Bakgrund
Jag besökte Annika Keller förra vintern, när jag reste runt till olika tränare i Akademisk Ridkonst i Tyskland. Ett av mina starkaste minnen från den resan var hur bra Annikas elevers hästar sträckte fram sina bakben. Det var som att bakbenen bara trycktes fram, och det verkade inte vara jobbigt. Bilden av de framåtgripande bakbenen har verkligen etsat sig fast på min näthinna och jag har känt att det där är någonting som jag också vill åstadkomma.
Sedan dess har jag fått fram bakbenen på alla mina hästar mycket mer, men inte lika mycket som jag såg hos en del av Annikas elever och inte med samma lätthet och självklarhet. Det var därför ganska självklart för mig att be Annika komma hit och ha en clinic. Annika är för många i Sverige ganska okänd – och hon är dessutom kvinna! Därför blev jag inte så förvånad över att det var en ganska försiktig anstormning av deltagare till hennes kurs här. Men det gjorde ingenting! Tvärtom så fick vi som deltog bara ännu mer av Annikas tid och energi! Och hon gjorde verkligen ingen besviken!
Föreläsning om hästens assymmetri
Annika har en bakgrund inom dressyr och hoppning, men hon började rida för Bent redan när hon var 14 år. Under en period provade hon att rida för andra klassiska tränare, såsom Anja Beran, men återgick sedan till Bent när hon upptäckte att de andras kunskap inte var närmelsevis lika stor som hans. Hon är sedan många år licensierad tränare inom Akademisk Ridkonst och en av de främsta inom den här ridningen.
Annika är förutom tränare även osteopat och väldigt intresserad av hästens biomekanik och hästens naturliga assymmetri. I naturen är assymmetrin i hästen inget problem, men när vi börjar rida hästen skapar det problem. När hästen blir stressad så lyfter den huvudet och skjuter på med bakbenen. Det innebär att om den blir stressad när den ska svänga (t.ex. på en ridbana) så börjar bakbenen skjuta, vilket i svängen innebär att benen faller ut och trycker hästens kropp inåt. Då hamnar hästen alltså i obalans. När en häst istället försöker visa upp sig eller när den leker med andra hästar så tittar den på de andra hästarna medan den springer. Då får hästen en naturlig böjning och ställning och rör sig balanserat och elegant.
Annika upplevde att alla hennes hästar var konkava (hollow) i höger sida, dvs hade lättare att böja sig till höger. Samtidigt sa alla hennes elever att de inte kunde böja hästarna till höger. Hästarna vill inte ställa sig i höger varv och faller bara på inner bog. Varför upplevde de det så olika? Steinbrecht skriver också att hästarna har svårare att böja sig till höger.
Just detta sätt att beskriva hästens assymmetri är väldigt vanligt. Man brukar prata om en böjd och en styv sida eller en kortare och en längre sida. Om det är på det sättet så borde det bara vara att böja hästen till den andra sidan så att den andra sidan längs ut. Men om lösningen är så enkel så borde det väl inte vara så svårt!?! Och det beskrivs i princip alltid på just det sättet att vänster sida är den kortare (där det är lättare att böja hästen) och höger sida den längre (och det blir då svårare att böja hästen till höger).
De flesta ryttarna har lätt att böja hästen till vänster, men samtidigt har de svårare att komma ned på vänster sida. Det är lättare att sitta på höger sida, trots att det är svårare att böja hästen till höger.
Annika har funnit att detta beror på att höger bakben är det påskjutande bakbenet. Det skjuter ut lite mer och höften sänks mer. Vänster höft är lättare att föra fram, men svårare att sänka.
Vad Annika också har sett i sin osteopatiska behandling är att vänster bog är mycket större än höger bog. Detta gäller i princip för alla hästar (typ 99 procent). Hon har diskuterat detta med sadelmakare som märker precis detsamma. På vänster sida påverkas sadlarnas stoppning av den förstorade bogen. Av någon anledning har alltså musklerna kring vänster bog vuxit mycket mer än musklerna kring höger bog. Varför är det så, när alla säger att hästarna faller på höger bog?
Hästens naturliga skevhet är som ett parallellogram, där vänster bog och vänster höft är längre fram än höger bog och höger höft. Samtidigt har hästen dock lättare att sänka höger höft, vilket gör att bröstkorgen roterar till höger så att vänster bog kommer högre upp än höger bog.
