Christofer Dahlgren har i helgen varit på Ridakademi Norr och haft en ridkurs på temat samling. Intresset för kursen var stort. Framför allt kom många åhörare till kursen. Flera hade kört mellan 30 och 50 mil för att få lära sig mer om hur man kan arbeta med samling på olika nivåer i hästens utbildning.
Det var stor variation bland de deltagande ekipagen i kursen, vilket gjorde att vi alla fick en god inblick i hur Christofer jobbar med samling med hästar och ryttare på olika nivåer. Med några ekipage låg fokus på att jobba med de komponenter som utgör förutsättningar för att kunna samla hästen (avspändhet, lätthet på hjälperna, balans och rundhet) för att sedan kunna börja nosa lite på de komponenter som påverkar vilken slags samling man får (form, takt och tempo). Andra ekipage fokuserade mer på att kunna påverka samlingen i olika riktning och kunna göra mjuka övergångar mellan olika slags samling. Framför allt handlade det då om att jobba med övergångar mellan piaff och passage, med halva steg som en sammanbindande brygga. Övergångarna gjordes genom att föra förändringar i hästens takt och tempo.
Vad är samling?
Samling kan vara väldigt mycket olika saker. Det kan vara att vinkla bakbenen mer, lyfta ryggen mer, flytta vikten bakåt etc. För Christofer så handlar samling framför allt om reglerbarhet. Att vara mer på stället behöver inte innebära att vara mer samlad. Ofta kan faktiskt mer framåt vara mer samlat.
Förutsättning för samling (Christofers utbildningsväg)
Hästen måste vara avspänd Varför ska hästen vara avspänd? För att kunna ta emot hjälperna. Energi och avspändhet behöver inte vara varandras motsatser. Om hästen däremot blir stressad så tappar den avspändheten och då kan den inte ta emot hjälperna på ett bra sätt.
Hästen måste vara lätt på hjälperna och lättflyttad Man måste kunna flytta bogar och bakben. Det som är vanligt inom AR är dock att hästen blir för lättflyttad, hästen faller som en pingpongboll mellan olika ytterligheter.
Balans – Hästen måste vara stabil Man måste kunna reglera så att man kan be både om mer och om mindre av någonting. Om bakdelen t.ex. faller in så måste man kunna be om mindre in, istället för att be om mer ut, för annars flyttar sig bara hästen från en ytterlighet till en annan.
Rundhet – Hästen arbetar över ryggen När hästen börjar komma i en bra balans på den ridväg där man befinner sig så brukar man börja få rundhet i hästen, dvs att hästen börjar arbeta över ryggen.
Samling När hästen är avspänd, lätt på hjälperna, i bra balans och med bra rundhet så kan man börja prova samla hästen. Det vanligaste problemet om den inte reagerar rätt är att man tappar rundheten. Då får man försöka hitta tillbaka till rundheten. Om det inte går så får man istället försöka återskapa balansen. Går inte heller det så måste man kanske flytta hästen för att få den mer lätt på hjälperna. När man hittar tillbaka till avspändheten, lättheten, balansen och rundheten så kan man göra ett nytt försök till samling.
För unghästen är det viktigaste att befästa avspändhet, lätthet på hjälperna, balans och rundhet.
Hur väljer man att utbilda sin häst?
Inom AR har vi just nu två olika vägar:
Skolhästutbildning Man lär hästen att sätta sig på bakdelen. Ofta börjar man i skolhalten och sätter hästen på bakdelen. Sedan lär man hästen att gå i skritt, trav och galopp och fortfarande vara på bakdelen. Därefter lär man hästen att från att sitta på bakdelen kunna gå fram med bibehållen bärighet. För de allra flesta ryttare och hästar är det här en väldigt riskabel utbildningsväg.
Ridhästutbildning Man fokuserar på att hästen kan starta, stanna, svänga höger, svänga vänster i skritt, trav och galopp. När detta är på plats så har man en ridbar och funktionell häst som fungerar i många olika sammanhang. Om man vill så kan man sedan komplettera detta med att börja sätta hästen mer på bakdelen.
I akademisk ridkonst har vi egentligen sex saker som hästen ska kunna bra:
Balans
Lösgjordhet
Form
Tempo
Takt
Schwung
Balans stämmer väl överens med Christofers grunder. När hästen är i balans lägger han stor vikt vid att separat kunna arbeta med takt, tempo och form.
Form handlar mycket om hur högt hästen håller sitt huvud. Christofer lägger stor vikt vid att hästen ska kunna ridas fram och ned. Hur fram och ned ser ut kommer dock att se väldigt olika ut för olika hästar. Hästens bogvinklar och bakbensrörelser har stor betydelse för vilken form hästen kan ridas i. En häst med väldigt liggande bogvinklar kan gå i en djupare form än en häst med brantare bogvinklar. En häst som har lätt för att svinga bakbenen väldigt långt fram kan också gå i en djupare form än en häst som har kortare framkliv med sina bakben.
Ett av huvudsyftena till att rida hästen så mycket fram och ned är att få ett verktyg för att kunna länga hästens hals. Om man länger tygeln så vill Christofer att hästen direkt ska länga halsen och söka sig i riktning fram och ned. Det ska fungera även i samling. Annars har man inget verktyg att använda om hästens hals blir för kort i samlingen.
Laborera med form, takt och tempo
Christofer vill kunna variera hästens form, på så sätt att hästen ska kunna gå högre eller lägre i formen utan att ändra takten eller tempot. Hästen ska också kunna gå med högre eller lägre takt utan att ändra formen eller tempot. Hästen ska även kunna öka och minska tempot utan att formen eller takten ändras.
Piaff: Hög form, hög takt, långsamt tempo
Passage: Hög form, långsam takt, ganska långsamt tempo (men snabbare än i piaff)
Ofta börjar Christofer att laborera med form, takt och tempo i skritt. Man kan rida skritt med lite piaffkänsla (hög form, hög takt, långsamt tempo) eller lite passagekänsla (hög form, långsam takt och lite högre tempo).
När hästen har förstått de här komponenterna i skritt så är det dags att jobba med samma sak i trav. Här är halva steg jätteviktigt. Halva stegen är både en förberedelse för piaff och för passage. Man kan också se det som en brygga mellan piaff och passage. Det är de halva stegen som gör piaffen och passagen reglerbara. I halva steg är formen rätt för både piaff och passage, takten är rätt för piaffen men för snabb för passage och tempot är rätt för passage med för högt för piaff. Med halva steg som utgångspunkt så kan man alltså börja laborera med takt och tempo för att komma i riktning mot piaff eller mot passage. Om man ur halva steg minskar tempot så går man mot piaffen och om man ur halva steg minskar takten så går man mot passage. Kan man på det sättet lära sig att kontrollera takten och tempot så kan man sedan få väldigt mjuka övergångar mellan piaff och passage.
Komponenterna som bygger upp samlingen är desamma oavsett om hästen är en PRE, en varmblodstravare eller ett tungt kallblod.
Hästens temperament
Om man har en väldigt pigg (springig) häst så börjar man att jobba med tempot. Man måste kunna säga till hästen att den inte ska springa iväg. Om man däremot har en häst som har för lite energi, så börjar man med att höja takten, innan man ber den gå snabbare fram.
Olika skänkelhjälper
Omkringsigböjande skänkel Innerskänkel
Bortifrånsigböjande skänkel Ytterskänkel
Direkt skänkel Får hästen att kliva fram mer, används just när hästen har lyft bakbenet
Samlande skänkel Bygger på att hästen har förstått den direkta skänkeln. Om hästen vet att den ska ta bakbenet framåt när man lägger till skänkeln så kan man avkorta skjutkraften genom att lägga till skänkeln tidigare i hästens steg.
Förvarande skänkel Utgörs oftast att ytterskänkeln i öppnan eller innerskänkeln i slutan. Det är en slags korrigerande skänkel.
Motverkande skänkel Om hästen håller höften i rätt position, men sätter bakbenet för långt åt sidan. Den påminner om den förvarande skänkeln, men läggs till tidigare i timingen.
Galopp
I en vanlig tretaktsgalopp så kommer hästen att sätta ned ytter bak, sedan svingar diagonalen (inner bak och ytter fram) igenom och därefter kommer ytter fram. Detta ska bibehållas även i skolgaloppen. Men eftersom hästen sänker bakdelen så mycket så kommer inner bak ändå att landa före ytter fram (men diagonalen ska ändå svinga igenom). Om diagonalen inte svingar igenom tillsammans så har hästen tappat sin rundhet.
Som vanligt firar vi våren på Ridakademi Norr med en kurs för Bent Branderup! Det blev en riktigt bra kurs med stor variation mellan ekipagen, en ny väpnare (grattis Elin!), en lektion i damsadelridning och massor av intresserade åhörare!
Jag kommer här bara att återge delar av Bents föreläsningar. Som vanligt var de väldigt faktaspäckade och spände över ett stort område!
Bent kommer tillbaka till Ridakademi Norr den 12-13 maj 2018! Vi funderar på att ha ett särskilt tema för den kursen! Om Du har önskemål om något speciellt tema så kan du kontakta mig med förslag!
Ett konstverk som samtidigt utgör en illustration och summering av hela Bents teori!
Träningen av hästen – ett samspel mellan biomekanik och kommunikation
Hästar är inga maskiner där man kan trycka på en knapp och få en viss reaktion. Hästen är ett levande väsen med en egen vilja, så man måste få hästen att både förstå och vilja göra det man ber den om. Ryttaren måste också veta vad den vill. Ryttarna är ett underligt folk. De vet inte vad de vill, men de vill det NU! Sedan måste man också veta lite om hästens biomekanik, så att man vet hur man ska skapa en viss rörelse i hästens kropp. Vi måste alltså veta vart vi vill komma, vi behöver en pedagogik för att förklara detta för hästen och vi behöver metoder för att utbilda hästen i den riktningen.
Hästen är bakbensdriven. Det är alltså bakbenen som producerar rörelsen i hästen. När ett bakben rör sig så ger det upphov till en rörelse i hästens höft. När ett bakben lyfts och förs framåt så sjunker den höften och förs framåt. Samtidigt förs det andra bakbenet bakåt och skjuter på, vilket medför att den höften förs bakåt och uppåt. Höfterna är delar av samma bäcken. Medan en sida av bäckenet svingar nedåt och framåt så svingar den andra sidan uppåt och bakåt. Bäckenets svingningar ger upphov till en svingning i hästens rygg som fortplantar sig till hästens framben och framåt ända till huvudet.
Om det bakåtskjutande bakbenet är det dominanta så kommer hästens rygg att reagera nedåt och huvudet reagerar uppåt. Om istället det framåtsvingande bakbenet är det dominanta så kommer hästens rygg att svinga uppåt och pannan förs framåt. Det är därigenom en stor skillnad mellan om en häst arbetar framåt eller om den bara går snabbt!
Ryttarens hand kan inte producera swung i hästens rygg, men den kan förhindra ryggen från att svinga. Om handen kortar av hästens hals så kan inte ryggen svinga. Halsens överlinje måste längas ut för att ryggen ska kunna svinga. Det vi vill uppnå när vi sträcker ut hästens överlinje är att hästen ska korta sin underlinje. Om vi med kapsonen drar hästens huvud nedåt så kommer hästen att sänka huvudet, men den gör det med fel muskler.
Nästa steg är att få hästen att ställa sig inåt. Ställningen ska få hästen att föra fram sin inre höft så att det inre bakbenet svingar fram inunder hästen. Utan ställning så kan inte det inre bakbenet svinga fram inunder hästen. Teoretiskt sätt är det höften som ger ställningen. Det vi gör när vi ber om ställning i hästens huvud är att via huvudet försöka forma höften in i ställningen.
När vi kan placera hästens huvud så att hästen kan föra fram innerhöften så är nästa steg att titta på hästens bogar. När hästen står stilla lägger den ofta mer vikt på det ena frambenet. Det sker om hästen lutar kroppen över det ena frambenet eller om ett framben går bakåt inunder hästen. Detsamma sker i rörelse framåt. När hästen för den inre höften fram och ned så ska den yttre bogen föras fram och upp. Av den anledningen är öppnan den viktigaste övningen för att få kontroll över hästens bogar. Men ofta utförs öppnan på fel sätt så att hästen trycks ut över ytterbogen istället för att lyfta ytterbogen. Det blir då inte en shoulder in, utan snarare en shoulder out.
Nästa steg är att börja arbeta mer med hästens bakben. Vi vill då kunna skicka bakbenen framåt inunder hästen, så att de börjar ta mer vikt. Om hästens bakben skjuter ifrån istället för att svinga fram så uppnår man inte detta. Om det inre bakbenet sätts ned snett utåt (mot hästens yttersida) så kan hästen inte heller bära vikt på det. Det blir också en för hästens leder (framför allt knäleden) skadlig rörelse, eftersom belastningen på leden blir sned. Det är alltså viktigt att hästens bakben går rakt in under hästens tyngdpunkt och inte snett åt någon riktning. Det kan också vara det yttre bakbenet som går i fel riktning. Det yttre bakbenet kan gå snett utåt och hamnar då vid sidan av hästens tyngdpunkt. Då behöver man slutan för att lära hästen att skicka det yttre bakbenet rakt fram inunder sig. När man arbetar med det yttre bakbenet kan det också hända att det inre bakbenet går för mycket åt sidan och hamnar vid sidan av hästen.
Allt detta gör vi först från marken. Vi utbildar då hästen till en ridbalans. Först när hästen har en bra ridbalans börjar vi lägga vikt på den. Nästa steg är att få samma balans i hästen med ryttare på ryggen.
Sitsen
I den akademiska ridningen ser vi sitsen som den primära hjälpen.
När vi sitter på hästen så kommer vi alltid att inverka med vår sits. I och med att hästens bakben skapar en svingning i hästens rygg så måste ryttarens sits också ha den svingningen. Vi måste därför lära oss hur ryggen ska svinga i skritt, trav och galopp. Om hästen arbetar fel med sin kropp (om det påskjutande bakbenet är det dominanta) så kommer hästens höfter att få fel rörelse och ryggen får fel ryggsvingning. Då får inte ryttaren följa och förstärka den felaktiga ryggsvingningen. Istället ska ryttaren försöka svinga rätt med sin sits så att hästen kan börja följa den svingningen.
Vår grundposition är alltid sådan att ryttarens huvud är parallellt med hästens huvud, ryttarens axlar parallella med hästen bogar och ryttarens höfter parallellt med hästens höfter, men ryttarens navel får aldrig hamna på yttersidan av hästens tornutskott. Om man vill rida en öppna så tar man med sitsen in hästen framför sitsen. Vill man rida en sluta så tar man med sitsen in hästen bakom sitsen. Man kan även placera hästen i en sluta genom att ta hästen ut framför sitsen.
Sitsens inverkningar delar man i två delar. Den fysiska sitsen är den sits som har kontakt med hästens rygg och som svingar med hästen. Den statiska sitsen är ryttarens tyngdpunkt. Den ska ligga mitt över hästens tyngdpunkt och hästen ska hela tiden följa ryttarens tyngdpunkt i alla riktningar.
Tygeln
Tygelns viktigaste uppgift är att inte förstöra hästens ryggsving.
Skänkeln
Vi har 6 olika funktioner från skänklarna.
Omkringsigböjande skänkel: Hästen ska böja sig runt innerskänkeln som då inverkar vid sadelgjorden.
Ifrånsigböjande skänkel: Hästen ska böja sig bort från ytterskänkeln.
Direkt skänkel: Ber bakbenet kliva fram mer.
Förvarande skänkel: Om hästen vill falla ur ramen med ett bakben så för skänkeln tillbaka bakbenet. Det kan t.ex. behövas en ytterskänkel i en öppna eller en innerskänkel i en sluta.
Inramande skänkel: Om inner bak faller ut (till yttersidan av tyngdpunkten) så måste ytter skänkel korrigera det i inner bakbens takt.
Samlande skänkel: Samlar hästen (minskar påskjutet genom att bakbenet lyfts tidigare).
Halten
Det är viktigt att man lär hästen hur den ska reagera när man ger den en halt med tygeln. Har man inte förklarat det så kommer halten bara att medföra att bakbenens framsving avkortas.
Observera vad som händer i hästen
Det är viktigt att hela tiden se vad som händer i hästen och agera utifrån det. Om man använder en viss hjälp eller viss teknik så måste man se om det får en god eller dålig effekt i hästen. Tekniken själv har ingen funktion, utan det är hästens reaktion på tekniken som har en funktion. Det vi hela tiden eftersträvar är att hästens rörelser ska förbättras. En del hästars rörelser förbättras när man ber hästen gå djupare, andra när man ber hästen gå högre eller när man ökar eller minskar takten. Om man inte observerar hur kvaliteten i hästens rörelser förändras så vet man inte vilken feedback man ska ge hästen.
När Christofer instruerar arbetar han i princip alltid med alla tre gångarter i hästen. På det sättet skiljer han sig från många andra akademiska tränare som vill få skritten perfekt och sedan börja med traven och först när även traven är mer eller mindre perfekt så är det dags att börja med galoppen. En anledning till att Christofer vill att man ska arbeta med alla gångarter parallellt är att de olika gångarterna kan hjälpa hästen på olika sätt. Det är till exempel vanligt att galoppen hjälper hästen att hitta mer rundhet och lyfta sin rygg och att traven därför blir bättre efter galoppen. Om man aldrig galopperar så blir det då svårare att utveckla traven. En annan anledning är att man inte ska fastna i ett steg i utbildningen. Det är annars ganska vanligt att akademiska ryttare inte kommer till galoppen.
Som vanligt har Christofer ett väldigt beskrivande kroppsspråk när han undervisar!
Framåt, stopp, höger, vänster, bakåt
Det första som Christofer vill checka av med alla hästar är:
Framåt
Stopp
Höger
Vänster
Bakåt
Förra gången Christofer var här (för två år sedan) var det flera av ekipagen som fick jobba en hel del med styrningen. Problemen med styrningen kommer sig oftast av att hästarna inte riktar kraften från bakbenen rakt, utan skjuter lite åt sidan. Om hästen skjuter snett utåt så blir det svårt att få med sig ytterbogen runt när man ska svänga och svängen blir större än man har tänkt sig. Man måste alltså träna sig på att svänga hästens framben och inte bara hästens huvud. På den här kursen fungerade styrningen bra för de flesta deltagarna!
