Warning: is_dir(): open_basedir restriction in effect. File(/) is not within the allowed path(s): (/nfsmnt/:/data/:/usr/local/sbin:/etc/:/usr/sbin:/usr/share/php:/usr/bin/:/apachetmp:/tmp/:/var/tmp/:/dev/urandom:/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.9.11/bin-q16/:/usr/local/bin/:/etc/ssl/certs/ca-certificates.crt:/usr/lib/php:/usr/php53/bin/:/usr/php56/bin/:/usr/php72/bin/:/usr/php73/bin/:/usr/php74/bin/:/usr/php80/bin/:/usr/php81/bin/:/usr/php82/bin/:/usr/php83/bin/:/usr/php84/bin/:/usr/php85/bin/:/home/wp-cli/) in /data/1/b/1b5b22f5-71c4-45f8-b93d-557a0bd073de/ridkonst.nu/public_html/wp-includes/functions.php on line 2072
Warning: is_dir(): open_basedir restriction in effect. File(/) is not within the allowed path(s): (/nfsmnt/:/data/:/usr/local/sbin:/etc/:/usr/sbin:/usr/share/php:/usr/bin/:/apachetmp:/tmp/:/var/tmp/:/dev/urandom:/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.9.11/bin-q16/:/usr/local/bin/:/etc/ssl/certs/ca-certificates.crt:/usr/lib/php:/usr/php53/bin/:/usr/php56/bin/:/usr/php72/bin/:/usr/php73/bin/:/usr/php74/bin/:/usr/php80/bin/:/usr/php81/bin/:/usr/php82/bin/:/usr/php83/bin/:/usr/php84/bin/:/usr/php85/bin/:/home/wp-cli/) in /data/1/b/1b5b22f5-71c4-45f8-b93d-557a0bd073de/ridkonst.nu/public_html/wp-includes/functions.php on line 2072
Warning: is_dir(): open_basedir restriction in effect. File(/) is not within the allowed path(s): (/nfsmnt/:/data/:/usr/local/sbin:/etc/:/usr/sbin:/usr/share/php:/usr/bin/:/apachetmp:/tmp/:/var/tmp/:/dev/urandom:/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.9.11/bin-q16/:/usr/local/bin/:/etc/ssl/certs/ca-certificates.crt:/usr/lib/php:/usr/php53/bin/:/usr/php56/bin/:/usr/php72/bin/:/usr/php73/bin/:/usr/php74/bin/:/usr/php80/bin/:/usr/php81/bin/:/usr/php82/bin/:/usr/php83/bin/:/usr/php84/bin/:/usr/php85/bin/:/home/wp-cli/) in /data/1/b/1b5b22f5-71c4-45f8-b93d-557a0bd073de/ridkonst.nu/public_html/wp-includes/functions.php on line 2072 Sida 4 – Katrin Wallberg på Ridakademi Norr
Lektion med hästen lös med Carina Dörfler 3 juli 2016
Söndagen ägnade vi liksom lördagen till att hjälpa varandra med träningen. På eftermiddagen fick jag möjlighet att se Carina (Marius flickvän) träna en otroligt vacker fyraårig nykastrerad P.R.E. Större delen av tiden tränade hon honom lös och de hade ett så otroligt fint samspel. Hon hade satt en lina tvärs över ridhuset (enkelt och smart), så att hans utrymme var begränsat till ungefär en tredjedel av ridhuset. Det kändes dock inte som att han behövde den avgränsningen, för han var så fokuserad på henne och frågade istället om han fick komma närmare henne. Hon jobbade ibland framför honom (som markarbete) och ibland från sidan (som longering). Han anpassade hela tiden sina rörelser framåt till hennes hastighet och de jobbade både i skritt, trav och galopp och han hade hela tiden sin fulla fokus på henne. Hon bad inte om någon böjning, och delar av tiden ställde han sig utåt. Trots det kände jag att det här arbetet verkligen skulle göra att både markarbetet och longeringsarbetet underlättades. Dels beror det på att han var så otroligt lyhörd för kroppsspråket och hela tiden anpassade sig efter henne, men det beror också på att han i longeringen hela tiden sökte sig inåt. Med en sådan start borde man aldrig hamna i den alltför vanliga situationen att hästen riktar kraften utåt på volten i longeringen när man lägger lite press på den. Det här var tillräckligt intressant för att jag skulle be Carina ha en lektion med mig och Valioso.
Fyra sätt att göra halt
Det första jag fick jobba med under lektionen var att göra halt. Carina pratade om fyra olika sätt att göra halt och hon ville att hästen skulle förstå dem alla:
Med linan (genom att skaka den)
Med kroppsspråket (räta upp sig och stanna med ett lite distinkt steg eller att i longeringen vända sig mot hästen och ”stänga dörren” framåt genom att föra axeln lite emot den.
Med rösten
Med positionen (mer framför hästen).
Det första jag fick göra för att träna in halterna var att gå i markarbetesposition och öva på att stoppa hästen genom att först försiktigt skaka linan för att få hästen att bromsa upp sig lite och bli uppmärksam på mig och därefter stanna den helt genom att själv stanna lite distinkt (men utan att överdriva) och räta upp mig lite. Sedan skulle jag be honom gå genom att själv börja gå (baklänges) och då böja mig lite framåt och sänka blicken. Om han kom för nära mig när vi gick så skulle jag skaka linan för att öka avståndet. Jag fick även prova att backa honom genom att gå mot honom och skaka linan lite. Jag skulle inte formge eller böja Valioso medan vi gick i markarbetesposition. Däremot skulle jag se till att han gick rakt mot mig. Om han gick lite vid in- eller utsidan av mig så skulle jag korrigera det med spöt på den sidan. På så sätt kan man redan innan man börjar jobba med formgivningen eller böjningen se till att hästen riktar kraften rakt fram.
Nästa steg var att öva på start och stopp i longering. När jag gick skulle jag gå med sidan vänd mot hästen, så att mina fötter var parallella med hästens hovar. För att stanna skulle jag först förbereda hästen genom att skaka försiktigt med linan så att den går lite saktare. Sedan skulle jag ta ett steg framåt (så att jag kommer lite närmare hästens huvud) och samtidigt vrida mig mot hästen och föra den axel som är närmast hästens huvud lite mot hästen (så att jag ”stänger dörren” för rörelsen framåt). I den positionen stannar jag lite markerat. För att säkerställa att man lyckas ska man från början utnyttja väggen som ett stopp och alltså stanna hästen när volten närmar sig väggen. När jag med mitt kroppsspråk ber om ett stopp ska stoppet komma i samma steg. Hästen ska alltså inte ta 2-3 långsamma steg framåt innan den stannar. Men den kommer ändå inte att tvärstanna eftersom man först förbereder hästen och bromsar upp den några steg. När hästen sedan ska gå framåt igen så ”öppnar jag dörren” genom att föra tillbaka axeln och åter vrida mig till ”gåposition”. Räcker inte det kan jag smacka och driva med spöt bakom hästen.
Position och vridning av kroppen när man ber hästen gå respektive gör halt.
Att ha hästen lös
När jag hade tränat på start och stopp några gånger i båda varven var det dags att koppla loss linan och låta Valioso vara lös. I början låter man hästen utnyttja hela den del av ridbanan som man har skärmat av. Valioso fick alltså gå utmed väggen och utan böjning och formgivning. I början handlar det om kommunikation, inte biomekanik! Valioso gick alltså på sitt spår och jag gick på mitt spår parallellt med honom, men några meter ifrån honom. Precis som i longeringen med lina skulle jag hela tiden vara vänd i rörelseriktningen och alltså ha mina fötter parallella med hästens hovar.
Övergångar mellan gångarterna
Min första övning var att göra övergångar från skritt till trav och från trav till skritt. I övergångarna skulle jag både använda mitt kroppsspråk och rösten. För att gå från skritt till trav skulle jag öka min energinivå och ta ett par travsteg och samtidigt med rösten be om trav (med det röstkommando som vi redan har tränat in). För att gå från trav till skritt skulle jag dels utnyttja hörnen (alltså göra avsaktningen när hästen närmar sig ett hörn och då automatiskt bromsar upp sig) och dels stänga dörren för rörelse framåt en aning (genom att ta ett steg närmare hästens huvud och vrida mig mot hästen och föra axeln något mot hästen). Samtidigt använder jag rösten för att be om skritt. Eftersom mina hästar är vana vid röstkommandon så var det här ganska enkelt, men vi måste nog träna lite mer innan vi kan göra det enbart med kroppsspråket.
Öppna och stänga dörren genom att vrida kroppen och föra axeln bort från hästen eller mot hästen. Detta släpper fram eller bromsar upp hästens rörelser.
Start och stopp med hästen lös
När vi kunde göra övergångar mellan gångarterna var nästa steg att med hästen lös stanna och starta. Tillvägagångssättet var i princip detsamma som i longeringen, med den skillnaden att jag nu inte kunde förbereda hästen med att skaka någon lina. Istället fick jag förbereda genom att med kroppsspråket (på samma sätt som i avsaktningen till skritt) bromsa hästen lite och sedan utnyttja ett hörn när jag ber om halt.
När man tränar på halter kan man göra det lättare för hästen att göra rätt genom att utnyttja hörnen på ridbanan. Man stannar då hästen i ett hörn, när den är vänd mot en vägg. Detta kan man utnyttja även i “vanlig” longering, utan att arbeta hästen lös.
Styrning med hästen lös
Nu kan vi alltså ha hästen lös på ett begränsat utrymme och vi kan starta och stanna och reglera farten framåt. Det som då saknas är styrningen. Hittills har hästen fått använda väggen som stöd, men jag vill ju att den ska söka sig in mot mig och kunna gå på en volt runt mig utan stöd av väggen. Jag vill också kunna vända in i volten och byta varv. Det första steget för att kunna göra allt detta är att lära hästen att vända in och gå fram till mig. Det gör jag genom att vrida mig mot hästen så att jag blir lite bromsande och sedan backa rakt in i volten, bort från hästen. Hästen ska då vända in och följa mig. Men när jag provade detta första gången hände förståss nästan ingenting… För att lära in det måste man utnyttja hästens vilja att komma in. Man måste observera hästen och se när den tittar lite inåt och liksom frågar om den får vända in (vilket ofta händer före ett hörn). Då vänder jag själv in i volten och förhoppningsvis följer hästen med. Det är viktigt att man vänder in med självsäkerhet, för ingen häst vill följa en osäker ledare som inte vet vart den ska. Istället går man med målmedvetna steg bakåt in i volten, även om hästen tvekar. När hästen följer med berömmer man, stannar och klappar hästen på huvudet.
När hästen tittar inåt och visar intresse för att vända in bromsar man den genom att föra axeln mot den och backar sedan målmedvetet rakt bort från hästen för att bjuda in den.
Genom att jobba mycket med att vända in får man hästen att lägga fokus inåt och tänka in i volten. Då kan man börja föra hästen på en mindre volt. Om man vill byta varv vänder man helt enkelt in i volten och när hästen kommer mot en ”öppnar man dörren” till det andra varvet, precis som efter en halt.
Komma in eller stanna på spåret i halten?
En sak man ofta får frågor om är huruvida hästen får komma in till mitten eller vända sig mot en när man gör halt. I det här arbetet är svaret att det beror på vad man har gett hästen för signaler. Om man har vänt in hästen i volten och låter den komma mot en och stannar och belönar så ska hästen förståss komma så nära en som man ber den om i halten. Men det innebär inte att den alltid ska vända in i volten när man ber den stanna. Det man kan göra för att förebygga det problemet är att redan när man börjar träna in halter i longeringspositionen med lina flytta ut hästens framdel ett steg på volten med spöt ifall den i halten går ett steg inåt med framdelen.
Mina egna reflektioner kring arbetet
Jag vet att det här sättet att jobba med hästen lös inte innebär några konstigheter och det är många (även icke akademiska ryttare) som håller på med det. Men jag kan se många paralleller mellan detta arbetssätt och markarbete och longering i akademisk ridkonst och jag tror att man har mycket att vinna på att inleda arbetet med att med hästen lös skapa en kommunikation med den utifrån både kroppsspråk och röst. Dels så förebygger man flera stora problem som annars lätt kan uppstå (t.ex. att hästen strävar utåt på volten i longeringen) och dels så är det ett bra sätt att tidigt börja jobba med både skritt, trav och galopp så att man avdramatiserar det arbetet.
När vi grundutbildar en häst i markarbete och longering i den akademiska ridkonsten har vi mycket fokus på att lära hästen hur den ska arbeta med sin kropp och var den ska sätta sina hovar. Det är svårt för hästen att koordinera sig rätt i början och vi blir därför tvungna att arbeta i ett lågt tempo (undertempo) för att den ska få lite tid på sig att forma och placera sig korrekt. Jag tycker fortfarande att detta är en väldigt viktig del i hästens utbildning, men jag inser att det är för- och nackdelar med allt. Nackdelen med den ”akademiska” vägen är att det finns risk att vi tappar lite av hästens naturliga rörelser. Ju längre tid vi måste jobba hästen i ett undertempo desto mer kommer vi att begränsa den i sina rörelser. Det känns därför ganska fräscht och tilltalande att istället inleda arbetet med att låta hästen hitta sin balans på volten i alla gångarter med sitt naturliga rörelsemönster. Man begränsar då varken tempo eller rörelseomfång. Om det arbetet ska ge något så krävs det dock att man verkligen kan hjälpa hästen att balansera upp sig. Annars är risken stor att hästen bara rusar runt på volten antingen på innerbogen eller på ytterbogen och då har man inte åstadkommit annat än att förstärka hästens naturliga obalans. Men jag kan tänka mig att det med hästar som har goda naturliga förutsättningar kan vara bra att först jobba med kommunikationen och balansen på volten och först därefter lägga till böjning och formgivning. Med rehabiliteringshästar, hästar som ska skolas om och hästar som av naturen rör sig i en för ridhästen mindre fördelaktig form tror jag dock att det är säkrare att redan från början ge hästen mer vägledning i hur den ska använda sin kropp. Jag kommer definitivt att fortsätta träna det här hemma med Valioso och när jag har fått lite mer rutin med det kommer jag att börja göra det med unghästarna!