Annika har funnit denna förklaringsmodell: Vänster höft är längre fram än höger höft. Detta gör att det är lättare att böja och ställa hästen till vänster. Samtidigt är det dock svårare att få en korrekt rotation till vänster. Detta beror på att höger bakben är det påskjutande bakbenet. Det skjuter bakåt-utåt och är faktiskt det starkare bakbenet. Men det skjuter så kraftigt att höger höft sjunker ned. Så genom hela steget har hästen en tendens att sänka den högra höften.
Hästens blindtarm sitter på höger sida. När hästen bryter ned födan kan den ha uppemot 25 kg i blindtarmen. Detta kan också ha viss betydelse till varför det är lättare för hästen att rotera till höger.
Vad ska man göra i vänster varv?
I vänster varv kan man försöka lösa detta genom att lägga till ytterskänkeln för att få ytter bakben att hamna i en bättre position (så att det sätts ned mer inunder hästen). Hästen kommer dock att fortsätta använda skjutkraft med höger bak, vilket leder till att hästen vill skjuta över vikten till inner framben. Oftast försöker ryttaren hantera detta genom att flytta ut framdelen med innertygeln, för att få bort hästen från inner bog. Detta kommer dock inte att lösa problemet. Inner bog kommer fortfarande att vara längre fram än ytter bog.
Problemen med hästens skevhet i vänster varv.
För att lösa problemet måste vi göra två saker. Dels så måste vi lära hästen att sätta ned höger bakben på rätt ställe och att börja bära vikt på det benet istället för att skjuta ifrån med det benet. När hästen tar vikten på ytter bak för ett ögonblick så får den möjlighet att sänka sin inre höft och ryttaren släpps ned på innersidan.
Vad ska man göra i höger varv?
I höger varv är det inre bakbenet det starkare men också påskjutande bakbenet. Det är väldigt svårt att få hästen att ställa sig till höger, för hästens nacke är naturligt mer vinklad till vänster. Försöker man lösa det med att ta i innertygeln så flyttar hästen huvudet till insidan, men ställer sig inte. Använder man istället innerskänkeln för att lösa problemet så sätter hästen istället inner bak på yttersidan av tyngdpunkten. Det löser alltså inget problem.
Man känner det ofta som att det är höger bog som är den tunga bogen. Det beror oftast på att ryttaren kämpar med att få med sig inner bak och hästen då faller ut med bakdelen och då riktas kraften över till inner bog.
Problemen med hästens skevhet i höger varv.
Det vi istället skulle behöva i höger varv är att få innerhöften framåt. Om vi gör en riktigt svag sluta så kommer innerhöften fram bättre och höger bakben hamnar faktiskt i en bättre position och ställningen blir bättre.
I höger varv behöver vi alltså ytterhjälperna för att få rätt reaktion på innerhjälperna. Det är svårt för hästen att förstå att den ska böja sig runt innerhjälperna istället för att gå bort från dem.
Vad är de största problemen?
Många hävdar att problemen i hästarna oftast sitter kring atlaskotan och korsbenet. Höfternas snedhet beror dock inte på att bäckenets övergång till ryggraden skulle vara sned, utan det är ett muskulärt problem. Hästarna har inte problem i SI-leden, utan problemet sitter ofta i lumbosakralleden. Problemet beror främst på att det finns olika slags krafter. Det finns en kraft in till hästen (bärighet) och en kraft ut från hästen (påskjut).
Varje gång hästen tar vikt på ett bakben (dvs i varje steg) så pressas bäckenet mot korsbenet. Leden däremellan kallas SI-leden (ilio-sacral).
Problem i skolhalten
I skolhalten får man lätt ”catback” när hästen ”samlar” sig felaktigt. Då lyfts korsbenet upp. Detta har ett samband med hästens bakknän. Hästens knä- och hasleder hänger ihop på så sätt att de alltid har samma vinkel. För att hästen ska kunna stå och sova så har den en särskild förmåga att ”låsa” knälederna i en fast vinkel. Om hästen låser knäleden (och därmed även hasleden) och vi försöker samla den i halten så finns det bara två ställen där rörelsen kan komma ut. Det är i lumbo-sakralleden och höftleden. Det leder till att ryggraden lyfts upp i lumbo-sacralleden och trycks ned i övergången mellan hals och bröstrygg. Det svåra med att göra det i stillastående är att man måste förklara för hästen att den ska ”låsa upp” knäleden medan den belastas. Detta är väldigt onaturligt för hästen. Det som är naturligt för den är att låsa upp knäleden när den rör benet.