Stopp och bakåt var det däremot några deltagare som fick jobba med. En av deltagarna i kursen red en kallblodstravare som har lätt att stressa upp sig och som då skjuter mot handen och inte tar halvhalterna. När inte halvhalterna fungerar så måste man jobba med hela halter för att lära hästen att förstå halterna bättre och då finns det förutsättningar för att även halvhalterna ska fungera. Med den här hästen var dock även halterna svåra. De fick därför jobba med att rygga två steg varje gång de gjorde halt. Inte för att korrigera hästen utan för att få hästen mer uppmärksam på bettet och faktiskt kunna få den att även tänka bakåt i halten istället för att hela tiden ligga på framåt. Efter några försök ökade hästen sin uppmärksamhet och tog halterna snabbare.
Rundhet och sökning fram och ned
Christofer börjar alltid med att lära sina hästar en låg form. När han släpper på tygeln så ska hästen sänka huvudet och länga ut halsen och kliva fram med bakbenen. När hästen har förstått det så rider han i en högre form. Om hästen börjar gå emot handen när man använder tygeln så har man två alternativ. Det ena är att släppa hästen mer fram och ned igen och det andra är att driva på hästen så att den slutar skjuta mot handen. Den andra metoden fungerar bara om hästen har börjat förstå skänkeln. Annars kommer den bara att skjuta mer mot handen när man driver på bakbenen.
Något som ett par av ekipagen på kursen fick jobba med var att släppa på tygeln för att hästen ska söka fram och ned och att sedan ta kontakt med tygeln. Den reaktion Christofer då vill att de ska få är att hästen går med huvudet lite högre, men utan att korta av halsen eller korta av steget. När man tar tyglarna så ska hästen alltså fortsätta framåt precis likadant som tidigare. På det sättet kan man lära hästen att acceptera tygeln utan att tygeln förstör hästens steg. Hästen ska alltså hela tiden söka fram och ned, men tygelns längd avgör hur mycket hästen ska sträcka sig. När man länger tygeln så ska hästen alltså länga sig mer fram och ned.
Precis som så många andra kallblodstravare har Lasse svårt att söka fram och ned när ryttaren tar kontakt med tygeln. Även om han är rund i formen så vill han gärna börja skjuta mot handen. Christofer förklarar det med att man har avlat fram ett riktigt springarhuvud för att kompensera kallblodets byggnad och trots det kunna få dem att springa så snabbt!
Runda sig runt innerskänkeln och sträcka fram ytterbogen
Anledningen till att så många hästar har så svårt att runda sig runt innerskänkeln och istället faller på ytterbogen när man använder innerskänkeln är att det är den reaktionen som de flesta lär sina hästar direkt de påbörjar utbildningen. Det gör man oftast genom att man i markarbete ställer hästen med kapsonen och driver hästens inre bakben till underträdelse med spöt i skänkelläget. Den reaktion de flesta då får är att hästen då tar sitt inre bakben in mot tyngdpunkten, dvs snett utåt på volten. Samtidigt rör sig då det yttre frambenet i samma riktning som det inre bakbenet, dvs hästen faller ut med ytterbogen. Oftast märker man inte att ytterbogen faller ut, för hästen blir ändå kvar i rätt position i och med att man håller i kapsonen, dvs huvudet går lite in samtidigt som ytterbogen går lite ut. Att föra huvudet och frambenen åt två olika håll skapar en obalans i hästen och får den att drifta ut över ytterbogen. För att undvika detta arbetar Christofer redan från början med att hästen ska runda sig runt spöhjälpen i skänkelläget. Det gör han genom det följande arbetet, dvs han går framför hästen på en volt och hästen ska hela tiden följa honom med båda ögonen och båda frambenen.
Christofer använder inte bara det följande arbetet som ett första steg i hästens utbildning som man utför på volten. Han använder det även för att få kontroll över hästens ytterbog i olika övningar. Det tydligaste exemplet på detta är slutan. Ofta när man ber hästen om en sluta från marken så lyfter man spöt och ber hästen komma in med sin bakdel. Det är den enkla delen i slutan. Det som kan vara lite mer komplicerat är att få rätt reaktion i bogarna när man ber hästen om en sluta. Ett vanligt fel är att hästen inte bara kommer in med bakdelen, utan att den samtidigt trycker framdelen inåt. När hästen gör det så vinklar den ut armbågen på innerbogen och böjer sig alltså åt fel håll genom bogpartiet. Ytterbogen förs då bakåt istället för framåt. Ett vanligt sätt att korrigera detta är att öka hästens böjning. Då kan man få innerbogen på plats, men oftast blir resultatet istället att hästen flyttar framdelen ett steg utåt när man ber om en sluta. Det ger i och för sig mer stabilitet än när hästen faller på innerbogen, men resultatet blir att hästen driftar ut över ytterbogen istället. Christofers sätt att lösa problemet på är att koppla ihop slutan med det följande arbetet. Så snart som han har lärt hästen att förstå slutahjälpen så lämnar han väggen. När han ber om en sluta så ber han samtidigt hästen att komma till honom med ytterbogen. Men han gör inte detta genom att använda spöt på framdelen, utan genom att koppla ihop slutan och det följande arbetet. Det blir alltså hans kroppsspråk som vrider hästens framdel inåt och tar med sig ytterbogen. Istället för att hålla en rak linje i slutan så går Christofer direkt in mot en volt och en diagonalslutaliknande rörelse när han lyfter spöt för att be om en sluta. Detta ger dock bara rätt effekt om man har befäst det följande arbetet ordentligt, så att hästen vrider hela framdelen mot en och riktar båda frambenen rakt mot en. Senare i utbildningen kan Christofer använda samma hjälp (kroppsspråket) för att ta med sig ytterbogen runt på volten i longeringen. Därmed har han spöt fritt för att jobba med hästens bakdel.
Alla säger: ”Böj hästen runt innerskänkeln och få den att komma fram till yttertygeln.” Det är dock väldigt svårt för de flesta att åstadkomma det. Det beror inte på att alla är korkade och inte förstår vd de ska uppnå, utan det beror helt enkelt på att detta är ganska svårt att utföra. Christofers lösning på det är alltså att befästa det följande arbetet för att kunna få hästen att runda sig runt innerskänkeln.
Låt hästen ta mer ansvar
En sak som Christofer poängterade i allt arbete är att man måste låta hästen ta ett större ansvar. Ett exempel på detta är när man longerar en unghäst. Bland det första Christofer lär unghästen i longeringen är att ta ansvar för gångart, avstånd och riktning. Med det menar han att har han sagt att hästen ska trava så ska hästen fortsätta trava tills han ber om en annan gångart, utan att han påminner den hela tiden. Detsamma gäller övriga gångarter. Har han talat om för hästen att den ska gå på en volt som har en viss storlek så ska hästen hålla den riktningen tills han säger till hästen att den ska öka eller minska volten. Och har han sagt till hästen att den ska hålla ett visst avstånd från honom så ska den hålla det avståndet tills han säger något annat. När detta sitter bra i alla gångarter så blir resultatet en häst som är väldigt stabil. När man sedan börjar rida så gäller det att arbeta med samma sak i ridningen. Att ge hästen ansvar för att hålla gångarten och riktningen tills man ber den göra någonting annat.
Här tar hästen ansvar för riktning och gångart och så länge som hästen tar sitt ansvar så följer ryttaren bara med utan att inverka med tygel eller skänkel.
Det här är någonting som jag verkligen ska ta till mig. Jag har haft många hästar som har haft problem att använda sin kropp rätt. Dessa hästar har verkligen behövt mycket hjälp. Jag har lärt mig hur jag bäst hjälper en häst att hitta en biomekaniskt korrekt rörelse där hästen kan röra sig i balans och börja bära upp sig. Problemet är dock att jag ofta försöker hjälpa alla hästar till en bättre rörelse på det sättet. Och det fungerar! Hästarna förbättrar sin bärighet. Men det sker på bekostnad av det egna ansvaret. Jag måste alltså träna mig själv på att låta den oförstörda hästen jobba mer självständigt. Om man ger hästen en riktning, avstånd och gångart i longeringen så ska hästen själv kunna hitta balansen på den volten. Tappar hästen balansen så kommer det att märkas genom att den även tappar riktningen eller avståndet. Riktas kraften inåt så blir volten mindre och riktas kraften utåt så blir volten större (eller hästen börjar sträcka linan). Min hemläxa blir alltså att göra ingenting så länge som hästen följer den volt som jag har angett. Om hästen byter riktning så inverkar jag och placerar tillbaka hästen på den anvisade volten. Därefter gör jag ingenting igen! Detsamma gäller med gångarten. Har jag bett om galopp så ska hästen galoppera tills jag ber om någonting annat. Jag ska inte behöva be om galopp var fjärde meter för att hästen ska kunna hålla galoppen.
Undvik mellanmjölksläget
Det var många av ryttarna på kursen som framför allt i trav red sina hästar i ett tempo som inte är framåt och inte är samlat. Hästarna blev då lite lufsande och släpande i gången. Christofer var väldigt noga med att se till att de ryttarna antingen rider fram mer eller samlar hästen mer. Det gav väldigt stor effekt i hästarna för de fick mycket mer aktivitet i sina bakben. Christofer förklarade det som att han i skritten ville känna att hästen i vilket steg som helst skulle kunna göra en övergång till trav och att den i trav i vilket steg som helst skulle kunna fatta galopp direkt när man bad om det.
Här får Katharina jobba med att öka energin i samlingen!
Om jag lägger min mer biomekaniska tolkning på det så innebär det lufsande mellanmjölksläget att hästen blir väldigt lösgjord, men att den blir för lång i kroppen. Man får då överdrivet stora svingningar i ryggen. I början av hästens utbildning vill man få hästen lösgjord och börja aktivera ryggen så att man får bakbenens rörelser att gå genom hela hästens kropp och så att ryggen svingar olika beroende på om man rider skritt, trav eller galopp. Men om svingningarna i ryggen blir för stora så faller hästen isär. Tydligast blir detta i trav då svingningarna går nedåt och tillbaka istället för uppåt och tillbaka. Den stora och huvudsakligen nedåtgående svingningen ger en långsam takt och hästen känns väldigt mjuk och harmonisk, men samtidigt trycks bakbenen bakåt och hästen blir lång i kroppen. När hästen bär upp sig och svingar fram sina bakben så ska svingningarna i ryggen huvudsakligen vara uppåtriktade. Ryggen blir då också mer kompakt och rörelserna blir mindre. Man får dock inte blanda ihop dessa mindre rörelser med den avsaknad av svingning som en spänd rygg har.
Med den här hästen blir det ingen mellanmjölkskänsla…
Mina egna lektioner under kursen
Jag red Valioso på kursen. Mitt stora problem med honom har alltid varit hans överrörlighet, som jag tyvärr har förstärkt genom att arbeta med att kunna flytta bogar och bakdel. Alla hans kroppsdelar är väldigt lätta att flytta och han är aldrig tung på några hjälper. Men det är oerhört svårt att få honom stabil i läget mitt emellan. Det blir alltid lite för mycket upp eller lite för mycket ned, och lita för mycket inåt eller lite för mycket utåt. Jag kan snabbare korrigera honom nu, men hamnar ändå lätt i ett läge där jag måste bolla honom mellan hjälperna hela tiden för att hålla honom inom ramen. För att lösa problemet har jag de senaste två året fokuserat på att han ska rikta kraften rakt och hålla huvudet mitt framför kroppen men ändå vara lösgjord och ha en inner- och en yttersida. Mitt målmedvetna arbete har gett resultat. På kursen för Annika Keller för en dryg månad sedan kunde jag börja rida honom fram till handen. Jag har tidigare varit nöjd med att han har accepterat handen och inte dragit ihop halsen så fort som jag har lite kontakt med tygeln. Men därifrån till att jag kan driva fram hans bakben så att han tar kontakten är med den hästen en enorm skillnad. Eftersom jag nu tränat på detta några veckor så var mitt mål med den här kursen att Christofer skulle titta igenom arbetet och förhoppningsvis bekräfta att jag var på rätt väg. Och det lyckades jag med. Andra passet kunde jag rida Valioso fram till handen i en lite högre (dvs bärigare) form både i längning och i samling. I längningen sänkte han inte huvudet utan sträckte bara nosen och bakbenen lite mer framåt i en något långsammare takt och i samlingen ökade hans rundhetoch takten blev högre, men han sökte fortfarande kontakten med handen. Just att lyckas bibehålla kontakten i samlingen är avgörande för att han ska fortsätta jobba korrekt över ryggen. Med många andra hästar fokuserar man på att de ska bli lätta i handen i samlingen, men Valioso är alltid lätt i handen, oavsett om han arbetar korrekt eller felaktigt. Med honom blir det alltså inte ökad lätthet som ska bekräfta när det är rätt, utan en bibehållen kontakt.
Christofer pratar alltid om att det är lätt att komma in i samlingen, men att det svåra är att bibehålla den bärighet som samlingen skapar och ta med den in i en längning. Jag tycker dock att det är tvärt om. Och det beror inte bara på den häst jag rider, utan även när jag undervisar tycker jag att vägen ur samlingen är lätt att lära ut. Men detta är alltså bara ytterligare ett tecken på att olika ryttare, tränare och instruktörer har olika styrkor och svagheter och det är perfekt när man på detta sätt kan komplettera varandra! Christofer lät riktigt imponerad av hur väl Valioso bibehöll bärigheten när jag längde honom ur samlingen och istället fick Christofer guida oss lite i hur vi ska komma in i samlingen utan att den första reaktionen blir en avkortad hals (och ett avkortat steg) och att vi därefter ska ägna samlingen åt att korrigera de felen. Principen var ungefär att jag först ska rida hästen fram till handen så att jag känner bakbenens energi i handen (min formulering) och sedan öka drivningen och be om lite mer energi och rikta den lite mer framåt-uppåt. När Valioso formar sig in i samlingen (en väldigt framåtgående samling) så ska jag be honom öka takten. Om takten minskar när man går in i samlingen så blir ryggsvinget för stort (och det är detta som ger intryck av att ryttaren jobbar mer än hästen i samlingen).
Här rider jag Valioso fram till handen med mycket energi! Jag driver så mycket så att kameran inte hinner med, det är därför bilden är så suddig… Nej, sanningen är den att jag inte kunde fota mig själv, så bilden är hämtad från en film…
Det här var väldigt intressant! Jag ska nu stabilisera detta (dvs den raka kraften där jag kan rida hästens bakben, manke och panna framåt) och jobba mycket med övergångar in och ut ur samling utan att hästen släpper kontakten med min hand. I september ska jag till Christofer som veckoelev och då ska det här vara stabilt hela tiden så att vi kan gå vidare. Men innan det har vi en kurs här för Bent Branderup i maj och en kurs för Annika Keller i augusti, så jag har många möjligheter till avstämning av mitt arbete!
Vill du också rida för Christofer?
Jag kan väldigt glädjande tala om att Christofer kommer hit igen redan nästa år, den 7-8 april. Och är ni intresserad av det arbete hans fru Rebecca Dahlgren praktiserar med frihetsdressyr, trickträning och toleransträning så kommer hon hit och har kurs den 9-10 juni nästa år!
Annika Keller har just varit här och haft en helgkurs. Hon är liksom jag själv licensierad Bent Branderuptränare. Hon skiljer sig dock från många andra tränare inom Akademisk Ridkonst i och med att hon är mer intresserad av att energiskt rida hästen framåt i en horisontell balans istället för att fokusera på att flytta olika kroppsdelar sidledes och att vinkla bakbenen.
Annika instruerar på Ridakademi Norr! Vi bjöd självklart på vackert och soligt vinterväder under kursen och vårvinterns solstrålar lyser in i ridhuset!
Det här är precis det som jag under de senaste åren har arbetat med. Jag har nog fokuserat extra mycket på det just för att det är detta som Valioso har så svårt för! Fördelen med att hästen har svårt för något är att man blir väldigt skicklig på att hitta olika vägar till att nå just det målet och det blir väldigt enkelt att komma dit med andra hästar! Jag har nu implementerat det Annika lärde mig i min vanliga ridning och de sista två ridpassen har jag faktiskt kommit dit jag under så många år har velat komma! Valioso har varit stabil i en horisontell balans i skritt, trav och galopp och i den har han inte bara accepterat min hand utan till och med sökt kontakten med handen! Jag är så tacksam över att Annika hjälpte mig att bara höja kraven lite så att vi kom över den välkända tröskeln som oftast står i vägen för utvecklingen! Mitt mål nu är att stabilisera detta och jag inser att det viktigaste är att jag hela tiden rider Valioso fram till handen och inte nöjer mig förrän han själv söker kontakten med min hand. För att komma dit de dagar när han inte själv bjuder på det måste jag dock först skapa en ram där han i en lösgjord böjning riktar kraften rakt fram och inte trycker varken någon bog eller bakben åt sidan. Det som gör Valioso svår är att det räcker att nosen är en centimeter över eller bakom handen, att halsen är en centimeter för mycket böjd eller att en bog går en centimeter åt sidan för att man inte ska kunna omvandla kraften från bakbenen till bärighet! Och när man korrigerar ett fel så går han genast över i ett annat minimalt fel! Jag har dock blivit expert på att bolla honom mellan mina hjälper för att hålla honom inom ramen och när han är där behöver jag bara rida hans bakben mer framåt med mycket energi men långsam takt. Och när han tar hjälperna och börjar söka fram till handen så får även han en stabilitet!
Valioso i begynnande horisontell balans i trav. Han börjar söka kontakten med handen och svinga fram sina bakben, men det behövs fortfarande lite till för att han ska bli stabil.
Okej, det får vara nog av mina personliga reflektioner. Istället tänkte jag återge den intressanta föreläsning som Annika inledde sin kurs med, som handlar om hästens bärighetssystem och hur vi faktiskt kan använda och utbilda bakbenens påskjut för att komma till den fantastiska horisontella balansen. Om ni vill se hur detta utförs i praktiken så är ni välkomna till Annikas nästa kurs här på Ridakademi Norr! Hon kommer hit igen redan den 19-20 augusti!
Annika föreläser om det ämne som hon brinner för! Hur man rider hästens bakben framåt till ökad bärighet!