Som veckoelever hos Marius tog vi två lektioner var per dag. Det var jag, Anna-Clara Olofsson (också licensierad tränare), Stephanie Birkeland (en av mina väpnare från Norge) och Sibylle (en ny bekantskap för oss, från Tyskland) som var veckoelever den här veckan. Det innebar alltså 8 lektioner per dag. Utöver det hade Marius alla dagarna ytterligare en del lektioner med andra elever. Sedan hade även Marius sambo Carina en del lektioner, bland annat med Lovisa Stenbom (väpnare), som följde med mig, Anna-Clara och Stephanie på resan. Jag lyckades också få två lektioner av Carina, den ena var en introduktion i hennes sätt att arbeta hästen lös och den andra var en introduktion i ridning med damsadel för mig och Valioso. Det var alltså en hel del lektioner att både delta i och titta på.
Stephanie och hennes arab-welshkorsning Willow.
Anna-Clara och hennes P.R.E Acacia.
Jag och Valioso.
När man är hos Marius blir man oerhört inspirerad att arbeta sina hästar från marken, för man får se så många olika varianter av arbete från marken och det utförs av de flesta väldigt fint. Man blir verkligen påmind om hur man kan variera och anpassa markarbetet beroende på vad som passar till den enskilda hästen. Marius är också otroligt skicklig på att hitta balansen i hästarna i alla varianter av arbete från marken, så att man inte fastnar i någon skevhet. Min plan när jag kom till Marius var att jag skulle passa på att ta några lektioner i olika varianter av arbete från marken, för att dra nytta av Marius kompetens på det området. Ridningen blev dock så rolig när jag var där, så nio av mina tio lektioner ägnade jag åt ridning istället! Den lektion i markarbete som jag tog var en lektion i crossover mellan longering och arbete på lång tygel, alltså hur man i longeringen kan ändra position för att dra nytta av de fördelar som arbete på lång tygel för med sig.
Marius hade på fredagen veckan innan vår veckoelevsvecka en lektion med en islandshäst som höll på att ridas in. När de värmde upp i markarbete jobbade de först med att få hästen att föra ytterbogen framåt. De gav då inga innersideshjälper alls, utan jobbade bara med att föra hästens ytterbog på volten, vilket ledde till att den började länga ut den bakre delen av halsen och då kom även lite böjning i kroppen. De hjälper de använde var dels spöt på yttersidan av halsen, men även en förändring av positionen i markarbete med en förskjutning av positionen mot hästens yttersida. Istället för att föra ytter axel bakåt för att ta med sig hästens ytterbog skulle hon föra ytter axel lite framåt (mot hästen) för att med kroppsspråket förstärka spöhjälpen på yttersidan av halsen. Den hjälpen (att ta ytter axel lite framåt, mot hästen, för att flytta hästens ytterbog) fungerar nog bara om man är placerad lite mot hästens yttersida. Under det här arbetet var Marius väldigt noga med att hästen höll avståndet så att den kunde länga ut sin hals ordentligt.
Det här måste vara ett ganska smart sätt att inleda arbetet med en unghäst. Den risk jag har sett med att börja med yttersidans tygelhjälp är att hästen faller på innerbogen eftersom den inte har fått någon böjning runt innerbogen än. Men den faller bara på innerbogen när den drar ytterbogen bakåt. Kan man i det följande arbetet på volten hålla hästens hals ganska rak och med spöt (och kroppsspråket) ta med sig ytter bog framåt så länger hästen ut sin hals och bibehåller balansen i kroppen redan från början. Den riktar alltså kraften rakt framåt. När detta är befäst kan man börja jobba med innersidans hjälper utan att hästen hamnar på ytterbogen i och med att man redan har ytterbogen framåt. Det innebär också att ytterhjälpen (motsvarande ryttarens yttertygel) måste befästas i markarbetet innan man påbörjar longeringsarbetet, eftersom man i longeringsarbetet har svårare att arbeta med ytterhjälpen. Men detta gör det också lättare att få hästen att förstå ytterhjälpen när man befinner sig i longeringsposition eller i position för arbete på långa tyglar.
Ett av de problem jag har svårt att lösa fullt ut med Valioso är att få honom att ta ytterbogen ordentligt framåt. Det är också detta som gör det svårt att få ställningen i nacken. När jag i markarbete försöker använda spöt på yttersidan av halsen för att ta ytterbogen framåt reagerar han istället med att böja sig runt spöt, dvs att byta böjning. Om jag lyckas hindra honom från det blir istället reaktionen att flytta huvudet bort från spöt, dvs att öka böjningen av halsen. Inte i något av de fallen kommer han att föra ytterbogen framåt. Självklart beror detta på att jag inte lärde in den hjälpen tidigare i hans utbildning. Om man börjar med den hjälpen så blir det mycket lättare att få hästen att förstå vilken reaktion man vill ha. På samma sätt som hästen ska böja sig runt inner skänkel, men böja sig bort från ytter skänkel, så ska den böja sig runt spöt när det används i skänkelläget, men bort från spöt när det används på yttersidan. Både när spöt används på inner och ytter sida är det dock viktigt att hästen även reagerar med att länga ut sin hals.
Vi anlände till Marius på torsdag kväll. Det innebär att vi hade tre dagar på oss att låta hästarna återhämta sig efter den långa resan och att hjälpa varandra med träningen innan vår egentliga träning började. Dessa dagar utnyttjade vi till fullo! På söndag kväll hade vi hunnit träna ungefär 12 pass var! Alla hästarna gick bättre för varje träningspass och istället för att kännas trötta av att tränas så intensivt så kändes de bara mer energiska.
Vi utnyttjade varje ledig stund i ridhuset till egen träning…
Marius lektion med islandshästen gav mig inspiration att göra ett nytt försök med att i markarbetesposition få Valioso att sträcka fram sin ytterbog. Till skillnad från tidigare så fokuserade jag nu inte på att bibehålla böjningen i honom, utan fokus låg helt på att få halsen rak och ytterbogen framåt. Eftersom han tidigare har reagerat felaktigt på detta så fick jag självklart fel reaktion även nu. Det jag då gjorde var att helt enkelt hålla kvar spöt på yttersidan, bara i luften parallellt med hans hals. Efter en stund började ytterbogen komma framåt och då tog jag ned spöt och berömde honom. När vi jobbat med detta en stund i båda varven började han förstå det lite bättre. Det var lite svårare i höger varv, eftersom han där ville flytta sig bort från spöt mer och tappa böjningen. Då föll ytter bakben ut från volten och framdelen och huvudet hamnade lite innanför volten. Om jag lyckades hålla hans huvud och framben riktat mer mot mig så blev resultatet bättre och bakdelen föll då inte ut.
Det intressanta med det här arbetet var att det blev ganska stor skillnad i Valioso i ridningen efter det. Jag kunde då inleda ridpasset med ytterbogen något längre fram och då svarade han inte längre på tygelhjälperna med att bara dra ihop sig, utan han längde sig mer framåt och lyfte ryggen mer. Det var inte så att allt bara föll på plats, men det var mycket lättare än vanligt att få honom mellan hjälperna och få honom att lyfta bröstryggen när han längde halsen istället för att bara bli lång. Det känns som att det här kan vara en viktigt nyckel till att lösa de problem som jag fortfarande har med Valioso. Helt plötsligt känns det som att det inte är så otroligt svårt för honom att göra det jag ber honom om.
Här ser man tydligt att Valiosos hals blir rakare och längre och han söker mer fram till handen. Böjningen är densamma genom både kropp och hals och det blir ingen vinkel mellan kroppen och halsen. Det är då ingenting som blockerar bakbenens framåtsvingning.
Här syns de problem som jag brukar ha med Valioso. Istället för att böja sig genom hela kroppen flyttar han huvudet till sidan så att det skapas en vinkel mellan kropp och hals. Det är inte så mycket så att det blir uppenbart för betraktaren, men det är tillräckligt för att kraften från bakbenen ska gå ut över ytterbogen. Framför allt när man ska samla honom så utgör det här ett problem. Då gör den här vinkeln att hans inre bakben trycks ut åt sidan och han kan inte sänka innerhöften tillräckligt. Om man då försöker korrigera det inre bakbenet så blir han frustrerad eftersom det skapas ett motstånd i kroppen. Detta visar tydligt hur viktigt det är att skapa rätt förutsättningar för hästen innan man ber den utföra någonting.
Annars känns det oftast som att han skulle vara lite felaktigt hopmonterad, så att det har skapats en liten vinkel i ryggraden i leden mellan sista halskotan och första bröstkotan. Det är inte så stor vinkel att man tänker på det, men tillräckligt för att ytterbogen ska sträva något utåt istället för framåt. Jag antar att det är någon muskel som antingen håller fast ytterbogen bakåt (vilket då leder till en liten vinkel mellan hals och kropp) eller en muskel som skapar en liten vinkel i ryggraden (vilket då leder till att ytterbogen trycks bakåt). Jag vet inte vilken muskel det är och inte vad som är hönan och vad som är ägget, men effekten blir ändå densamma. Ett sätt att korrigera detta i ridningen är att använda yttertygeln för att räta ut halsen. Problemet är att han då inte rätar ut den bakre delen av halsen, utan han drar istället ihop halsen för att anpassa den till en kortare ram. Om jag istället försöker lösa det med att med spöt på yttersidan av halsen föra ytter framben framåt, så flyttar han direkt huvudet bort från spöt och förböjer halsen mer, vilket alltså bara förvärrar problemet. Självklart har jag försökt att lösa det med att be honom kliva fram med sina bakben, men problemet i framdelen hindrar bakbenen från att komma fram ordentligt och skapa en lyftkraft för framdelen. Jag har även försökt lösa det genom att via sitsen skapa en större svingning i hans rygg, men då blir han lite springig. Ett annat sätt att komma åt det kan vara att få honom att lyfta bröstryggen mer i lite samling och sedan be honom gå fram ur det läget. Men om jag inte löser problemet först så blir han väldigt frustrerad när han ska samla sig. Min metod hemma har varit att flytta fokus mellan de olika lösningarna, vilket har gjort att problemet har blivit mer hanterbart och Valioso har fått mer stabilitet. Men det har inte gjort att problemet har försvunnit. Men efter att ha växlat mellan att i markarbetet försöka få ytterbogen framåt och att i ridningen be om mer lyft i bröstryggen och mer framåtsvingning i bakbenen så blev han under helgen bättre och bättre och på söndag kväll hade jag ett ridpass där Valioso var helt mellan hjälperna. Redan när jag satt upp på honom så var ryggen mer lyft och nu svarade han direkt bra på alla de ovan nämnda metoderna för att få honom bättre mellan hjälperna och öka bärigheten. Helt plötsligt kändes det som att allt han gjorde var otroligt enkelt och att det inte krävde någon ansträngning från honom, samtidigt som han bar upp sig mycket bättre än han brukar. Det är dock inte säkert att hela effekten kom av de förändringar jag gjort i arbetet. Delar av effekten i Valioso kan ha kommit av att jag tränade honom 4-5 gånger per dag, vilket jag tyvärr inte brukar ha möjlighet att göra hemma… Det fjärde ridpasset en dag är han betydligt bättre mellan hjälperna än vad han är vid dagens första ridpass. Men tyvärr måste jag mer eller mindre börja om igen vid det första ridpasset nästa dag. Jag skulle kanske behöver rida honom var fjärde eller sjätte timmer dygnet runt för att inte effekten från det föregående ridpasset ska gå förlorad!
Om jag ska sammanfatta vår träningsvecka hos Marius så får det nog bli mycket träning, trevligt sällskap, mycket ny inspiration och fokus på att bli av med allt som blockerar hästarnas rörelser.
Fokus på att ta bort det som blockerar hästens rörelser
Jag har ju tidigare sett Marius rida sina hästar och jag har arrangerat två helgkurser för honom hemma hos mig. Det intryck jag då fått av honom är att han prioriterar stabilitet, mjukhet och följsamhet i hästarna, samt att han är skicklig på att hitta bra övningar för just de problem som respektive ekipage har. Efter en vecka på Marius gård kan jag konstatera att detta stämmer, men jag har också fått en djupare insikt i vilken väg Marius använder för att åstadkomma detta. Marius pressar aldrig fram någon rörelse från hästarna, utan han fokuserar på att skapa en sådan balans och lösgjordhet i hästen att det inte finns något som blockerar bakbenens framåtsvingning och bakbensrörelsernas fortplantning genom hästens kropp. När alla blockeringar har försvunnit bjuder hästarna själva på bättre rörelser, mer bärighet och ökad samling.
Lovisa tog ett par lektioner för Carina Dörfler (Marius sambo) på skolhästen Olymp. Liksom Marius så fokuserar Carina mycket på att ryttaren inte ska störa hästen och på att man i ridningen ska ta bort det som blockerar hästens rörelser.
Att hela tiden ha hästarna i balans är A och O i Marius träning. Det innebär bland annat att hästarna inte ska falla på ytterbogen eller innerbogen. Istället för att åtgärda detta genom att lägga till fler hjälper för att hålla en bog på plats eller förbättra hästens böjning använder Marius en mängd olika övningar som får hästarna att själva hitta balansen mellan bogarna, så att ryttaren inte behöver hålla fast bogarna med sina hjälper. Formgivningen av hästarna har betydligt lägre prioritet, men när hästen hittar balansen och börjar böja sig utan att falla på någon av bogarna så för den själv fram ytterbogen, länger ut halsen och svingar fram sina bakben. Resultatet blir en ridning med små hjälper, där hästen själv får ta ett större ansvar.
Sybille och Paolo arbetar i fin balans.
Marius är väldigt noggrann, både i utbildningen av hästar och ryttare och i träningen av hästen. Ett exempel på detta är att han lägger stor vikt vid grunderna i träningen. Ett annat exempel är att han aldrig korrigerar i en övning. Istället förbereder han övningarna så att det ska bli lätt för hästen att göra rätt. Ett exempel på detta är att rida en öppna. Hur många är det inte som har bett hästen om en öppna, fått börja med att korrigera böjningen så att hästen inte ska falla på innerbogen och sedan måst begränsa böjningen för att hästen inte ska falla på ytterbogen. Marius utnyttjar istället hörnet på ridbanan för att säkerställa böjningen i hästen. Känns hästen inte tillräckligt lösgjord och balanserad i böjningen så ska man inte försöka göra en öppna, utan då kan man istället lägga en volt och när hästen är balanserad på volten så för man den in i en öppna. Vägen ur öppnan är lika viktig som vägen in i öppnan. Hästen ska inte falla ut med framdelen när den går ur en öppna, utan den ska räta upp sig lite, föra ytterbogen framåt och sträcka sig lite framåt. Balansen och stabiliteten ska alltså förbättras av öppnan. Förbereder man hästen korrekt och ger den utrymme att utföra övningarna så behövs inga stora hjälper. Samma princip gäller när man ska samla hästen. Om hästen faller på en bog, drar ihop halsen eller spänner ryggen när man börjar samla den så är inte Marius lösning att korrigera detta, utan då ska man rida fram och bättre förbereda hästen inför nästa samling.
