälperna till longeringen.

Christofer använder den avancerade longeringen för att förbättra hästens balans i longeringen. Om man bara arbetar med avslappning och lätthet på hjälperna hamnar man lätt i situationen att man hela tiden flyttar hästen mellan olika övningar. Då skapar man en pingpongboll med päls! Det är alltså viktigt att även kunna balansera hästen mellan övningarna. Genom att använda övningar som öppna och sluta i longeringen kommer hästen upp i formen och blir rundare. Detta räcker dock inte för att komma till högre samling. För att kunna samla hästen på distans så måste man lära hästen att göra halt bakifrån, dvs där han kliver in i halten med bakbenen. Då lär sig hästen att när man ökar pressen bakifrån så ska den inte öka farten för att komma bort från pressen, utan den ska bromsa och kliva inunder sig med bakbenen i avslappning.

Skolhalten är ingenting som hästen behöver i sin utbildning, men det är ett bra verktyg för att förklara för hästen hur den ska kunna böja lederna i sina bakben. Det vanligaste felet när man försöker lära hästen skolhalten genom det stillastående arbetet är att hästen bara lutar sig bakåt på raka bakben, istället för att faktiskt böja bakbenen. Lösningen på detta är rörelse. Hästen kan inte luta sig bakåt på raka bakben i rörelse.

Christofer lär sina hästar tidigt i utbildningen att kunna backa. Det använder han sig av när han lär in skolhalten. Han backar då hästen några steg och använder sedan spöt på bakdelen för att stoppa ryggningen. Nästa steg är att istället för att börja med handen (backa) och lägga till spöt är att börja med spöt (samling) och lägga till handen för att göra en mer samlad halt. Båda dessa delar hjälper hästen att förstå kombinationen av hand (halt/ryggning) och spöt (framåtdrivande/samling).

Praktisk del om specifika ämnen

Rebecca Dahlgren – Trickträning

Trickträning är bra för kommunikationen mellan häst och människa. När man lär in ett trick blir inlärningen väldigt tydlig och det förbättrar ofta relationen mellan häst och människa.

Det första tricket som Rebecca visade var ”bergsgeten”. Hästen ska då stå med alla benen väldigt nära varandra. Det första Rebecca gör är att stanna hästen, sänka huvudet och be den kliva fram ett steg med det bakben som står längst bak. Då berömmer hon, går fram och upprepar sedan övningen. Efter ett tag kan hästen ta två steg framåt med bakbenen och efter ett tag går bakbenen fram så långt att de står väldigt nära frambenen. Det är dock ingen samlande övning, eftersom hästen har all vikt på frambenen.

Man kan också från stillastående be hästen ta frambenen framåt. Man lyfter då hästens huvud och ber hästen kliva fram med frambenen. Det medför att avståndet mellan framben och bakben ökar och ryggen sjunker ned.

Rebecca har lärt Emonn både spansk skritt och spansk trav. Han fick väldigt vackra framben i dessa övningar, men han sänkte ryggen. Problemet med att lära honom detta var att det förstörde möjligheten att lära honom passage, eftersom han istället gick in i spansk trav och släppte ned ryggen.

Rebecca har därför slutat lära ut spansk skritt. Men trots det visade hon hur hon lärt in spansk skritt. Hon börjar med att hålla sticken framför hästens framben, så att frambenen tar i sticken när hästen tar ett steg framåt. När detta sker berömmer hon ordentligt. När den har förstått det börjar hon höja sticken för att få högre benlyft.

Kompliment (bugning). Du ställer dig bredvid hästen (på vänster sida) och börjar med att be hästen backa ett steg. Sedan lyfter du vänster framben och ber hästen backa medan du håller upp frambenet. Om hästen slappnar av så blir det en bugning, men om den blir lite spänd så kommer den troligen att bara börja hoppa med det andra frambenet. Det är därför viktigt att göra det sakta och successivt be om mer och mer. När hästen har förstått det så petar hon på frambenet med sticken istället för att lyfta det.

Ur en kompliment kan Rebecca lära hästarna att lägga sig ned. Hon fortsätter då nedåt, bakåt ur komplimentpositionen. Hon vill då att båda frambenen ska följa med bakåt. Ur liggande position kan hon lära hästen att sitta.