Det första bärighetssystemet – När hästen inte använder bakbenen
När hästen betar går den med huvudet lågt och har bakbenen bakom sig och buken hänger ned. Bakbenen har då ingen större aktivitet. Istället lutar hästen sin kropp över frambenen. Det är ett energibesparande system. Det är framför allt ligamenten som går längs hästens överlinje från nacken till svansen som bär upp hästen och lyfter upp ryggen. Manken sträcker ut ligamenten så att de lyfter ryggraden.
Detta är ett passivt bärighetssystem i och med att hästen inte aktivt gör något utan bärigheten sker passivt.
Ett naturligt sätt för hästen att använda bakbenen – Oanvändbart påskjut
Ett naturligt sätt för hästen att använda sina bakben är att bara skjuta på med dem. När hästen ökar farten går huvudet upp och bakbenen hamnar bakom hästen och skjuter på. Då kommer hästen alltså bara att använda bakbenen till att trycka kroppen framåt.
När hästen blir stressad eller skrämd använder den naturligt detta påskjut. Huvudet går upp, bakbenen skjuter hästens kropp framåt och ryggen sjunker ned så att hästen får en konkav överlinje. När hästen är stressad går den i den här formen och blir då även utåtställd i hörnen.
Stress medför alltså en användning av hästens kropp som inte är användbar för oss som ryttare.
När överlinjens muskler aktiveras lite grann så kommer alltid bakbenens framåtsvinging att minska i och med att kontraktionen i musklerna inte låter bakbenen komma fram ordentligt.
Hos racinghästar använder man överlinjens kontraktion för att öka bakbenens påskjut så att hästen kan springa snabbare.
Det andra bärighetssystemet – Aktiva bakben
Vi vill att hästen ska använda sin kropp på ett annat sätt. Vi måste lära hästarna att använda kroppen på det sättet, för det är inte ett naturligt sätt för hästen att använda sin kropp på.
Om vi kan driva hästen framåt utan att skapa stress i hästen så skapas en annan bärighet i hästen, där bakbenen svingar fram inunder hästen istället för att bara skjuta hästens kropp framåt. Magmusklerna måste kontraheras för att hästen ska kunna föra bakbenen framåt.
Sambandet mellan de två bärighetssystmeten
I naturen kommer hästen aldrig att aktivera båda bärighetssystemen på samma gång. När vi tränar hästarna ska vi trots detta försöka aktivera båda systemen samtidigt. Vi ska försöka få hästen att slappna av och sträcka sig framåt och sänka huvudet och samtidigt röra sig framåt. Vi måste försöka hitta ett tempo där det är möjligt för hästen att sänka huvudet.
Det går inte att skapa bärighet bara genom att bromsa upp hästens påskjut. Om vi bara bromsar upp hästen så kortar den steget med bakbenen. Det innebär i och för sig att påskjutet minskar, men samtidigt slutar bakbenen kliva fram. Utan impulsion kommer bakbenen inte att kliva fram. Då blir bakbenen inaktiva.
Utbildningsgången och den horisontella balansen
Först måste vi stabilisera hästens första bärighetssystem (det inaktiva systemet). Hästen lär sig då att sträcka sig framåt och länga sin överlinje, vilket tar bort stressen från hästen. När hästen är avslappnad och lugn kan vi börja driva den lite framåt. Om hästen då bibehåller en avspänd position så aktiverar vi både det andra bärighetssystemet (aktiva bakben som svingar framåt). Då kommer hästen att aktivera underlinjens muskulatur och svinga fram bakbenen mer. Samtidigt aktiveras dock påskjutet från bakbenen, i och med att hästens fart framåt ökar. Eftersom bakbenen svingar framåt så är dock inte påskjutet från bakbenen så skadligt att det förstör den bärighet vi börjar skapa. Nu kan ryttaren också börja få en liten kontakt med hästens mun. Om hästen tar huvudet nedåt-bakåt så skapas aldrig den kontakten, men då kommer inte heller bakbenen att svinga fram. I det läget blir bakbenens påskjut skadligt. Istället ska hästen börja sträcka sig fram och söka kontakt med ryttarens hand.
Här håller hästen kvar frambenet i marken tills det är ganska långt under kroppen. Det innebär att den inte flyttar vikten till bakdelen. Det här är ändå ett viktigt steg i hästens utbildning i och med att den stretchar ut överlinjen och sträcker sig framåt och tränar sig på att sträcka bakbenen framåt och söka kontakt med ryttarens hand. Först när de här reaktionerna på ryttarens hjälper är väl stabiliserade är det dags att minska påskjutet.
Hästen måste alltså lära sig att när vi driver den framåt så ska den öka bakbenens framåtsvingning, utan att bli spänd eller stressad. Självklart kommer hästen samtidigt att öka påskjutet en aning, men poängen är att hästen lär sig att svinga fram sina bakben bättre.
Det ena bakbenet svingar fram medan det andra skjuter på och hästen söker kontakt med ryttarens hand!
Nästa steg är att kunna minska tempot och på samma gång driva hästens bakben framåt. Då minskar påskjutet från bakbenen en aning samtidigt som bakbenens framåtsvingning bibehålls. Det är då man uppnår den horisontella balansen i hästen. Den ska vara grunden för all annan utbildning av hästen.
I den Akademiska Ridkonsten är vi väldigt ivriga att börja samla hästarna. Det är därför många som mer eller mindre hoppar över den här delen av hästens utbildning, eller ägnar för lite tid till den och alltför snabbt börjar jobba med samling av hästen.
Inom tävlingsdressyren säger man att man först måste utbilda hästens påskjut. Inom den Akademiska Ridkonsten brukar vi istället säga att hästen har påskjutet av naturen, så det behöver vi inte utbilda. Istället ska vi utbilda hästens förmåga att bära med bakbenen. Men det påskjut hästen har av naturen är ett ”oanvändbart” påskjut. Vi måste därför utbilda hästens påskjut för att kunna använda det på ett bra sätt. Samtidigt som hästen skjuter på med det ena bakbenet måste den fånga upp påskjutet med det andra bakbenet som svingar fram. Detta är innebörden av en horisontell balans. Den horisontella balansen varierar med hästens utbildningsnivå och styrka.
Det vi ska eftersträva i utbildningen av hästen är alltså att uppnå horisontell balans. Sedan ska hästen stärkas i den horisontella balansen så att den orkar vara där längre tid och stabilare kan hålla båda bärighetssystemen aktiva.
Om man börjar samla hästen innan man har skolat hästens påskjut på det här sättet så blir ofta resultatet att man kortar av bakbenens framåtsvingning samtidigt som man minskar påskjutet. Resultatet blir att hästen bara tar korta steg.
Utan den horisontella balansen och förmågan att driva hästens bakben framåt så blir det svårt både att komma in i samling och gå ur samlingen. Då kommer hästen antagligen att dra ihop sig både när man ska gå in i samlingen och när man ska gå ur den. Det enda sättet för att mjukt kunna gå ur samlingen är om hästen svingar fram sina bakben i samlingen. Annars kommer bakbenen bara att skjuta hästens kropp framåt och överlinjen kortas av.
När man ska lära hästen vägen in till samlingen så handlar det i början om att kunna minska och öka tempot. Om man lär hästen att man kan driva bakbenen framåt och komma till en horisontell balans och att man därifrån kan minska påskjutet lite men fortsätta driva bakbenen framåt så lär sig hästen att kunna göra mjuka övergångar in i samling och ut ur samlingen.
Ofta kan det faktiskt vara så att hästen har mer bärighet när den går framåt i en horisontell balans jämfört med när man samlar den. Det beror på att många hästar kortar av bakbenens framåtsvingning i samlingen. Då hjälper det inte om hästen kan vara på stället, och kanske till och med vinkla sina bakben. Om inte bakbenen svingar fram så skapas ingen bärighet även om man har lyckats ta bort påskjutet.
Utmattning i bärighetssystemen
När vi har en bra stretch av överlinjen så att det passiva systemet aktiveras så sträcks överlinjen framifrån. När bakbenen svingar framåt så sträcks överlinjen bakifrån. Om man förlorar ett av bärighetssystemen så kommer hästen att behöva börja bära med skelettet.
När hästen kortar överlinjen och skjuter på så blir bäckenet plattare. Det blir då en kraftig belastning i övergången mellan korsbenet och ländryggen. Samma effekt kan man få när hästen är för låg i formen. Då kan hästen bli så låg så att halsbasen sjunker ned och bröstryggen sjunker ned mellan bogbladen. Om hästen lär sig att svinga fram bakbenen ordentligt så kan den bibehålla rundheten och lyftet i bröstryggen även i en väldigt låg form, men det normala är att hästen sjunker ned med framdelen när den är djupare än en viss nivå.
Alltid när de främre bröstkotorna sjunker ned så får vi en ökad belastning i övergången mellan korsbenet och ländryggen. En sänkning av bröstbenet ger nästan alltid också ett problem i hästens tungben, i och med att de är sammanknutna med starka muskler. Då får man oftast symtom som att hästen börjar tugga för mycket eller blir spända i käken. Så dessa tre punkter samverkar. Får man problem i en av dem så får man problem i alla tre punkter. Överlinjens muskler reagerar på detta genom att dra ihop sig, för att på så sätt hålla uppe ryggraden. I början kommer hästen då att bygga mer ryggmuskler, men sedan kommer musklerna att börja försvinna vid manken. Istället får hästen en överdriven bröstmuskulatur. Gluteusmusklerna och musklerna på varje sida av svansen blir också väldigt spända och överdrivna.
De tre ställen där hästen får problem när den inte använder sina bärighetssystem är vid länden-korset-bäckenet, vid nedre delen av halskotpelaren-bröstbenet och vid tungbenet-nacken.
Dessa problem kan komma när man rider med för mycket påskjut, men det kan faktiskt också uppstå när man rider hästen för sakta, så att man inte får tillräckligt med impulsion för att skapa stretch i överlinjen. Problemet kan faktiskt också uppstå när man rider hästen i en korrekt form, men håller på för länge så att hästen blir för trött i de muskler som ska bära upp hästen.
Visst är det ganska fantastiskt! Bent Branderup som är en livs levande ryttarlegend och mannen bakom den Akademiska Ridkonsten kommer varje år till norra Sverige för att ha en kurs hemma hos mig, på Ridakademi Norr! En av anledningarna till att han åker iväg och har kurs de flesta helgerna under året är att han brinner för den Akademiska Ridkonsten och vill sprida den till fler. När han åker till ställen som Hamburg eller Düsseldorf når han ut till ett par hundra personer på en helg! I det perspektivet är jag oerhört tacksam att han fortsätter komma tillbaka till mig år efter år, trots att det bara är 20-40 deltagare i kurserna här! Jag tycker att fler borde utnyttja möjligheten att delta i kurserna, eftersom vi inte vet hur länge Bent kommer att fortsätta prioritera den här ”avkroken”.
Riddarskapet
Bent Branderup har med stöd av Egon von Neindorf grundat ett riddarskap för den akademiska ridkonsten (Knighthood of the Academic Art of Riding). Ett av syftena med riddarskapet är att det ska fungera som en brainpool för den akademiska ridkonsten, så att man kan utbyta erfarenheter och lära av varandra och därigenom föra ridkonsten framåt!
Att bli upptagen i riddarskapet är inget man själv kan ansöka om, utan för att få göra inträdesproven måste man bli inbjuden av en redan godkänd medlem när denne anser man har nått tillräcklig utbildningsgrad. Proven ska inte bara visa att man kan rida på en viss nivå, utan även att man kan utbilda en häst till den nivån. Samtliga prov måste därför göras på hästar som man har utbildat själv. Medlemskap i riddarskapet innebär dock inte bara att man har utbildat en häst till en viss nivå, det innebär också att man står för och vill arbeta för de ideal som ligger till grund för riddarskapet.
Det första provet man kan göra är provet i markarbete och longering. Genom det provet visar man att man kan föra hästen mellan hjälperna från marken. Först därefter kan man rida upp för väpnarprovet. Även det är i huvudsak inriktat på att visa att man kan föra hästen mellan hjälperna, men här från hästryggen. När man har genomfört ett godkänt väpnarprov kan man vid den årliga sommarakademin hos Bent Branderup i Danmark skrivas in som medlem i riddarskapet. Efter väpnarprovet kan man gå vidare och genomföra riddarprovet. Där ingår ett komplett galopparbete och kraven på samling i alla gångarter är högre.
Medlemmar i riddarskapet kan också gå vidare och rida upp för olika guldringar. Totalt finns det sex olika prov:
Piaff
Passage
Skolgalopp
Levad
Terre-a-terre
Croupad och ballotad eller capriol
Riddarskapet har en egen hemsida, där det finns mer information om proven och uppgifter om vilka medlemmar som finns i riddarskapet i olika länder.
I videon nedan berättar Bent själv lite mer om riddarskapet.
Prov i Akademisk Ridkonst
Det är inte bara för att vi ska få ta del av Bent Branderups oerhörda kompetens som jag är tacksam över att Bent kommer hem till mig varje år, utan det är också för att Akademiska ryttare i norra Sverige, Norge och Finland ska få möjlighet att avlägga prov inom Akademisk Ridkonst utan att behöva åka hundratals mil. Just detta passade vi verkligen på att utnyttja det här året, eftersom vi hade provtagning som tema för kursen! Det innebar både att alla deltagare gjorde prov och att teorilektioner såväl som praktiska lektioner kretsade kring de prov som finns i Akademisk Ridkonst.
Jag vet att många har som mål att klara vissa prov inom den Akademiska Ridkonsten. Men jag skulle vilja påstå att ett minst lika viktigt syfte med proven är att motivera fler att träna sina hästar mer strukturerat! Såsom proven ser ut nu så följer de logiskt hästens utbildningsgång. Det är ofta frestande att gå snabbt framåt och hoppa över vissa delar av hästens grundutbildning, kanske för att det finns andra delar man tycker är roligare eller för att man tycker att vissa delar är svåra! Här kan markarbetes- och longerprovet och väpnarprovet motivera en att ge hästen en mer gedigen grundutbildning, vilket man tjänar på i längden. Självklart är det roligt när ens elever klarar de prov som de har tränat inför, men jag tycker ändå att den kunskap de har fått genom sin träning är det viktigaste! Men samtidigt är ju elever som klarar sina prov ett av de bästa kvitton jag kan få på min kompetens som instruktör…
Vid Bents kurs här på Ridakademi Norr var det hela sju stycken som klarade sina markarbetes- och longerprov. Dessutom blev min äldsta elev Gunnel (79 år) som gjorde väpnarprovet med sin islandshäst inbjuden som hedersmedlem i riddarskapet på väpnarnivå. Detta för att Bent tyckte att hon var en god förebild för andra som ibland tycker att träningen är svår och tar lång tid!
Gunnel 79 år tillsammans med sin islandshäst och Bent efter avklarat markarbetes- och longerprov.
Vad gjorde vi sedan?
När proven var klara återstod en hel del av kursen. Även om de flesta deltagarna inte hade tänkt längre än till sitt prov så användes resterande delar av kursen på väldigt bra sätt och med stor variation mellan ekipagen!
Markarbete från en tredje position
I markarbetesprovet ingår arbete stående baklänges framför hästen (markarbete), vilket man brukar benämna som den första ledpositionen och arbete från hästens sida (longering), vilket man brukar benämna som den andra ledpositionen. Bent har funderingar på om provet i framtiden ska kompletteras med arbete ståendes lite bakom hästen (arbete på lång tygel), dvs arbete från den tredje ledpositionen. Varje position har sina styrkor och sina svagheter. Man får bäst kontroll över de kroppsdelar hos hästen som befinner sig närmast den position där man är placerad och det är svårast att kontrollera de kroppsdelar som är på den motsatta sidan. Det innebär följande:
Markarbete: Ger god kontroll över huvud, hals och bogar. Bra för att skapa lösgjordhet, formgivning, och böjning och för att hindra hästen från att falla på någon bog. Positionen ger sämre möjligheter att inverka på hästens bakben och är därför mindre lämplig för arbete i hög samling.
Longering: Ger god kontroll över hästens innersida, både framdel och bakdel. Men det är svårare att kontrollera hästens yttersida.
Arbete på lång tygel: När man befinner sig intill hästens bakdel får man god kontroll över hästens båda bakben. Det här är därför en position som är väl lämpad för arbete i högre samling. Det är dock väldigt svårt att länga ut halsen, formge hästen och få kontroll över bogarna ur den här positionen. Innan hästen är redo för arbete på lång tygel bör man därför ha lösgjordheten, formgivningen, böjningen och bogarna bra stabila.
Tanken med den tredje positionen är inte att arbeta hästen på långa tyglar, utan tanken är att skapa ett crossover mellan longering och arbete på lång tygel. Hästen ska alltså fortfarande vara utrustad med kapson och lina och den enda förändringen är att man förflyttar sig till hästens inre bakben. Man kan antingen stå bredvid hästens inre bakben eller snett bakom det. Från den positionen ska man visa att hästen förstår de mest grundläggande hjälperna, framför allt:
Yttertygeln: Inverka med spöt på yttersidan av halsen för att få hästen att söka fram och ned och flytta vikt bort från det yttre frambenet.
Innertygeln: Inverka med spöt på innersidan av halsen för att få hästen att flytta vikt bort från det inre frambenet.
Ytterskänkeln: Inverka med spöt på rumpan (samma slutahjälp som i markarbete och longering) eller direkt på det yttre bakbenet för att föra hästens bakdel in i en sluta i lite samling.
Länga i öppna i halt.
Samla i sluta i halt.
Bent vill åtminstone att man ska visa att man stillastående kan föra hästen mellan dessa hjälper. Det blir i så fall ungefär samma övning som redan ingår i den första ledpositionen, dvs länga hästen i en öppna (nu med spöt på yttersidan av halsen) och samla hästen i en sluta (med spöt på bakdelen). Eventuellt ska samma sak ingå även i skritt på volt. Det är dock först vid riddarmötet under sommarakademin i augusti som det kommer att bestämmas om provet ska utökas eller inte.
Samla i sluta i skritt.
Personligen tycker jag att det vore väldigt bra om detta tillägg till provet infördes. Det gör provet lite svårare, men den stora fördelen är att man avdramatiserar den tredje ledpositionen genom att introducera den tidigare i hästens utbildning. Nu är det vanligt att man väntar med den positionen tills man ska arbeta med kraftigare samling och då är det lätt att hästen känner sig pressad av att man befinner sig i den positionen. Kan man i ett tidigt skede introducera de viktigaste hjälperna i den positionen så blir inte förändringen så stor när man behöver använda positionen för att öka kontrollen av hästens bakben.
