Latest Posts

I helgen var det Sverigepremiär för Marius Schneider. Han kom till Ridakademi Norr och hade en helgclinic. Både ryttarna och åhörarna var oerhört nöjda med kursen, så det blir nog inga som helst problem att fylla nästa års kurs med honom. Datum är inte fastställt än, men kursen blir någon gång hösten 2015. 

Det är inte lätt att sammanfatta alla intryck från kursen, men jag ska göra ett försök. Sammanfattningsvis kan man säga att Marius skapade lätthet i hästarna utan att behöva göra ridningen komplicerad. Den röda tråden i hans lektioner var följande prioriteringsordning:

• Hindra inte hästens rörelser
• Rikta kraften rakt
• Hitta gångarten (schwunget, flödet)
• Förbättra böjningen
• Förekomma hästens problem

Här finns en liten film med exempel från kursen.

Fokus på alla lektioner var följande:

1. Hindra inte hästen från att arbeta korrekt. Det innebär att man måste börja med att åtgärda sådant som blockerar hästens rörelser. Den vanligaste blockeringen var att sitsen inte var följsam, t.ex. på grund av en felaktig position, spänningar i sitsen eller på grund av att man spänner axeln till den hand som håller i tygeln. Andra hinder som många av ryttarna skapade för hästarna var att man hade aningen för stark kontakt på någon tygel som därigenom hindrade hästen från att öppna vinkeln i nacken. Det får till följd att hästens rygg inte kan svinga ordentligt, vilket ger ett förkortat bakbenssteg.

2. När vi har åtgärdat de hinder som ryttaren skapat är nästa steg att rikta kraften från hästens bakben rakt och att se till att hästen inte faller på ytterbogen eller innerbogen. Marius pratatde i och för sig inte om vilken riktning kraften från hästens bakben hade, men väldigt många av hans övningar var inriktade på just detta. I korthet kan man säga att det verktyg han använde för detta var att aldrig bli kvar i en rörelse en längre stund, utan att hela tiden göra förändringar. Ett exempel är att istället för att tänka sig en volt som en rund cirkel (där effekten oftast blir att hästen faller ut lite med ytterbogen och riktar kraften snett ut från volten) så tänker man sig volten som en liten fyrkant. Då måste ryttaren vända in hästens framdel i varje ”hörn” på volten (vilket tar bort hästen från ytterbogen) och på varje ”sida” på volten runda hästen runt det inre sittbenet och flytta den lite utåt (vilket tar bort hästen från innerbogen). Tack vare den här övningen och en stor mängd andra varianter av övningar där man tvingas att hela tiden föra hästen mellan hjälperna så såg man väldigt få (om ens några) tappade bogar under kursen. Övningar av det här slaget gjorde också hästarna väldigt lättmanövrerade och fokuserade.

3. När hästen på det här sättet var i balans mellan hjälperna låg fokus på att verkligen hitta gångarten i hela hästens kropp. Det gick ut på att be hästen gå fram mer, men utan att gå fortare (dvs takten får inte öka). Hästen ska istället länga sitt steg och svinga igenom sina bakben mer, så att den får en tydlig svingning i hela sin rygg. När man lyckades med detta fick hästarnas bogar mycket mer rörelsefrihet och hela hästen blev både mjukare och stadigare på samma gång.

4. Först därefter flyttades fokus till det som vi som rider akademisk ridkonst kanske är vana vid att prioritera redan från början – hästens böjning. Det var inte så att vi jobbade utan böjning under de första stegen, men ibland kunde vi få arbeta med en svagare böjning än vad vi var vana vid tills hästen hade riktat kraften rakt och hittat rörelsen i gångarten ordentligt. Då kunde vi se om vi kunde öka böjningen utan att ”tappa gångarten”, dvs utan att förlora flödet och genomsvingningen i rörelsen. Ett sätt att öka böjningen var att börja arbeta med öppnan och/eller slutan. Genom att tillåta en lite svagare böjning tills hästen har hittat rörelsen i kroppen undvek vi många av de problem som vi annars ständigt kämpar med, framför allt att hästarna trycks ut på ytterbogen.

Man skulle kunna föra in även en femte punkt som handlar om att förekomma hästen. Ofta har hästen ett mönster i sina reaktioner. Ett sådant exempel är att en del hästar alltid på samma ställe på en volt faller ut med ytterbogen. Istället för att invänta att detta händer och då korrigera det (vilket gör att hästen tappar balansen varje varv på volten), så ska man förekomma hästen genom att strax före det stället vända in framdelen i volten. På så sätt försvinner efter ett tag problemet, genom att hästen vänjer sig vid att vara kvar i balans mellan hjälperna även på den plats (eller i den övning) där han tidigare har gått i obalans.