Rebecca demonstrerar med Eamonn hur hon lär hästen att buga! Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christin och Wolfgang Krischke – Damsadelridning i teori och praktik

När de adliga kvinnorna började rida i klänningar och kjolar (och kyrkan hade starkt inflytande) så började man anse att det inte var anständigt för kvinnor att rida i gränslesadlar. Man började därför tillverka en ny typ av sadel för kvinnor. Man kan på bilder från medeltiden se kvinnor som rider sittande helt sidledes på hästen.

Christin och Wolfgang hade en intressant och pedagogisk föreläsning om damsadelridningens historia och grunderna i damsadelridning. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Den första damsadeln var helt enkelt en stol som man sågade bort benen från och satte fast på hästryggen. Det var inte så bekvämt för kvinnorna att sitta i den. På 1300-talet utvecklades den och det kom en sadel med ett horn, så att kvinnorna kunde sitta lite på snedden och titta i rörelseriktningen. Kvinnor red i princip bara för att transporteras. För att det skulle bli bekvämare för kvinnorna så användes gångartshästar eller gångartsmulor och kvinnorna red i tölt eller amble (pass). När man närmade sig städerna fick adelskvinnorna byta till finare hästar.

Damsadlarna vidareutvecklades till trehornssadlar för att bli både bekvämare och säkrare. Det drevs bland annat på av att kvinnor började delta i jakter. När kvinnor började jaga med falk började man även tillverka damsadlar där man sitter på höger sida. Det beror på att man hade falken på vänster hand och ville skydda klänningen från falkspillning.

I slutet av 1800-talet utvecklades den damsadel med två horn som används fortfarande idag. Dressyrsadlar är längre och plattare och hoppsadlar kortare och mer skålade. Damsadeln är inte symmetriskt byggd. Tittar man på sitsen ovanifrån så är den mer urholkad på vänster sida för att ge utrymme för benen. Bossorna är också olika stoppade, så den vänstra bossan är högre än den högra. Säkerheten är viktig när man rider i damsadel. Det är viktigt att ha säkerhetsutlösning på stiglädret så att man inte riskerar att fastna om man är med om en olycka.

Det är viktigt att damsadelhästen har en tydlig manke, för att damsadeln ska sitta kvar säkert på den. Har man t.ex. en lippizaner som i princip saknar manke så sitter inte damsadeln så bra. Det är också en fördel om hästen redan har en grundutbildning i grenslesadel innan man börjar utbilda den i damsadel. Det är också en fördel om det går att rida hästen på en hand.

I en damsadel drar man sadelgjorden på höger sida. Man använder en lång sadelgjord och korta sadelgjordsstroppar för att kvinnan ska kunna nå och dra åt sadelgjorden när hon sitter på hästen. Man har också en bakre gjord som stabiliserar bakvalvet på sadeln. Den ska spännas ganska löst. Sedan har man en tredje gjord som håller fast den högra kåpan så att den inte börjar fladdra. På höger sida har många damsadlar en pytteliten väska. Den är inte tänkt för godis, utan för ett mynt som man ger till mannen som hjälper en upp i sadeln.

I höger hand har damsadelryttaren en stick som ersätter höger skänkel.

Det viktigaste för att ge hästen en riktning när man rider i damsadel är att kunna ändra vikten i damsadeln. Vill man svänga till höger så ställer man sig lite upp i sadeln och flyttar sig en aning till höger i sadeln. Man får då lite mer vikt på den ena (inre) av hästens långa ryggmuskler.

När man rider i damsadel är det viktigt att aldrig förböja hästens hals, för då följer sadeln med manken till utsidan.

Carina åskådliggjorde grunderna i damsadelridning. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Sabine Oettel och Diana Krischke – Damsadelridning

Sabine och Diana visade väldigt vackra damsadelritter till musik. De arbetade med sidvärtsrörelser, piaff, passage, spansk skritt, levad, galoppiruetter, terre-à-terre etc. Det var väldigt vackert och imponerande! En perfekt avslutning på en innehållsrik och inspirerande dag!

Christin Krischke – The art of riding the old Italian way

Det finns ett flertal viktiga steg i historien med relationen mellan människa och häst.

10 000 f.Kr
Människan började domesticera hästen.