Träning av sitsen i halt och i rörelse
Flera av kursdeltagarna fick gå vidare från arbetet från marken till ridningen. Detta utgör också en förändring av positionen, men nu förflyttar man sig till hästens rygg. Det innebär att man får bättre närhet till de flesta av hästens kroppsdelar. När man börjar rida måste man på samma sätt som när man byter position i arbetet från marken lära hästen att förstå hur hjälperna ser ut nu. Ridningen innebär också att en helt ny hjälp tillkommer, ryttarens sits.
Vid kursen fokuserade Bent på att lära ryttarna att känna hur deras position på hästryggen skulle vara. Eftersom alla hästar från marken kunde föras mellan hjälperna i en halt utnyttjade Bent detta på så sätt att han stillastående från marken förde hästen mellan fram och ned i öppna och samling i sluta och ryttaren samtidigt fick följa rörelsen med sin sits och känna hur hästens böjning och rotation känns i sitsen, hur öppna respektive sluta känns och hur längning respektive samling känns. Sedan fick ryttarna försöka föra hästen mellan dessa positioner med sin sits och Bent hjälpte då bara till och stabiliserade upp hästen mellan hjälperna.
De som hade kommit lite längre i sin och hästens utbildning fick även arbeta med att föra hästen mellan olika övningar i rörelse framåt på volten. De fick då känna på öppna, sluta och förvänd sluta och hur de med sitsen som den primära hjälper formar och placerar om hästen i olika övergångar mellan dessa övningar.
Fokus på samling
För de som hade grunderna i ridningen stabilare på plats låg fokus i arbetet istället på hästens samling. Utgångspunkten var fram och ned med lite öppna på volten. Syftet med detta är att hästen ska svinga fram det inre bakbenet ordentligt inunder sig. Därefter ska ryttaren börja samla lite i en svag sluta. Det ryttaren gör då är att flytta sin tyngdpunkt mot hästens inre bakben, dvs förskjuta tyngdpunkten inåt och bakåt. I den positionen ska man sedan göra små halvhalter med sitsen. Om hästen är riktigt stark i ryggen kan man göra halvhalterna med magen, vilket gör sitsen mer belastande. Om hästen är svagare i ryggen gör man istället halvhalterna med överkroppen. Först gör man halvhalterna enbart när hästen för fram sitt inre bakben och när hästen börjar samla sig lite övergår man till att göra halvhalter både när hästen för fram sitt inre och sitt yttre bakben. Det är viktigt att halvhalterna med sits och tygel följs åt, så att man inte tar i tygeln när sitsen går framåt. Om man tänker sig att man gör halvhalten med skuldror och axlar och håller armarna stilla så kommer händerna automatiskt att följa axlarna bakåt och halvhalterna blir synkroniserade.
När man med hjälp av små halvhalter kan föra hästens tyngdpunkt in över hästens bakben så kan man med skänklarna minska bakbenens påskjut genom att be hästen lyfta sina bakben lite tidigare. Det gör man med små impulser med skänklarna. Det ska inte vara hårda knackningar, utan man ska enbart snudda med vaden mot hästens sida. I skritt innebär detta att man diagonaliserar skritten, så att man tar upp inner bakben i ytter frambens takt och ytter bakben i inner frambens takt. På så sätt får man den tvåtaktiga skolskritten.
Jag besökte Annika Keller förra vintern, när jag reste runt till olika tränare i Akademisk Ridkonst i Tyskland. Ett av mina starkaste minnen från den resan var hur bra Annikas elevers hästar sträckte fram sina bakben. Det var som att bakbenen bara trycktes fram, och det verkade inte vara jobbigt. Bilden av de framåtgripande bakbenen har verkligen etsat sig fast på min näthinna och jag har känt att det där är någonting som jag också vill åstadkomma.
Sedan dess har jag fått fram bakbenen på alla mina hästar mycket mer, men inte lika mycket som jag såg hos en del av Annikas elever och inte med samma lätthet och självklarhet. Det var därför ganska självklart för mig att be Annika komma hit och ha en clinic. Annika är för många i Sverige ganska okänd – och hon är dessutom kvinna! Därför blev jag inte så förvånad över att det var en ganska försiktig anstormning av deltagare till hennes kurs här. Men det gjorde ingenting! Tvärtom så fick vi som deltog bara ännu mer av Annikas tid och energi! Och hon gjorde verkligen ingen besviken!
Föreläsning om hästens assymmetri
Annika har en bakgrund inom dressyr och hoppning, men hon började rida för Bent redan när hon var 14 år. Under en period provade hon att rida för andra klassiska tränare, såsom Anja Beran, men återgick sedan till Bent när hon upptäckte att de andras kunskap inte var närmelsevis lika stor som hans. Hon är sedan många år licensierad tränare inom Akademisk Ridkonst och en av de främsta inom den här ridningen.
Annika är förutom tränare även osteopat och väldigt intresserad av hästens biomekanik och hästens naturliga assymmetri. I naturen är assymmetrin i hästen inget problem, men när vi börjar rida hästen skapar det problem. När hästen blir stressad så lyfter den huvudet och skjuter på med bakbenen. Det innebär att om den blir stressad när den ska svänga (t.ex. på en ridbana) så börjar bakbenen skjuta, vilket i svängen innebär att benen faller ut och trycker hästens kropp inåt. Då hamnar hästen alltså i obalans. När en häst istället försöker visa upp sig eller när den leker med andra hästar så tittar den på de andra hästarna medan den springer. Då får hästen en naturlig böjning och ställning och rör sig balanserat och elegant.
Annika upplevde att alla hennes hästar var konkava (hollow) i höger sida, dvs hade lättare att böja sig till höger. Samtidigt sa alla hennes elever att de inte kunde böja hästarna till höger. Hästarna vill inte ställa sig i höger varv och faller bara på inner bog. Varför upplevde de det så olika? Steinbrecht skriver också att hästarna har svårare att böja sig till höger.
Just detta sätt att beskriva hästens assymmetri är väldigt vanligt. Man brukar prata om en böjd och en styv sida eller en kortare och en längre sida. Om det är på det sättet så borde det bara vara att böja hästen till den andra sidan så att den andra sidan längs ut. Men om lösningen är så enkel så borde det väl inte vara så svårt!?! Och det beskrivs i princip alltid på just det sättet att vänster sida är den kortare (där det är lättare att böja hästen) och höger sida den längre (och det blir då svårare att böja hästen till höger).
De flesta ryttarna har lätt att böja hästen till vänster, men samtidigt har de svårare att komma ned på vänster sida. Det är lättare att sitta på höger sida, trots att det är svårare att böja hästen till höger.
Annika har funnit att detta beror på att höger bakben är det påskjutande bakbenet. Det skjuter ut lite mer och höften sänks mer. Vänster höft är lättare att föra fram, men svårare att sänka.
Vad Annika också har sett i sin osteopatiska behandling är att vänster bog är mycket större än höger bog. Detta gäller i princip för alla hästar (typ 99 procent). Hon har diskuterat detta med sadelmakare som märker precis detsamma. På vänster sida påverkas sadlarnas stoppning av den förstorade bogen. Av någon anledning har alltså musklerna kring vänster bog vuxit mycket mer än musklerna kring höger bog. Varför är det så, när alla säger att hästarna faller på höger bog?
Hästens naturliga skevhet är som ett parallellogram, där vänster bog och vänster höft är längre fram än höger bog och höger höft. Samtidigt har hästen dock lättare att sänka höger höft, vilket gör att bröstkorgen roterar till höger så att vänster bog kommer högre upp än höger bog.
Annika har funnit denna förklaringsmodell: Vänster höft är längre fram än höger höft. Detta gör att det är lättare att böja och ställa hästen till vänster. Samtidigt är det dock svårare att få en korrekt rotation till vänster. Detta beror på att höger bakben är det påskjutande bakbenet. Det skjuter bakåt-utåt och är faktiskt det starkare bakbenet. Men det skjuter så kraftigt att höger höft sjunker ned. Så genom hela steget har hästen en tendens att sänka den högra höften.
Hästens blindtarm sitter på höger sida. När hästen bryter ned födan kan den ha uppemot 25 kg i blindtarmen. Detta kan också ha viss betydelse till varför det är lättare för hästen att rotera till höger.
Vad ska man göra i vänster varv? I vänster varv kan man försöka lösa detta genom att lägga till ytterskänkeln för att få ytter bakben att hamna i en bättre position (så att det sätts ned mer inunder hästen). Hästen kommer dock att fortsätta använda skjutkraft med höger bak, vilket leder till att hästen vill skjuta över vikten till inner framben. Oftast försöker ryttaren hantera detta genom att flytta ut framdelen med innertygeln, för att få bort hästen från inner bog. Detta kommer dock inte att lösa problemet. Inner bog kommer fortfarande att vara längre fram än ytter bog.
Problemen med hästens skevhet i vänster varv.
För att lösa problemet måste vi göra två saker. Dels så måste vi lära hästen att sätta ned höger bakben på rätt ställe och att börja bära vikt på det benet istället för att skjuta ifrån med det benet. När hästen tar vikten på ytter bak för ett ögonblick så får den möjlighet att sänka sin inre höft och ryttaren släpps ned på innersidan.
Vad ska man göra i höger varv? I höger varv är det inre bakbenet det starkare men också påskjutande bakbenet. Det är väldigt svårt att få hästen att ställa sig till höger, för hästens nacke är naturligt mer vinklad till vänster. Försöker man lösa det med att ta i innertygeln så flyttar hästen huvudet till insidan, men ställer sig inte. Använder man istället innerskänkeln för att lösa problemet så sätter hästen istället inner bak på yttersidan av tyngdpunkten. Det löser alltså inget problem.
Man känner det ofta som att det är höger bog som är den tunga bogen. Det beror oftast på att ryttaren kämpar med att få med sig inner bak och hästen då faller ut med bakdelen och då riktas kraften över till inner bog.
Problemen med hästens skevhet i höger varv.
Det vi istället skulle behöva i höger varv är att få innerhöften framåt. Om vi gör en riktigt svag sluta så kommer innerhöften fram bättre och höger bakben hamnar faktiskt i en bättre position och ställningen blir bättre.
I höger varv behöver vi alltså ytterhjälperna för att få rätt reaktion på innerhjälperna. Det är svårt för hästen att förstå att den ska böja sig runt innerhjälperna istället för att gå bort från dem.
Vad är de största problemen? Många hävdar att problemen i hästarna oftast sitter kring atlaskotan och korsbenet. Höfternas snedhet beror dock inte på att bäckenets övergång till ryggraden skulle vara sned, utan det är ett muskulärt problem. Hästarna har inte problem i SI-leden, utan problemet sitter ofta i lumbosakralleden. Problemet beror främst på att det finns olika slags krafter. Det finns en kraft in till hästen (bärighet) och en kraft ut från hästen (påskjut).
Varje gång hästen tar vikt på ett bakben (dvs i varje steg) så pressas bäckenet mot korsbenet. Leden däremellan kallas SI-leden (ilio-sacral).
Problem i skolhalten I skolhalten får man lätt ”catback” när hästen ”samlar” sig felaktigt. Då lyfts korsbenet upp. Detta har ett samband med hästens bakknän. Hästens knä- och hasleder hänger ihop på så sätt att de alltid har samma vinkel. För att hästen ska kunna stå och sova så har den en särskild förmåga att ”låsa” knälederna i en fast vinkel. Om hästen låser knäleden (och därmed även hasleden) och vi försöker samla den i halten så finns det bara två ställen där rörelsen kan komma ut. Det är i lumbo-sakralleden och höftleden. Det leder till att ryggraden lyfts upp i lumbo-sacralleden och trycks ned i övergången mellan hals och bröstrygg. Det svåra med att göra det i stillastående är att man måste förklara för hästen att den ska ”låsa upp” knäleden medan den belastas. Detta är väldigt onaturligt för hästen. Det som är naturligt för den är att låsa upp knäleden när den rör benet.
Om man jobbar mycket med skolhalter ur stillastående och får detta problem så kommer man alltså att trycka ned hästens bröstrygg och fortsätter man med den träningen så kommer hästen att ta med sig det rörelsemönstret in i rörelse framåt. Hästen hamnar då på framdelen och bröstkorgen sjunker ned mellan bogbladen.
För att komma ifrån detta så kan man kombinera rörelse i samling med skolhalten, eftersom den då inte låser knäna. Lösningen är alltså att kräva mindre samling i halten och därifrån be hästen om rörelse framåt, ta tyngdpunkten lite bakåt – rörelse framåt – tyngdpunkten bakåt – rörelse framåt etc. Det är faktiskt inte så olikt den traditionella vägen att nå samling (framåt – halt/ryggning – framåt – halt/ryggning – framåt etc).
Överböja halsen Kotorna i halskotpelaren glider in i varandra och roterar lite. När kotorna dras isär lite så kan de rotera men inte vinklas i förhållande till varandra. Det är därför halsen blir så lång och stabil när man får bra ställning och rotation i halsen.
Halskotorna och ryggkotorna har lite olika utseende. Det gör att det är extra stor risk att man överböjer just i övergången däremellan.
Det är ganska lätt att skapa böjning i en rak häst. Det svåra är att skapa ”rakhet” i en överböjd häst. Man måste vara väldigt försiktig med att böja hästens framdel, eftersom halsen är så lätt att böja, och det kommer inte att hjälpa hästen att använda sina bakben. Annika rider därför hästarna väldigt raka i början av deras utbildning.
Fokus vid Annikas lektioner
Annika jobbar verkligen alla hästar bakifrån och fram. Om jag ska försöka sammanfatta nyckelpunkterna i hennes träning så är det:
Rikta kraften rakt
Lösgör hästen
Skapa ordentligt med energi framåt
Driv fram hästens bakben så att du får hästen framför sitsen och så att halsen blir lång och hästen söker kontakt med handen
Effekten av det blev att bakbenen svingade fram bättre och hästarna lyfte både bröstryggen och bogarna, längde ut halsen och blev stabilare. Exakt hur detta gick till i praktiken var lite olika från ekipage till ekipage.
Annika visar med Valioso hur hon använder positionen och kroppsspråket från arbete på lång tygel för att vända in hästens framdel i longeringen och rikta kraften rakt.
Många tränare inom Akademisk Ridkonst är väldigt fokuserade på att arbeta med olika övningar, såsom öppna och sluta. Självklart så använder även Annika dessa när de behövs för att korrigera ett bakben framåt. Men det är väldigt tydligt att skolorna och andra övningar i hennes träning bara är verktyg och inte något självändamål.
Skolorna är faktiskt inte ens bland de viktigaste verktygen i Annikas träning. Övergångar är betydligt viktigare. Det känns för mig både logiskt och bra, eftersom jag själv under senare tid har fokuserat mycket på övergångar. Men Annika går faktiskt ett steg längre än mig. Jag har jobbat mycket med att bibehålla hästens horisontella balans eller hästens samlingsgrad och utan att tappa det kunna göra övergångar mellan olika gångarter samt till och från halt. Annika använder istället övergångarna för att öka hästens bärighet och energi.
Ett sätt att skapa mer energi i skritten är att använda energin i traven och ta med den in i skritten. Det gör Annika genom att från en energisk trav göra en övergång till skritt. För att få med sig energin in i skritten är det viktigt med snabba reaktioner från hästen och att hästen är lätt på hjälperna. Måste man ”bromsa” ned hästen från trav så går det inte att bibehålla energin in i skritten. Det Annika gör för att lyckas ta med sig energin in i skritten är att göra upprepade övergångar och att låta travsträckan bli kortare och kortare. Till sist kanske hästen bara travar två steg för att sedan fortsätta skritta. Det man då åstadkommer är att hästen börjar tänka trav medan den skrittar. Efter upprepade övergångar på det sättet kan man också nästan ta några travsteg i skritt och få samma resultat från det som från riktiga övergångar. Det man gör då är att få hästen att förbereda sig för trav och tänka trav medan den skrittar.
På motsvarande sätt kan man använda galoppen för att både få mer energi och mer lätthet i framdelen i traven. Men det är inte bara en högre gångart som kan tillföra något till en lägre gångart. Även det omvända gäller. Man kan t.ex. använda halten för att få både mer energi, mer framåtgripande bakben och mindre påskjut. De övergångarna går till på samma sätt. Man gör halt (med lätta hjälper) och ber sedan hästen gå fram igen i skritt, trav eller galopp. Efter några halter låter man själva halten bli kortare och kortare och efter ett tag kan man ersätta den med en halvhalt och genom denna få samma effekt i hästens bärighet som den hela halten gav.
Det Annika är så skicklig på är att se exakt när hästen svingar fram sina bakben bäst och blir lättast i framdelen. Det är det läget man ska utnyttja och ta med sig in i det andra arbetet (t.ex. in i andra gångarter eller in i längning eller in i samling). Effekten av det här arbetet är att hästarna bli mer energiska och lättare i framdelen och att de blir mer uppmärksamma på ryttaren eftersom de förväntar sig att det hela tiden ska hända saker i träningen.
När man jobbar med lättheten i hästens framdel, snabba reaktioner i övergångar och ökad energi finns det en risk att hästen blir lite hög i formen och inte riktigt arbetar över ryggen. Men Annika fokuserar hela tiden på att hästen ska arbeta över ryggen och att det är bakbenens framåtsvingning som ska skapa lättheten i framdelen. Därigenom blir faktiskt effekten den motsatta. Hästen blir faktiskt rundare i formen och länger sin överlinje mer. Då känner man också att man får mer häst framför sadeln.