Lovisa och Olymp i bra balans. Ytterbogen svingar fram fint när ingenting blockerar rörelserna i hästen.
Marius träning av sina egna hästar
Marius har helgkurser varje helg och minst ett tiotal lektioner per dag måndag till fredag. Han har därmed elever omkring sig hela dagarna. För att få lugn och ro har han därför valt att träna sina hästar kvällstid utan elevers närvaro. Marius var dock snäll och gjorde ett undantag för oss så att vi fick möjlighet att se honom träna några av sina hästar, vilket vi verkligen uppskattar. Det sätt som Marius tränar sina hästar på stämmer väl överens med hur han instruerar. Det som var extra intressant var att vi fick se honom träna några unghästar, så att vi även fick inblick i hur han lägger upp hästens grundutbildning. Vi kunde då observera en del skillnader jämfört med många andra akademiska tränare. De flesta andra tränare börjar träningen med böjning och formgivning med kapson och lina. Innan Marius kommer till böjning och formgivning arbetar han med kommunikation och balans. Det gör han genom olika ledövningar, där hästen får lära sig att fokusera på Marius och anpassa gångart, hastighet och riktning efter honom och att själv balansera upp sig i sin position. Hästarna är hela tiden väldigt fokuserade på Marius och läser hela tiden av varje liten nyans i hans kroppsspråk. Nästa steg efter ledövningarna är att introducera kapsonen. Marius använder då både i markarbete och longering kapsonen till att ställa hästen. Jag är ju van vid att böja hästen kring spöt som ryttarens inre sittben eller innerskänkel för att få böjning och ställning, men Marius arbetar lite mer direkt med att ställa hästen med kapsonen. Fördelen med detta är att kapsonen då blir ett effektivare verktyg när man börjar rida hästen.
En av de ledövningar som kommer före arbetet med böjning och formgivning. Här hittar hästen själv en bra balans och lär sig att följa Marius i både riktning och hastighet, så att den aldrig faller på någon bog.
I allt arbete håller Marius hästar fokus på honom!
På samma sätt som balansen kommer före formgivningen och böjningen i arbetet från marken så gör den det för Marius i ridningen. När han rider en ung häst jobbar han mycket med att föra den mellan hjälperna, så att den ska hitta balansen och börja rikta kraften från bakbenen rakt fram inunder sig. Sedan lägger Marius försiktigt till böjningen i hästen, men aldrig på ett sådant sätt att hästen förböjer halsen eller faller på någon av bogarna. Formgivningen hanterar han väldigt försiktigt, så att han aldrig ska riskera att dra ihop hästens hals eller placera den på bogarna. I takt med att hästen blir starkare så stabiliseras även formen mer och mer. Med det här angreppssättet ser Marius till att aldrig förstöra hästens rörelser eller balans. Det kan i och för sig också hända att det valet av fokus i hästens träning styrs av att Marius nu arbetar med unghästar som har bra förutsättningar för att bli ridhästar. Om han hade arbetat med hästar som skulle skolas om eller med unghästar som av naturen använde sin kropp på ett för ridhästen biomekaniskt ofördelaktigt sätt så kan det hända att han hade valt en annan väg för hästens utbildning.
Marius med en otroligt vacker unghäst!
Jag tycker att det är väldigt intressant att se dessa skillnader mellan hur olika instruktörer väljer att utbilda sina hästar. Det gör att man inser att det inte finns en väg som är den enda rätta, utan det finns en mängd olika vägar som leder till samma mål. Det här tycker jag är väldigt fantastiskt inom den Akademiska Ridkonsten. Den utgör en slags ram för ridningen och en målbild för i vilken riktning man vill utvecklas. Men olika tränare väljer lite olika vägar att gå för att åstadkomma den utvecklingen. När systemet med licensierade tränare tillkom fanns det en oro för att utbildningen skulle styras upp för mycket och likriktas, men jag skulle vilja påstå att resultatet blev det motsatta. Bent Branderup uppmuntrar de licensierade tränarna att inte bli kopior av honom, utan att bibehålla sina olika specialiteter, så länge som de inryms inom den Akademiska Ridkonstens ramar. Vilken väg olika tränare väljer att gå styrs av en mängd faktorer såsom tidigare erfarenheter, personlighet och vilken typ av hästar man har erfarenhet av att arbeta med. På så sätt säkerställer man att den Akademiska Ridkonsten fortsätter att utvecklas genom att influeras från intryck utifrån. Det gör också att gruppen av licensierade tränare innefattar oerhört mycket kompetens. Det är därför glädjande att tränarna så villigt delar med sig av sin kompetens, så att vi alla kan utvecklas och bli ännu bättre på det som vi gör. Skillnaderna mellan olika tränare är dock inte så stor att en elev blir förvirrad och inte känner igen sig inom den akademiska ridkonsten. Men den är tillräckligt stor för att alla elever ska kunna hitta en tränare som de trivs med.
På väg till Marius Schneider passerar man i princip Annika Keller. Det var därför ett perfekt ställe att stanna på för att låta hästarna vila efter den långa färjan. Men självklart är det bara ett svepskäl att hästarna behöver vila… Den verkliga orsaken till att vi stannade där var såklart att vi ville se hur Annikas arbete med sina hästar hade utvecklats sedan vi sist var där. Det är nu nästan ett och ett halvt år sedan vi åkte runt i Tyskland och besökte olika tränare, däribland Annika.
Annika longerar sin femåriga unghäst Casanova! Han går i fin balans och länger sin yttersida och roterar bröstkorgen inåt.
Återigen blev vi hänförda av den mjukhet Annika har i all sin träning och hur hennes hästar direkt reagerar på minimala hjälper. Detta är kanske särskilt tydligt i longeringen, där man får intrycket att hästarna arbetar själva och i en konstant balans och att Annika följer med och observerar dem. Även i ridningen ser det ut som att Annika mest sitter och slappnar av och låter sina hästar utföra sitt arbete, men självklart vet vi att hon för dem mellan sina hjälper. Men när hjälperna är tillräckligt små får man intrycket att hästarna arbetar själva. Det gör träningen väldigt trevlig att titta på.
Opportuno länger överlinjen och söker fram till handen.
Annikas styrkor handlar dock inte bara om att använda osynliga hjälper och att få hästarna lyhörda och koncentrerade. Det hon fokuserar mycket på är att arbeta bort effekterna av hästens naturliga skevhet, dvs att få hästen mer jämn mellan höger och vänster sida så att båda bakbenen svingar fram lika mycket och så att kraften från bakbenen går rakt in under hästen. Hon fokuserar också mycket på att rida hästen framåt, inte så att den ökar farten, utan så att den kliver längre inunder sig med bakbenen.
Annika samlar Opportuno med bakbenen långt inunder honom!
Annikas fokusområden avspeglar sig tydligt i hennes hästar. Det är aldrig någon häst som faller på inner eller ytter bog och båda bakbenen svingar hela tiden, i alla gångarter, fram fint inunder hästarna. Alla hennes hästar har blivit stadigare och stabilare i formen.
En sak till som är intressant att se med Annikas arbete är att hon inte jobbar aktivt med att formge hästarna och länga överlinjen på dem, utan hon placerar in hästarna i en ram där de arbetar balanserat och låter dem själva hitta arbetsformen inom den ramen. Det fungerar väldigt bra på hästar som av naturen har lätt för att länga ut sin överlinje och slappna av. De blir då mer självständiga och kan själva söka sig till en bra arbetsform utan att bli beroende av ryttarens hjälper. Effekten av detta såg man tydligast hos Annikas unghäst, som nu är fem år. Även om han fortfarande inte var stabil i kroppen kunde han nu många fler stunder hitta en avspänd arbetsform och blev då väldigt fin i kroppen.
Anzvar håller ihop bakbenen och har fin balans i kroppen.
Harmonin i Annikas ridning förstärks av att hon har en så avspänd och följsam sits. Hennes filosofi är att en av ryttarens uppgifter är att med sin sits se till att inte störa hästen. Det är de sekundära hjälperna (tyglar, skänklar etc) som ska skapa en ram åt hästen där denne arbetar balanserat. När hästen är i balans kommer den även att placera ryttaren korrekt, ifall ryttaren har en avspänd och följsam sits.
Det ser kanske ut som en skolhalt, men det är faktiskt en riktigt samlad piaff!
Den här texten är en sammanslagning av tre artiklar av Jean Luc Cornille.
Halsen längs ut genom excentrisk kontraktion
Efter kontraktion kommer avslappning. Båda dessa sidor av muskelarbete skapar rörelse. I de flesta fall innebär inte avslappning total slapphet i musklerna, utan ett återvändande till tidigare muskeltonus. Detta utgör en del av den stabiliseringsmekanism som skapar en korrekt funktion i hästens ryggrad. Efter en koncentrisk kontraktion, där en muskel drar ihop sig för att utföra ett arbete, slappnar muskeln av och återgår till sin tidigare längd. Tekniskt så ”stretchar” muskeln när den längs ut.
När hästen sänker huvudet innebär det en böjning som skapas av en koncentrisk kontraktion av underhalsens muskler och understöds av gravitationskraften som drar huvudet mot marken. Musklerna på halsens översida (de som sitter ovanför halskotpelaren), längs ut för att göra det möjligt för halsen att längas och huvudet att sänkas, men samtidigt dras de ihop och arbetar för att hålla emot huvudets tyngd. Arbetet hos muskler som längs ut när de arbetar benämns som ”aktiv stretching”. Musklerna på halsens översida kan också sägas arbeta excentriskt i och med att de förlängs under kontraktion. I detta arbete får halsmusklerna hjälp av nackligamentet. Det fäster i ena änden i tornutskotten i de första fyra bröstkotorna och i den andra änden i bakkanten av skallen. När hästen lyfter huvudet sker ingen sträckning av nackligamentet, utan det sträcks bara ut när halsen längs ut och huvudet sänks. I skritt tar nackligamentet över 55% eller mer av det arbete som musklerna i halsens överlinje annars utför. I trav och galopp är andelen lägre, ca 32-34%. Ju mer hästen sänker huvudet desto mer kraft läggs på nackligamentet samtidigt som arbetet i musklerna i halsens översida minskar.
När en häst får lugnande (sedering) slutar musklerna på halsens översida att bära upp huvudet och hästens huvud kommer då att hänga någon decimeter över marken på grund av begränsningen i elasticitet i nackligamentet.
Myten säger att när hästen sänker huvudet så stretchas musklerna på halsens översida ut och slappnar av. Men i verkligheten kommer musklerna på halsens översida att längas ut samtidigt som de stödjer tyngden av hästens huvud, vilket utgör så mycket som 10 % av hästens totala vikt. Detta innebär att musklerna på halsens översida inte stretchar och slappnar av, utan de arbetar i aktiv stretching genom excentrisk kontraktion.
De viktigaste musklerna på halsens ovansida är splenius och semispinalis capitis. Båda dessa muskler används för att lyfta halsen och för att hålla emot när halsen längs ut och huvudet sänks.
fnl = funikulär del av nackligamentet, lnl = lammelär del av nackligamentet, mörkgrått = semispinalis capitis, ct = central sena i mitten av semispinalis capitis, c1-c7 = halskotor, t1-19 = bröstkotor
Stretchingteorier är väldigt förenklade. De involverar vanligtvis två muskelgrupper. Dels Longissimus dorsi, som binder samman korskotorna med mitten av nackkotorna och dels Spinalus dorsi som går från manken och bakåt längs ryggraden. I verkligheten är musklerna längs ryggraden mer komplicerade än så. Longissimusmusklerna består i verkligheten av flera olika muskler och det finns muskler som arbetar spegelvänt gentemot spinalusmusklerna, såsom multifidierna som arbetar diagonalt nedåt och bakåt. Muskelfibrerna hos multifidierna går från tornutskotten vid en ryggkota till kotkroppen 3-5 kotor längre bak.
De som förenklar verkligheten beskriver överlinjens muskler som en lång och tjock ”gummisnodd” som sträcker sig från korsbenet till den fjärde halskotan. Baserat på sådana schematiska bilder menar de att när hästen sänker halsen så lyfts hela hästens överlinje.
Eftersom muskelfibrerna i ryggmusklerna (såväl longissimus dorsi som multifidierna) i verkligheten går diagonalt som ”broar” mellan ryggkotor med 3-5 kotors avstånd från varandra så fungerar inte ovanstående teori. Även om halsmusklerna skulle dra ryggmusklerna framåt och nedåt så skulle inte effekten gå längre bak än ungefär till manken.
Om musklerna i halsens överlinje skulle dra ryggmusklerna framåt och nedåt så skulle de inte kunna stödja tyngden från hästens huvud och hals. Hästens huvud skulle i så fall hänga strax ovanför marken och bara begränsas av nackligamentets längd, på samma sätt som det gör när man sederar en häst.
Ryggkotorna roterar kring kotkroppen
Men även myter kan vara logiska. Teorin om att hästens överlinje sträcks och slappnar av när hästen sänker huvudet får stöd av känslan av lätthet som man ofta får när man rider hästen i en lägre form. Hästens ryggrad känns mer ”rund” och avspänd när halsen längs ut. Felet ligger inte i känslan, utan i hur man tolkar känslan. Känslan av lätthet är inte resultatet av att musklerna längs ryggraden längs ut och slappnar av, utan den beror istället på hur ryggkotorna roterar i förhållande till varandra.
Ryggkotorna roterar runt varandra. Om man använder en geometrisk modell kan en ryggkotas rotation runt den intilliggande kotan beskrivas som ett cirkelsegment. Centrum för rotationen är mitt för kotkroppen på kotan innan.