2 000 f.Kr
Man började låta hästar dra vagnar. Den huvudsakliga anledningen till att man körde med hästar istället för att rida dem var att hästarna var så små, ca 120 cm. Två sådana hästar kunde utan problem dra en vagn med vuxna män, men de var för små för att rida.

1 000 f.Kr.
Hästarna hade nu blivit större, ca 140 cm. Det var nu möjligt att rida dem. Det var alltså nu som ridutvecklingen började.

0
Kavalleriet blev en del av armén. Detta var tiden för romarna, grekerna och etruskerna (de tidiga perserna).

1000

Sadeln, stigbygeln och stångbettet började användas. Detta var ett viktigt steg i utvecklingen av ridningen.

1500
Vapnen utvecklades och det första artilleriet kom. Ridningen blev en viktig del i adelsmännens utbildning.

1750
Man började använda hästarna för att förflytta trupperna till och från slagfältet.

1930
Bilar och maskiner började användas i större utsträckning. Behovet av hästen minskade härmed och man började istället använda hästen i sport, så ridsporten började utvecklas.

1970
Nu hade alla råd med maskiner. Hästen blev ett fritidsintresse som gemene man hade råd att skaffa sig.

De gamla mästarna och skolorna

Den gamla italienska skolan, ca 1500-1750

Federico Grisone (1507-1570 Neapel, Italien) grundade 1532 en ridakademi. Det var dock inte han som uppfann skolridningen, utan den hade redan funnits under lång tid. Men det var han som var den första som dokumenterade ridningen genom att skriva en bok om den och han är den som därför har blivit mest känd från den tiden.

Under 1500-talet hände många viktiga saker. Boktryckarkonsten gjorde det möjligt att trycka böcker. Morerna slutade ockupera Iberiska halvön. Det bysantinska riket föll, vilket gjorde kunskapen om ridkonsten tillgänglig för fler. Alla dessa saker bidrog till att det blev just Grisone som blev känd som ridkonstens fader.

Ceasare Fiachi grundade 1534 en ridakademi i Ferrera Italien
Giovannia Batista Pignatelli grundade 1570 en ridakademi i Neapel i Italien
Claudio Corte, London England, utbildade Henry VIII
Marco di Pavari, Lyon i Frankrike, har skrivit en bok som vi rekommenderas att läsa.
Fiachis mest kända elev var Salomen de la Brou.
Pignatellis mest kända elev var Antoine de Pluvinel, som utbildade Willian Cavendish och familjen Vendeuil (Paris, Frankrike). Vendeuil utbildade Robichon de la Guérinière (1688-1751 Paris i Frankrike).

Informationen gick från den italienska skolan till Spanien och Portugal, för de hade under en period samma kung som Italien. Den gick också till England och Frankrike samt Österrike och Tyskland, i och med att de italienska mästarna utbildade ryttare som tog med sig ridningen till dessa länder.

Spanjorerna och portugiserna spred ridningen till Kalifornien. De använde också ridningen till tjurfäktning.

I England dog skolridningen och ersattes av galoppsport.

I Frankrike dog skolridningen omkring 1750 och ersattes av det beridna infanteriet.

De klassiska mästarna

Den gamla skolridningen ersattes på 1800-talet av de s.k. klassiska mästarna. De stod dock för väldigt olika slags ridning. De fyra mästare som man hänvisar till under den tiden är:

James Fillis
Gustav Steinbrecht
Francois Baucher
Louis Seeger

Den klassiska ridskolan i Wien dog 1938.

Kavalleriet under världskriget var utgångspunkten för ridsporten. Den utvecklades alltså inte från skolridningen, utan istället från de krav på snabbutbildning som kavalleriet ställde.