Om man jobbar mycket med skolhalter ur stillastående och får detta problem så kommer man alltså att trycka ned hästens bröstrygg och fortsätter man med den träningen så kommer hästen att ta med sig det rörelsemönstret in i rörelse framåt. Hästen hamnar då på framdelen och bröstkorgen sjunker ned mellan bogbladen.
För att komma ifrån detta så kan man kombinera rörelse i samling med skolhalten, eftersom den då inte låser knäna. Lösningen är alltså att kräva mindre samling i halten och därifrån be hästen om rörelse framåt, ta tyngdpunkten lite bakåt – rörelse framåt – tyngdpunkten bakåt – rörelse framåt etc. Det är faktiskt inte så olikt den traditionella vägen att nå samling (framåt – halt/ryggning – framåt – halt/ryggning – framåt etc).
Överböja halsen
Kotorna i halskotpelaren glider in i varandra och roterar lite. När kotorna dras isär lite så kan de rotera men inte vinklas i förhållande till varandra. Det är därför halsen blir så lång och stabil när man får bra ställning och rotation i halsen.
Halskotorna och ryggkotorna har lite olika utseende. Det gör att det är extra stor risk att man överböjer just i övergången däremellan.
Det är ganska lätt att skapa böjning i en rak häst. Det svåra är att skapa ”rakhet” i en överböjd häst. Man måste vara väldigt försiktig med att böja hästens framdel, eftersom halsen är så lätt att böja, och det kommer inte att hjälpa hästen att använda sina bakben. Annika rider därför hästarna väldigt raka i början av deras utbildning.
Fokus vid Annikas lektioner
Annika jobbar verkligen alla hästar bakifrån och fram. Om jag ska försöka sammanfatta nyckelpunkterna i hennes träning så är det:
- Rikta kraften rakt
- Lösgör hästen
- Skapa ordentligt med energi framåt
- Driv fram hästens bakben så att du får hästen framför sitsen och så att halsen blir lång och hästen söker kontakt med handen
Effekten av det blev att bakbenen svingade fram bättre och hästarna lyfte både bröstryggen och bogarna, längde ut halsen och blev stabilare. Exakt hur detta gick till i praktiken var lite olika från ekipage till ekipage.
Annika visar med Valioso hur hon använder positionen och kroppsspråket från arbete på lång tygel för att vända in hästens framdel i longeringen och rikta kraften rakt.
Många tränare inom Akademisk Ridkonst är väldigt fokuserade på att arbeta med olika övningar, såsom öppna och sluta. Självklart så använder även Annika dessa när de behövs för att korrigera ett bakben framåt. Men det är väldigt tydligt att skolorna och andra övningar i hennes träning bara är verktyg och inte något självändamål.
Skolorna är faktiskt inte ens bland de viktigaste verktygen i Annikas träning. Övergångar är betydligt viktigare. Det känns för mig både logiskt och bra, eftersom jag själv under senare tid har fokuserat mycket på övergångar. Men Annika går faktiskt ett steg längre än mig. Jag har jobbat mycket med att bibehålla hästens horisontella balans eller hästens samlingsgrad och utan att tappa det kunna göra övergångar mellan olika gångarter samt till och från halt. Annika använder istället övergångarna för att öka hästens bärighet och energi.
Ett sätt att skapa mer energi i skritten är att använda energin i traven och ta med den in i skritten. Det gör Annika genom att från en energisk trav göra en övergång till skritt. För att få med sig energin in i skritten är det viktigt med snabba reaktioner från hästen och att hästen är lätt på hjälperna. Måste man ”bromsa” ned hästen från trav så går det inte att bibehålla energin in i skritten. Det Annika gör för att lyckas ta med sig energin in i skritten är att göra upprepade övergångar och att låta travsträckan bli kortare och kortare. Till sist kanske hästen bara travar två steg för att sedan fortsätta skritta. Det man då åstadkommer är att hästen börjar tänka trav medan den skrittar. Efter upprepade övergångar på det sättet kan man också nästan ta några travsteg i skritt och få samma resultat från det som från riktiga övergångar. Det man gör då är att få hästen att förbereda sig för trav och tänka trav medan den skrittar.
På motsvarande sätt kan man använda galoppen för att både få mer energi och mer lätthet i framdelen i traven. Men det är inte bara en högre gångart som kan tillföra något till en lägre gångart. Även det omvända gäller. Man kan t.ex. använda halten för att få både mer energi, mer framåtgripande bakben och mindre påskjut. De övergångarna går till på samma sätt. Man gör halt (med lätta hjälper) och ber sedan hästen gå fram igen i skritt, trav eller galopp. Efter några halter låter man själva halten bli kortare och kortare och efter ett tag kan man ersätta den med en halvhalt och genom denna få samma effekt i hästens bärighet som den hela halten gav.