Detta exempel bygger dock på att en ryggkota är fixerad och den intilliggande kotan roterar. När hästen rör sig kommer dock alla ryggkotorna att rotera runt den föregående kotan och då förändras hela tiden centrum för rotationen. När hästen sänker huvudet rör sig detta centrum för rotationen nedåt och framåt mot disken mellan ryggkotorna.
Varje ryggkota roterar som ett cirkelsegment runt kotkroppen på kotan intill.
När alla ryggkotor roterar runt den intilliggande kotan förskjuts centrum för rotationen nedåt och framåt, från den gula till den gröna punkten i bilden.
På bilden ovan visar den röda pilen den rotation i ryggkotorna som skapar lateral böjning i ryggraden. Den gröna pilen visar den rotation i ryggkotorna som länger ut ryggraden.
Ryggmusklerna ska skydda ryggraden
Om man jämför rotationen av en ryggkota runt en annan när hästens hals hålla i en naturlig position med rotationen i samma ryggkota när hästen sänker huvudet så ser man att sänkningen av huvudet minskar trycket mot den nedre delen av disken mellan kotorna.
Bilden ovan visar brosket mellan den 6:e ländkotan och den första korskotan (dvs. lumbo-sakralleden). På den övre bilden ser man hur nederdelen av disken mellan kotorna trycks ihop när hästen böjer ryggen i lumbo-sakralleden. Den nedre bilden visar samma disk när ryggraden längs ut.
Om man studerar den press som rundheten i ryggraden skapar på nederdelen av diskarna mellan kotorna så får man ökad förståelse för hur ryggmusklerna fungerar. Hela muskelsystemet kring ryggraden syftar till att skydda ryggraden från kraftiga och stora rörelser som överstiger ryggradens normala rörelseomfång.
När trycket på ryggraden ökar reagerar de omkringliggande musklerna med att dra ihop sig hårdare för att skydda ryggraden från skadliga rörelser. Känslan av lätthet som ridning i en lägre form ger kan komma av att trycket på ryggraden så blir lägre vilket minskar ryggmusklernas kontraktion. Man skulle kunna beskriva denna minskade kontraktion som avslappning, men det innebär inte en total ”löshet” i muskulaturen. Avslappning är ett missvisande ord. Icke kontraktion (decontraction) är mer korrekt. Muskeltonusen minskar, men upphör inte helt.
Känslan av lätthet som man får när hästen sänker huvudet beror inte på avslappning och utlängning av ryggmuskulaturen. Istället skapas lätthetskänslan av ett bättre samspel mellan ryggmusklerna vilket resulterar i en bättre rotation i ryggkotorna.
Halsen kan längas med eller utan lyft i bröstryggen
Hästens gångarter och prestationer kan inte öka genom att öka ryggradens rörelseomfång. Istället beror prestationerna av ryttarens möjlighet att korrekt koordinera rörelserna i hästens ryggrad. Den ökade känslan av rundhet i ryggen skapas genom den ”välvning” i bröstryggen som kan skapas genom en svag sänkning av hästens hals. Men denna ”välvning” i bröstryggen uppstår bara om hästen sänker huvudet på rätt sätt. Det ska ske genom en ”välvning” genom hals och bröstrygg, vilket uppstår genom kombinationen av aktivering av de muskler som lyfter bröstkorgen mellan bogbladen och en längre och något lägre halsposition.
Skillnaden mellan att välva halsen och bröstryggen och att bara sänka huvudet illustreras i bilden ovan. Hästen har samma huvud- och halsposition på båda bilderna. Men på den vänstra bilden lyfter den bröstryggen mellan bogbladen och på den högra bilden hänger bröstryggen ned mellan bogbladen.
I ovanstående bild har de två tidigare bilderna lagts över varandra. Den gula streckade linjen visar hästens överlinje när hästen lyfter bröstryggen och den nedre streckade linjen visar överlinjen när hästen hänger ned bröstkorgen mellan bogarna.
När hästen sänker huvudet drar nackligamentet i tornutskotten vid manken. Det medför att tornutskotten reses upp. Om hästen lyfter bröstryggen mellan bogbladen så kommer tornutskottens uppresning att medföra en välvning av bröstryggen. Men om hästen sänker huvudet utan att lyfta bröstryggen så medför sänkningen av huvudet bara att vikten på frambenen ökar och att rörligheten i ländkotorna minskar och att rotationen i bäckenet motverkas.
När hästen sänker huvudet mycket så lyfter den inte bröstryggen, utan då ökar istället tyngden på frambenen.
Krafter som skapas av hästens formgivning
Det finns faktiskt en halsposition (lång men inte låg) som hjälper hästen att skapa en uppåtriktad kraft i bröstkotorna när ryggen arbetar korrekt och i en bra form. Exakt hur den formen är skiljer sig mellan olika hästar beroende på halsens längd och fäste, huvudets tyngd mm. Detta följer av fysikens lagar och har ingenting att göra med stretching och avslappning.
På den här bilden drar Jean Luc Cornille halskotpelaren nedåt för att motsvara hästens huvud som dras nedåt av tyngdkraften. Pilarna representerar den mothållande kraften av nackligamentet. Den röda linjen motsvarar den kraft som detta medför på halskotpelaren.
Om det inte finns något stöd under övergången från halskotor och bröstkotor så kommer tyngdkraftens effekt på huvud och hals att dra den bakre delen av halsen nedåt, vilket ökar belastningen på hästens framben.
Om det finns ett stöd under övergången från halskotpelare till bröstrygg så kommer effekten av tyngdkraften på huvud och hals istället att bli en kraft som går genom halskotpelaren i den röda pilens riktning. Vad utgörs då detta stöd av? Jo, av de muskler som lyfter hästens bröstkorg mellan bogbladen.
Huvudet dras ned av tyngdkraften (G). Nackligamentet och musklerna i halsens överlinje håller emot huvudets tyngd. Detta medför en kraft genom halskotpelaren i de röda pilarnas riktning, vilket skapar en uppåtgående kraft i bröstkotorna. Detta förutsätter dock ett starkt stöd av de muskler som håller upp bröstkorgen mellan bogbladen.
Utan stödet från musklerna mellan bröstkorgen och bogbladen skulle tyngden från hästens huvud och hals bara öka belastningen på hästens framben. Detsamma händer om hästen sänker huvudet under den punkt som är optimalt för just den hästen.
Slutsatsen av detta är att om man tränar upp de muskler som lyfter hästens bröstkorg mellan bogbladen så kan man länga hästens hals och dra nytta av att nackligamentet sträcks utan att öka belastningen på hästens framben. Då ska dock hästen arbeta i en lång men inte låg form.
Stabilisera ryggraden och minska dess rörelser
Ett ökat rörelseomfång i hästens ryggrad genom stretching och avslappning innebär att man går emot naturen. För att perfektionera naturen krävs det en exakt koordinering av en stor mängd muskler som bygger upp hästens kroppsrörelser. Även om ryggradens biomekanik är väldigt komplex så är den av stor betydelse eftersom den utgör grunden för alla kroppens rörelser.
Rörelseomfånget i hästens ryggrad är naturligt väldigt begränsat och den huvudsakliga funktionen hos ryggmusklerna är att hålla ryggraden inom gränserna för dessa små rörelser. Ryggens muskler arbetar alltså mer med att begränsa rörelserna än med att skapa rörelser.
När hästen rör sig inverkar betydande krafter på hästens ryggrad. Det är krafter som skapas av benen, gravitationen, trögheten och ryttarens rörelser. Ryggraden är utformad för att absorbera, omvandla och rikta om dessa krafter samtidigt som intensiteten och storleken på rörelserna i ryggraden hålls inom ryggradens naturliga rörelseomfång.
Rörelsen mellan varje ryggkota är väldigt liten, men den sammanlagda rörelsen i ryggraden kan ändå bli väldigt stor. Därför är det viktigt att ryggmusklerna genom passivt motstånd motverkar dessa rörelser.
Det finns censorer och datorprogram som gör det möjligt att mäta de vertikala krafterna på hästens ryggrad. De visar att de vertikala krafterna är störst just under ryttarens sits. Frambenen skapar 57% av de vertikala krafterna och bakbenen skapar endast 43%. Hittills har man inte lyckats särskilja de vertikala krafter som skapas av benen och de som skapas av rotationen i ryggkotorna. Studier av hästarnas rörelser visade dock så tidigt som 1964 att rotationen i ryggkotorna omvandlade kraften från bakbenen i horisontella krafter (rörelse) och vertikala krafter (motverkan mot gravitationen). De horisontella och vertikala krafterna som skapas minskar successivt när de förflyttas från en ryggkota till en annan.
Empiriska studier visar att det är möjligt att påverka rörelserna i hästens ben genom att inverka på ryggradens rörelser. Det ställer dock krav på utveckling av ridningen. För att ryttaren ska kunna inverka korrekt på hästens ryggrad krävs det en mjuk sits med väldigt små rörelse i ryggraden, vilket inte ska blandas ihop med en ”lealös” sits som tillåts svinga fritt med hästens alla rörelser. Det är ryttarens ryggrörelser, snarare än placeringen av hästens huvud och hals, som inverkar mest effektivt på rörelserna i hästens ryggrad.
Visst är det ganska fantastiskt! Bent Branderup som är en livs levande ryttarlegend och mannen bakom den Akademiska Ridkonsten kommer varje år till norra Sverige för att ha en kurs hemma hos mig, på Ridakademi Norr! En av anledningarna till att han åker iväg och har kurs de flesta helgerna under året är att han brinner för den Akademiska Ridkonsten och vill sprida den till fler. När han åker till ställen som Hamburg eller Düsseldorf når han ut till ett par hundra personer på en helg! I det perspektivet är jag oerhört tacksam att han fortsätter komma tillbaka till mig år efter år, trots att det bara är 20-40 deltagare i kurserna här! Jag tycker att fler borde utnyttja möjligheten att delta i kurserna, eftersom vi inte vet hur länge Bent kommer att fortsätta prioritera den här “avkroken”.
Riddarskapet
Bent Branderup har med stöd av Egon von Neindorf grundat ett riddarskap för den akademiska ridkonsten (Knighthood of the Academic Art of Riding). Ett av syftena med riddarskapet är att det ska fungera som en brainpool för den akademiska ridkonsten, så att man kan utbyta erfarenheter och lära av varandra och därigenom föra ridkonsten framåt!
Att bli upptagen i riddarskapet är inget man själv kan ansöka om, utan för att få göra inträdesproven måste man bli inbjuden av en redan godkänd medlem när denne anser man har nått tillräcklig utbildningsgrad. Proven ska inte bara visa att man kan rida på en viss nivå, utan även att man kan utbilda en häst till den nivån. Samtliga prov måste därför göras på hästar som man har utbildat själv. Medlemskap i riddarskapet innebär dock inte bara att man har utbildat en häst till en viss nivå, det innebär också att man står för och vill arbeta för de ideal som ligger till grund för riddarskapet.
Det första provet man kan göra är provet i markarbete och longering. Genom det provet visar man att man kan föra hästen mellan hjälperna från marken. Först därefter kan man rida upp för väpnarprovet. Även det är i huvudsak inriktat på att visa att man kan föra hästen mellan hjälperna, men här från hästryggen. När man har genomfört ett godkänt väpnarprov kan man vid den årliga sommarakademin hos Bent Branderup i Danmark skrivas in som medlem i riddarskapet. Efter väpnarprovet kan man gå vidare och genomföra riddarprovet. Där ingår ett komplett galopparbete och kraven på samling i alla gångarter är högre.
Medlemmar i riddarskapet kan också gå vidare och rida upp för olika guldringar. Totalt finns det sex olika prov:
Piaff
Passage
Skolgalopp
Levad
Terre-a-terre
Croupad och ballotad eller capriol
Riddarskapet har en egen hemsida, där det finns mer information om proven och uppgifter om vilka medlemmar som finns i riddarskapet i olika länder.
I videon nedan berättar Bent själv lite mer om riddarskapet.
Prov i Akademisk Ridkonst
Det är inte bara för att vi ska få ta del av Bent Branderups oerhörda kompetens som jag är tacksam över att Bent kommer hem till mig varje år, utan det är också för att Akademiska ryttare i norra Sverige, Norge och Finland ska få möjlighet att avlägga prov inom Akademisk Ridkonst utan att behöva åka hundratals mil. Just detta passade vi verkligen på att utnyttja det här året, eftersom vi hade provtagning som tema för kursen! Det innebar både att alla deltagare gjorde prov och att teorilektioner såväl som praktiska lektioner kretsade kring de prov som finns i Akademisk Ridkonst.
Jag vet att många har som mål att klara vissa prov inom den Akademiska Ridkonsten. Men jag skulle vilja påstå att ett minst lika viktigt syfte med proven är att motivera fler att träna sina hästar mer strukturerat! Såsom proven ser ut nu så följer de logiskt hästens utbildningsgång. Det är ofta frestande att gå snabbt framåt och hoppa över vissa delar av hästens grundutbildning, kanske för att det finns andra delar man tycker är roligare eller för att man tycker att vissa delar är svåra! Här kan markarbetes- och longerprovet och väpnarprovet motivera en att ge hästen en mer gedigen grundutbildning, vilket man tjänar på i längden. Självklart är det roligt när ens elever klarar de prov som de har tränat inför, men jag tycker ändå att den kunskap de har fått genom sin träning är det viktigaste! Men samtidigt är ju elever som klarar sina prov ett av de bästa kvitton jag kan få på min kompetens som instruktör…
Vid Bents kurs här på Ridakademi Norr var det hela sju stycken som klarade sina markarbetes- och longerprov. Dessutom blev min äldsta elev Gunnel (79 år) som gjorde väpnarprovet med sin islandshäst inbjuden som hedersmedlem i riddarskapet på väpnarnivå. Detta för att Bent tyckte att hon var en god förebild för andra som ibland tycker att träningen är svår och tar lång tid!
Gunnel 79 år tillsammans med sin islandshäst och Bent efter avklarat markarbetes- och longerprov.
Vad gjorde vi sedan?
När proven var klara återstod en hel del av kursen. Även om de flesta deltagarna inte hade tänkt längre än till sitt prov så användes resterande delar av kursen på väldigt bra sätt och med stor variation mellan ekipagen!