Moderna mästare och skolor

– FN/FEI Inom den ramen finns det en mängd olika instruktörer
– Alternativ ridning, t.ex. Ursula Berns, Sally Swift
– Westernridning

Klassisk barockridning
Richard Hinrichs som utbildades av Egon von Neindorf är grundare av den klassiska barockridningen. Detta kan sägas karaktärisera den klassiska barockridningen:

Klassisk utrustning
Tvåhandsridning
Engelska sadlar
Huvudsakligen iberiska hästar
Blandar gamla och nya övningar
Deltar i ridsporten

Ecole de Légèreté grundades av Philippe Karl. Detta karaktäriserar den ridningen:

Klassisk utrustning
Tvåhandsridning
Huvudsakligen sporthästar
”klassiska övningar”

Akademisk Ridkonst grundades av Bent Branderup och karaktäriseras av:

Använder kapson och stångbett och rider huvudsakligen enhändigt
Alla hästraser
Groundwork
Alla samlande övningar

Bueckeburg school grundades av Wolfgang Krischke och karaktäriseras av:

Använder kapson/hackamor och kandar
Rider enhändigt
Huvudsakligen raser ur ridkonsten
Alla samlande övningar

Karaktäristika för den gamla italienska skolan

Syftet:

Utbildade hästar var dyra, så de var tvungna att leva och vara användbara länge
Hästen användes i närstrid, så utbildningen syftade till att förbereda hästarna för detta
Visade upp ridningen via karuseller (uppvisningar)

Metoder:

Började träna hästarna sent (när de var fyra år)
Använde nosband och individuellt tillverkade stångbett
Hästens utbildning inleddes på djupt plogade fält. Där var det tungt för hästarna att arbeta, vilket gjorde att hästarna blev tvungna att använda bakbenen mer.
Man använde arbete i pilarer
Man red nästan aldrig rakt
Man hade kraftigt fokus på närstrid
Använde övningar som mezair, terre-à-terre och courbette

Hästraser:

Raser för ridkonsten (inga araber)
Använde raser som Berberhästar, PRE, Lucitanos och Lippizzaner

Praktisk del inom ridningen

Carina Dörfler och Marius Schneider – Inledande utbildning av den unga hästen

Marius arbetade med en femårig knabstruper. Han började med att markarbeta och longera hästen en liten stund. Syftet med det var inte att låta hästen springa av sig, utan att få hästen avslappnad och koncentrerad innan han sitter upp. Detta är extra viktigt när man utsätter en unghäst för en så stor förändring i miljön som att släppa in närmare 500 människor i hästens vanligtvis ganska tomma ridhus!

Sedan visade Marius hur han inleder arbetet under ryttare. I början fick Carina därför gå bredvid hästen och ge honom ett stöd via de ledövningar som Marius visade på lördagen. I början fokuserar Marius på att bara använda sitsen för att balansera hästen, men efter hand börjar han inverka mer för att lära hästen ryttarens övriga hjälper. Därefter övergick de från ledövningar till longering. Carina är då på ett större avstånd från hästen, men hjälper fortfarande till att ge hästen ett stöd i vad den ska göra. Även här försöker Marius successivt ta över kommunikationen med hästen.

Marius visar med assistans av Carina hur han börjar föra över hjälperna från marken till ridningen med en unghäst. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Det är många hästar som under sin första tid under ryttare går i en konstant obalans. Genom att först lära hästen att balansera upp sig från marken och sedan sätta upp en ryttare samtidigt som en medhjälpare från marken hjälper hästen att återfinna balansen under ryttare så undviker man detta. Ryttaren kan då också redan från början lära hästen att svara på små hjälper, eftersom medhjälparen från marken kan hjälpa till vid behov. Det är alltid lättare för hästen att reagera rätt på ryttarens hjälper om den redan rör sig i balans.

”Louis XIII frågade Pluvinel varför de arbetar med alla dessa sidvärtsrörelser. För att kunna rida hästen rakt, svarar Pluvinel”. Om man inte kan ta in bakdelen så kan man inte korrigera hästen när bakdelen faller ut och kan man inte ta ut bakdelen så kan man inte korrigera hästen när bakdelen faller in. Det är därför en ologisk idé att man ska rida den unga hästen rakt, eftersom den behöver lära sig sidvärtsrörelserna för att man ska kunna rida den rakt.

När ryttaren kan föra hästen mellan sina hjälper i longering så är det dags att plocka bort linan. Longören kan gärna stå kvar i mitten ett tag för att ge hästen (och ryttaren) lite extra stöd och trygghet, men nu är det ryttarens hjälper som ska föra hästen. Eftersom Marius faktiskt har ridit den här hästen i ungefär ett år så gjorde de lite sidvärtsrörelser i skritt. I trav ligger dock deras fokus fortfarande bara på att hitta en bra balans i båda varven. Han låter också hästen vara lite friare i formen i trav och fokuserar då mer på att kraften från hästens bakben går rakt än på att hästen är perfekt böjd genom kroppen.