Det Annika är så skicklig på är att se exakt när hästen svingar fram sina bakben bäst och blir lättast i framdelen. Det är det läget man ska utnyttja och ta med sig in i det andra arbetet (t.ex. in i andra gångarter eller in i längning eller in i samling). Effekten av det här arbetet är att hästarna bli mer energiska och lättare i framdelen och att de blir mer uppmärksamma på ryttaren eftersom de förväntar sig att det hela tiden ska hända saker i träningen.
När man jobbar med lättheten i hästens framdel, snabba reaktioner i övergångar och ökad energi finns det en risk att hästen blir lite hög i formen och inte riktigt arbetar över ryggen. Men Annika fokuserar hela tiden på att hästen ska arbeta över ryggen och att det är bakbenens framåtsvingning som ska skapa lättheten i framdelen. Därigenom blir faktiskt effekten den motsatta. Hästen blir faktiskt rundare i formen och länger sin överlinje mer. Då känner man också att man får mer häst framför sadeln.
En viktig del i arbetet med att få hästen att sträcka fram bakbenen är att hästen ska söka kontakt med ryttarens hand. Inom Akademisk Ridkonst har vi ofta en tendens att få hästarna så lätta på handen att kontakten går förlorad. Det innebär att hästen inte riktigt sträcker sig fram till handen och bakbenen svingar inte riktigt fram. Däremot kan hästen ändå vinkla sina bakben ordentligt. När det är svårt att skapa kontakt och hästen undandrar sig tygelns verkan är Annika inte främmande för att faktiskt använda bakbenens påskjut för att skapa den här kontakten. Det innebär att hästen får stretcha fram och ned ganska mycket och faktiskt skjuta en del med sina bakben, så länge som den sträcker sig fram till handen och arbetar över ryggen. Det är ett väldigt pedagogiskt sätt att förklara för ryttaren hur kontakten ska kännas i handen. Man måste dock vara medveten om att detta bara är det första steget i en förändringsprocess. Nästa steg är att hitta energin framåt i bakbenen och med bibehållen kontakt föra över hästen i en lite högre form där framdelen blir lättare. Så fort man förlorar kontakten ska hästen ridas i riktning fram och ned, så mycket som behövs för att återfå kontakten.
För mig personligen låg den här kursen väldigt rätt i tiden. Jag har det senaste året jobbat väldigt mycket med att stretcha hästens överlinje, få hästen att välva halsen och föra ytterbogen framåt så att den börjar söka fram till handen. Jag har börjat få en känsla för hur det känns att ha hästen framför sitsen. Att han hästen framför sitsen innebär inte att man lutar sig bakåt och skjuter hästen framför sin tyngpunkt. Det innebär att hästen svingar fram sina bakben så att det skapas ett lyft i bröstryggen och manken lyfts och vinklas framåt. När man hittar det läget kan man faktiskt med sitsen hjälpa hästen att bibehålla det så att den inte glider bakåt med kroppen och hamnar bakom sitsen igen. Jag har jobbat med detta lite mer tekniskt än vad Annika gör och använt hästens böjning och rotation och längningen av yttersidan för att skapa ett lyft i bröstryggen och få bakbenen att svinga fram inunder hästen. Det innebär i praktiken att jag har skapat förutsättningar i hästens framdel för att bakbenen enkelt ska kunna svinga fram inunder hästen. Det gör också att kraften riktas rakt, vilket är en förutsättning för att bakbenen ska kunna bära vikt och skapa lätthet i framdelen. Det Annika gör är att istället skicka fram bakbenen inunder hästen (med hjälp av övergångar och energi) och att därigenom få mer lätthet i framdelen och mindre problem med bogar som faller åt sidan. Utifrån mitt perspektiv är det här två kompletterande perspektiv, där man börjar med att forma hästens framdel för att kraften från bakbenen inte ska blockeras eller riktas ut över någon bog. Därefter kan man fokusera mer och mer på att skicka bakbenen framåt och öka energin, så får man mer bärighet och stabilitet i hästen. Det känns väldigt kul att gå en kurs där instruktörens fokusområde ligger precis på det som jag själv just nu behöver börja fokusera allt mer på.
Fler kurser med Annika Keller
Annika Keller kommer tillbaka till Ridakademi Norr och har två kurser under 2017. Det blir följande helger:
- 25-26 februari 2017
- 19-20 augusti 2017
Pingback: Hästens skevhet |