Markarbete från en tredje position
I markarbetesprovet ingår arbete stående baklänges framför hästen (markarbete), vilket man brukar benämna som den första ledpositionen och arbete från hästens sida (longering), vilket man brukar benämna som den andra ledpositionen. Bent har funderingar på om provet i framtiden ska kompletteras med arbete ståendes lite bakom hästen (arbete på lång tygel), dvs arbete från den tredje ledpositionen. Varje position har sina styrkor och sina svagheter. Man får bäst kontroll över de kroppsdelar hos hästen som befinner sig närmast den position där man är placerad och det är svårast att kontrollera de kroppsdelar som är på den motsatta sidan. Det innebär följande:
Markarbete: Ger god kontroll över huvud, hals och bogar. Bra för att skapa lösgjordhet, formgivning, och böjning och för att hindra hästen från att falla på någon bog. Positionen ger sämre möjligheter att inverka på hästens bakben och är därför mindre lämplig för arbete i hög samling.
Longering: Ger god kontroll över hästens innersida, både framdel och bakdel. Men det är svårare att kontrollera hästens yttersida.
Arbete på lång tygel: När man befinner sig intill hästens bakdel får man god kontroll över hästens båda bakben. Det här är därför en position som är väl lämpad för arbete i högre samling. Det är dock väldigt svårt att länga ut halsen, formge hästen och få kontroll över bogarna ur den här positionen. Innan hästen är redo för arbete på lång tygel bör man därför ha lösgjordheten, formgivningen, böjningen och bogarna bra stabila.
Tanken med den tredje positionen är inte att arbeta hästen på långa tyglar, utan tanken är att skapa ett crossover mellan longering och arbete på lång tygel. Hästen ska alltså fortfarande vara utrustad med kapson och lina och den enda förändringen är att man förflyttar sig till hästens inre bakben. Man kan antingen stå bredvid hästens inre bakben eller snett bakom det. Från den positionen ska man visa att hästen förstår de mest grundläggande hjälperna, framför allt:
Yttertygeln: Inverka med spöt på yttersidan av halsen för att få hästen att söka fram och ned och flytta vikt bort från det yttre frambenet.
Innertygeln: Inverka med spöt på innersidan av halsen för att få hästen att flytta vikt bort från det inre frambenet.
Ytterskänkeln: Inverka med spöt på rumpan (samma slutahjälp som i markarbete och longering) eller direkt på det yttre bakbenet för att föra hästens bakdel in i en sluta i lite samling.
Länga i öppna i halt.
Samla i sluta i halt.
Bent vill åtminstone att man ska visa att man stillastående kan föra hästen mellan dessa hjälper. Det blir i så fall ungefär samma övning som redan ingår i den första ledpositionen, dvs länga hästen i en öppna (nu med spöt på yttersidan av halsen) och samla hästen i en sluta (med spöt på bakdelen). Eventuellt ska samma sak ingå även i skritt på volt. Det är dock först vid riddarmötet under sommarakademin i augusti som det kommer att bestämmas om provet ska utökas eller inte.
Samla i sluta i skritt.
Personligen tycker jag att det vore väldigt bra om detta tillägg till provet infördes. Det gör provet lite svårare, men den stora fördelen är att man avdramatiserar den tredje ledpositionen genom att introducera den tidigare i hästens utbildning. Nu är det vanligt att man väntar med den positionen tills man ska arbeta med kraftigare samling och då är det lätt att hästen känner sig pressad av att man befinner sig i den positionen. Kan man i ett tidigt skede introducera de viktigaste hjälperna i den positionen så blir inte förändringen så stor när man behöver använda positionen för att öka kontrollen av hästens bakben.
Träning av sitsen i halt och i rörelse
Flera av kursdeltagarna fick gå vidare från arbetet från marken till ridningen. Detta utgör också en förändring av positionen, men nu förflyttar man sig till hästens rygg. Det innebär att man får bättre närhet till de flesta av hästens kroppsdelar. När man börjar rida måste man på samma sätt som när man byter position i arbetet från marken lära hästen att förstå hur hjälperna ser ut nu. Ridningen innebär också att en helt ny hjälp tillkommer, ryttarens sits.
Vid kursen fokuserade Bent på att lära ryttarna att känna hur deras position på hästryggen skulle vara. Eftersom alla hästar från marken kunde föras mellan hjälperna i en halt utnyttjade Bent detta på så sätt att han stillastående från marken förde hästen mellan fram och ned i öppna och samling i sluta och ryttaren samtidigt fick följa rörelsen med sin sits och känna hur hästens böjning och rotation känns i sitsen, hur öppna respektive sluta känns och hur längning respektive samling känns. Sedan fick ryttarna försöka föra hästen mellan dessa positioner med sin sits och Bent hjälpte då bara till och stabiliserade upp hästen mellan hjälperna.
De som hade kommit lite längre i sin och hästens utbildning fick även arbeta med att föra hästen mellan olika övningar i rörelse framåt på volten. De fick då känna på öppna, sluta och förvänd sluta och hur de med sitsen som den primära hjälper formar och placerar om hästen i olika övergångar mellan dessa övningar.
Fokus på samling
För de som hade grunderna i ridningen stabilare på plats låg fokus i arbetet istället på hästens samling. Utgångspunkten var fram och ned med lite öppna på volten. Syftet med detta är att hästen ska svinga fram det inre bakbenet ordentligt inunder sig. Därefter ska ryttaren börja samla lite i en svag sluta. Det ryttaren gör då är att flytta sin tyngdpunkt mot hästens inre bakben, dvs förskjuta tyngdpunkten inåt och bakåt. I den positionen ska man sedan göra små halvhalter med sitsen. Om hästen är riktigt stark i ryggen kan man göra halvhalterna med magen, vilket gör sitsen mer belastande. Om hästen är svagare i ryggen gör man istället halvhalterna med överkroppen. Först gör man halvhalterna enbart när hästen för fram sitt inre bakben och när hästen börjar samla sig lite övergår man till att göra halvhalter både när hästen för fram sitt inre och sitt yttre bakben. Det är viktigt att halvhalterna med sits och tygel följs åt, så att man inte tar i tygeln när sitsen går framåt. Om man tänker sig att man gör halvhalten med skuldror och axlar och håller armarna stilla så kommer händerna automatiskt att följa axlarna bakåt och halvhalterna blir synkroniserade.
När man med hjälp av små halvhalter kan föra hästens tyngdpunkt in över hästens bakben så kan man med skänklarna minska bakbenens påskjut genom att be hästen lyfta sina bakben lite tidigare. Det gör man med små impulser med skänklarna. Det ska inte vara hårda knackningar, utan man ska enbart snudda med vaden mot hästens sida. I skritt innebär detta att man diagonaliserar skritten, så att man tar upp inner bakben i ytter frambens takt och ytter bakben i inner frambens takt. På så sätt får man den tvåtaktiga skolskritten.
Jag besökte Annika Keller förra vintern, när jag reste runt till olika tränare i Akademisk Ridkonst i Tyskland. Ett av mina starkaste minnen från den resan var hur bra Annikas elevers hästar sträckte fram sina bakben. Det var som att bakbenen bara trycktes fram, och det verkade inte vara jobbigt. Bilden av de framåtgripande bakbenen har verkligen etsat sig fast på min näthinna och jag har känt att det där är någonting som jag också vill åstadkomma.
Sedan dess har jag fått fram bakbenen på alla mina hästar mycket mer, men inte lika mycket som jag såg hos en del av Annikas elever och inte med samma lätthet och självklarhet. Det var därför ganska självklart för mig att be Annika komma hit och ha en clinic. Annika är för många i Sverige ganska okänd – och hon är dessutom kvinna! Därför blev jag inte så förvånad över att det var en ganska försiktig anstormning av deltagare till hennes kurs här. Men det gjorde ingenting! Tvärtom så fick vi som deltog bara ännu mer av Annikas tid och energi! Och hon gjorde verkligen ingen besviken!
Föreläsning om hästens assymmetri
Annika har en bakgrund inom dressyr och hoppning, men hon började rida för Bent redan när hon var 14 år. Under en period provade hon att rida för andra klassiska tränare, såsom Anja Beran, men återgick sedan till Bent när hon upptäckte att de andras kunskap inte var närmelsevis lika stor som hans. Hon är sedan många år licensierad tränare inom Akademisk Ridkonst och en av de främsta inom den här ridningen.
Annika är förutom tränare även osteopat och väldigt intresserad av hästens biomekanik och hästens naturliga assymmetri. I naturen är assymmetrin i hästen inget problem, men när vi börjar rida hästen skapar det problem. När hästen blir stressad så lyfter den huvudet och skjuter på med bakbenen. Det innebär att om den blir stressad när den ska svänga (t.ex. på en ridbana) så börjar bakbenen skjuta, vilket i svängen innebär att benen faller ut och trycker hästens kropp inåt. Då hamnar hästen alltså i obalans. När en häst istället försöker visa upp sig eller när den leker med andra hästar så tittar den på de andra hästarna medan den springer. Då får hästen en naturlig böjning och ställning och rör sig balanserat och elegant.
Annika upplevde att alla hennes hästar var konkava (hollow) i höger sida, dvs hade lättare att böja sig till höger. Samtidigt sa alla hennes elever att de inte kunde böja hästarna till höger. Hästarna vill inte ställa sig i höger varv och faller bara på inner bog. Varför upplevde de det så olika? Steinbrecht skriver också att hästarna har svårare att böja sig till höger.
Just detta sätt att beskriva hästens assymmetri är väldigt vanligt. Man brukar prata om en böjd och en styv sida eller en kortare och en längre sida. Om det är på det sättet så borde det bara vara att böja hästen till den andra sidan så att den andra sidan längs ut. Men om lösningen är så enkel så borde det väl inte vara så svårt!?! Och det beskrivs i princip alltid på just det sättet att vänster sida är den kortare (där det är lättare att böja hästen) och höger sida den längre (och det blir då svårare att böja hästen till höger).
De flesta ryttarna har lätt att böja hästen till vänster, men samtidigt har de svårare att komma ned på vänster sida. Det är lättare att sitta på höger sida, trots att det är svårare att böja hästen till höger.
Annika har funnit att detta beror på att höger bakben är det påskjutande bakbenet. Det skjuter ut lite mer och höften sänks mer. Vänster höft är lättare att föra fram, men svårare att sänka.
Vad Annika också har sett i sin osteopatiska behandling är att vänster bog är mycket större än höger bog. Detta gäller i princip för alla hästar (typ 99 procent). Hon har diskuterat detta med sadelmakare som märker precis detsamma. På vänster sida påverkas sadlarnas stoppning av den förstorade bogen. Av någon anledning har alltså musklerna kring vänster bog vuxit mycket mer än musklerna kring höger bog. Varför är det så, när alla säger att hästarna faller på höger bog?
Hästens naturliga skevhet är som ett parallellogram, där vänster bog och vänster höft är längre fram än höger bog och höger höft. Samtidigt har hästen dock lättare att sänka höger höft, vilket gör att bröstkorgen roterar till höger så att vänster bog kommer högre upp än höger bog.
Annika har funnit denna förklaringsmodell: Vänster höft är längre fram än höger höft. Detta gör att det är lättare att böja och ställa hästen till vänster. Samtidigt är det dock svårare att få en korrekt rotation till vänster. Detta beror på att höger bakben är det påskjutande bakbenet. Det skjuter bakåt-utåt och är faktiskt det starkare bakbenet. Men det skjuter så kraftigt att höger höft sjunker ned. Så genom hela steget har hästen en tendens att sänka den högra höften.
Hästens blindtarm sitter på höger sida. När hästen bryter ned födan kan den ha uppemot 25 kg i blindtarmen. Detta kan också ha viss betydelse till varför det är lättare för hästen att rotera till höger.
Vad ska man göra i vänster varv? I vänster varv kan man försöka lösa detta genom att lägga till ytterskänkeln för att få ytter bakben att hamna i en bättre position (så att det sätts ned mer inunder hästen). Hästen kommer dock att fortsätta använda skjutkraft med höger bak, vilket leder till att hästen vill skjuta över vikten till inner framben. Oftast försöker ryttaren hantera detta genom att flytta ut framdelen med innertygeln, för att få bort hästen från inner bog. Detta kommer dock inte att lösa problemet. Inner bog kommer fortfarande att vara längre fram än ytter bog.
Problemen med hästens skevhet i vänster varv.
För att lösa problemet måste vi göra två saker. Dels så måste vi lära hästen att sätta ned höger bakben på rätt ställe och att börja bära vikt på det benet istället för att skjuta ifrån med det benet. När hästen tar vikten på ytter bak för ett ögonblick så får den möjlighet att sänka sin inre höft och ryttaren släpps ned på innersidan.
Vad ska man göra i höger varv? I höger varv är det inre bakbenet det starkare men också påskjutande bakbenet. Det är väldigt svårt att få hästen att ställa sig till höger, för hästens nacke är naturligt mer vinklad till vänster. Försöker man lösa det med att ta i innertygeln så flyttar hästen huvudet till insidan, men ställer sig inte. Använder man istället innerskänkeln för att lösa problemet så sätter hästen istället inner bak på yttersidan av tyngdpunkten. Det löser alltså inget problem.
Man känner det ofta som att det är höger bog som är den tunga bogen. Det beror oftast på att ryttaren kämpar med att få med sig inner bak och hästen då faller ut med bakdelen och då riktas kraften över till inner bog.
Problemen med hästens skevhet i höger varv.
Det vi istället skulle behöva i höger varv är att få innerhöften framåt. Om vi gör en riktigt svag sluta så kommer innerhöften fram bättre och höger bakben hamnar faktiskt i en bättre position och ställningen blir bättre.
I höger varv behöver vi alltså ytterhjälperna för att få rätt reaktion på innerhjälperna. Det är svårt för hästen att förstå att den ska böja sig runt innerhjälperna istället för att gå bort från dem.
Vad är de största problemen? Många hävdar att problemen i hästarna oftast sitter kring atlaskotan och korsbenet. Höfternas snedhet beror dock inte på att bäckenets övergång till ryggraden skulle vara sned, utan det är ett muskulärt problem. Hästarna har inte problem i SI-leden, utan problemet sitter ofta i lumbosakralleden. Problemet beror främst på att det finns olika slags krafter. Det finns en kraft in till hästen (bärighet) och en kraft ut från hästen (påskjut).