Christofer Dahlgren – Avancerad ridning

Den avancerade delen i ridningen handlar enligt Christofer inte så mycket om att göra avancerade övningar. Med den här hästen (Ikaros) kan han göra en massa avancerade övningar. Men det avancerade, och det som Christofer lägger mest tid och fokus på, är att hela tiden bibehålla avslappningen.

I uppvärmningen checkar Christofer av samma saker som han igår gick igenom i markarbetet. Han känner av att hästen förstår hjälperna (flytta framdel och bakdel inåt och utåt, vilket faktiskt är det man arbetar med i öppna och sluta). Och att hjälperna inte förstör någonting. Om han ber om en svag öppna så ska hästen inte förlora avslappningen, rytmen eller böjningen. Därefter börjar Christofer skapa mer kontakt via handen. När han skapar kontakt vill han inte att någonting ska förändras i gångarten, rytmen eller steglängden. Christofer checkar av detta några gånger. När han länger tygeln vill han att hästen ska sträcka sig framåt och nedåt och när han tar upp tygeln och skapar kontakt vill han ha en lite högre form, men gångarten, rytmen och steget ska inte förändras av detta.

Christofer checkar av att hästen sträcker sig framåt-nedåt när han länger tygeln. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Det är också viktigt att kunna reglera hästen i alla övningar. Även om en del övningar, såsom slutan, av naturen är samlande övningar så ska hästen kunna fortsätta framåt och nedåt i samma rytm även när Christofer ber om en sluta.

Därefter testar Christofer start, stop och backning. Att backa hästen är inte för honom en korrigering av hästen, utan det är någonting som han helt enkelt tycker att alla hästar ska kunna göra. Christofer får ofta frågan om hur kan få hästarna att förstå skillnaden mellan att backa och att göra en skolhalt. För Christofer är detta inget problem. När han backar hästen så tar han sin vikt bakåt och tillåter bakbenen att gå bakåt. När han ber om en skolhäst så tar han sin tyngdpunkt bakåt samtidigt som han visar hästen att han vill att bakbenen ska vara stilla.

Christofer värmer alltid upp i alla gångarter. Han gör därför även i trav samma check av att hästen förstår och inte blir sämre av hjälperna, att hästen slappnar av och söker fram och ned när tygeln är lång och fram till handen när han tar kontakt till tygeln. En av de viktigaste detaljerna i ridningen är för Christofer att hästen hela tiden stretchar framåt nedåt till den eftergivna handen. Det innebär inte att han hela tiden vill rida hästen i en lång och låg form, utan han vill även i samling känna att hästen hela tiden sträcker halsen framåt. Han vill alltså även i en hög form kunna rida hästen med en lång hals.

Galopparbetet skiljer sig lite från arbetet i skritt och trav i och med att Christofer inte rider i lika djup form i galoppen. Rundheten är det viktigaste för att få en bra galopp och hästen kan inte bibehålla rundheten om han blir för djup i galoppen. Christofer vill hela tiden ha en tydligt tretaktig och rund galopp med en stabil rytm, och hästen ska sträcka sig framåt, trots att den i galoppen går i en lite högre form. Den högre formen innebär alltså inte att hästen hela tiden är samlad, utan bara att den bibehåller sin rundhet i en horisontell balans.

Detta grundarbete är det som Christofer lägger störst vikt vid och också lägger mest tid på i träningen av sina hästar. Han jobbar inte med avancerade övningar varje dag, men att stretcha framåt och nedåt är något han arbetar med varje dag.

Christofer är inte rädd för att låta hästarna bli för djupa. Biomekaniskt vinner han ingenting på att låta dem bli för djupa, men det hjälper honom att säkerställa att han hela tiden har en mental avspänning i hästarna. Men han ser till att han när som helst kan ta upp hästen i en högre form. Om han hade en häst som blev väldigt framtung av detta så skulle han undvika att rida den hästen för djupt, men han upplever att det inte är något problem med de hästar han har nu. Dessutom rider han dem inte så länge i den djupa formen, utan han använder den mest för att stämma av att hästen hela tiden kan stretcha fram och ned.