Med väldigt enkla medel, och utan att krångla till det, kunde Marius genom olika varianter av ovanstående arbete få alla hästar stabila och i balans mellan ryttarens hjälper. Halsarna blev längre, ryggarna lyftes upp, bakbenen svingade fram mer och ytterbogarna fördes framåt och uppåt mer och detta utan att egentligen arbeta med att förbättra dessa detaljer. Det var också tydligt att många hästar fick betydligt bättre rotation i bröstkorgen av det här arbetet, och det utan att Marius en enda gång pratade om rotationen i bröstkorgen. Härigenom framgår det ganska tydligt att felaktig rotation ofta har sin orsak i att ryttaren antingen hindrar hästen från att arbeta rätt (huvudsakligen med tygel eller sits) eller att hästen går i obalans och riktar kraften från bakbenen ut över någon av bogarna.

Mycket av övningarna gick ut på att hela tiden föra hästen mellan hjälperna genom att ofta justera riktningen en aning. Fyrkantvolten är typexemplet på detta, men varianter på den är att minska och öka volten, att växla mellan en volt och böjd rakt fram på spåret en liten bit, att rida serpentinbågar över ridbanan, att öka och minska volten i öppna eller i sluta, att gå från att minska volten i sluta till en diagonalsluta mm mm. En detalj till som Marius lade stor vikt vid var att man skulle rikta hästen rakt när man bytte böjning. Om man t.ex. rider serpentiner eller om man ska byta varv så ska man följa en rak linje en liten bit, böja om hästen på den raka linjen och först därefter byta rörelseriktning. Syftet med detta är uppenbar. Man ska hålla kraften rak när man byter böjning, så att man inte börjar med att trycka ut hästen på den nya ytterbogen.

Arbete i halten från marken

Även i arbetet i halten lyckades Marius väldigt effektivt skapa både lösgjordhet och stabilitet i hästarna. Många känner säkert igen sig i att hästarna ofta hellre vill ta ganaschen åt sidan istället för att ställa sig korrekt. Tar man mer i kapsonen så blir resultatet bara en förböjd hals, men fortfarande ingen ställning. Min lösning har ofta varit att placera huvudet framför hästens kropp och förstärka ställningen genom att trycka lite i bakkanten på ganaschen. Det fungerar, men ofta kvarstår ett litet motstånd i hästen vilket motverkar stabiliteten. Marius lösning på samma problem var istället att sänka huvudet så långt att nosen verkligen kommer fram och nackvinkeln öppnas upp. Därefter ska man, enbart genom att plocka i linan till kapsonen, be om ställning. Böjer hästen halsen istället för att ställa sig så ber man bara om mer, trots att halsen är förböjd. Till slut ”släpper det” i nacken och ställningen kommer. Då kan man med en hand långt fram på hästens hals föra tillbaka huvudet till en position framför kroppen. I det läget kan man sedan, med enbart små tryck i linan, be om lite mer och lite mindre ställning och be hästen höja och sänka huvudet tills man hittar ett stabilt och avspänt läge där hästen är lösgjord med en svag och jämn böjning i hela ryggraden. Nästa steg är att be hästen flytta lite vikt från ytter fram till inner fram, för att skapa rotation i bröstkorgen. Först därefter kan man prova att med små halvhalter på kapsonen flytta tyngdpunkten bakåt och framåt. Det är en väldigt liten nyansskillnad mellan den här metoden och den metod jag har använt tidigare, men det blev ändå mer stabilitet i hästen och en större rörlighet i ryggen. Detta visar framför allt hur viktig lösgjordheten i nacken är för ryggens rörelser.

Longeringsarbete

Jag fokuserade framför allt på longeringsarbetet under kursen och longerade tre olika hästar. Fokus i longeringsarbetet följde samma struktur som i ridningen (stör inte hästen, rikta kraften rakt, hitta gångarten och jobba därefter med att förbättra böjningen).

Marius använder fyrkantvolten väldigt mycket i longeringen, så att arbetet aldrig blir statiskt. Man vänder i hörnen in hästens framdel med sitt kroppsspråk och genom att backa in i volten, därefter försöker man skapa en rak linje i rörelsen för att sedan åter vända in i nästa hörn på volten. Fyrkantvolten kan varieras utifrån behov. Med en häst, som i det ena varvet strävar bort från mig, fick jag göra betydligt kraftigare vändningar än 90 grader. Jag fick helt enkelt vända in så mycket som jag behövde för att hon skulle följa mig. Vändningen skulle också ske ganska tvärt, så att det blir en kraftig reaktion från hästen. Därefter fick jag genast flytta ut framdelen för att följa en rak linje. Den raka linjen kan förlängas så att man följer ridhusets långsida en bit.

Liksom i ridningen var longeringsarbetet mycket fokuserat på att hitta hästens gångart. Där gällde det att kunna driva på hästen i longeringen utan att den riktade kraften ut från volten och utan att den ökade takten och bara ”gick snabbare”. Huvudsakligen skulle drivningen ske genom att man själv ökar sin energinivå och kliver på ordentligare, men här gäller det att vara observant på att inte gå ifrån hästen. Med Olimpia, som inte vill svinga fram sina bakben i longeringen, fick jag komplettera detta med att rent fysiskt driva henne framåt med spöt på baksidan av inner bak några gånger. Fokus låg på att få hästen att länga steget och svinga igenom sina bakben så att ryggen börjar svinga. Att växla mellan att vända in framdelen för att få kontroll över ytterbogen och att driva hästen framåt en bit på en rak linje var väldigt effektivt.

Marius hade en annan syn på hur man ska vrida sin kropp än vad jag har jobbat med tidigare. Jag är van att i longeringen vara vänd mot hästen och gå lite sidledes på en volt. Fördelen med den positionen är att man kan påverka hästens bogar genom att vrida sina axlar i olika riktningar. Marius vill istället att man ska vara vänd i rörelseriktningen, och alltså gå parallellt med hästen. Fördelen med den positionen är att man utövar mindre press mot hästen när man inte vänder sig mot den. Nackdelen är att hästen inte blir lika känslig för vridningar i axlarna. Istället får man påverka hästen genom att gå utåt eller inåt på volten.

Marius arbetar också med väldigt nyanserade spöhjälper. Spöt mot skänkelläget ska hästen böja sig runt och det används t.ex. i hörnen på fyrkantvolten. Ett ”drivande” spö riktat mot bogbladet flyttar ut hästens framdel. Spöt riktat över hästens manke motsvarar yttertygeln och används t.ex. för att föra in framdelen i öppnan. Spöt över hästens bakdel, eller lite framifrån parallellt med bogbladet, motsvarar ytterskänkeln och ber om en sluta. Spöt ganska långt bak i skänkelläget ber hästen sätta inner bak inunder sig och kan även den användas i öppnan. På det här sättet kan man väldigt finkänsligt föra hästen mellan hjälperna i longeringen. Nu jobbade vi inte med någon högre samling i longeringen på den här kursen, men jag har en liten fundering över huruvida det finns risk att man då kan känna behov av flera spöhjälper samtidigt. Jag tror därför att jag vill fortsätta använda små nyanser i kroppsspråket som den primära hjälpen för att kontrollera hästens bogar och bara förstärka detta med spöhjälperna där kroppsspråket inte riktigt räcker till.

Marius nyanserade hjälpgivning i longeringen var väldigt effektiv för att rama in hästen i olika övningar. Ett exempel på detta är öppnan, som ofta har en tendens att bli en övning där man trycker ut hästen på ytterbogen. Nu fick jag arbeta med att med spöt över manken ta in framdelen i öppnan och placera mig närmare inner bak för att motverka att bakdelen kom in. Min rörelseriktning (i riktning mot hästens innerbog) höll kvar hästen på voltspåret. På detta sätt fick jag väldigt fint lyft i ytterbogen i Valiosos öppnor. Med Salto, som i höger varv ville sätta det inre bakbenet lite inåt i volten, fick jag istället jobba med en tendens mot öppnan genom att touchera med spöt i bakkanten av skänkelläget.

I slutorna har Valioso en tendens att föra ut sin framdel och börja rikta kraften ut över ytterbogen. För att motverka detta har jag jobbat med att korrigera den reaktionen på slutahjälpen med att vända in framdelen. Här var dock Marius lösning betydligt effektivare, och den är också ett tydligt exempel på hur han jobbar med att förekomma hästen. Han vill inte att man ska vänta tills ett problem uppstår och då korrigera det, utan man ska förebygga det just innan det uppstår. När det gäller ytterbogen i slutan så var lösningen att börja med att med spöt över manken ta in Valiosos framdel. Därefter fick jag föra bak spöt en aning för att be honom komma in med bakdelen. På det sättet uppstod aldrig problemet att kraften började riktas utåt på volten.