Varje gång hästen tar vikt på ett bakben (dvs i varje steg) så pressas bäckenet mot korsbenet. Leden däremellan kallas SI-leden (ilio-sacral).
Problem i skolhalten I skolhalten får man lätt ”catback” när hästen ”samlar” sig felaktigt. Då lyfts korsbenet upp. Detta har ett samband med hästens bakknän. Hästens knä- och hasleder hänger ihop på så sätt att de alltid har samma vinkel. För att hästen ska kunna stå och sova så har den en särskild förmåga att ”låsa” knälederna i en fast vinkel. Om hästen låser knäleden (och därmed även hasleden) och vi försöker samla den i halten så finns det bara två ställen där rörelsen kan komma ut. Det är i lumbo-sakralleden och höftleden. Det leder till att ryggraden lyfts upp i lumbo-sacralleden och trycks ned i övergången mellan hals och bröstrygg. Det svåra med att göra det i stillastående är att man måste förklara för hästen att den ska ”låsa upp” knäleden medan den belastas. Detta är väldigt onaturligt för hästen. Det som är naturligt för den är att låsa upp knäleden när den rör benet.
Om man jobbar mycket med skolhalter ur stillastående och får detta problem så kommer man alltså att trycka ned hästens bröstrygg och fortsätter man med den träningen så kommer hästen att ta med sig det rörelsemönstret in i rörelse framåt. Hästen hamnar då på framdelen och bröstkorgen sjunker ned mellan bogbladen.
För att komma ifrån detta så kan man kombinera rörelse i samling med skolhalten, eftersom den då inte låser knäna. Lösningen är alltså att kräva mindre samling i halten och därifrån be hästen om rörelse framåt, ta tyngdpunkten lite bakåt – rörelse framåt – tyngdpunkten bakåt – rörelse framåt etc. Det är faktiskt inte så olikt den traditionella vägen att nå samling (framåt – halt/ryggning – framåt – halt/ryggning – framåt etc).
Överböja halsen Kotorna i halskotpelaren glider in i varandra och roterar lite. När kotorna dras isär lite så kan de rotera men inte vinklas i förhållande till varandra. Det är därför halsen blir så lång och stabil när man får bra ställning och rotation i halsen.
Halskotorna och ryggkotorna har lite olika utseende. Det gör att det är extra stor risk att man överböjer just i övergången däremellan.
Det är ganska lätt att skapa böjning i en rak häst. Det svåra är att skapa ”rakhet” i en överböjd häst. Man måste vara väldigt försiktig med att böja hästens framdel, eftersom halsen är så lätt att böja, och det kommer inte att hjälpa hästen att använda sina bakben. Annika rider därför hästarna väldigt raka i början av deras utbildning.
Fokus vid Annikas lektioner
Annika jobbar verkligen alla hästar bakifrån och fram. Om jag ska försöka sammanfatta nyckelpunkterna i hennes träning så är det:
Rikta kraften rakt
Lösgör hästen
Skapa ordentligt med energi framåt
Driv fram hästens bakben så att du får hästen framför sitsen och så att halsen blir lång och hästen söker kontakt med handen
Effekten av det blev att bakbenen svingade fram bättre och hästarna lyfte både bröstryggen och bogarna, längde ut halsen och blev stabilare. Exakt hur detta gick till i praktiken var lite olika från ekipage till ekipage.
Annika visar med Valioso hur hon använder positionen och kroppsspråket från arbete på lång tygel för att vända in hästens framdel i longeringen och rikta kraften rakt.
Många tränare inom Akademisk Ridkonst är väldigt fokuserade på att arbeta med olika övningar, såsom öppna och sluta. Självklart så använder även Annika dessa när de behövs för att korrigera ett bakben framåt. Men det är väldigt tydligt att skolorna och andra övningar i hennes träning bara är verktyg och inte något självändamål.
Skolorna är faktiskt inte ens bland de viktigaste verktygen i Annikas träning. Övergångar är betydligt viktigare. Det känns för mig både logiskt och bra, eftersom jag själv under senare tid har fokuserat mycket på övergångar. Men Annika går faktiskt ett steg längre än mig. Jag har jobbat mycket med att bibehålla hästens horisontella balans eller hästens samlingsgrad och utan att tappa det kunna göra övergångar mellan olika gångarter samt till och från halt. Annika använder istället övergångarna för att öka hästens bärighet och energi.
Ett sätt att skapa mer energi i skritten är att använda energin i traven och ta med den in i skritten. Det gör Annika genom att från en energisk trav göra en övergång till skritt. För att få med sig energin in i skritten är det viktigt med snabba reaktioner från hästen och att hästen är lätt på hjälperna. Måste man ”bromsa” ned hästen från trav så går det inte att bibehålla energin in i skritten. Det Annika gör för att lyckas ta med sig energin in i skritten är att göra upprepade övergångar och att låta travsträckan bli kortare och kortare. Till sist kanske hästen bara travar två steg för att sedan fortsätta skritta. Det man då åstadkommer är att hästen börjar tänka trav medan den skrittar. Efter upprepade övergångar på det sättet kan man också nästan ta några travsteg i skritt och få samma resultat från det som från riktiga övergångar. Det man gör då är att få hästen att förbereda sig för trav och tänka trav medan den skrittar.
På motsvarande sätt kan man använda galoppen för att både få mer energi och mer lätthet i framdelen i traven. Men det är inte bara en högre gångart som kan tillföra något till en lägre gångart. Även det omvända gäller. Man kan t.ex. använda halten för att få både mer energi, mer framåtgripande bakben och mindre påskjut. De övergångarna går till på samma sätt. Man gör halt (med lätta hjälper) och ber sedan hästen gå fram igen i skritt, trav eller galopp. Efter några halter låter man själva halten bli kortare och kortare och efter ett tag kan man ersätta den med en halvhalt och genom denna få samma effekt i hästens bärighet som den hela halten gav.
Det Annika är så skicklig på är att se exakt när hästen svingar fram sina bakben bäst och blir lättast i framdelen. Det är det läget man ska utnyttja och ta med sig in i det andra arbetet (t.ex. in i andra gångarter eller in i längning eller in i samling). Effekten av det här arbetet är att hästarna bli mer energiska och lättare i framdelen och att de blir mer uppmärksamma på ryttaren eftersom de förväntar sig att det hela tiden ska hända saker i träningen.
När man jobbar med lättheten i hästens framdel, snabba reaktioner i övergångar och ökad energi finns det en risk att hästen blir lite hög i formen och inte riktigt arbetar över ryggen. Men Annika fokuserar hela tiden på att hästen ska arbeta över ryggen och att det är bakbenens framåtsvingning som ska skapa lättheten i framdelen. Därigenom blir faktiskt effekten den motsatta. Hästen blir faktiskt rundare i formen och länger sin överlinje mer. Då känner man också att man får mer häst framför sadeln.
En viktig del i arbetet med att få hästen att sträcka fram bakbenen är att hästen ska söka kontakt med ryttarens hand. Inom Akademisk Ridkonst har vi ofta en tendens att få hästarna så lätta på handen att kontakten går förlorad. Det innebär att hästen inte riktigt sträcker sig fram till handen och bakbenen svingar inte riktigt fram. Däremot kan hästen ändå vinkla sina bakben ordentligt. När det är svårt att skapa kontakt och hästen undandrar sig tygelns verkan är Annika inte främmande för att faktiskt använda bakbenens påskjut för att skapa den här kontakten. Det innebär att hästen får stretcha fram och ned ganska mycket och faktiskt skjuta en del med sina bakben, så länge som den sträcker sig fram till handen och arbetar över ryggen. Det är ett väldigt pedagogiskt sätt att förklara för ryttaren hur kontakten ska kännas i handen. Man måste dock vara medveten om att detta bara är det första steget i en förändringsprocess. Nästa steg är att hitta energin framåt i bakbenen och med bibehållen kontakt föra över hästen i en lite högre form där framdelen blir lättare. Så fort man förlorar kontakten ska hästen ridas i riktning fram och ned, så mycket som behövs för att återfå kontakten.
För mig personligen låg den här kursen väldigt rätt i tiden. Jag har det senaste året jobbat väldigt mycket med att stretcha hästens överlinje, få hästen att välva halsen och föra ytterbogen framåt så att den börjar söka fram till handen. Jag har börjat få en känsla för hur det känns att ha hästen framför sitsen. Att han hästen framför sitsen innebär inte att man lutar sig bakåt och skjuter hästen framför sin tyngpunkt. Det innebär att hästen svingar fram sina bakben så att det skapas ett lyft i bröstryggen och manken lyfts och vinklas framåt. När man hittar det läget kan man faktiskt med sitsen hjälpa hästen att bibehålla det så att den inte glider bakåt med kroppen och hamnar bakom sitsen igen. Jag har jobbat med detta lite mer tekniskt än vad Annika gör och använt hästens böjning och rotation och längningen av yttersidan för att skapa ett lyft i bröstryggen och få bakbenen att svinga fram inunder hästen. Det innebär i praktiken att jag har skapat förutsättningar i hästens framdel för att bakbenen enkelt ska kunna svinga fram inunder hästen. Det gör också att kraften riktas rakt, vilket är en förutsättning för att bakbenen ska kunna bära vikt och skapa lätthet i framdelen. Det Annika gör är att istället skicka fram bakbenen inunder hästen (med hjälp av övergångar och energi) och att därigenom få mer lätthet i framdelen och mindre problem med bogar som faller åt sidan. Utifrån mitt perspektiv är det här två kompletterande perspektiv, där man börjar med att forma hästens framdel för att kraften från bakbenen inte ska blockeras eller riktas ut över någon bog. Därefter kan man fokusera mer och mer på att skicka bakbenen framåt och öka energin, så får man mer bärighet och stabilitet i hästen. Det känns väldigt kul att gå en kurs där instruktörens fokusområde ligger precis på det som jag själv just nu behöver börja fokusera allt mer på.
Fler kurser med Annika Keller
Annika Keller kommer tillbaka till Ridakademi Norr och har två kurser under 2017. Det blir följande helger:
Ylvie Fros från Holland, som både är licensierad tränare inom Akademisk Ridkonst och nivå III-tränare inom Centrerad Ridning, har i helgen haft sin första kurs i Sverige. Precis som många andra duktiga instruktörer gjorde hon sin Sverigedebut på Ridakademi Norr!
Ylvie Fros från Holland hade en fantastisk föreläsning och helgkurs i Centrerad Ridning och den akademiska sitsen på Ridakademi Norr.
Kursen var inriktad på att träna deltagarnas ridning genom sitsen genom att använda det bästa som Centrerad Ridning, Tom Nagels ridning med psoasmuskeln och Akademisk Ridkonst har att erbjuda. Det kändes väldigt lyxigt att få delta i en kurs där någon annan redan hade plockat russinen ur kakan och på ett utomordentligt sätt anpassat metoderna och verktygen från de olika lärorna till det som åtminstone passade mig perfekt! Detta hade nog räckt för att kursen skulle vara bra. Men utöver det kan vi lägga till Ylvies entusiasm, engagemang, energi och pedagogiska förmåga! Resultatet var en av de mest givande kurser jag deltagit i på länge!
Kursen inleddes på fredag kväll med en tre timmar lång och väldigt inspirerande föreläsning om ryttarens sits. De som bara hade anmält sig till föreläsningen hörde sig genast för om när Ylvie skulle komma tillbaka till Ridakademi Norr, så att de skulle kunna delta i hela kursen. Till övriga som undrar detsamma kan jag ge den glädjande nyheten att hon kommer tillbaka efter sommaren, den 24-25 september.
Ylvie är en inspirerande föredragshållare!
Efter den inledande, och väldigt proffsigt utförda, föreläsningen följde två långa och intensiva dagar som var välfyllda med övningar på marken och övningar på hästryggen.
Ylvie instruerar här ryttarna till att med sitsen rida sina hästar fram till en eftergiven hand i horisontell balans.
Anteckningar från Ylvies föreläsning
Ylvies bakgrund
Ylvie är utbildad inom Horsemanship, Centrerad Ridning och Akademisk Ridkonst. Därigenom har hon en helhetsbild där hon har en bra kommunikation med hästarna och har kontroll över både sin egen kropp och hästens kropp.
För Ylvie var det i början svårt att kombinera den Akademiska Ridkonsten och Centrerad Ridning. Inom Akademisk Ridkonst fick hon lära sig att använda en avlastningssits, där man tar stöd med överskänklarna. Inom Centrerad Ridning fick hon däremot lära sig att sitta mer på hästen. Den häst hon hade då hade väldigt mycket problem med sin rygg och behövde lära sig hur den skulle använda sin rygg innan den klarade av att hantera en ryttare med en belastande sits. Efter ett par år med biomekanisk träning kunde hennes häst börja bära henne bättre och då kunde hon plötsligt använda det mesta från Centrerad Ridning inom Akademisk Ridkonst.
När man tränar en häst börjar man oftast från marken. Det arbetet syftar till att lära hästen att använda sin kropp på ett bra sätt, så att den ska vara väl förberedd för ridningen. Samtidigt bör man träna sin egen kropp och förbereda även den för ridningen.
Vad är en bra sits?
Det går inte att säga vilken sits som är mest perfekt. Vad som är en bra sits beror helt på vad man ska använda sitsen till.
På en horisontellt balanserad häst ska ryttaren sitts i en helt vertikal sits. Då sitter ryttaren helt vinkelrätt över hästens ryggrad. Steinbrecht skrev att vinkeln mellan hästens ryggrad och ryttarens ryggrad alltid ska vara 90 grader.
Om hästen är i framvikt så innebär dock detta att ryttaren inte ska sitta i en vertikal sits. Då måste ryttaren också sitta i lite framvikt, så att man återställer den 90-gradiga vinkeln mellan hästens och ryttarens ryggrad. Sedan kan man tillsammans med hästen föra balansen bakåt till det horisontella-vertikala läget. I hög samling ska man inte heller sitta i en helt vertikal sits, utan då ska både häst och ryttare föra tyngdpunkten bakåt.
En vertikalt balanserad ryttare på en horisontellt balanserad häst. Man ska hela tiden sträva efter att bibehålla 90 graders vinkel mellan ryttarens och hästens ryggrad.
En vacker sits är inte alltid en bra sits. En bra sits är en sits som är funktionell. Vad är då en funktionell sits?
Oberoende: Man måste kunna röra sina kroppsdelar oberoende av varandra.