Christofer avslutade sitt pass med att till musik rida en liten uppvisning med sidvärtsrörelser och samlande övningar. Det var en otroligt vacker och mjuk uppvisning. Det som jag blev mest imponerad av var galopparbetet och hur han oerhört mjukt kunde gå från en rund och fin tretaktsgalopp framåt in i kraftig samling och sedan mjukt länga hästen igen utan att tappa balansen eller bärigheten. Jag tänker inte skriva mer om Christofers uppvisning. Den går inte att beskriva i ord, utan den måste upplevas!

Christofer och Ikaros visar en skolhalt, vilket är hög samling i en halt. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Sabine Oettel – Avancerad ridning

Sabine visade ridning med en garrotcha med sin knabstrupper. Garrotchan är en fyra meter lång ”stång” som används av boskapsfösare i Spanien.

Sabine anser att det är ganska riskfyllt att rida mycket på volter i och med att man ofta tappar kontrollen över riktningen. Att rida med en garrotcha är ett effektivt sätt att undvika detta. Man flyttar då fokus från hästen och sig själv till den uppgift man ska utföra. När man rider med en garrotcha märker man direkt om voltens storlek förändras. Man märker då om slutan är en bakdel in eller om den egentligen är en bogar ut. Öppnan rider hon som en bakdel ut istället för bogar in, för att kunna bibehålla voltstorleken.

När man rider med en garrotcha måste man lära sig att sig hur man ska hålla den, så att man kan göra alla vändningar utan att behöva byta grepp (eller bryta handleden). Hon håller tyglarna i vänster hand och garrotchan i höger hand. Det innebär att volten blir större i höger varv än i vänster varv. Garrotchans spets ska hållas i en punkt på marken. När hon minskar och ökar volten får hon istället glida med handen ned och upp längs garrotchan.

Sabine visar ridning med garrocha. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Sabine rekommenderar alla att prova rida enhändigt. Det visar vad som är lättare på en hand och vad som ännu inte är möjligt att utföra på en hand.

Därefter red Sabine en vacker ritt med sin Fredriksborgare, fylld med sidvärtsrörelser, samling, piaff, terre-à-terre etc.

Praktisk del om specifika ämnen

Rebecca Dahlgren – Avancerad ridning i frihetsdressyr

Rebecca inledde sin ridning utan huvudlag via westernridningen. Efter en tid började hon dock fundera över om det skulle vara möjligt att rida med rundhet, böjning och bärighet även utan huvudlag, eller annorlunda uttryckt om det skulle vara möjligt att rida dressyr utan huvudlag. Då påbörjade hon den resa som hon fortfarande håller på med.

När Rebecca börjar rida en häst utan huvudlag så måste hon ge hästen samma grundutbildning som en vanlig ridhäst behöver, så att hon kan styra hästen, gå fram, stanna och backa.

Det första som Rebecca lär sina hästar är att när hon viker ut sticken så ska hästen stanna. Det första som hästen lär sig med ett nytt verktyg är det som kommer att sitta kvar starkast, så därför är det ganska praktiskt att börja just med detta. Hästen går alltså fram och när Rebecca vrider ut sticken (båda två rakt ut åt var sin sida) så ska hästen stanna.

Nästa steg är att lära hästen att svänga. Hon lär in det från stillastående, så att inte hästen bara ska öka farten. När hon vill svänga börjar hon med att hålla ut sticken på yttersidan snett framåt. Om hästen inte reagerar knackar hon lite på halsens yttersida med sticken för att den ska svänga. När hästen förstår det från en halt provar hon detsamma i skritt och sedan i trav.

Det är ytterligare en sak som hästen måste lära sig innan Rebecca är redo att påbörja hästens dressyrutbildning och det är en slags nödstopp. Det är en variant av one rein stop. Rebecca tar tag i manen med innerhanden och för fram sticken på yttersidan mot hästens huvud och svänger runt hästen tills den stannar.