En viktig del i arbetet med att få hästen att sträcka fram bakbenen är att hästen ska söka kontakt med ryttarens hand. Inom Akademisk Ridkonst har vi ofta en tendens att få hästarna så lätta på handen att kontakten går förlorad. Det innebär att hästen inte riktigt sträcker sig fram till handen och bakbenen svingar inte riktigt fram. Däremot kan hästen ändå vinkla sina bakben ordentligt. När det är svårt att skapa kontakt och hästen undandrar sig tygelns verkan är Annika inte främmande för att faktiskt använda bakbenens påskjut för att skapa den här kontakten. Det innebär att hästen får stretcha fram och ned ganska mycket och faktiskt skjuta en del med sina bakben, så länge som den sträcker sig fram till handen och arbetar över ryggen. Det är ett väldigt pedagogiskt sätt att förklara för ryttaren hur kontakten ska kännas i handen. Man måste dock vara medveten om att detta bara är det första steget i en förändringsprocess. Nästa steg är att hitta energin framåt i bakbenen och med bibehållen kontakt föra över hästen i en lite högre form där framdelen blir lättare. Så fort man förlorar kontakten ska hästen ridas i riktning fram och ned, så mycket som behövs för att återfå kontakten.
För mig personligen låg den här kursen väldigt rätt i tiden. Jag har det senaste året jobbat väldigt mycket med att stretcha hästens överlinje, få hästen att välva halsen och föra ytterbogen framåt så att den börjar söka fram till handen. Jag har börjat få en känsla för hur det känns att ha hästen framför sitsen. Att han hästen framför sitsen innebär inte att man lutar sig bakåt och skjuter hästen framför sin tyngpunkt. Det innebär att hästen svingar fram sina bakben så att det skapas ett lyft i bröstryggen och manken lyfts och vinklas framåt. När man hittar det läget kan man faktiskt med sitsen hjälpa hästen att bibehålla det så att den inte glider bakåt med kroppen och hamnar bakom sitsen igen. Jag har jobbat med detta lite mer tekniskt än vad Annika gör och använt hästens böjning och rotation och längningen av yttersidan för att skapa ett lyft i bröstryggen och få bakbenen att svinga fram inunder hästen. Det innebär i praktiken att jag har skapat förutsättningar i hästens framdel för att bakbenen enkelt ska kunna svinga fram inunder hästen. Det gör också att kraften riktas rakt, vilket är en förutsättning för att bakbenen ska kunna bära vikt och skapa lätthet i framdelen. Det Annika gör är att istället skicka fram bakbenen inunder hästen (med hjälp av övergångar och energi) och att därigenom få mer lätthet i framdelen och mindre problem med bogar som faller åt sidan. Utifrån mitt perspektiv är det här två kompletterande perspektiv, där man börjar med att forma hästens framdel för att kraften från bakbenen inte ska blockeras eller riktas ut över någon bog. Därefter kan man fokusera mer och mer på att skicka bakbenen framåt och öka energin, så får man mer bärighet och stabilitet i hästen. Det känns väldigt kul att gå en kurs där instruktörens fokusområde ligger precis på det som jag själv just nu behöver börja fokusera allt mer på.
Fler kurser med Annika Keller
Annika Keller kommer tillbaka till Ridakademi Norr och har två kurser under 2017. Det blir följande helger:
Ylvie Fros från Holland, som både är licensierad tränare inom Akademisk Ridkonst och nivå III-tränare inom Centrerad Ridning, har i helgen haft sin första kurs i Sverige. Precis som många andra duktiga instruktörer gjorde hon sin Sverigedebut på Ridakademi Norr!
Ylvie Fros från Holland hade en fantastisk föreläsning och helgkurs i Centrerad Ridning och den akademiska sitsen på Ridakademi Norr.
Kursen var inriktad på att träna deltagarnas ridning genom sitsen genom att använda det bästa som Centrerad Ridning, Tom Nagels ridning med psoasmuskeln och Akademisk Ridkonst har att erbjuda. Det kändes väldigt lyxigt att få delta i en kurs där någon annan redan hade plockat russinen ur kakan och på ett utomordentligt sätt anpassat metoderna och verktygen från de olika lärorna till det som åtminstone passade mig perfekt! Detta hade nog räckt för att kursen skulle vara bra. Men utöver det kan vi lägga till Ylvies entusiasm, engagemang, energi och pedagogiska förmåga! Resultatet var en av de mest givande kurser jag deltagit i på länge!
Kursen inleddes på fredag kväll med en tre timmar lång och väldigt inspirerande föreläsning om ryttarens sits. De som bara hade anmält sig till föreläsningen hörde sig genast för om när Ylvie skulle komma tillbaka till Ridakademi Norr, så att de skulle kunna delta i hela kursen. Till övriga som undrar detsamma kan jag ge den glädjande nyheten att hon kommer tillbaka efter sommaren, den 24-25 september.
Ylvie är en inspirerande föredragshållare!
Efter den inledande, och väldigt proffsigt utförda, föreläsningen följde två långa och intensiva dagar som var välfyllda med övningar på marken och övningar på hästryggen.
Ylvie instruerar här ryttarna till att med sitsen rida sina hästar fram till en eftergiven hand i horisontell balans.
Anteckningar från Ylvies föreläsning
Ylvies bakgrund
Ylvie är utbildad inom Horsemanship, Centrerad Ridning och Akademisk Ridkonst. Därigenom har hon en helhetsbild där hon har en bra kommunikation med hästarna och har kontroll över både sin egen kropp och hästens kropp.
För Ylvie var det i början svårt att kombinera den Akademiska Ridkonsten och Centrerad Ridning. Inom Akademisk Ridkonst fick hon lära sig att använda en avlastningssits, där man tar stöd med överskänklarna. Inom Centrerad Ridning fick hon däremot lära sig att sitta mer på hästen. Den häst hon hade då hade väldigt mycket problem med sin rygg och behövde lära sig hur den skulle använda sin rygg innan den klarade av att hantera en ryttare med en belastande sits. Efter ett par år med biomekanisk träning kunde hennes häst börja bära henne bättre och då kunde hon plötsligt använda det mesta från Centrerad Ridning inom Akademisk Ridkonst.
När man tränar en häst börjar man oftast från marken. Det arbetet syftar till att lära hästen att använda sin kropp på ett bra sätt, så att den ska vara väl förberedd för ridningen. Samtidigt bör man träna sin egen kropp och förbereda även den för ridningen.
Vad är en bra sits?
Det går inte att säga vilken sits som är mest perfekt. Vad som är en bra sits beror helt på vad man ska använda sitsen till.
På en horisontellt balanserad häst ska ryttaren sitts i en helt vertikal sits. Då sitter ryttaren helt vinkelrätt över hästens ryggrad. Steinbrecht skrev att vinkeln mellan hästens ryggrad och ryttarens ryggrad alltid ska vara 90 grader.
Om hästen är i framvikt så innebär dock detta att ryttaren inte ska sitta i en vertikal sits. Då måste ryttaren också sitta i lite framvikt, så att man återställer den 90-gradiga vinkeln mellan hästens och ryttarens ryggrad. Sedan kan man tillsammans med hästen föra balansen bakåt till det horisontella-vertikala läget. I hög samling ska man inte heller sitta i en helt vertikal sits, utan då ska både häst och ryttare föra tyngdpunkten bakåt.
En vertikalt balanserad ryttare på en horisontellt balanserad häst. Man ska hela tiden sträva efter att bibehålla 90 graders vinkel mellan ryttarens och hästens ryggrad.
En vacker sits är inte alltid en bra sits. En bra sits är en sits som är funktionell. Vad är då en funktionell sits?
Oberoende: Man måste kunna röra sina kroppsdelar oberoende av varandra.
Minimalt med ansträngning, maximalt med resultat: Man ska använda så lite muskler som möjligt. Sitsen ska alltså vara energieffektiv.
Bekväm och enkel
Koordinerad
Förståelig för hästen: Sitsen är ett kommunikationsredskap och hästen måste därför kunna förstå vad ryttaren vill med sin sits.
Hästen kommer att spegla ryttarens sits.
Centrerad Ridning
Centrerad Ridning är ingen disciplin. Det talar inte om hur man ska rida, utan det talar om hur man ska använda sin kropp.
Centrerad Ridning grundar sig på några särskilda grunder:
Mjuka ögon: Försök se världen på samma sätt som hästen gör, dvs ha en vid blick. Hästen kan i princip se 360 grader, vilket inte vi människor kan. Men om vi har mjuka ögon så kan vi se 180 grader. Hårda ögon gör det svårare att andas, tyngdpunkten förs framåt, musklerna blir mer spända. Mjuka ögon förbättrar andningen, tyngdpunkten förs bakåt och musklerna blir mer avslappnade. När vi rider med mjuka ögon kan vi bättre känna vad vi gör med vår kropp.
Andning: Lungorna ska fyllas med luft i alla riktningar. Man måste alltså andas både med magen och med bröstkorgen.
Balans eller byggstenar: Ju bättre vi kan placera byggstenarna i kroppen på varandra, desto stabilare och mer balanserade blir vi och då behöver vi använda mindre muskelkraft. Vi har både stabiliseringsmuskler och rörelsemuskler. När vi staplar byggstenarna mitt över varandra så använder vi stabiliseringsmusklerna för att bära upp kroppen. Då kan vi slappna av med rörelsemusklerna.
Centrering: Centrum är en tänkt punkt i centrum av vår kropp. Man kan tänka sig det som en liten boll som ligger mitt i vårt bäcken. Vi kan påverka placeringen av den bollen i olika riktningar. Lägger vi fokus där så kommer vi att sänka vår tyngdpunkt och låta rörelserna utgå från vårt centrum.
Tydligt syfte: Man måste ha en plan och en idé om i vilken form man vill röra sig, i vilken riktning man vill gå och i vilken hastighet man vill röra sig.
Grundning: Många som rider i stigbyglar har problem att ha rätt grad av kontakt med stigbyglarna. Genom grundningen lär man sig att låta fötterna vila i stigbyglarna.
Tom Nagel
Tom Nagel har skrivit en bok som heter ”Zen & Horseback riding”. Han beskriver hur ryttaren ska använda sin psoasmuskel. Den sammanbinder överkroppen med benen. Det är två väldigt kraftiga och starka muskler. Det är psoasmusklerna som skapar rörelsen i våra höfter när vi ska följa hästens rörelser. Man måste lära sig att bli medveten om psoasmusklerna och lära sig hur man använder dem.
Psoasmusklerna är viktiga för att ryttaren ska få bra hållning och en följsam sits. Psoas är en av kroppens största muskler. Den binder ihop ryggraden med lårbenet och insidan av höftkammen med lårbenet. Psoas påverkar därmed både hur vi formar vår ryggrad, hur vi vinklar vårt bäcken och hur vi placerar våra ben, dvs den påverkar alla sidor av vårt säte. Med spänningar i psoas får ryttaren både dålig hållning och svårighet att följa hästens rörelser med sitsen.
Om psoasmuskeln är avkortad så drar den ländryggen framåt så att man svankar mer. Om man då rätar ut ryggen så åker istället benen framåt. Psoasmuskeln är ju avkortad. Får inte den ena delen åka framåt så blir det den andra som gör det.
I den vänstra bilden ger psoas utrymme för ryggraden att rätas ut. I den högra bilden är psoas avkortad, vilket medför en mer svankande rygg.
Om man spänner magmusklerna så motverkas andningen. Om man har ont i ryggen så hjälper det sällan att träna magmusklerna. Om man istället lär sig att forma ryggraden korrekt och använda psoasmukeln rätt så försvinner nästan alltid ryggproblemen.
Psoasmuskeln är också viktig för hästen. Den hjälper hästen att föra fram sina bakben.
När hästen rör sig så svingar hästens bröstkorg från sida till sida i en rotation. Genom att använda psoasmuskeln korrekt så kan man följa den rörelsen. Det innebär att när det ena låret går nedåt så ska det andra gå uppåt. I hästens rygg finns också en rörelse framåt och bakåt. Den behöver dock inte ryttaren fokusera på. Om man får psoasmuskeln att skapa en rörelse uppåt och nedåt så kommer hästen automatiskt att även ge ryttaren rörelsen framåt och bakåt.
Akademisk Ridkonst
Inom den Akademiska Ridkonsten ser vi sitsen som det som går från det ena knät, upp genom sätet och ned till det andra knät. Man skiljer på den statiska och den fysiska sitsen.
Statisk sits: Tyngdpunkten. Visar hästen vägen.
Fysisk sits: Formar hästen.
Centrerad Ridning och den Akademiska sitsen
De fyra grundläggande komponenterna i sitsen är:
Hållning
Andning
Medvetenhet
Rörelse
Ridning handlar mycket om att hitta den rätta känslan. Ofta blir ryttaren väldigt fokuserad på att bibehålla den känslan. Det medför i regel att man tappar den. Sally Swift har sagt att man ska hitta det, känna det och låta det gå. Då kan man istället träna sig på att känna och hitta känslan fler gånger.
Hållning
Rid med benen
Musklerna placerar benen
Psoas stabiliserar
Jämförbara delar (hästen speglar ryttaren)
Ryggraden längs ut både uppifrån och nedifrån. Uppifrån rätas ryggraden ut genom att huvudet får vila mitt över halskotpelaren. Man får då inte vinkla fram huvudet (titta ner) eller vinkla upp huvudet (föra fram hakan). Nedtill längs ryggraden ut genom att man ”skopar” bäckenet en aning, vilket motverkar en svankande ryggrad. Man kan ha en känsla av att placera svansen mellan benen.
Andning
När man andas in kan man tänka sig att lungorna fylls med luft nedifrån och upp och när man andas ut tömmer man lungorna uppifrån och ned. När man andas in så länger man ut ryggraden och i slutet kommer huvudet att vinklas lite framåt. När man andas ut rätar man ut den nedre delen av ryggen.
Energi och kraft kommer vid utandningen. Ska man slå någonting så gör man det när man andas ut, inte när man andas in. Övergångar (t.ex. en halt eller en galoppfattning) ska man därför göra i utandningen och inte i inandningen.
Rörelse
I en stabil sits finns det hela tiden rörelse. Hela kroppen rör sig, vilket är helt naturligt eftersom man sitter på ett djur som rör sig. Rörelsen i hästens bakben skapar en tredimensionell rörelse genom hästen rygg, som går bakifrån och fram. Den rörliga ryttaren ser dock ut att sitta stilla ifall den rör sig tillsammans med hästen. Rörelsen i ridning ska vara vertikal, bilateral och diagonal.
Jämförbara delar
Hästar är horisontella varelser och ryttare är vertikala varelser. Det hästen ska göra horisontellt ska därför ryttaren göra vertikalt. Hästen kommer att speglar ryttaren, både när ryttaren gör rätt och när ryttaren gör fel.
Man måste både ta hänsyn till vad ryttaren är fysiskt kapabel och göra och vad hästen är fysiskt kapabel att göra. Man ska bara försöka göra sådant som både hästen och ryttaren är fysiskt kapabel att göra.
Det är den fysiska sitsen som formar hästen. Det är innebörden av jämförbara delar. Sedan kommer den statiska sitsen att styra riktningen i rörelsen.
Inom den Akademiska Ridkonsten pratar man om en öppen eller sluten sits för att flytta tyngdpunkten. Detta är ungefär detsamma inom Centrerad Ridning. Men där finns en skillnad. När det gäller den öppna sitsen är man överens, men när man pratar om en sluten sits är det en viss nyansskillnad. Bent pratar om att föra magen framåt, vilket innebär att man ökar svanken. Då kan man inte följa hästens rörelser lika väl eftersom kan då skapar en spänning i låren. Inom den Centrerade Ridningen tar man hela överkroppen framåt, för att kunna föra tyngdpunkten framåt utan att börja svanka. Då kan psoasmuskeln fortsätta arbeta korrekt även när man tar tyngdpunkten framåt och man kan därför fortsätta följa hästens rörelser.
Hästarna som deltog i kursen har det lugnt och skönt i sina hagar.
Reflektioner från kursen
Ryttarens placering och hållning
Det är precis som Ylvie säger. Inom den Akademiska Ridkonsten får vi lära oss att sitta ganska framåttippade i vårt bäcken, vilket gör att vi svankar en hel del. Syftet med detta är att den statiska sitsen (tyngdpunkten) ska placeras mitt över hästens tyngdpunkt. En fördel med den sitsen är att vi med en stilla överkropp och minimala förändringar i vår mage kan förskjuta tyngdpunkten bakåt eller framåt. Det vi dock inte får lära oss är att den här positionen skapar spänningar i psoasmuskeln och det leder till en försämrad rörlighet i bäckenet och låren.
Genom att korsryggen förs bakåt mot Ylvies hand rätas ryggraden ut och psoasmuskeln blir mer avslappnad så att höfterna och låren kan följa hästens rörelser.
Det Ylvie lär ut är istället att man ska låta ryggen få en plattare form. Då hamnar bäckenet i ett lite mer bakåttippat läge och man blir mer avspänd i sätet och sjunker djupare ned i sadeln. Till detta följer också att skänklarna inte ska vara alltför uträtade, utan vi ska tillåta oss att ha ett lite vinklat knä. För många kan det kännas som en stor omställning att gå från den svankande och nästan framåtlutande akademiska sitsen till den här mer raka sitsen. Det är lätt att föreställa sig att sitsen ska bli för belastande för hästarna. Men faktiskt så känner man istället det motsatta. När man gör den här förändringen i sitsen så kommer hästarna upp mer med ryggarna och får mer ryggrörelse. Jag antar att det beror på att ryttaren blir mer avspänd och följsam.
Ryttaren får hjälp av Ylvie att hitta sin vertikala sits, där hennes ryggrad är vinkelrät mot hästens horisontella ryggrad. Ryggen rätas ut och kroppens byggklossar staplas i balans mitt över varandra.
De som har varit på Ridakademi Norr på tidigare sitskurser var också bättre förberedda för den här förändringen i sitsen. På kursen för sjukgymnasten Birthe Vogelius fick vi lära oss ”atletisk hållning”, vilket rätar ut ryggraden och länger den uppåt och på kursen i alexanderteknik för Maria Bucht fick vi lära oss att placera bäckenet i en mellanposition, där vi varken svankar eller rundar ryggen. På kursen för Birthe fick vi också lära oss att stretcha våra höftböjare, för att inte skänklarna skulle dras framåt. Det kanske inte alla vet är att höftböjare är det mer vardagliga namnet på just psoasmuskeln. Det känns tryggt att det finns en samstämmighet mellan dessa olika sitsgurus syn på hur ryttaren ska forma sin sits.
Psoasmuskeln går från ländryggen till lårbenet och från höftkammen till lårbenet. Om psoas är avkortad så kommer antingen låret att lyftas (föras framåt) eller ländryggen att föras framåt (man svankar).
Till vänster visas en svankande hållning och till höger ”skopar” Ylvie sitt bäcken och rätar ut ryggraden. Här är skillnaden lite överdriven, men det är i den riktningen ryttarens muskler ska arbeta.
För att lära sig känna när man är centrerad i varje riktning mitt över sina sittben kan man använda den här övningen. Sitt långt fram på en stol med knäna i rät vinkel. Känn sittbenen mot stolen. Sittbenen är formade som medarna på en gungstol. Prova att sakta ”rulla” fram på sittbenen och bak på sittbenen. Börja med stora rörelser och gör sedan rörelsen allt mindre tills du hittar mitten. Gör sedan en cirkulerande rörelse hela varvet runt; framåt – till höger – bakåt – till vänster – framåt osv i båda varven. Då känner man tydligt när vikten flyttas från det ena till det andra sittbenet. Hitta sedan balansen mellan framåt- bakåt och mellan höger-vänster, där ni har lika mycket belastning på båda sittbenen och centrerar tyngdpunkten mitt över dem.
En följsam sits
I hästens kropp skapar bakbenens rörelser en svingning i ryggraden som transporteras horisontellt genom kroppen, från bakdelen till framdelen. Det får inte finnas några spänningar i hästens kropp som blockerar denna svingning. Motsvarande svingning ska transporteras genom ryttarens ryggrad, men i det här fallet vertikalt, nerifrån och upp. För att möjliggöra denna svingning är det viktigt att ryttaren inte har några spänningar som blockerar rörelsen. Ryttaren ska ha en stabilitet i kroppen, men inga spänningar. Stabilitet uppnår man dels genom att aktivera de djupa stabiliseringsmusklerna och dels genom att stapla kroppens byggklossar mitt över varandra. Spänningar undviker man genom att se till att de ytliga musklerna (rörelsemusklerna) har låg muskeltonus.
För att kunna följa hästens rörelser och de olika slags svingningar i ryggraden som bakbenen ger upphov till i olika gångarter är det bra att veta hur dessa rörelser är utformade. Då kan man också vid behov inverka på rörelserna, t.ex. göra den större eller långsammare eller förändra rörelserna för att göra en övergång till en annan gångart.
I hästens rygg fortplantas bakbenens rörelser som en vågrörelse bakifrån och fram, samtidigt som det finns en svingning uppåt och nedåt och en rotation till höger och vänster. Det är med andra ord en tredimensionell rörelse som vi måste lära oss att följa och påverka. Rörelsen framåt och bakåt är så dominant i hästens rygg, så den kommer automatiskt att fortplantas i ryttarens rygg utan att man fokuserar på den. Det är snarare så att man kan behöva dämpa rörelsen framåt och bakåt för att inte förstärka hästens påskjut.
Skritt är en gångart helt utan svävmoment. Det gör at rörelsen uppåt och nedåt är i det närmaste försumbar. Istället blir den roterande rörelsen den primära. Den roterande rörelsen skapas av att hästen sänker sin höft när den lyfter och för ett bakben framåt. Eftersom det ena bakbenet går framåt när det andra går bakåt i skritt så kommer bröstkorgen ömsom att rotera ned till höger och ömsom till vänster. I trav har hästen samma roterande rörelse som i skritt, men till det kommer även en vertikal svingning uppåt och nedåt. I galopp följs bakbenen mer eller mindre åt. Det medför att den roterande rörelsen från sida till sida i hästens bröstkorg försvinner. Istället får man en oval rörelse framåt-uppåt-bakåt-nedåt. Det är viktigt att det är sätet som följer den rörelsen och inte överkroppen. Annars kommer man att falla framåt och börja gunga på hästen, vilket gör att hästen faller på framdelen.
Den roterande rörelsen till höger och vänster som hästens bröstkorg har i skritt och trav ska inte ge en gungande rörelse från sida till sida i ryttarens kropp, eftersom tyngdpunkten i så fall inte kan hållas stilla. Istället ska rörelsen följas av ryttarens lår, så ska röras uppåt på ena sidan och nedåt på den andra. Ett bra sätt att hitta den rörelsen i sin egen kropp är att lägga sig på rygg på golvet med benen böjda. Börja gunga uppåt och nedåt med båda höfterna och ändra sedan takten så att den ena rör sig uppåt när den andra rör sig nedåt. När man sitter på hästen är det bättre att fokusera på den uppåtgående rörelsen i låret än att fokusera på den nedåtgående rörelsen, eftersom man då ger hästens rygg med utrymme att komma upp.
En övning för att hitta den vertikala rörelsen i höfterna som ska följa hästens bröstkorgsrotation i skritt och trav. Gunga höfterna uppåt och nedåt så att den ena höften går uppåt när den andra går nedåt.
En balanserad och följsam sits i skritt.
I övergångar från skritt till trav får man lägga till en vertikal svikt i sitsen. När hästen har börjat trava räcker det oftast med att fokusera på den uppåtgående rörelsen på höger respektive vänster sida. I övergången från trav till skritt ska den rörelsen saktas ned. I galopp ska ryttaren istället hitta den ovala rörelsen framåt-uppåt. Då följs båda höfterna åt, men rörelsen går lite mer till innersidan. Vid övergång från galopp till trav eller skritt ska den ovala rörelsen bytas mot en rörelse uppåt-nedåt med respektive lår.
Det krävs lite mer att ryttaren för att i trav bibehålla en helt följsam sits, eftersom hästen då har en både större och mer komplex ryggrörelse.
En bra övning för att lära sig att följa hästens rörelser i trav är att rida 10 steg i lättridning, sedan stå upp i traven 10 steg och samtidigt följa hästens rörelser och därefter sitta ned och fortsätta följa hästens rörelser. När det fungerar kan man övergå till 5 steg av varje och därefter 3 steg av varje. Då måste man snabbt kunna förändra sitsen, vilket skapar ökad medvetenhet och följsamhet i ryttaren.
Ryttarens säte ska följa en oval rörelse frmåt-uppåt i galopp. Överkroppen ska hållas stilla.
Armar
I ridningen är det viktigt att inte dra händerna mot sig, eftersom man då drar ihop hästens hals och placerar hästen på framdelen. Istället ska man utan att förlora kontakten med hästens mun försöka trycka händerna framåt, så att kraften riktas framåt istället för bakåt. Här kan man dra en parallell till bilkörning. Drar du i ratten när du kör bil eller trycker du mot ratten? Även om man använder ytterst svag muskelkraft i armarna så blir det skillnad beroende på vilken riktning man ger kraften.
En övning man kan prova för att bli mer avslappnad och samtidigt få stadigare armar är ”Den oböjbara armen”. Om man spänner armen och låter någon försöka böja den så tappar man lätt balansen. Om man istället slappnar av i kroppen och bara håller emot med armen så krävs det mycket större kraft för att någon ska kunna böja den armen. I den här övningen ska armen vara svagt böjd, dvs armbågen får inte vara helt rak. Vi ska självklart inte använda kraft i tyglarna, men om man har den här känslan, så blir man mer avslappnad och får stadigare armar. Man kan tänka sig att armen är en brandslang som det flödar vatten genom. Vattentrycket är så hårt att slangen inte går att platta ihop. Med vattentrycket genom armen trycker man i ridningen hästens nos framåt.
När du rider ska du i din kropp få känslan av att du med din kropp trycker händerna (och hästen) framåt så att avståndet mellan din rygg och dina händer ökar.
Styra, vända
När man ska vända hästen så ska rörelsen komma från ryttarens centrum. Ryttarens händer ska då följa med i rörelsen, vilket gör att yttertygeln kommer att föra hästens framdel åt sidan. Om hästen är högt utbildad så kommer den yttre handen inte att passera mankammen, eftersom hästen då kommer att följa yttertygeln inåt. Följer inte hästen denna så får man förstärka yttertygeln med spöt på yttersidan av halsen. Det som är viktigt när man ska vända hästen är att man inte får föra innerhanden diagonalt i riktning mot ytterbogen. Gör man det så kommer man att vika sig i kroppen och hamna på det yttre sittbenet.
Genom att förstärka ryggradens spiralform roterar ryttaren fram sin yttre axel och styr med sitsen och yttertygeln hästens yttersida.
Serpentiner är bra för att träna sig på att föra hästens yttersida med sitsen och yttertygeln.
Stanna
När du ska stanna hästen så börjar du med att andas in, vilket är en slags förberedelse för att någonting sak hända. Andas sedan ut och känn att tyngdpunkten sänks och ”skopa” bäckenet en aning mer bakåt. Bromsa samtidigt hästens rörelser med sitsen ett par steg innan sitsen blir stilla. Om hästen inte stannar så lägger du till korta förhållningar på tygeln. Handen ska hela tiden följa hästens huvudrörelser. Förhållningen ska inte komma när handen är mot ryttaren, utan när handen är längst bort. Då minskar risken att man kortar av hästens hals eller drar in nosen.
Det är nyttigt att träna sig på att ha en följsam hand som följer hästens huvudrörelser så att man får en jämn tygelkontakt även när tygeln inte är helt sträckt.
Samling
Att samla hästen är ungefär som att nästan stanna den upprepade gånger och samtidigt tillföra mer energi. Man skopar sitsen och sjunker lite nedåt-bakåt så att man bibehåller 90 graders vinkel i förhållande till hästens ryggrad.
I samling öppnar man sitsen lite mer och sjunker nedåt-bakåt på hästen.
Film från kursen
Fortsättningskurs med Ylvie Fros
Redan till hösten, mer exakt den 24-25 september, så blir det en fortsättningskurs med Ylvie Fros här på Ridakademi Norr. Missa inte den!
En sann mästare på flera plan Nu har Marius Schneider från Tyskland varit på Ridakademi Norr och haft en helgkurs för andra året i rad. Sedan förra gången Marius var här har han hunnit genomföra mästarprovet inom akademisk ridkonst. Han är den enda som har gjort detta under de senaste nio åren! Det är en bedrift och han är verkligen värd mästartiteln. Marius är en sann mästare på många plan. Dels är han en mästare i sin egen ridning. Det märktes väl när jag var och besökte honom i vintras och fick se honom rida sina hästar. Vackrare ridning har jag aldrig sett. Det är därför extra spännande att ha honom här, för jag ser en tydlig koppling mellan det han lär ut och det resultat man ser i hans egen ridning. Han lever som han lär! Så förutom i den egna ridningen är Marius också en sann mästare när det gäller att undervisa andra. Han har dels en otrolig förmåga att hitta rätt fokus och rätt övningar för varje ekipage och dels en förmåga att se alla små nyanser som händer i hästarna i olika rörelser och kunna åtgärda små fel innan de växer sig stora. Detta gjorde kursen väldigt varierad, eftersom olika ekipage fick jobba med olika övningar. Vissa övningar återkom hos flera ekipage, men ibland i lite olika varianter för att anpassas till vad just det ekipaget behövde.
Det är dock inte bara på det träningsmässiga planet som Marius har uppnått mästarstatus. Han tillför också väldigt mycket till den akademiska ridkonsten. Dels gör han det genom att ständigt sträva efter utveckling, inte bara med sina egna hästar utan också med olika arbetssätt och metoder. Han driver alltså ständigt utvecklingen inom den akademiska ridkonsten framåt. Bland hans viktigaste bidrag under de senare åren har varit att utveckla longeringsarbetet, bland annat genom att arbeta med longering på raka spår, kunna växla mellan hästens inner- och yttersida i longeringen och att länka samman de olika arbetssätten från marken. Ytterligare ett bidrag Marius ger till ridkonsten är att i olika sammanhang föra ut den till en större krets. Han visar flera gånger per år upp sitt arbete vid stora mässor och festivaler, både på olika ställen i Tyskland och i andra europeiska länder. Han har även för några år sedan haft en uppvisning tillsammans med Bent Branderup på Falsterbo Horse Show.
”Fluently” – sammanfattar Marius ridning och undervisning Ska jag sammanfatta det fokus Marius har både i sin ridning och i sin undervisning i ett ord så är ”fluently” det mest passande ordet. I direkt översättning blir det flytande, men innebörden är mer än så. Det innefattar även begrepp som friktionsfritt, följsamt och harmoniskt. Med det menar jag att Marius har mycket fokus på att hästarna ska vara mellan ryttarens hjälper (inom ramen) och att kraften från bakbenen ska rakriktas så att man mjukt och harmoniskt kan föra hästen mellan hjälperna mellan olika övningar och positioner. I den praktiska undervisningen ser man detta genom att Marius arbetar med att få hästarna i balans mellan inner- och ytter bog och se till att inget bakben sladdar ut och skapar extra skjutkraft och obalans. Han är också noga med att hästarna hela tiden slappnar av, både fysiskt och mentalt, och att man inte pressar in hästarna i en viss form eller i en övning. Man ska istället få hästen mellan hjälperna och kunna föra in hästen i övningen. Om hästen t.ex. faller ur formen när man ska samla den så ska man inte fortsätta samla och korrigera hästen i samlingen, utan man ska gå ur samlingen och fånga upp hästen så att den kommer mellan hjälperna igen och sedan på nytt öka samlingsgraden. Detta gör att hästarna blir väldigt avspända och stabila och låter sig föras mellan hjälperna utan att spänna sig när man ska göra någon lite svårare övning. Nedan följer en redogörelse av lite mer konkreta övningar som ekipagen på kursen fick jobba med.
Megara fick också vara med på kursen. Hon tyckte dock att hon borde ha fått betydligt mer uppmärksamhet…
Skapa böjning i hästen Marius lär aldrig hästen att böja sig genom att använda de böjande hjälperna, utan han lär in böjningen genom att med spöt föra hästens framdel in i volten och när hästen förstår det lägger han till de böjande hjälperna när hästen redan genom vändningen inåt har längt ut sin yttersida (fört ytterbogen framåt) och skapat en böjning genom kroppen. Det första steget är att på en volt hitta en grundposition där hästen har en rak hals (håller huvudet mitt framför kroppen). När man har den grundpositionen kan man vända in hästen med spöt på yttersidan av halsen. Den effekt vi vill få är att hästen för fram ytterbogen och börjar böja sig inåt. Detta leder efter hand även till att hästen börjar söka fram till yttertygeln. När hästen gör detta med rätt reaktioner kan man lägga till de böjande hjälperna, dvs att lösgöra lite med innertygeln och erbjuda hästen en mjuk kontakt med yttertygeln.
Först jobbar man med den här övningen genom att hitta den ”raka” grundpositionen, vända in i volten och byta varv när hästen svarar med böjning. Efter hand kan man vara kvar i böjning på den lilla volten en stund. Nästa steg är att både kunna vända in till en mindre volt och sedan kunna flytta ut på en större volt utan att tappa kontakten med yttertygeln.
När hästen genom kombinationen av att skapa böjning genom vändning och användandet av de böjande hjälperna börjar förstå de böjande hjälperna bättre kan man plocka bort spöt på yttersidan. När man lösgör hästen med innertygeln är det viktigt att man känner att det leder till att hästen böjer sig bättre runt den inre sitsen. Även när man har börjat böja hästen för innerhjälperna är det viktigt att man fortsätter vända hästen för ytterhjälperna.
Anette för Valiants ytterbog runt på volten med yttertygeln.
Byta böjning på böjt respektive rakt spår När man vänder in i volten och byter varv är det viktigt att innertygeln hela tiden är en innertygel och att yttertygeln hela tiden är en yttertygel. Man vänder in i volten med en mjuk yttertygel (och hästen ska då vara lösgjord på innertygeln). När man sedan byter böjning och med den nya yttertygeln börjar vända hästen åt det andra hållet är det viktigt att hästen inte uppfattar den nya yttertygeln som en innertygel (annars försöker hästen böja sig runt den istället för att böja sig bort från den). För att tydliggöra att det är en yttertygel ska man föra ytterhanden en aning framåt. Det leder dels till att yttertygeln ger hästen mer utrymme att länga ut sin yttersida och dels till att yttertygeln ligger an längre fram på hästens hals vilket gör det lättare att böja hästen bort från den.
När detta fungerar bra på en volt kan man prova att göra detsamma på ett rakt spår genom att vända snett igenom. Det viktiga när man byter böjning på ett rakt spår blir inte att man kan flytta hästen för den nya yttertygeln, utan att man kan flytta hästen för den nya innertygeln. Samtidigt som man ställer hästen inåt genom att lösgöra med den nya innertygeln ska man alltså flytta innerbogen lite utåt med innertygeln, för att få hästen att böja sig runt de nya innerhjälperna. På samma sätt som när man flyttar framdelen utåt på ett rakt spår (se nedan under avsnittet om förflyttningar av hästens framdel) kan man förstärka med ytterskänkeln.
Följande hand, en förutsättning för att hästen ska söka fram till handen Om ryttaren håller för mycket på yttertygeln för att hindra ytterbogen från att falla ut så sträcks yttertygeln för mycket och hindrar ytterbogen från att komma fram. Det innebär att när man försöker blockera ytterbogen med yttertygeln så faller hästen mer på ytterbogen. För att lösa detta måste man bygga upp en ny kommunikation med yttertygeln. Prova först att rida på en volt utan kontakt med tyglarna. Då faller hästen inte på ytterbogen. Prova sedan att ha en svag kontakt med hästens mun och försök följa hästen med handen så att den inte förhindras i sin rörelse. Formge inte hästen från början, utan låt bara handen följa hästens mun. Prova att följa spåret utan att böja hästen. Ha en jämn och mjuk kontakt med båda tyglarna och följ hästens rörelser. Prova igen att släppa tyglarna och rida hästen rakt på spåret utan böjning. Skapa sedan en jämn kontakt med båda tyglarna och var följsam med handen. När man skapar den mjuka kontakten så ska hästen inte reagera med att korta sitt steg. Det gör den när den vill komma undan från handen. Istället ska hästen bibehålla sitt steg och börja söka fram till handen. Man ska med en mjuk kontakt med tygeln kunna rida hästen rakt rak eller böjd rakt.
Marius hjälper Ramona att känna hästens mun genom tyglarna för att träna upp handens följsamhet.
Om hästen inte söker fram till handen så kan den inte svinga korrekt genom hela longissimus dorsi. Det är därför sökningen till handen är så viktig.
Två grå bakdelar…
Nickande huvud drar bakbenen framåt I skritten rör sig huvudet lite uppåt och nedåt. Rörelsen blir olika beroende på hur hästen använder sin överlinje. När hästen kortar överlinjen en aning så lyfter den huvudet en aning i varje steg (varje gång ett bakben svingar fram). När hästen länger överlinjen och söker fram till handen kommer den istället att sänka nosen eller föra pannan framåt i varje steg (varje gång ett bakben svingar fram). Det är detta nickande med huvudet som ”drar” hästens bakben framåt.
Förflyttningar av hästens framdel När man går från en volt till en rak linje ska man använda innerhjälperna för att öka volten tills volten är så stor att det är en rak linje. Det är bättre att hästen går på dubbla spår än att den faller ut på ytterbogen.
För att skapa mer manövrerbarhet i hästens manke kan man sedan, på spåret, flytta framdelen ett par centimeter inåt och ett par centimeter utåt. När man flyttar hästen utåt med innertygeln får man bättre effekt om man lyfter innerhanden en aning. Om det är svårt att flytta framdelen utåt så beror det oftast på att hästen håller emot framdelen med sitt yttre bakben. Man kan därför driva lite med ytterskänkeln när man flyttar framdelen utåt.
De små förflyttningarna av hästens framdel kan förstärkas så att man flyttar hästen från spåret till kvartslinjen (en tänkt linje mitt emellan spåret och medellinjen) och sedan tillbaka till spåret igen. Det är en längre förflyttning, men med samma hjälper som den svaga förflyttningen.
Öppna Det är vanligt att man får problem med någon av bogarna i en öppna. Ett sätt att komma åt detta är att först arbeta med att flytta hästens framel (dvs bogarna) från spåret, in till kvartslinjen och tillbaka till spåret igen. Efter några sådana förflyttningar kan man flytta hästens framdel inåt och gå in i en öppna. Har man problem med att hästen faller ut på ytterbogen i öppnan är det dumt att alltid gå ur öppnan genom att föra ut hästens framdel. Istället kan man då gå några steg öppna på spåret och sedan gå direkt från öppnan in på en 6-8 m stor volt. I slutet av volten förbereder man öppnan och fortsätter sedan några steg till i en öppna på spåret och sedan lägger man en volt igen.
Förflyttningar i sluta För att öka hästens manövrerbarhet kan man arbeta med förflyttningar i sluta. Inled slutan på spåret i hörnet före långsidan. För sedan hästen bort från väggen med yttertygeln, men var hela tiden kvar i en sluta. Här är det viktigt att föra ytterhanden lite framåt när man för hästens framdel bort från väggen, så att yttertygeln fortsätter att vara en yttertygel och ger hästen utrymme att länga sin yttersida. Därefter för man (fortfarande i sluta) hästen ut till väggen igen. Nu är det viktigt att ryttaren lyfter innerhanden lite när hon för framdelen utåt istället för att ta handen bakåt.
Om hästen är överrörlig Det finns hästar som har för mycket rörlighet. Där blir uppgiften att genom träningen skapa en stabilitet i hästen istället för att lösgöra hästen. Övningen som flera av ekipagen på kursen har arbetat med, som går ut på att flytta hästens bogar inåt och utåt, blir med en sådan häst kontraproduktiv. Den överrörliga hästen har redan för lätt att flytta sina bogar, det svåra är att hitta positionen mitt emellan. Istället för att då flytta bogarna kan man flytta hela hästen. Detta är lättast att göra på fyrkantspåret. Börja med att hitta nollpositionen (där kraften riktas rakt fram). Flytta sedan hela hästen inåt några steg genom en svag känsla av diagonalsluta (dvs flytta både ytter fram och ytter bak inåt). Bäst effekt blir det om man inleder förflyttningen just före hörnet i slutet av kortsidan. Hitta sedan nollpositionen ett par meter från väggen. Därefter (gärna på mitten av långsidan) flyttar man hela hästen ut till väggen igen (med fokus på inner fram och inner bak). Man kan gärna lösgöra hästen lite på innertygeln just innan man flyttar ut den. I den här övningen är det viktigt att inte flytta hästen utåt och inåt direkt efter varandra. Då kommer man att förlora stabilitet istället för att vinna stabilitet. Det är därför man ska fokusera på att hitta nollpositionen mellan varje förflyttning.
Anna-Clara fick under kursen rida den lånade P.R.E-valacken Llaneti. Det är alltid en utmaning att rida en häst som man inte känner och det gör också att man lär sig mycket om sig själv…
Förflyttningar på volten På samma sätt som man kan flytta hästen utåt och inåt på rakt spår kan man flytta hästen på volten. För att få mer struktur på voltarbetet är det bra att ha referenspunkter att förhålla sig till. Marius gjorde en bra bana med två bommar och två koner. Först rider man en liten volt runt bommarna. Hästens inre framben ska då i det närmaste tangera hörnen på den fyrkant som bommarna skapar. Sedan ökar man volten på kortsidan och låter volten bli så stor att man rider mitt emellan konerna. Efter konerna minskar man volten igen så att man åter tangerar bommarna. I början kan man gå ett varv runt bommarna på en liten volt, innan man åter ökar volten. När det fungerar bra kan man direkt efter konerna minska volten runt bommarna och efter ett halvt varv åter öka volten och rida mellan konerna.
Emma riktar kraften från Eros bakben rakt och följer en volt. Han blir då lätt att föra in på en mindre volt eller ut på en större volt.
Fler kurser? För att optimera min egen utveckling har jag bokat in 14 lektioner med Marius i juli 2016. Den enda haken är förståss att jag måste köra nästan 200 mil enkel väg med hästtransport för lektionerna… Men det är jag övertygad om att det är värt!
Vill du inte resa så långt så får du istället komma till Ridakademi Norr den 8-9 oktober 2016, för då kommer Marius hit igen!
Alexandertekniken är en pedagogik med terapeutiska effekter som utvecklats av den tasmanske skådespelaren Frederick Matthias Alexander (1869-1955). Pedagogen lär ut hur man kan bli medveten om och förändra skadliga och mindre bra reaktionsmönster och vanor. Tekniken erbjuder ett konstruktivt, praktiskt förhållningssätt för att kunna hantera vardagliga situationer. Naturligt god hållning och koordinerat och balanserat rörelsemönster blir ofta effekten. Enligt Alexandertekniken har många av misstag vant sig vid ett felaktigt sätt att ”använda sig själv”. Eftersom det invanda mönstret efter hand känns mer riktigt än ett mer balanserat sätt att röra sig, krävs medvetna val och närvaro för att inte falla tillbaka i de invanda reaktionerna eller vanorna.
Metoden innebär att man får öva sig på att ”stanna upp” och bli medveten om vanemönster i vardagliga aktiviteter som att sitta, stå, böja dig med mera. Genom att bli mer ”närvarande” i det man gör, är det lättare att hejda vanemässiga reaktioner och välja ett bättre förhållningssätt i olika aktiviteter och situationer. När man förändrar sina tankar och attityder kommer även hållningen och rörelsemönstret att förändras.
Teknikens upphovsman, Frederick Matthias Alexander, var en skådespelare som fick problem med rösten i början av sin karriär. Konventionella metoder hjälpte honom inte, och efter att ha observerat sig själv och sina vanor utvecklade han de principer som idag utgör Alexandertekniken. Med sin metod löste han sina röst- och andningsproblem.
Det kanske är fler som känner till Feldenkrais än Alexanderteknik. Men faktum är att Feldenkrais tog lektioner av Alexander. Feldenkrais har därigenom tagit mycket från Alexandertekniken.
Vad kan alexandertekniken tillföra ridningen?
Ryttaren påverkar hela tiden hästen med sin sits, tyngdpunkt och balans. Om ryttaren kan sitta mer balanserat och bära upp sin egen kropp bättre så blir det enklare för hästen att balansera sig under ryttaren.
Maria Bucht som är bosatt i Kalix har tagit examen i alexanderteknik efter utbildning under åren 2000-2003. Eftersom hon är aktiv ryttare med stort intresse för ryttarens och hästens gemensamma utveckling har hon tillämpat alexandertekniken på ridningen.
I ridningen, precis som i vardagslivet, har vi en massa invanda kroppsmönster som inte alltid gagnar vår hållning och balans. För att bryta en vana krävs att man känner till den. Alexandertekniken både hjälper ryttaren att bli medveten om sina kroppsreaktioner och ger en grund för att träna in bättre kroppsmönster. Detta är grunden för att kunna förändra sin sits i ridningen. Ofta när en ryttare får hjälp med sin sits blir ryttaren av ridläraren tillsagd att t.ex. sträcka på sig, dra bak axlarna eller trycka ned hälarna. Detta är aktiva rörelser som ryttaren då gör med muskelkraft, vilket i de flesta fall enbart resulterar i ökade spänningar hos ryttaren. Alexandertekniken ger ryttaren en helt annan utgångspunkt för att förbättra sin sits. Istället för att lägga på mer muskelkraft utgår man från att ta bort den muskelkraft som placerar ryttaren felaktigt. Har vi spänningar som drar vår bröstkorg till höger ska vi inte lägga på mer spänningar för att försöka dra den till vänster. Istället ska vi bli medvetna om de spända musklerna och lära oss att slappna av i dem så att kroppen kan få återgå till en rak position utan spänningar.
”Vi lär oss inte av erfarenhet, utan vi lär oss av att reflektera över vår erfarenhet” – John Dewey. Detta är enligt Maria Bucht den viktigaste grunden i alexandertekniken och en viktig utgångspunkt om man ska kunna förändra sin sits i ridningen. Detta är innebörden i det som Maria Bucht kallar ”Reflective Practice”. Innan man börjar reflektera över sin sits i ridningen kan man börja reflektera över sin kropp i olika vardagssituationer. När vi gjorde detta på kursen upptäckte vi hur olika vi utför så enkla saker som att t.ex. sätta sig ned på en stol eller resa sig upp.
Reflective Practice – Att reflektera över hur man gör saker
Gravitationen och hållningen
För att få lite perspektiv på gravitationens betydelse fick vi prova att lyfta en säck med 5 kg havre med armen rakt ut från kroppen. Det var tungt, men man klarade av det. Däremot krävde det att man inte bara spände musklerna i armen, utan även muskler i benen och ryggen eftersom den sneda belastningen påverkar ens jämvikt. En människas huvud väger 4-6 kg, så egentligen var det bara vårt egna huvud vi lyfte. Detta visar hur viktigt det är att balansera huvudet mitt över kroppen, för att det inte ska påverka hela kroppens jämvikt och därigenom skapa onödig muskelaktivitet med medföljande spänningar.
En påse med 5 kg havre väger lika mycket som ryttarens huvud. Det påverkar balansen i hela kroppen.
Gravitationen påverkar oss hela tiden. Utan skelettet skulle vi bara vara en oformlig massa på golvet – lite som en amöba! Men utan muskler skulle vi bara vara en benhög på golvet! Vi behöver alltså både skelettet och dess omkringliggande muskler för att kunna hålla oss upprätta. Balansen är vårt sätt att hantera gravitationen.
Huvudet är, som vi kände när vi lyfte havresäcken, tungt. Kroppen (musklerna) ser till att huvudet inte okontrollerat träffar marken. Det finns en anledning till ryggradens kurvatur. En S-formad kurva blir väldigt stark för tryck uppifrån, dvs från huvudet. Huvudet är till sin natur framtungt. Musklerna i nackrosetten (längst bak i nacken, där bakhuvudet möter halsen) ska stabilisera upp huvudet. Intill dessa muskler finns de balansreglerande vätskegångarna innanför öronen. Om man håller huvudet framåtsträckt så sätter man musklerna i nackrosetten ur spel. Då får man efter en tid ont i nacke och axlar.
På samma sätt som huvudet så är hela vår kropp framtung. Bakdelen av vår kropp (ryggen) är väldigt platt. Det mesta av vår massa sitter på framsidan. Vi håller därför upp mycket av vår massa med ryggmusklerna. När vi balanserar oss över vår egen tyngdpunkt så rätas ryggraden ut en aning och vi blir längre. När vi sjunker ihop får vi en kraftigare kurvatur i ryggraden och samtidigt förskjuts mer av vår massa framåt. Det krävs därför mer muskelkraft för att hålla kroppen upprätt när vi har dålig hållning. Fram till ungefär 6-årsåldern kan ett barn inte ha dålig hållning, för då tappar de balansen. Därefter börjar musklerna bli tillräckligt starka för att kompensera en dålig hållning.
Det som gör att man får kullriga axlar är inte en spänning i ryggen eller axlarna, utan det är pectoralis (bröstmuskeln). När den drar ihop sig dras axlarna framåt och skulderpartiet blir rundare. Att stretcha ut de spända musklerna gör oftast väldigt liten skillnad. Det viktigaste är istället att lära sig att slappna av i de muskler som drar ihop sig. Detta gäller inte bara bröstmuskulaturen, utan hela kroppen. Många har snedheter i kroppen och en del försöker stretcha bort dem. Så länge som man inte lyckas slappna av i de muskler som spänner sig så gör dock inte stretchingen något större skillnad. En sådan muskel som är viktig i ridningen men svår att stretcha ut är psoasmuskeln (innerfilén). För att bli av med snedheter är det viktigare att skapa avslappning i omkringliggande muskler som är spända.
Hållningen i vardagsövningar
Om man ska kunna bli balanserad och följsam i ridningen är det viktigt att kunna balansera upp kroppen på ett sådant sätt att man får en lägre grundtonus i muskulaturen. Det handlar alltså om att hitta en sådan hållning i kroppen att den balanserar upp sig själv. Denna hållning är densamma oavsett om vi sitter på hästryggen, står på golvet eller sitter på en stol. För att förbättra vår ridning bör vi därför börja med att förbättra vår hållning vid sidan av hästryggen. Att sträcka på sig är inte rätt metod, eftersom det bara skapar nya spänningar. Istället bör man lära sig att placera höfterna, bröstkorgen och huvudet i balans. Det finns en hel del enkla vardagsövningar som man kan arbeta med för att bättre lära sig detta. Två övningar som vi fick jobba med under kursen var att från stillastående börja gå och att sätta sig på en stol och ställa sig upp! Det låter enkelt, men vi var allihop tvungna att förändra en hel del i vår position och våra rörelser innan vi lyckades göra rörelserna i balans och med mindre muskelkraft.
Både när man står stilla och när man går ska man tänka på att varken föra höfterna bakåt (så att man lutar överkroppen framåt) eller framåt (så att man för fram ländryggen). Istället ska höfterna hållas i en position mitt emellan. När man från stillastående ska börja gå så ska man inte börja med att föra vikten framåt. Gör man det så hamnar man i framvikt och måste sedan gå ikapp sin egen vikt. Prova istället att med en stilla överkropp gå på stället (använd gärna en liten rörelse, det räcker att bara lyfta hälarna). Börja sedan gå framåt med benen.
Öppna upp bröstkorgen så att ryggraden och nyckelbenen bildar ett Y, eller annorlunda uttryckt: ”Nipples east and west girls!”
När man sitter ska man ha en hård stol så att man känner sina sittben. Luta dig ej mot ryggstödet, utan balansera själv överkroppen. I övrigt ska man tänka på samma saker som när man står. För ej höfterna bakåt eller framåt. För inte huvudet framåt (som en gam) utan håll det rakt över halskotpelaren. Öppna upp bröstkorgen så att ryggraden och nyckelbenen bildar ett Y. Försök att även hitta den här positionen när du sitter vid datorn. Efter någon minut kommer du antagligen att sjunka ihop igen. Så fort du upptäcker det ska du åter balansera upp sitsen. I början får du antagligen göra detta en miljon gånger, men efter hand lär du dig att hålla balansen allt längre stunder. Målet är att den balanserade positionen ska bli ditt normaltillstånd och den position som kroppen själv söker sig till. Först då kommer du att kunna ta med dig den positionen upp på hästryggen.
Att sätta och ställa sig i balans kräver bland annat att huvudet hålls i rätt position
Det finns en mängd olika sätt att sätta sig ned på en stol och resa sig upp. De flesta sätt för oss ur balans och kräver ökad muskelspänning. Man ska inte behöva spänna lårmusklerna, ta sats eller dunsa ned med rumpan på stolen. Om man först hittar en balanserad position med höfter, bröstkorg och huvud och sedan bibehåller den när man sätter sig så är man balanserad hela vägen ned till stolen. Då är det inte heller någon risk att man ramlar ned på rumpan om någon drar bort stolen, utan man fortsätter då bara balanserat ned tills man sitter på huk. När man ska sätta sig ned för man knäna framåt, rumpan bakåt och överkroppen framåt (var noggrann med att inte föra huvudet framåt för då tappar du balansen). När man sedan ska resa sig upp igen så kan man börja med att luta sig framåt tills man har tyngdpunkten över sina fötter och sedan bara låta benen räta ut sig. När man gör det på rätt sätt så känns det som att kroppen reser sig upp av sig själv.Jag satte mig ned och reste mig upp väldigt många gånger efter varandra och fick ingen trötthet i musklerna, vilket bekräftar att jag lyckades hitta rätt i min kropp.
Alexanderteknik i ridningen
Länken mellan vardagsövningarna som beskrivits ovan och ridningen är att träna på hållningen och positionen på en sadelbock. Egentligen är det ungefär samma sak som träningen stående och sittande på en stol. För mig märkes det tydligt att när jag hade jobbat med att sätta och ställa mig så fungerade sitsen på sadelbocken betydligt bättre än innan. Det som tillkom var arbetet med en avspänd stabilitet i benen. Dessutom upptäckte vi en snedhet i mina axlar, som fanns kvar även när ryggraden rätats ut. Höger axel var längre ned än vänster och förklaringen är förmodligen att jag är högerhänt och att jag därför har mer spänningar i musklerna på höger sida vilket drar ned axeln. När jag lyfte armen och sedan tog ned den blev det mycket bättre, vilket tyder på att jag då lyckades avaktivera musklerna.
På sadelbocken kan man få hjälp att hitta rätt position så att man sedan lättare hittar det på hästryggen.
Det fanns även kursdeltagare som fick betydligt större effekt av just sitsen på sadelbock. Ett inte helt ovanligt symptom på ökad avspändhet är att man håller på att svimma. Anledningen är att när spänningar släpper ökar blodgenomströmningen i dessa muskler och det kan ge ett tillfälligt blodtrycksfall till övriga delar av kroppen, inklusive huvudet.
Självklart ägnade vi oss även åt ridning på kursen. Förutom att hitta rätt position låg fokus då på att hitta följsamheten med hästens ryggrörelser i olika gångarter. Jag fick själv en a-haupplevelse när jag lyckades följa hästens rotation i bröstkorgen bättre i traven. Jag försökte hitta en position där min överkropp var helt stilla i lodplanet och hade tyngdpunkten centrerad mitt över hästens rygg, men där min underkropp samtidigt följde rotationen i hästens bröstkorg mellan höger och vänster. Det gällde då att genom avspänning lyckas frikoppla överkroppen från höfterna och sätet och att rörelserna i sätet inte fortplantar sig i överkroppen. När jag hittade rätt bekräftade hästen detta med att bromsa upp takten i traven och börja ta långa och lugna travsteg.
Instruktör: Carolina Fransson Tid: 16-18 januari 2015 Plats: Ridakademi Norr
När vi går på kurs eller tar lektioner med våra hästar ligger ofta fokus på hur hästen ska arbeta med sin kropp, hur olika övningar ska utföras för att få rätt effekt, hur ryttaren ska sitta i olika övningar, vilka hjälper som ska användas mm. Man utgår då ofta från att man med rätt hjälper ska kunna forma hästens kropp korrekt så att hästen utför det vi har för avsikt att göra. Det är inte lika ofta som själva inlärningsmomentet får lika stort fokus. Möjligtvis ligger fokus på inlärning just när man introducerar en ny hjälp eller en ny övning, men därefter förväntas hästen ofta förstå vad man ber den om. Ändå är sanningen den att hästen hela tiden när vi hanterar eller tränar den lär sig saker och inlärningen kan både ske avsiktligt och oavsiktligt.
I all träning av hästar är därför inlärning en viktig del. Ofta fokuserar vi på vad hästen rent fysiskt ska göra och resonerar att problemen kommer att lösa sig när hästen blir starkare. I väldigt många fall beror dock problemen på att vi inte tillräckligt tydligt har lyckats förklara för hästen vad det är den ska utföra. Om en häst i en öppna sänker ytterbogen och lägger vikt på det yttre frambenet så är det inte särskilt troligt att den kommer att sluta göra det bara för att vi fortsätter träna dessa öppnor. Snarare så inträffar det motsatta; hästen tränas mer och mer på beteendet att sänka ytterbogen och lägga över vikten på ytter fram när vi ger öppnahjälper. Det är alltså inte mängden träning som kommer att lösa vårt problem, utan förmågan att förklara för hästen vad vi vill att den ska göra och sedan uppmuntra rätt reaktion. Med andra ord är det inlärningen vi måste förbättra (eller i vissa fall ominlärning).
Vi har därför ägnat en hel helg på Ridakademi Norr till att förbättra vår förmåga att lära hästarna. Det var Carolina Fransson från Uppsala som kom hit och guidades oss i det här arbetet. Enligt Carolinas sätt att se på det är det fel att resonera att en häst VILL vara en till lags eller att en häst INTE VILL följa en hjälper. Istället handlar det helt och hållet om vilka beteenden som uppmuntras.
Vad lär sig hästen?
Hästen lär sig saker hela tiden, även när vi inte tänker på att vi tränar den. Hästen lär sig av vilka konsekvenser ett beteende får. Konsekvensen är det som händer OMEDELBART efter ett beteende.
Vilka konsekvenser kan ett beteende få?
Något trevligt inträffar: Beteendet ökar (förstärkning). Det trevliga kan t.ex. vara godis eller att bli kliad.
Något oönskat upphör: Beteendet ökar (förstärkning). Det vanligaste exemplet på detta är tryck och eftergift.
Något oönskat inträffar: Beteendet minskar (bestraffning). Ett exempel är en katt som blir duschad när den gör något man vill bestraffa.
Något trevligt upphör: Beteendet minskar (bestraffning). Ett exempel är när en häst kliar för hårt på en kompis och kompisen då slutar att klia tillbaka.
Ingenting händer: Beteendet försvinner (släcks ut). Om ett beteende är väldigt väl befäst så får man ofta mer av det först, innan man får mindre. Ett exempel på detta är en häst som nafsar på händerna för att få godis. Om man börjar ignorera detta beteende för att få det att försvinna så provar hästen först att nafsa ännu mer för att få godis. Först när hästen upptäcker att det inte lönar sig att göra ännu mer så tappar den intresset för att nafsa.
Tänk på att vad som upplevs som belönande eller bestraffande varierar både mellan olika individer och mellan olika situationer.
Det spelar ingen roll vad vi har tänkt belöna eller bestraffa. Det är hästens upplevelser som räknas. Hur vet vi då om det fungerar? Det vet vi föst när vi ser hur hästens beteende förändras över tiden.
Det finns många oönskade beteenden hos många av våra hästar. Ibland kan det vara så att vi omedvetet har uppmuntrat sådana oönskade beteenden, men ibland kan de ha uppkommit på grund av något annat hos hästen eller i dess omgivning. Hur blir man då av med oönskade beteenden? Ett sätt är att ändra grundorsaken till beteendet, dvs att ta bort det som gett upphov till beteendet. Det kan t.ex. vara att hästen har ont eller är rädd för något. Ett annat sätt är att istället för att fokusera på det man INTE vill att hästen ska göra så fokuserar man på det man VILL att hästen ska göra. Har man t.ex. en häst som står och krafsar med framhoven när man ska ge den mat så kan man belöna att hästen står stilla med båda framhovarna i marken. Den enklaste belöningen i ett sådant läge är att vänta med att ge hästen maten tills den står stilla med båda framhovarna i marken.
Vad är viktigt i all träning?
Timing
Fokus på det du vill att hästen ska göra (inte det du inte vill)
Dela upp det hästen ska göra i lagom stora steg, så att de blir lätta att lära in
Planera inlärningssituationen så att hästen lätt kan lyckas
Lyssna på och anpassa dig till vad hästen kommunicerar till dig
Träna på vad du själv säger till hästen, dvs se till att du säger samma sak varje gång
Mår hästen dåligt är det svårt att lära den
Fundera på i vilket sinnestillstånd hästen är när du tränar den
I korthet kan man säga att det finns två helt skilda system för att lära en häst något. Det ena är systemet som bygger på tryck och eftergift. Det bygger på att man lägger ett tryck på hästen, t.ex. genom att lägga till en hjälp. Får man inte avsedd reaktion så upprepar man trycket och vid behov förstärker man det. Direkt när hästen reagerar korrekt så ger man eftergift, dvs trycket upphör. Ett tryck behöver inte vara fysiskt, utan det kan lika gärna vara ett mentalt tryck, t.ex. att man sträcker på sig och går emot hästen när man vill att den ska backa undan. Det andra systemet bygger på att man belönar den reaktion man vill förstärka. Belöningen består ofta av godis av något slag, men det kan även vara någon annan slags belöning som hästen uppskattar. Man kan renodlat använda sig av enbart ett av dessa system i hästens träning, men man kan också använda en kombination av båda systemen. Vid kursen i belöningsbaserad hästträning (BBHT) låg fokus förståss på att använda belöningar i inlärningen, men teorin omfattade båda inlärningssystemen och mycket diskussioner fördes kring för- och nackdelar med att kombinera de båda systemen.
Använda belöningar i inlärningen
Belöningar av olika slag kan vara en väldigt stark uppmuntran för hästen i inlärningen. Det kan både snabba på själva inlärningen, men också förstärka hästens benägenhet att göra det man vill lära den.
En belöning kan vara vad som helst som hästen tycker om, t.ex:
Mat
Bli kliad
Att få gå i önskad riktning (t.ex. till kompisarna)
Att få göra en favoritövning (ofta en övning som man tidigare har förstärkt väldigt kraftigt)
Timingen när man belönar Ett problem man ofta kan uppleva när man arbetar med belöningar i inlärningen är att få rätt timing. Det kan vara svårt att ge hästen belöningen i exakt det ögonblick då hästen utför det man vill uppmuntra. Ett tydligt exempel på detta är om vi tränar galoppfattningar och vill belöna dem med godis. När hästen har fattat galopp så stannar vi den och ger den en godis. Vad är det då vi belönar? Galoppfattningen? Nej, knappast! Hästen kommer snarare att tro att det är halten vi belönar. I bästa fall kan hästen tro att det är halt ur galopp som vi belönar. En lösning på problemet är att skapa en brygga mellan beteendet och belöningen. Att använda en klicker är ett sätt att skapa en sådan brygga. Principen är då att man klickar i exakt det ögonblick då hästen utför det vi vill (t.ex. när hästen fattar galopp) och sedan ger man hästen godis (eller något annat positivt). En klicker är en liten manick som ger ifrån sig ett distinkt klick när man trycker på en knapp. Fördelen med den är att ljudet är väldigt tydligt och att det är ett ljud som hästen inte hör i andra sammanhang. Vill man inte behöva ha med sig en klickar varje gång man tränar sin häst (det kan ju vara svårt att kombinera med dubbla tyglar och ridspö när man rider) så kan man istället använda ett ord eller något annat ljud. När man väljer ljud bör man tänka sig för så att man inte väljer någonting som man använder i andra situationer. Ordet ”bra” är därför mindre lämpligt, eftersom det används av så många som en allmän uppmuntran. Att ”klicka” med tungan kan också vara olämpligt ifall man använder ett liknande ljud för att markera takten eller öka energin i vissa övningar i ridningen. Själv valde jag ordet ”tack”, vilket har ett distinkt ljud, inte är ett ord som hästen annars hör i tid och otid och dessutom är ett ganska trevligt ord. Det låter betydligt trevligare om man säger ”tack” till sin häst än om man säger något så obegripligt som t.ex. ”klick”.
När vi börjar träna en häst belöningsbaserat så måste vi först lära hästen att förstå innebörden av den brygga vi valt att använda. Det gör vi enklast genom att ge hästen en väldigt enkel övning. Man kan t.ex. hålla upp en ”target” (t.ex. en flugsmälla eller en liten petflaska) och när hästen nosar på den så tackar man och belönar (ger godis, kliar, eller vilken belöning som fungerar med just den hästen). En annan tydligt första övning är att t.ex. tacka och belöna när hästen spontant sänker sitt huvud. Fördelarna med dessa övningar är dels att det är väldigt lätt att förklara för hästen vad den sak utföra, man kan upprepa övningarna med väldigt korta mellanrum (dvs ha en hög frekvens) och det är lätt att belöna snabbt efter tacket, vilket snabbare får hästen att koppla ihop tack och godis och därigenom förstå innebörden av bryggan.
Förklara för hästen vad den ska göra Man märker en ganska tydlig skillnad när hästen har förstått vad det är vi vill att den ska utföra. Då blir hästen helt plötsligt väldigt intresserad av att göra det vi håller på att träna (den trycket t.ex. snabbt mulen mot targeten eller sänker direkt huvudet). Om hästen mer slumpartat verkar göra rätt ibland och däremellan är ganska ointresserad och funderar på annat så har den antagligen inte förstått vad den ska utföra. Det finns några olika sätt att förtydliga inlärningen:
Förklara bättre för hästen (så att vi får något att belöna)
Använda en starkare belöning (något som hästen uppskattar bättre)
Öka frekvensen (så att uppgiften och belöningen upprepas med så kort mellanrum som möjligt)
En del övningar kan vara svåra att förklara för hästen. Då får man försöka förenkla så mycket som möjligt i början. Ett sätt är att försöka dela upp en övning i flera små delar. Om vi tar en öppna som exempel så kan man t.ex. börja med att lära hästen att flytta det inre bakbenet i rätt riktning, att korsa sina framben eller att lyfta sin ytterbog. Ett annat sätt att förenkla en övning vid inlärningen är att börja med att göra övningen stillastående. Ska man göra en öppna stillastående så innebär det att hästen ska svara på öppnahjälperna med att sträcka nosen framåt mot insidan, öka rotationen i kroppen och avlasta sitt yttre framben. När hästen placerar sig i den ”posen” så tackar man och belönar. På det här sättet så passar det stillastående arbetet i den akademiska ridkonsten väldigt bra för att förtydliga hästens inlärning och även för att på ett effektivt sätt kunna använda belöningsbaserad träning.
Reagera spontant eller på signal Det finns två olika sätt att forma fram beteenden eller reaktioner hos hästen:
Styrd shaping
Fri shaping
Använder man sig av styrd shaping så guidar man hästen till den reaktion man vill ha redan från början. Man ger alltså en signal och belönar hästen när man får avsedd reaktion. Hästen kommer då bara att utföra det man tränar när man ger signalen. Om man vill att beteendet (reaktionen) ska drivas av belöningen så ska man undvika att eskalera i tryck (alltså undvika att förstärka trycket) om hästen inte reagerar.
Vid fri shaping utnyttjar man att hästen frivilligt och på eget initiativ erbjuder ett visst beteende och passar då på att belöna det. I början kommer man alltså inte att ha en viss signal för att be om en reaktion, utan man väntar bara ut hästen. När man på så sätt arbetar med hästens egna initiativ får man väldigt engagerade hästar. När beteendet har format fram färdigt kan man koppla ihop det med en signal.
När man använder sig av fri shaping så är det viktigt att man har en startsignal, för att inte hästen ska ta till det belönade beteendet i tid och otid. En startsignal kan t.ex. vara att hästen ska trycka mulen mot en target. Man bör undvika att själv bli hästens startsignal, eftersom den då kommer att utföra det man förstärkt hela tiden när man är i hästens närhet.
Minska belöningarna utan att tappa effekt När man tränar belöningsbaserat är det ganska lätt att lära hästen nya saker. I början känns det dock mest som att man står och matar hästen. Efter hand ska belöningarna minskas ned, men vi vill ändå att hästen ska fortsätta att ivrigt göra det vi ber den om. Om man minskar ned belöningarna för snabbt, eller helt tar bort belöningarna, är risken stor för utsläckning, dvs att effekten avtar och försvinner. Ett sätt att undvika utsläckning är att långsamt fasa ut förstärkningen. Det innebär att man bara vissa gånger som hästen ger rätt reaktion tackar och belönar. Det blir som ett lotteri för hästen. Den fortsätter att göra det vi ber om, eftersom den vissa gånger blir belönad. Den här metoden kräver dock att beteendet (reaktionen) redan är befäst.
Man kan också sätta ihop olika övningar till hela moment och belöna i slutet av momentet.
Om man helt och hållet använder sig av belöningsbaserad träning så kan man få en del hjälper eller övningar så välförstärkta att de i sig fungerar som belöningar för hästen. Man kan då förstärka (belöna) en övning med att låta hästen göra en annan välförstärkt övning.
Risker vid belöningsbaserad träning Den största risken vid belöningsbaserad träning är att hästen blir för upphetsad. Det sker ofta i kombination med frustration, som nästan alltid grundas på att hästen inte förstår eller inte tycker sig ha kontroll över situationen. Ett sätt att motverka den här frustrationen är att skapa förutsägbarhet, vilket kräver att hästen förstår vad man vill att den ska utföra. Ju tydligare man är desto mindre är risken för frustration. Tydligheten baseras t.ex. på en korrekt timing, tydliga kriterier för vad man belönar och en för just den hästen bra förstärkning (belöning). Försöker man lära hästen något väldigt komplext där man själv är lite osäker på när det blir rätt och fel så kommer det att vara svårt att vara tydlig mot hästen.
Kombinera tryck och eftergift med belöningar Man skulle kunna tänka sig att systemet med tryck och eftergift och systemet med belöningsbaserad träning samverkar och endast utgör olika grader av uppmuntran. Den lägsta graden av belöning vore i så fall eftergift och vill man förstärka mer så lägger man till en extra belöning. Rent generellt bör man dock undvika att kombinera den belöningsbaserade träningen med korrigeringar (upprepat eller eskalerat tryck), eftersom det annars är risk att den positiva förstärkningen avtar (alltså att effekten av belöningen avtar). Vill man blanda träning som bygger på tryck och eftergift med träning som baseras på belöningar så är det bästa att välja ut något eller några moment som man särskilt vill förstärka och träna dem helt belöningsbaserat. Det ger oftast bättre resultat än att kombinera de båda metoderna i samma träningssituation.
Om en häst är väldigt starkt tränad med belöningar så kan det i vissa fall till och med omöjliggöra användandet av tryck och eftergift. Om den positiv förstärkning är väldigt väl befäst så kan hästen börja uppfatta en signal (t.ex. en skänkelhjälp) som en belöning i sig (dvs något som hästen vill åt), eftersom den vet att signalen följs av en belöning. Hästen kan då bli frustrerad om man använder en sådan signal för att korrigera hästen. Är signalen i dessa fall en belöning i sig eller ett tryck som hästen vill ska upphöra?
Detta tar jag med mig från kursen För mig fungerar den träningsmetod jag använder idag väldigt bra. Den bygger på ett tydligt ledarskap och signaler (tryck), som vid rätt reaktion följs av omedelbar eftergift. Det systemet ger för mig väldigt avslappnade och trygga hästar, som lämnar över kontrollen till mig och vet vad de har att rätta sig efter. Jag har därför inte för avsikt att överge det systemet och helt byta till en belöningsbaserad träningsmetod.
Däremot har den här kursen gett mig fler verktyg att använda mig av i en inlärningssituation, när en häst är stressad eller spänd, när en häst behöver lite starkare motivation för att arbeta korrekt eller när man vill förändra ett visst beteende hos sin häst. Hos alla mina hästar håller jag därför på att befästa ordet ”Tack” som en brygga mellan reaktion och belöning. Jag har börjat använda metoden för att lära en häst att slappna av i boxen, lära en häst att inte smånafsa när man drar åt sadelgjorden och att lära en svårfångad häst att komma fram till en och sticka in huvudet i grimman när man håller fram en grimma. Jag har också börjat experimentera kring vilken nytta jag kan ha av belöningsförstärkning i själva träningen av hästarna. Det jag har börjat förstärka hos alla hästar är att de lyfter ryggen, länger ut halsen och för fram nosen när jag i ridningen lägger till inner eller ytter skänkel. Redan efter en vecka märker jag en kraftig skillnad hos de hästar som har haft svårast för att länga halsen och lyfta sin rygg. Detta har bland annat lett till att de för fram och lyfter ytterbogen bättre och att de gör mjuka och stabila övergångar från skritt till trav.
Film från kursen Här finns en film som visar lite av det arbete vi provade under kursen.