Minimalt med ansträngning, maximalt med resultat: Man ska använda så lite muskler som möjligt. Sitsen ska alltså vara energieffektiv.
Bekväm och enkel
Koordinerad
Förståelig för hästen: Sitsen är ett kommunikationsredskap och hästen måste därför kunna förstå vad ryttaren vill med sin sits.
Hästen kommer att spegla ryttarens sits.
Centrerad Ridning
Centrerad Ridning är ingen disciplin. Det talar inte om hur man ska rida, utan det talar om hur man ska använda sin kropp.
Centrerad Ridning grundar sig på några särskilda grunder:
Mjuka ögon: Försök se världen på samma sätt som hästen gör, dvs ha en vid blick. Hästen kan i princip se 360 grader, vilket inte vi människor kan. Men om vi har mjuka ögon så kan vi se 180 grader. Hårda ögon gör det svårare att andas, tyngdpunkten förs framåt, musklerna blir mer spända. Mjuka ögon förbättrar andningen, tyngdpunkten förs bakåt och musklerna blir mer avslappnade. När vi rider med mjuka ögon kan vi bättre känna vad vi gör med vår kropp.
Andning: Lungorna ska fyllas med luft i alla riktningar. Man måste alltså andas både med magen och med bröstkorgen.
Balans eller byggstenar: Ju bättre vi kan placera byggstenarna i kroppen på varandra, desto stabilare och mer balanserade blir vi och då behöver vi använda mindre muskelkraft. Vi har både stabiliseringsmuskler och rörelsemuskler. När vi staplar byggstenarna mitt över varandra så använder vi stabiliseringsmusklerna för att bära upp kroppen. Då kan vi slappna av med rörelsemusklerna.
Centrering: Centrum är en tänkt punkt i centrum av vår kropp. Man kan tänka sig det som en liten boll som ligger mitt i vårt bäcken. Vi kan påverka placeringen av den bollen i olika riktningar. Lägger vi fokus där så kommer vi att sänka vår tyngdpunkt och låta rörelserna utgå från vårt centrum.
Tydligt syfte: Man måste ha en plan och en idé om i vilken form man vill röra sig, i vilken riktning man vill gå och i vilken hastighet man vill röra sig.
Grundning: Många som rider i stigbyglar har problem att ha rätt grad av kontakt med stigbyglarna. Genom grundningen lär man sig att låta fötterna vila i stigbyglarna.
Tom Nagel
Tom Nagel har skrivit en bok som heter ”Zen & Horseback riding”. Han beskriver hur ryttaren ska använda sin psoasmuskel. Den sammanbinder överkroppen med benen. Det är två väldigt kraftiga och starka muskler. Det är psoasmusklerna som skapar rörelsen i våra höfter när vi ska följa hästens rörelser. Man måste lära sig att bli medveten om psoasmusklerna och lära sig hur man använder dem.
Psoasmusklerna är viktiga för att ryttaren ska få bra hållning och en följsam sits. Psoas är en av kroppens största muskler. Den binder ihop ryggraden med lårbenet och insidan av höftkammen med lårbenet. Psoas påverkar därmed både hur vi formar vår ryggrad, hur vi vinklar vårt bäcken och hur vi placerar våra ben, dvs den påverkar alla sidor av vårt säte. Med spänningar i psoas får ryttaren både dålig hållning och svårighet att följa hästens rörelser med sitsen.
Om psoasmuskeln är avkortad så drar den ländryggen framåt så att man svankar mer. Om man då rätar ut ryggen så åker istället benen framåt. Psoasmuskeln är ju avkortad. Får inte den ena delen åka framåt så blir det den andra som gör det.
I den vänstra bilden ger psoas utrymme för ryggraden att rätas ut. I den högra bilden är psoas avkortad, vilket medför en mer svankande rygg.
Om man spänner magmusklerna så motverkas andningen. Om man har ont i ryggen så hjälper det sällan att träna magmusklerna. Om man istället lär sig att forma ryggraden korrekt och använda psoasmukeln rätt så försvinner nästan alltid ryggproblemen.
Psoasmuskeln är också viktig för hästen. Den hjälper hästen att föra fram sina bakben.
När hästen rör sig så svingar hästens bröstkorg från sida till sida i en rotation. Genom att använda psoasmuskeln korrekt så kan man följa den rörelsen. Det innebär att när det ena låret går nedåt så ska det andra gå uppåt. I hästens rygg finns också en rörelse framåt och bakåt. Den behöver dock inte ryttaren fokusera på. Om man får psoasmuskeln att skapa en rörelse uppåt och nedåt så kommer hästen automatiskt att även ge ryttaren rörelsen framåt och bakåt.
Akademisk Ridkonst
Inom den Akademiska Ridkonsten ser vi sitsen som det som går från det ena knät, upp genom sätet och ned till det andra knät. Man skiljer på den statiska och den fysiska sitsen.
Statisk sits: Tyngdpunkten. Visar hästen vägen.
Fysisk sits: Formar hästen.
Centrerad Ridning och den Akademiska sitsen
De fyra grundläggande komponenterna i sitsen är:
Hållning
Andning
Medvetenhet
Rörelse
Ridning handlar mycket om att hitta den rätta känslan. Ofta blir ryttaren väldigt fokuserad på att bibehålla den känslan. Det medför i regel att man tappar den. Sally Swift har sagt att man ska hitta det, känna det och låta det gå. Då kan man istället träna sig på att känna och hitta känslan fler gånger.
Hållning
Rid med benen
Musklerna placerar benen
Psoas stabiliserar
Jämförbara delar (hästen speglar ryttaren)
Ryggraden längs ut både uppifrån och nedifrån. Uppifrån rätas ryggraden ut genom att huvudet får vila mitt över halskotpelaren. Man får då inte vinkla fram huvudet (titta ner) eller vinkla upp huvudet (föra fram hakan). Nedtill längs ryggraden ut genom att man “skopar” bäckenet en aning, vilket motverkar en svankande ryggrad. Man kan ha en känsla av att placera svansen mellan benen.
Andning
När man andas in kan man tänka sig att lungorna fylls med luft nedifrån och upp och när man andas ut tömmer man lungorna uppifrån och ned. När man andas in så länger man ut ryggraden och i slutet kommer huvudet att vinklas lite framåt. När man andas ut rätar man ut den nedre delen av ryggen.
Energi och kraft kommer vid utandningen. Ska man slå någonting så gör man det när man andas ut, inte när man andas in. Övergångar (t.ex. en halt eller en galoppfattning) ska man därför göra i utandningen och inte i inandningen.
Rörelse
I en stabil sits finns det hela tiden rörelse. Hela kroppen rör sig, vilket är helt naturligt eftersom man sitter på ett djur som rör sig. Rörelsen i hästens bakben skapar en tredimensionell rörelse genom hästen rygg, som går bakifrån och fram. Den rörliga ryttaren ser dock ut att sitta stilla ifall den rör sig tillsammans med hästen. Rörelsen i ridning ska vara vertikal, bilateral och diagonal.
Jämförbara delar
Hästar är horisontella varelser och ryttare är vertikala varelser. Det hästen ska göra horisontellt ska därför ryttaren göra vertikalt. Hästen kommer att speglar ryttaren, både när ryttaren gör rätt och när ryttaren gör fel.
Man måste både ta hänsyn till vad ryttaren är fysiskt kapabel och göra och vad hästen är fysiskt kapabel att göra. Man ska bara försöka göra sådant som både hästen och ryttaren är fysiskt kapabel att göra.
Det är den fysiska sitsen som formar hästen. Det är innebörden av jämförbara delar. Sedan kommer den statiska sitsen att styra riktningen i rörelsen.
Inom den Akademiska Ridkonsten pratar man om en öppen eller sluten sits för att flytta tyngdpunkten. Detta är ungefär detsamma inom Centrerad Ridning. Men där finns en skillnad. När det gäller den öppna sitsen är man överens, men när man pratar om en sluten sits är det en viss nyansskillnad. Bent pratar om att föra magen framåt, vilket innebär att man ökar svanken. Då kan man inte följa hästens rörelser lika väl eftersom kan då skapar en spänning i låren. Inom den Centrerade Ridningen tar man hela överkroppen framåt, för att kunna föra tyngdpunkten framåt utan att börja svanka. Då kan psoasmuskeln fortsätta arbeta korrekt även när man tar tyngdpunkten framåt och man kan därför fortsätta följa hästens rörelser.
Hästarna som deltog i kursen har det lugnt och skönt i sina hagar.
Reflektioner från kursen
Ryttarens placering och hållning
Det är precis som Ylvie säger. Inom den Akademiska Ridkonsten får vi lära oss att sitta ganska framåttippade i vårt bäcken, vilket gör att vi svankar en hel del. Syftet med detta är att den statiska sitsen (tyngdpunkten) ska placeras mitt över hästens tyngdpunkt. En fördel med den sitsen är att vi med en stilla överkropp och minimala förändringar i vår mage kan förskjuta tyngdpunkten bakåt eller framåt. Det vi dock inte får lära oss är att den här positionen skapar spänningar i psoasmuskeln och det leder till en försämrad rörlighet i bäckenet och låren.
Genom att korsryggen förs bakåt mot Ylvies hand rätas ryggraden ut och psoasmuskeln blir mer avslappnad så att höfterna och låren kan följa hästens rörelser.
Det Ylvie lär ut är istället att man ska låta ryggen få en plattare form. Då hamnar bäckenet i ett lite mer bakåttippat läge och man blir mer avspänd i sätet och sjunker djupare ned i sadeln. Till detta följer också att skänklarna inte ska vara alltför uträtade, utan vi ska tillåta oss att ha ett lite vinklat knä. För många kan det kännas som en stor omställning att gå från den svankande och nästan framåtlutande akademiska sitsen till den här mer raka sitsen. Det är lätt att föreställa sig att sitsen ska bli för belastande för hästarna. Men faktiskt så känner man istället det motsatta. När man gör den här förändringen i sitsen så kommer hästarna upp mer med ryggarna och får mer ryggrörelse. Jag antar att det beror på att ryttaren blir mer avspänd och följsam.
Ryttaren får hjälp av Ylvie att hitta sin vertikala sits, där hennes ryggrad är vinkelrät mot hästens horisontella ryggrad. Ryggen rätas ut och kroppens byggklossar staplas i balans mitt över varandra.
De som har varit på Ridakademi Norr på tidigare sitskurser var också bättre förberedda för den här förändringen i sitsen. På kursen för sjukgymnasten Birthe Vogelius fick vi lära oss ”atletisk hållning”, vilket rätar ut ryggraden och länger den uppåt och på kursen i alexanderteknik för Maria Bucht fick vi lära oss att placera bäckenet i en mellanposition, där vi varken svankar eller rundar ryggen. På kursen för Birthe fick vi också lära oss att stretcha våra höftböjare, för att inte skänklarna skulle dras framåt. Det kanske inte alla vet är att höftböjare är det mer vardagliga namnet på just psoasmuskeln. Det känns tryggt att det finns en samstämmighet mellan dessa olika sitsgurus syn på hur ryttaren ska forma sin sits.
Psoasmuskeln går från ländryggen till lårbenet och från höftkammen till lårbenet. Om psoas är avkortad så kommer antingen låret att lyftas (föras framåt) eller ländryggen att föras framåt (man svankar).
Till vänster visas en svankande hållning och till höger “skopar” Ylvie sitt bäcken och rätar ut ryggraden. Här är skillnaden lite överdriven, men det är i den riktningen ryttarens muskler ska arbeta.
För att lära sig känna när man är centrerad i varje riktning mitt över sina sittben kan man använda den här övningen. Sitt långt fram på en stol med knäna i rät vinkel. Känn sittbenen mot stolen. Sittbenen är formade som medarna på en gungstol. Prova att sakta ”rulla” fram på sittbenen och bak på sittbenen. Börja med stora rörelser och gör sedan rörelsen allt mindre tills du hittar mitten. Gör sedan en cirkulerande rörelse hela varvet runt; framåt – till höger – bakåt – till vänster – framåt osv i båda varven. Då känner man tydligt när vikten flyttas från det ena till det andra sittbenet. Hitta sedan balansen mellan framåt- bakåt och mellan höger-vänster, där ni har lika mycket belastning på båda sittbenen och centrerar tyngdpunkten mitt över dem.
En följsam sits
I hästens kropp skapar bakbenens rörelser en svingning i ryggraden som transporteras horisontellt genom kroppen, från bakdelen till framdelen. Det får inte finnas några spänningar i hästens kropp som blockerar denna svingning. Motsvarande svingning ska transporteras genom ryttarens ryggrad, men i det här fallet vertikalt, nerifrån och upp. För att möjliggöra denna svingning är det viktigt att ryttaren inte har några spänningar som blockerar rörelsen. Ryttaren ska ha en stabilitet i kroppen, men inga spänningar. Stabilitet uppnår man dels genom att aktivera de djupa stabiliseringsmusklerna och dels genom att stapla kroppens byggklossar mitt över varandra. Spänningar undviker man genom att se till att de ytliga musklerna (rörelsemusklerna) har låg muskeltonus.
För att kunna följa hästens rörelser och de olika slags svingningar i ryggraden som bakbenen ger upphov till i olika gångarter är det bra att veta hur dessa rörelser är utformade. Då kan man också vid behov inverka på rörelserna, t.ex. göra den större eller långsammare eller förändra rörelserna för att göra en övergång till en annan gångart.
I hästens rygg fortplantas bakbenens rörelser som en vågrörelse bakifrån och fram, samtidigt som det finns en svingning uppåt och nedåt och en rotation till höger och vänster. Det är med andra ord en tredimensionell rörelse som vi måste lära oss att följa och påverka. Rörelsen framåt och bakåt är så dominant i hästens rygg, så den kommer automatiskt att fortplantas i ryttarens rygg utan att man fokuserar på den. Det är snarare så att man kan behöva dämpa rörelsen framåt och bakåt för att inte förstärka hästens påskjut.
Skritt är en gångart helt utan svävmoment. Det gör at rörelsen uppåt och nedåt är i det närmaste försumbar. Istället blir den roterande rörelsen den primära. Den roterande rörelsen skapas av att hästen sänker sin höft när den lyfter och för ett bakben framåt. Eftersom det ena bakbenet går framåt när det andra går bakåt i skritt så kommer bröstkorgen ömsom att rotera ned till höger och ömsom till vänster. I trav har hästen samma roterande rörelse som i skritt, men till det kommer även en vertikal svingning uppåt och nedåt. I galopp följs bakbenen mer eller mindre åt. Det medför att den roterande rörelsen från sida till sida i hästens bröstkorg försvinner. Istället får man en oval rörelse framåt-uppåt-bakåt-nedåt. Det är viktigt att det är sätet som följer den rörelsen och inte överkroppen. Annars kommer man att falla framåt och börja gunga på hästen, vilket gör att hästen faller på framdelen.
Den roterande rörelsen till höger och vänster som hästens bröstkorg har i skritt och trav ska inte ge en gungande rörelse från sida till sida i ryttarens kropp, eftersom tyngdpunkten i så fall inte kan hållas stilla. Istället ska rörelsen följas av ryttarens lår, så ska röras uppåt på ena sidan och nedåt på den andra. Ett bra sätt att hitta den rörelsen i sin egen kropp är att lägga sig på rygg på golvet med benen böjda. Börja gunga uppåt och nedåt med båda höfterna och ändra sedan takten så att den ena rör sig uppåt när den andra rör sig nedåt. När man sitter på hästen är det bättre att fokusera på den uppåtgående rörelsen i låret än att fokusera på den nedåtgående rörelsen, eftersom man då ger hästens rygg med utrymme att komma upp.
En övning för att hitta den vertikala rörelsen i höfterna som ska följa hästens bröstkorgsrotation i skritt och trav. Gunga höfterna uppåt och nedåt så att den ena höften går uppåt när den andra går nedåt.
En balanserad och följsam sits i skritt.
I övergångar från skritt till trav får man lägga till en vertikal svikt i sitsen. När hästen har börjat trava räcker det oftast med att fokusera på den uppåtgående rörelsen på höger respektive vänster sida. I övergången från trav till skritt ska den rörelsen saktas ned. I galopp ska ryttaren istället hitta den ovala rörelsen framåt-uppåt. Då följs båda höfterna åt, men rörelsen går lite mer till innersidan. Vid övergång från galopp till trav eller skritt ska den ovala rörelsen bytas mot en rörelse uppåt-nedåt med respektive lår.
Det krävs lite mer att ryttaren för att i trav bibehålla en helt följsam sits, eftersom hästen då har en både större och mer komplex ryggrörelse.
En bra övning för att lära sig att följa hästens rörelser i trav är att rida 10 steg i lättridning, sedan stå upp i traven 10 steg och samtidigt följa hästens rörelser och därefter sitta ned och fortsätta följa hästens rörelser. När det fungerar kan man övergå till 5 steg av varje och därefter 3 steg av varje. Då måste man snabbt kunna förändra sitsen, vilket skapar ökad medvetenhet och följsamhet i ryttaren.
Ryttarens säte ska följa en oval rörelse frmåt-uppåt i galopp. Överkroppen ska hållas stilla.
Armar
I ridningen är det viktigt att inte dra händerna mot sig, eftersom man då drar ihop hästens hals och placerar hästen på framdelen. Istället ska man utan att förlora kontakten med hästens mun försöka trycka händerna framåt, så att kraften riktas framåt istället för bakåt. Här kan man dra en parallell till bilkörning. Drar du i ratten när du kör bil eller trycker du mot ratten? Även om man använder ytterst svag muskelkraft i armarna så blir det skillnad beroende på vilken riktning man ger kraften.
En övning man kan prova för att bli mer avslappnad och samtidigt få stadigare armar är “Den oböjbara armen”. Om man spänner armen och låter någon försöka böja den så tappar man lätt balansen. Om man istället slappnar av i kroppen och bara håller emot med armen så krävs det mycket större kraft för att någon ska kunna böja den armen. I den här övningen ska armen vara svagt böjd, dvs armbågen får inte vara helt rak. Vi ska självklart inte använda kraft i tyglarna, men om man har den här känslan, så blir man mer avslappnad och får stadigare armar. Man kan tänka sig att armen är en brandslang som det flödar vatten genom. Vattentrycket är så hårt att slangen inte går att platta ihop. Med vattentrycket genom armen trycker man i ridningen hästens nos framåt.
När du rider ska du i din kropp få känslan av att du med din kropp trycker händerna (och hästen) framåt så att avståndet mellan din rygg och dina händer ökar.
Styra, vända
När man ska vända hästen så ska rörelsen komma från ryttarens centrum. Ryttarens händer ska då följa med i rörelsen, vilket gör att yttertygeln kommer att föra hästens framdel åt sidan. Om hästen är högt utbildad så kommer den yttre handen inte att passera mankammen, eftersom hästen då kommer att följa yttertygeln inåt. Följer inte hästen denna så får man förstärka yttertygeln med spöt på yttersidan av halsen. Det som är viktigt när man ska vända hästen är att man inte får föra innerhanden diagonalt i riktning mot ytterbogen. Gör man det så kommer man att vika sig i kroppen och hamna på det yttre sittbenet.
Genom att förstärka ryggradens spiralform roterar ryttaren fram sin yttre axel och styr med sitsen och yttertygeln hästens yttersida.
Serpentiner är bra för att träna sig på att föra hästens yttersida med sitsen och yttertygeln.
Stanna
När du ska stanna hästen så börjar du med att andas in, vilket är en slags förberedelse för att någonting sak hända. Andas sedan ut och känn att tyngdpunkten sänks och “skopa” bäckenet en aning mer bakåt. Bromsa samtidigt hästens rörelser med sitsen ett par steg innan sitsen blir stilla. Om hästen inte stannar så lägger du till korta förhållningar på tygeln. Handen ska hela tiden följa hästens huvudrörelser. Förhållningen ska inte komma när handen är mot ryttaren, utan när handen är längst bort. Då minskar risken att man kortar av hästens hals eller drar in nosen.
Det är nyttigt att träna sig på att ha en följsam hand som följer hästens huvudrörelser så att man får en jämn tygelkontakt även när tygeln inte är helt sträckt.
Samling
Att samla hästen är ungefär som att nästan stanna den upprepade gånger och samtidigt tillföra mer energi. Man skopar sitsen och sjunker lite nedåt-bakåt så att man bibehåller 90 graders vinkel i förhållande till hästens ryggrad.
I samling öppnar man sitsen lite mer och sjunker nedåt-bakåt på hästen.
Film från kursen
Fortsättningskurs med Ylvie Fros
Redan till hösten, mer exakt den 24-25 september, så blir det en fortsättningskurs med Ylvie Fros här på Ridakademi Norr. Missa inte den!
Läs och skriv ut foldern med alla viktiga datum för 2016! Skynda dig att föra in alla kurser i din kalender så att du inte råkar dubbelboka dig! Fundera också på lämplig vecka att komma till Ridakademi Norr som veckoelev – det effektivaste sättet att nå snabb utveckling! Bor du långt bort så erbjuds nu också möjlighet till videolektioner. Även föreläsningarna kommer under 2016 att börja erbjudas via Internet!
Välkommen att kliva in i ett nytt och spännande 2016!
Evaluering av smärta hos hästar – Hur känner vi igen och hur ”mäter” vi smärtan hos hästar?
Föreläsning i Umeå 2015-11-22 av Karina Bech Gleerup, DVM, PhD Köpenhamns universitet. Karina är veterinär och har forskat om smärta hos hästar och doktorerade i ämnet våren 2015.
Karina Bech Gleerup föreläser om hur man kan utläsa smärta hos hästar.
Vad är smärta och varför känner man smärta? Fysiologin kring smärta är väldigt komplicerat, både hos människor och hos hästar. Vid akut smärta reagerar man på något som gör ont. Smärtreaktionen går via nervsystemet till ryggraden och därifrån går en ny nervsignal tillbaka till stället där det gör ont och man flyttar den onda kroppsdelen reflexmässigt. Samtidigt går smärtreaktionen vidare till hjärnan. Hjärnan tolkar smärtan och skickar tillbaka en signal om att nervsystemet kan sluta skicka nervsignaler nu. Vid väldigt kraftig smärta finns det dock risk att smärtreaktionerna aldrig upphör.
Det finns anledning till att man känner smärta. Man brukar härvid skilja på akut och kronisk smärta. Vid akut smärta är det viktiga skadekontroll, vilket innebär att man måste hindra skadan från att bli värre. Bränner man handen så måste man ta bort handen. Vid kronisk smärta (alltså när man har passerat det akuta stadiet) handlar det istället om att ge möjlighet till återhämtning. Det kan t.ex. handla om att man inte belastar ett ben som man har ont i.
Hur påverkar smärta beteendet? Hos hästar finns det en mängd olika beteenden som ofta uppstår i samband med smärta:
Rastlöshet/minskad aktivitet
Minskad aptit
Smakar kanske på maten, men slutar sedan äta
Står med huvudet sänkt
Minskat intresse för social interaktion
Minskat eller ibland ökat intresse för ägaren
Ändrat ansiktsuttryck
Ändrat rörelsemönster av öronen, innebärande att öronen sänks något
Ändrad kroppshållning
Svansviftning
Tandgnissling
Försök att skydda det smärtpåverkade området
Hälta
Flemande
Flykt
Aggretion
Ägnar uppmärksamhet mot det smärtsamma området, t.ex. tittar på det för ett kort ögonblick
Problem av olika slag i ridningen
Olika hästar påverkas olika Det vore enkelt att bedöma smärta om alla hästar fick samma smärtbeteenden, men i verkligheten finns stora variationer. Smärtbeteenden hos smärtpåverkade hästar kan påverkas av ett antal olika faktorer, såsom:
Rasvariation
Individuell variation
Annorlunda miljö
Feber
Stress
Hur man bedömer ansiktsuttrycket hos en Irländsk Setter! Det påminner faktiskt en hel del om hur det är att bedöma smärta hos många kallblod, ponnyer eller islandshästar. Riktiga pokerface…
Det är viktigt att man lär känna sina hästar och hästarnas naturliga beteende. Då kan man snabbt upptäcka förändringar i beteendet, vilket kan vara en viktig signal om att någonting är fel. Man bör därför ha för vana att vid all kontakt med hästarna, t.ex. vid fodring, observera dem för att lära sig deras beteende och för att snabbt kunna upptäcka om någonting är fel.
Olika slags smärta ger olika beteenden All smärta ger inte upphov till samma beteende. Dels kan smärtan sitter på olika ställen, men den kan också vara olika stark, komma plötsligt eller vara långvarig. Smärtbeteende ändras enligt:
Typen av smärta: Är smärtan akut eller kronisk?
Grad av smärta: Är det låg grad av smärta, moderat eller kraftig smärta?
Lokalisering av smärta: Reaktionerna kan vara olika beroende på var hästen har ont, men har den väldigt ont så blir reaktionerna ungefär desamma. Exempel på smärtställen är kolik, rörelseapparat, munhåla.
Fysiska tecken på smärta Står hästen på ett ovanligt sätt? Det är ibland svårt att veta om hästen står och vilar eller om hästen har ont. En häst som vilar står oftast och vilar det ena bakbenet. Det kan även en häst som har ont göra. När hästen har ont är det dock vanligt att den väldigt ofta byter bakben. En häst som vilar står oftast med frambenen parallellt, medan den som har ont kan stå med det ena frambenet längre fram än det andra. Hästen ställer ofta tre hovar ganska nära varandra och den fjärde hoven längre bort för att avlasta denna. Man kan ofta också se att hästen är spänd i sin överlinje. På hästar som har ont kan man ofta också se en linje av magmusklerna längs sidan av hästens buk. Den linjen kan man se när hästen tränas och använder sina magmuskler, men man ska inte se den när hästen vilar.
En vanlig “pose” hos en smärtpåverkad häst.
Oftast är hästar ointresserade av människor när de har ont, men ibland kan det vara tvärt om. Hästen kan istället vara väldigt kontaktsökande, undersöka en med munnen, nafsa etc.
När hästen har ont i huvudet eller munnen kan man ofta se beteenden såsom:
Huvudskakningar
Onormalt beteende med bettet i munnen
Förändrat ätmönster; anorexi, svårighet att tugga osv
Aggressivitet mot människor eller andra hästar
Pain face – Tecken på smärta i hästens ansikte
Varför är det viktigt att kunna avläsa smärta ur hästens ansikte? Dels vill vi kunna göra det för att kunna gradera smärtan lite mer objektivt. Människor är också specialiserade på att avläsa just ansikten. Ansiktsuttryck vid smärta är dessutom mycket svåra att dölja, både för människor och djur.
Karola har i sin studie utsatt hästen för smärta genom att sätta en blodtrycksmätare runt benet (och hindra blodets genomströmning) och genom att utsätta dem för det starka ämnet i chilipeppar. Hon har sedan fotat hästen utan smärta och med smärta, för att utifrån fotona kunna se återkommande tecken på smärta.
Hästens pain face:
Öronen – Sänkta öron (avståndet mellan öronbasen ökar något) – Är riktade något bakåt eller rör sig asymmetriskt
Ögon – Musklerna som omger ögat är spända – Tom stirrande blick
Ansiktets muskler – Spända
Näsborrar – Utspända medio-lateralt, det är inte nödvändigtvis storleken på näsborrarna som ändras, utan formen (de vidgas i sidled istället för i höjdled).
Mulen – Kantig på grund av spänning – Hakan planas ut
En häst utan smärta. En hästen på fotot vinklar öronen lite bakåt beror bara på att just den hästen ofta gör det när den vilar, det är alltså en del av den individuella variationen.
Samma häst med smärta. Även här vinklas öronen bakåt, men de har samtidigt sjunkit ned så att avståndet mellan öronbasen ökar.
På de övre bilderna visas tre hästar utan smärta och på de nedre bilderna visas samma hästar när de är smärtpåverkade.
Den här bilden visar ett kallblod som har ordentlig smärta! Här ser man hur svårt det kan vara att bedöma smärta hos vissa hästar. Det tydligaste tecknet på smärta på den här bilden är formen på näsborrarna och möjligtvis en svag spänning kring munnen.
Du kan ladda hem den här postern som en pdf-fil genom att klicka på den.
Equine Pane Scale Avslutningsvis kan man koppla ihop alla tecken på smärta hos hästen och bedöma dessa på en skala från 0-4 enligt Equine Pain Scale.