Rebecca har tre olika hjälper som hon använder för att öka rundheten. Det första är att hästen ännu bättre ska förstå rundheten. Om Rebecca lyfter och för fram sticken på yttersidan så ska hästen verkligen böja sig direkt. Nu räcker det alltså inte med att den svänger, utan nu är det böjningen hon är ute efter. Med sticken i bakdelen av innerbogen kan Rebecca lösgöra innerbogen. Om hästen inte sträcker sig tillräckligt fram och ned så kan hon ta sticken på insidan bakom skänkeln och driva hästen lite framåt (och ut) för att den ska öka steglängden och söka fram och ned. Rebecca lär medvetet hästarna att gå ned i en för oss kanske överdrivet djup form. Anledningen är att hon inte kan lösgöra hästen med tygeln. Hon behöver därför en överdriven fram och ned för att skapa den lösgjordheten.

Rebecca böjer hästen för den yttre och inre sticken för att öka dess rundhet och säkerställa sökningen fram och ned. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Hemligheten i att öka hästens rundhet är att böja hästen lite med yttersticken lite utåt-framåt och samtidigt flytta den för sticken bakom innerbogen. Det skapar en öppnaliknande sidvärtsrörelse som ökar hästens rundhet.

När Rebecca driver med sticken bakom innerskänkeln vill hon ha följande reaktion av hästen. Den ska böja sig runt sticken, föra fram ytterbogen och minska volten.

Rebecca vill dock inte bli beroende av sticken. Det är hjälper som hon måste lära hästen för att kunna förstärka sits- och skänkelhjälperna med dem när hästen inte reagerar.

Genom att kombinera dessa olika hjälper så kan Rebecca börja rida olika övningar såsom sidvärtsrörelser.

Rebecca har utbildat Eamonn utan huvudlag. Det finns många som utbildar sina hästar med huvudlag och som sedan kan rida dem med halsring. Men om de stöter på problem så måste de gå tillbaka till huvudlaget för att lära hästen bättre reaktioner. Så gör inte Rebecca, utan hon använder de hjälper hon har inom frihetsdressyren för att utbilda hästen och förfina dess reaktioner.

Rebecca har en brösta på sin häst. Den använder hon inte som halsring, utan bara som en extra säkerhet. I bröstan sitter en kort rem som är ungefär som en tygel. Den använder Rebecca inte för att ge hästen några hjälper, utan hon använder den helt enkelt för att ha något att hålla sig i om hästen skulle bli rädd. Har man ingenting att hålla sig i så är risken mycket större att faller av bakåt, och då kan man få allvarliga rygg- eller nackskador.

Rebecca avslutade sin presentation med en harmonisk och vacker ritt till musik.

Christin och Wolfgang Krischke – Vapenövningar med tränarna

Den Akademiska Ridkonsten har en historisk bakgrund från den tid när hästen användes i närstrid. När det var dags att dra ut i krig var det för sent att börja träna på hur man använder vapen från hästryggen. Man kan träna det genom att jaga från hästryggen, men man kan även träna det genom olika vapenövningar. Det var det man gjorde i de historiska karusellerna. Karusellerna var ett sätt att både träna ryttarna i vapenövningar och att visa upp sina kunskaper. Det användes även för att avskräcka fienden, genom att man visade sin överlägsenhet.

Christin, Wolfgang, Diana och Sabine kom i lämpliga kostymer från renässanden och barocken. Man kan dock jobba med vapenövningar i vilka kläder som helst.

Wolfgang gick snabbt igenom alla vapenövningar och hur man ska hämta ett vapen till en av sina väpnare, använda det och sedan lämna ifrån sig det och hämta ett annat vapen från en annan väpnare. Först använder de en trubbig lans och ska träffa en sköld med den, därefter en värja som de (gärna i galoppiruett) ska sticka blombuketter med (som ligger på två piedestaler) och därefter en vass lans som de ska sticka in i en ring.

Det var fem ekipage som red vapengården; Christin, Wolfgang, Diana, Sabine och Christofer. De fyra första är erfarna på området, men för Christofer var detta första gången. Det blev en fartfylld och rolig avslutning på den här innehållsrika helgen!

Sabine i en galoppiruett i damsadel. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Diana (i damsadel) galopperar runt piedestalen och spetsar blommorna på sitt svärd. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Wolfgang styr sin häst runt piedestalen med sin tyngdpunkt så att han elegant kan spetsa blommorna. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christin laddar med lansen beredd för att i full galopp träffa ringen. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof